Hoppa till innehållet

Diana (1904)/Del 1/Kapitel 26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Far och dotter.
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Huru broder Gorenflot vaknade, och huru han blef mottagen i klostret
Huru broder Gorenflot blef öfvertygad om, att han var sömngångare, hvilket förhållande han bittert beklagade.  →


[ 259 ]

XXVI.
HURU BRODER GORENFLOT VAKNADE, OCH HURU HAN BLEF MOTTAGEN I KLOSTRET.

Då vi sist skildes från vår vän Chicot, stod han helt förtjust öfver broder Gorenflots djupa sömn och väldiga snarkningar. Han gaf värdshusvärden en vink att gå sin väg och ta ljuset med sig, sedan han förut hade eftertryckligt anbefallt honom att aldrig säga ett enda ord till den värdige klosterbrodern om, att Chicot hade gått ut klockan tio och kommit igen klockan tre på natten. Och som mäster Bonhomet hade lagt märke till, att när narren och munken gästade där tillsammans, var det alltid narren, som betalade kalaset, så hyste han en synnerlig aktning för Chicot, hvaremot han respekterade munken ganska medelmåttigt. Han lofvade följaktligen beredvilligt att icke öppna sin mun ifråga om hvad som händt under natten, och lämnade sedan de båda vännerna ensamma i mörkret, så som Chicot hade begärt.

Chicot upptäckte snart, att broder Gorenflot både talade i sömnen och snarkade, en naturlig följd af att han öfverlastat sin mage. Munkens prat var en hemsk blandning af religiösa och bacchanaliska fraser. Chicot förstod emellertid, att han skulle få mycket svårt att reda sig utan ljus med det han måste göra, för att broder Gorenflot ej skulle misstänka någonting vid sitt uppvaknande, och för öfrigt kunde han i mörkret lätt råka att trampa den sofvande på hand eller fot och på det sättet väcka honom i förtid. Han blåste därför häftigt med puströret på glöden i eldstaden, för att få rummet en smula upplyst.

Vid detta ljud upphörde Gorenflot att snarka och mumlade:

— Mina bröder! Hören vindens häftiga brus! Det är Herrens andedräkt. Och så snarkade han igen.

Chicot väntade tills han åter var fullt insomnad och började sedan veckla ut munken ur hans omhölje.

— Brrr — hvad det är kallt! mumlade Gorenflot. I den här kölden bli drufvorna aldrig mogna.

Chicot väntade återigen en stund, men fortsatte sedan.

— Ni känna allesammans mitt nit för den sanna tron, fortfor munken. Allt för kyrkan och för hertigen af Guise!

— Ja visst, din kanalje! sade Chicot.

— Men människan är starkare än vinet! Ty broder Gorenflot har kämpat mot vinet som Jakob mot sin gud, och broder Gorenflot har segrat.

Han var nu tyst en stund, och därunder lyfte Chicot upp honom, [ 260 ]så att han kunde sätta på honom kåpan. Då han lade ned munken igen, lyfte denne en smula på sina ögonlock och fick se Chicots ansikte lutadt öfver sig i den matta belysningen från de glödande kolen.

— Ack nej — inga spöken, snälla ni, sluddrade munken.

— Han är alldeles dödfull, sade Chicot, i det han svepte kåpan tätare omkring honom och drog kapuschongen öfver hans hufvud.

— Seså ja! Nu ha de stängt dörren till koret, mumlade munken, och det blåser inte längre.

— Nu må du gärna vakna, om du vill, det rör mig inte, sade Chicot.

Han rullade ihop servietterna och lade dem under hufvudet, svepte in sig i bordduken och somnade snart bredvid sin bordskamrat.

När dagsljuset lyste Gorenflot i ansiktet och värden började gräla på kökspojkarna utanför, skingrades ändtligen den tjocka dimma, som hade omtöcknat broder Gorenflots hjärna. Han reste på sig och lyckades sätta sig upp med tillhjälp af båda händerna. Då detta mödosamma arbete var öfverstökadt, såg han sig omkring. Han såg oordningen i rummet och han såg Chicot, som listigt nog hade lagt armen så, att icke en enda rörelse, som munken gjorde, undgick honom, ehuru han snarkade så naturligt, att det gjorde den största heder åt hans skådespelaretalang.

