Hoppa till innehållet

Diana (1904)/Del 2/Kapitel 28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Små orsaker, stora verkningar
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

Hvari det visar sig, att herr de Monsoreau icke var fullkomligt död
Hertigen af Anjou beger sig på kondoleansbesök till Méridor, men finner den förmodade döde vid lif  →


[ 206 ]

XXVIII
HVARI DET VISAR SIG, ATT HERR DE MONSOREAU ICKE VAR FULLKOMLIGT DÖD.

Det är en härlig sak att äga en god vän, i synnerhet därför att det är så sällsynt. Denna tanke upptog helt och hållet doktor Rémy, under det att han trafvade framåt på en af de bästa hästarna från hertigens stall.

Han skulle naturligtvis ha tagit Roland, om icke herr de Monsoreau hade förekommit honom, hvarigenom han hade nödgats ta en annan.

— Jag håller verkligen bra mycket af grefve de Bussy, fortsatte [ 207 ]den unge doktorn i sina tankar, och jag tror, att han besvarar min tillgifvenhet. Det är därför jag nu känner mig så glad, ty jag njuter af hans lycka.

Han drog djupt efter andan och tillade inom sig:

— Jag tror, att mitt bröst har svårt att rymma all denna glädje! Men låt nu se, huru jag skall bete mig inför grefvinnan Diana! Om herr de Saint-Luc ännu är kvar, hvilket jag betviflar, höjer jag ett lefve för honom och hälsar honom med tacksamhetsfraser på latin. Han är nog inte dyster, det är jag då säker på… Aha! Nu tycks jag inte ha lång väg kvar!

Hästen hade verkligen tillryggalagt vägen nästan ända fram till Méridors parkmur.

— Å, så vacker vallmo! sade Rémy förtjust. Den kommer mig att tänka på öfverhofjägmästaren. Bädden, där han föll, kunde omöjligt ha vackrare blommor än de här! Den stackars, stackars grefven!

Rémy nalkades muren allt mer och mer.

Plötsligt stannade hästen helt tvärt och stirrade framför sig med vidgade näsborrar. Rémy, som hade färdats i raskt traf och var fullkomligt oförberedd på att så hastigt göra halt, hade så nära blifvit kastad öfver hufvudet på Mithridates.

Så hette nämligen hästen, som han hade tagit i stället för Roland.

Rémy var en oförskräckt och var ryttare. Han sporrade hästen, för att förmå honom att gå vidare, men Mithridates rörde sig ej ur fläcken, utan visade en halsstarrighet, som mycket väl anstod en namne till den forne kungen öfver Pontus.

Rémy blef förvånad och såg ned på marken, för att undersöka, om där fanns någonting, som hindrade hästen från att gå fram, Men han kunde icke upptäcka något annat än spåren efter en bred blodström, som så småningom torkat in bland blommor och jord och tycktes ha kommit från en rödfärgad tufva.

— Aha! sade Rémy sakta. Det är kanske här, som herr de Saint-Luc har haft det nöjet att expediera vår öfverhofjägmästare.

Rémy såg sig uppmärksamt omkring.

Tio steg därifrån upptäckte han ett par ben med tillhörande kropp — alltsammans tydligen stelnadt i döden.

Den döde satt med ryggen stödd mot muren och benen långt utsträckta.

— Jojo — där ha vi herr de Monsoreau! mumlade doktor Rémy. Hic obiit Nemrod. Nåja! Om änkan lämnar hans döda lekamen utsatt för korpar och gamar på det här sättet, så är det ju ett godt tecken för oss! Mitt liktal kommer tydligen att ersättas af piruetter och polonäs!

Rémy hoppade ur sadeln och begaf sig fram till liket.

[ 208 ]— Det är verkligen besynnerligt, sade han under tiden, han ligger död här och den stora blodpölen är där borta! Aha — jag förstår! Han har kanske släpat sig hit — eller också har den gode Saint-Luc, som är barmhärtigheten själf, rest honom mot muren, för att blodet inte skulle stiga honom åt hufvudet. Ja, visst är han död — han har stelnat med öppna ögon.

Rémy parerade med pekfingret ett antaget utfall i tomma luften.

Men plötsligt stod han som fastlåst vid marken med gapande mun. Den dödes båda ögon hade slutit sig, och hans ansikte hade blifvit ännu mera likfärgadt än förut.

Den dödes ögon förblefvo öppna.

Doktor Rémy blef nästan lika blek som liket. Men som han var läkare, det vill säga i viss mån materialist, mumlade han betänksamt:

Credere portentis mediocre. Att han har slutit ögonen bevisar, att han inte är död.