— Det är ljusan dag! mumlade Gorenflot. För böfveln! Det tycks som om jag har legat här hela natten.

Det klarnade allt mer och mer i hans hjärna.

— Och klostret! pustade han. Ack, ack!

Han drog till kordongen omkring lifvet litet bättre.

— En underlig dröm jag hade, fortsatte han, tyckte, att jag var död och låg insvept i ett kläde, fläckadt af blod. Det var duken med vinfläckarne, som hade framkallat denna fantasi hos honom. Men lyckligtvis var det bara en dröm.

Han såg sig omkring ännu en gång och hans blick stannade på Chicot, som snarkade allt hvad han förmådde.

— En drucken man är en riktigt vacker syn! sade Gorenflot och betraktade Chicot med beundran. Han är lycklig, som sofver så godt! Och det kan han gärna göra — han är inte i min svåra belägenhet, han. Om jag skulle väcka honom, för att få ett godt råd? Han är ingen dålig rådgifvare.

Men nu snarkade Chicot värre än någonsin. Det lät som den ursinnigaste åska.

— Nej, därigenom skulle han få för mycket att säga öfver mig. Jag får lof att hitta på en osanning honom förutan. I alla fall har jag nog svårt att undgå fängelsestraff. Och det är inte precis det som är det svåra, utan den magra kosten. Vatten och bröd! Om jag ändå Hade lite pengar, så kunde jag muta brodern fångvaktaren.

[ 261 ]När Chicot hörde detta resonemang, drog han i smyg sin väl späckade börs ur fickan och gömde den under sig.

Och detta försiktighetsmått var ingalunda obehöfligt. Ty Gorenflot kraflade sig närmare sin vän och mumlade melankoliskt:

— Om han vore vaken, så skulle han inte neka mig ett guldmynt. Men hans sömn är helig för mig — och därför tar jag det utan att väcka honom.

Hvarefter broder Gorenflot började försiktigt undersöka den sofvande vännens fickor.

Chicot lät honom hållas, och munken trefvade i den ena fickan efter den andra.

— Ingenting! sade han, det var märkvärdigt! Kanske han har sina pengar i hatten?

Broder Gorenflot började försiktigt undersöka den sofvandes fickor.

Medan Gorenflot undersökte narrens hufvudbonad, tömde denne i smyg sin börs och stoppade den tom i fickan på sina knäbyxor.

— Ingenting i hatten heller! utbrast munken. Det var då besynnerligt! Chicot är eljes en narr med förstånd, och han brukar aldrig gå utan pengar. Å, jag dumbom! Jag glömde byxorna!

Han stack försiktigt sin hand i Chicots ena byxficka och fick tag i den tomma börsen.

— Herre Jesus! utbrast munken, hvem skall nu betala kalaset i går kväll?

Denna tanke bragte broder Gorenflot hastigt på fötter. Han gick med raska, om ock något osäkra steg mot dörren, öppnade den och skyndade genom köket utan att låta uppehålla sig af värden, som ville inleda ett samtal med honom, hvarefter han gnodde i väg af alla krafter.

[ 262 ]Chicot lade åter in pengarne i sin börs, stoppade den i fickan och ställde sig vid fönstret, försänkt i djupa tankar.

Broder Gorenflot fortsatte emellertid sin väg med ränseln på axeln och djupt begrundande min. Han funderade nämligen på den osanning, hvarmed han skulle urskulda sitt uteblifvande från mötet och sin frånvaro under natten. Ju närmare han kom klostret, desto dystrare föreföllo honom dess murar, och han ansåg äfven för ett dåligt omen, att en del munkar stodo utanför porten och spejade åt alla håll.

Han hade knappt kommit ut från rue Saint-Jacques, förrän de tydligen fingo se honom — och deras beteende vid hans åsyn ingaf honom den största förskräckelse han hade erfarit under hela sitt lif.

— Det är mig de tala om, sade han till sig själf, de stå där och vänta på mig — man har sökt efter mig i natt, och min frånvaro har väckt stor skandal — jag är förlorad!