Oaktadt sin materialism, fann han situationen ganska obehaglig, och då han kände en oemotståndlig svaghet i knävecken, satte han sig, eller kanske rättare sagdt sjönk han ned bredvid ett träd, hvarigenom han befann sig ansikte mot ansikte med kadavret.

— Jag kommer inte riktigt ihåg hvar jag har läst, tänkte Rémy, att det efter döden kan försiggå vissa rörelser, som icke äro bevis på lif, utan på begynnande upplösning. Tusan till kropp det där! Han [ 209 ]oroar en till och med efter döden. Nå, det finns ett tillförlitligt medel att få reda på om han är ordentligt död eller ej! Jag skall ränna min värja genom honom, och om han sedan inte rör sig vidare, så måste han ju vara död.

Och Rémy beredde sig att utföra detta barmhärtiga experiment. Han hade redan dragit sin värja ur skidan, då Monsoreaus ögon öppnades på nytt.

Rémy flög upp som en fjäder och kallsvetten trängde fram på hans panna.

Den dödes ögon förblefvo öppna.

— Han är inte död, mumlade Rémy, det är han alls inte! Ja, nu befinna vi oss i en dråplig situation.

En ganska naturlig tanke flög därnäst genom den unge mannens hjärna.

— Han lefver, det är visserligen sant, men om jag dödar honom, så blir det slut med honom.

Han betraktade tvekande herr de Monsoreau, som stirrade på honom så vildt, som om han kunnat läsa den tanke, hvilken i denna stund arbetade i den unge mannens hjärna.

— Fy! Det var en otäck tanke! utbrast plötsligt Rémy. Gud är mitt vittne, att om jag hade honom framför mig frisk och sund och med dragen klinga, så skulle jag döda honom med förtjusning. Men sådan han nu är — kraftlös och till tre fjärdedelar död — skulle det vara värre än ett brott att förgripa sig på honom.

— Hjälp! Hjälp! Jag dör, mumlade Monsoreau svagt.

— Guds död! Jag är sannerligen i en kritisk belägenhet, sade Rémy till sig själf. Jag är läkare och det är min plikt att bistå min lidande nästa. Visserligen är denne Monsoreau så pass ful, att man nästan skulle kunna ha rätt att frånsäga sig allt slags skyldskap med honom, men han hör ändå till genus homo. Jag måste således glömma mitt eget jag — glömma att jag är grefve de Bussys vän — och göra min plikt som läkare.

— Hjälp! upprepade den sårade.

— Jag kommer! sade Rémy.

— Gå efter en präst — och en läkare!

— En läkare har ni här — och det är möjligt att ni kan undvara prästen.

— Doktor Rémy! utbrast herr de Monsoreau. Genom hvilken slump befinner ni er här?

Man ser, att herr de Monsoreau var sin natur trogen. Ännu i dödens käftar gjorde han misstrogna frågor.

Och Rémy förstod, att svaret skulle vara af vikt.

[ 210 ]Vägen genom skogen var ingen allfarväg, där färdades ingen fram utan särskild afsikt. Monsoreaus fråga var således berättigad.

— Hur kan ni befinna er här? upprepade Monsoreau. Misstron tycktes stärka hans krafter.

— Därför att jag en mil härifrån mötte herr de Saint-Luc, svarade Rémy.

— Jaså — min mördare, stammade Monsoreau, bleknande ännu mer af vrede och smärta.

— Och han sade till mig: Rid in i skogen, Rémy! Följ den där gångstigen och vid slutet af den — invid parkmuren vid Méridor — skall ni finna en död.

— En död! upprepade Monsoreau.

— Ja, han trodde väl det! sade Rémy. Och det är ju inte värdt att förarga sig på honom, för att han misstog sig. Nåväl — jag kom, jag fick se er, och…

— Och nu skall ni säga mig öppet och ärligt — kom ihåg, att ni talar till en man, som kan bära sanningen — är mitt sår dödligt?

— Det är kvistig fråga, förklarade Rémy, men jag skall bjuda till att besvara den, sedan jag har undersökt er.

Läkarens plikt hade således vunnit seger öfver vänskapen.

Rémy gick fram till Monsoreau och tog varsamt af honom kappan, jackan och skjortan.

Saint-Lucs värja hade trängt in strax nedanför högra bröstvårtan, mellan sjätte och sjunde refbenet.

— Hm! sade Rémy, gör det mycket ondt?

— Inte i bröstet, men i ryggen.

— Låt se, sade Rémy, hvar i ryggen?

— Nedanför skulderbladet.

— Värjan måste ha stött emot ett ben, eftersom det gör ondt.

Han undersökte noga det ställe, där grefven påstod sig känna svårare smärtor.