Det svindlade för hans ögon. Först fick han en dåraktig tanke på att försöka fly. Men flera af munkarna kommo redan emot honom — man skulle naturligtvis genast sätta efter honom. Och broder Gorenflot måste dessutom göra sig själf rättvisa, han var icke skapad att springa. Han föredrog att underkasta sig sitt öde. Och han närmade sig tämligen slokörad sina klosterbröder, som tycktes tveka, om de skulle tilltala honom eller ej.

— Jag tror, att de knappt vilja kännas vid mig, tänkte Gorenflot. Jag har blifvit dem en förargelseklippa.

Slutligen fattade en af bröderna mod och gick emot honom.

— Stackars, käre broder! sade han.

Gorenflot drog en djup suck och lyfte blicken mot höjden.

— Ni vet, att priorn väntar på er, sade en annan.

— Å, Herre Gud!

— Ja, inföll en tredje, han har sagt, att vi skola föra er till honom så snart ni kom tillbaka.

— Jag fruktade just det, sade Gorenflot.

Han gick in i klostret mera död än lefvande, och porten stängdes genast efter honom.

— Jaså, det är ni! sade brodern portvakten. Skynda er! Priorn väntar på er.

Och brodern portvakten tog Gorenflots hand och så godt som släpade honom med sig in till priorn.

Äfven där stängdes alla dörrar.

Gorenflot sänkte sina ögon, ty han vågade icke se den vredgade priorn i ögonen, och han kände sig mycket, mycket ensam och öfvergifven inför denne förman, hvars vrede var så väl berättigad.

— Jaså, ni är ändtligen här nu, sade priorn.

— Ärevördige fader … stammade munken.

[ 263 ]— Hvilken oro ni har förorsakat oss! sade priorn.

— Det är alltför stor godhet, ärevördige fader, stammade Gorenflot, som ej kunde förstå priorns öfverseende ton, hvilken han långt ifrån hade väntat.

— Ni var naturligtvis rädd att visa er efter det där uppträdet i natt, eller hur?

— Ja, visst måste jag erkänna, att jag var rädd, sade munken med kallsvetten pärlande på sin panna.

— Käre broder! sade priorn. Ni bar er verkligen bra oklokt och obetänksamt åt.

— Tillåt mig att förklara, ärevördige fader …

— Det behöfs inte! Jag förstår alltsammans.

— Behöfs det ingen förklaring? frågade Gorenflot. Nå, det är så mycket bättre, ärevördige fader, ty jäg vet sannerligen inte hvad jag skulle kunna anföra till min ursäkt.

— Jag förstår det hela mycket väl. Alltsammans berodde på ögonblickets hänförelse, Exaltation är en helig dygd och entusiasmen är en helig känsla. Men en dygd kan drifvas så långt, att den öfvergår till last, och om de upphöjdaste känslor gå till öfverdrift, äro de förkastliga.

— Förlåt, vördnadsvärde fader, sade Gorenflot, men om ni förstår utan förklaringar, så har jag däremot så mycket svårare att begripa något. Hvad är det ni nu egentligen talar om?

— Om det beteende ni tillät er här i går kväll.

— Jag?

— Ja, ni.

Gorenflot kliade sig på nästippen. Det började bli klart för honom, att här måste föreligga något missförstånd.

— Jag är lika ifrig katolik som ni, broder Gorenflot, fortsatte priorn, men jag måste tillstå, att er djärfhet skrämde mig.

— Min djärfhet? sade Gorenflot. Har jag visat någon djärfhet?

— Ända till oförvägenhet, min son.

— Förlåt då mitt otyglade mod! Jag skall bättra mig, ärevördige fader.

— Ja, men undertiden kan jag ej värja mig för en viss oro för de följder, som ert beteende kan medföra för både er och oss. Om saken endast hade stannat oss emellan, så vore den ej af någon betydelse.

— Hvad? utbrast Gorenflot. Vet man det också utom klostret?

— Ja visst! Ni vet väl, att här fanns mer än hundra lekmän, som icke ha förlorat ett enda ord af ert föredrag.

— Af mitt föredrag? upprepade munken med allt större förvåning.