— Nej, förklarade han därefter, jag misstog mig. Värjan har inte stött emot någonting alls, den har gått rakt igenom köttet. En utmärkt vacker stöt! Det är verkligen ett nöje att vårda dem, som herr de Saint-Luc har gjort till patienter. Man kan se dagen rätt igenom er herr grefve!

Monsoreau svimmade, men hans svaghet tycktes icke oroa doktor Rémy. Han fortsatte sin undersökning och kom till den slutsatsen, att det endast var en tidsfråga, när grefvinnan Dianas änkestånd skulle ta sin början.

Just då färgades den sårades läppar af en rödaktig vätska.

Rémy drog hastigt upp ett instrumentbestick ur sin ficka och tog [ 211 ]fram en lancett. Därpå slet han en remsa af Monsoreaus skjorta och band om hans arm.

— Vi få se! sade han. Om hans blod flyter, så är det nog inte så alldeles säkert att grefvinnan Diana blir änka. Men om det inte flyter, så… Nå, sannerligen flyter det inte ändå! Förlåt mig, käre herr de Bussy, men jag är först och främst läkare!

Efter en stunds betänketid sprang blodet verkligen fram ur den åderlåtna armen. Och nästan i samma stund började den sårade andas och öppnade ögonen.

— Å! pustade han, jag trodde, att allt var slut!

— Inte ännu, min bäste herr de Monsoreau, inte ännu! Det skulle till och med kunna vara möjligt att…

— Att jag kommer mig?

Rémy förband Monsoreaus arm.

— Ja! Herre Gud — först och främst måste vi nu stoppa till såret! Rör er inte! Ser ni, naturen gör sitt verk inom er på samma gång som jag sköter er till det yttre. Och ni må tro, att moder natur förstår sig på sådant! Vänta, så skall jag torka af edra läppar.

Rémy förde sin näsduk öfver den sårades mun.

— Först fick jag oupphörligt munnen full med blod, sade Monsoreau.

— Och nu har blodflödet redan stannat! Det går ju alldeles ypperligt, herr grefve — sorgligt nog.

— Hvad säger ni?

— Lyckligtvis för er, menar jag. Men å andra sidan kan det ju också ha sina sidor… Min käre herr de Monsoreau! Jag fruktar, att jag får den lyckan att bota er.

— Hvad för något? Fruktar ni det?

— Ja, jag tror det bestämdt.

— Ni är en besynnerlig människa, doktor Rémy!

[ 212 ]— Hvad gör det er? Bara jag räddar er — eller hur? Låt mig se!

Doktor Rémy hejdade blodflödet från åderlåtningen och steg sedan upp.

— Öfverger ni mig? frågade grefven.

— Ni talar alldeles för mycket, min bäste herr grefve. Det skadar er, om ni talar för mycket. Och ändå borde jag kanske egentligen tillråda honom att gallskrika!

— Jag förstår er inte alls, herr doktor.

— Lyckligtvis! Så, nu har jag åderlåtit er.

— Och sedan?

— Sedan beger jag mig bort och hämtar hjälp.

— Men hvad skall jag göra under tiden?

— Hålla er lugn — inte röra er ur fläcken! Andas så lätt ni kan, försök att inte hosta! Hvilket ställe ligger närmast?

— Slottet Méridor.

— Hvar går vägen dit? frågade Rémy, låtsande den fullkomligaste okunnighet.

— Antingen går ni öfver muren här och befinner er i slottsparken, eller också följer ni tätt efter muren tills ni kommer till grinden.

— Godt! Jag skall skynda mig dit.

— Tack, ädelmodiga människa! utropade Monsoreau.

— Om du visste till hvilken grad jag har varit det mot dig, tänkte Rémy, så skulle du tacka mig ännu mycket mer.

Rémy steg till häst och galopperade därifrån åt det håll, som Monsoreau hade anvisat.

Efter fem minuters förlopp var han framme vid slottet, hvars alla invånare sprungo omkring som en hop myror, hvilkas stack man har oroat. Det söktes öfverallt efter öfverhofjägmästarens lik, som man ännu ej hade funnit, därför att herr de Saint-Luc, för att vinna tid, hade uppgifvit orätt plats.

Nu slog Rémy ned bland de sökande som en meteor och tog dem med sig.

Han gaf sina befallningar med så mycken omsorgsfull ifver, att madame de Monsoreau betraktade honom med förvåning.

En obestämd tanke dök upp i hennes själ och fläckade för en sekund dess änglalika renhet.

— Och jag, som trodde, att han var Bussys vän! suckade hon; då Rémy vände om, åtföljd af folk, som medförde en bår, förbandsartiklar och friskt vatten, med ett ord allt, som behöfdes för en ordentlig förbindning af den sårade.

Eskulap själf skulle icke ha kunnat handla med större nit för patientens bästa än Rémy nu hade gjort, trots sin vänskap för herr de Bussy.