— Jag medger, att ert tal var vackert; jag medger, att ni kunde bli hänförd af de stormande bifallsyttringarna. Men att gå så långt, att [ 264 ]man föreslår en procession genom stadens gator, för hvilken ni vill gå i spetsen, klädd i harnesk och med gevär på axeln — det är väl ändå litet för mycket.

Uttrycket i Gorenflots ögon passerade alla tänkbara grader af förvåning.

— Och nu finns det blott ett enda medel att reparera skadan, fortfor priorn. Ert öfverdrifna religiösa nit skulle lända er till skada i Paris, där det finns så många illasinnade spejare. Och jag önskar därför att ni skall stäfja det …

— Hvar, ärevördige fader? frågade Gorenflot, öfvertygad om att han skulle få tillbringa en tid i fängelse.

— I landsorten.

— Skall jag gå i landsflykt! utropade Gorenflot.

— Om ni stannar här, kan det hända er någonting värre, käre broder.

— Hvad då?

— Ni kan få en kriminalprocess på halsen, och det skulle mycket säkert medföra lifstidsfängelse för er, om icke rent af dödsstraff.

Gorenflot blef ytterligt blek. Han kunde omöjligt förstå, huru han hade kunnat ådraga sig lifstidsfängelse eller dödsstraff genom att dricka sig full på ett värdshus och vara borta från klostret under natten.

— Och medan ni underkastar er denna tillfälliga förvisning, käre broder, fortsatte priorn, undgår ni inte allenast den hotande faran, ni får på samma gång tillfälle att arbeta för tron nere i landsorten. Hvad ni talade om i natt är en omöjlighet här, i kungens och hans fördömda gunstlingars närhet. Men på landsbygden går det lättare. Ni bör nu ge er af så fort som möjligt, ty det är inte otroligt att polisen redan har fått order att arrestera er.

— Hvad säger ni, vördnadsvärde fader? stammade munken. Hvad kan jag ha att göra med polisen?

— Ni har kanske ingenting att göra med den, men den så mycket mera med er.

— Jag har således blifvit anklagad?

— Det tar jag för afgjordt. Skynda er bara härifrån.

— Ja, det är lätt sagdt, vördnadsvärde fader, sade den förkrossade munken. Men hvad skall jag lefva af?

— Det faller ju af sig själft. Ni har varit klostrets allmosesamlare, där har ni ett medel till ert uppehälle. Förut har ni tiggt åt andra — nu får ni tigga för egen räkning. För öfrigt kan ni vara alldeles lugn! Den lära ni predikar skall snart skaffa er så många anhängare i landsorten, att jag är öfvertygad om, att ni ej behöfver sakna något. Men skynda er bara för all del — och kom inte igen utan uppmaning.

[ 265 ]Priorn omfamnade ömt broder Gorenflot och förde honom mildt, men bestämdt öfver tröskeln och bort till hans cell.

Där utanför väntade samtliga bröderna på broder Gorenflot. De skyndade emot honom, och alla ville vidröra hans händer, hans axlar, hans kläder. Han var föremål för en så vördnadsfull dyrkan, att man till och med förde fållen på hans klädnad till sina läppar.

“Farväl, helige man!”

— Farväl, helige man! sade en af dem. Glöm mig inte i edra böner!

— Jag helig? Prat! tänkte Gorenflot i all tysthet.

Farväl, tappre stridsman för den rätta tron! sade en annan. Gottfried af Bouillon var ingenting i jämförelse med er!

— Farväl, ädle martyr! sade en tredje och kysste den yttersta ändan af hans kordong. Förblindelsen bor ännu bland oss, men ljusets seger nalkas!

Och broder Gorenflot gick ur famn i famn, blef kysst och ärad och så godt som buren ut på gatan genom klosterporten, som ögonblickligen stängdes bakom honom.

Gorenflot betraktade porten med en min, som omöjligt kan beskrifvas. Slutligen gick han baklänges därifrån, som om han hade sett ängeln med det flammande svärdet stå vid klostrets tröskel. Och han mumlade:

— De måste ha blifvit galna allesammans! Ty i annat fall är jag det — å, du milde, barmhärtige Gud!