Diana (1904)/Del 2/Kapitel 31
XXXI.
HURU HENRI III TOG EMOT HERR DE SAINT-LUC OCH HANS GREFVINNA.
Alltsedan änkedrottningens afresa till Anjou hade kung Henri — huru stort förtroende han än hyste till sin ambassadris — icke tanke för någonting annat än att väpna sig mot sin upproriske bror.
Han kände ju af erfarenhet sin familjs talanger i den vägen. Han visste hvad en tronpretendent kunde tillåta sig — hvad mannen för dagen kunde åstadkomma gent emot den rättmätige innehafvaren, på hvilken man hade ledsnat.
Till tidsfördrif roade han sig att med Chicots bistånd sätta upp långa proskriptionslistor i alfabetisk ordning på dem, som icke visade sig nitiska för kungens sak.
Dessa listor växte dag efter dag.
Under både S. och L. hade Henri skrifvit Saint-Lucs namn.
För öfrigt underblåstes kungens vrede mot den forne favoriten genom hofvets kommentarier och alla de listiga och elaka uttydningar, som man var så villig att ge de unga makarnas flykt till Anjou. Sedan hertigen nu också hade flyktat till denna provins, hade de båda makarnes vistelse på Méridor blifvit rent af stämplad som ett brott.
Kunde man icke anse herr de Saint-Luc som ett förebud för hertigen af Anjou? Hade icke han förberedt hertigens mottagande i Angers?
Midt i all denna oreda och uppståndelse på hofvet var Chicot nästan det enda upplifvande elementet. Han manade oupphörligt gunstlingarna att slipa sina dolkar och värjor till Hans allra kristligaste majestäts försvar. Och ehuru han låtsade ta allt på skämt, var han i grund och botten genomträngd af det djupaste allvar. Så småningom hade det också lyckats honom, att medelst sina ifriga och outtröttliga maningar samla en styrka, som var beredd att offra lif och blod för sitt land och sin kung.
Under tider af särskildt politiskt betryck visade sig Henri alltid synnerligt mån om sin gemåls sällskap, och efter hertigens flykt såg man dem oupphörligt tillsammans. En eftermiddag, under det att kungen och drottningen intogo sin gemensamma supé, kom Chicot instultande bredbent och med stelt utsträckta armar som en »ryckgubbe».
— Uff! pustade han.
— Hvad är det? frågade kungen.
— Det är herr de Saint-Luc! pustade Chicot.
— Herr de Saint-Luc? utbrast hans majestät.
— Ja-a!
— Här i Paris?
— Ja-a!
— I Louvren kanske?
— Ja-a!
Kungen reste sig hastigt. Han var mycket röd i ansiktet och darrade i alla leder. Det var svårt att afgöra, hvad slags sinnesrörelse som uppskakade honom.
— Förlåt! sade han till drottningen i det han torkade sig om munnen med servietten och kastade den på en stol. Det är statsangelägenheter, som lägga beslag på mig, och de lämpa sig inte för kvinnliga öron.
— Ja-a, sade Chicot med höjd röst, det är viktiga statsangelägenheter!
Drottningen ville nu lämna bordet, för att hennes gemål skulle kunna vara ostörd.
— Nej, madame, sade Henri, var god och sitt kvar! Jag går in i mitt kabinett.
— Å, sire! sade drottningen med det ömma intresse, som hon troget hyste för sin otacksamme make, hetsa icke upp er, det ber jag er så innerligt!
— Ske Guds vilja! svarade Henri utan att lägga märke till den spefulla min, hvarmed Chicot tvinnade sina mustascher.
Kungen skyndade ut ur rummet och Chicot följde efter.
— Hvad vill han här, den förrädaren? frågade kungen upprörd, då de hade kommit utom dörren.
— Hvem vet? sade Chicot.
— Jag är öfvertygad att han kommer som deputerad från Anjou, som min brors ambassadör. Det vore just rätta vägen för en rebell! Han är en af dem, som fiska upp alla möjliga fördelar ur upprorets stormiga och smutsiga vatten. Och nu har han naturligtvis skaffat sig lejdebref, för att kunna saklöst komma hit och förhåna mig i mitt eget palats!
— Hvem vet? sade Chicot.
— Det kan också vara möjligt, fortsatte Henri, under det att han lika upprörd som förut skyndade genom gallerierna, att han kommer för att återfordra sina gods, som jag har konfiskerat. Det var kanhända en smula hårdt, eftersom han ju egentligen inte hade begått något afgjordt brott. Eller hur?
— Hvem vet? upprepade Chicot.
— Du upprepar ju ständigt samma ord — precis som en papegoja! utbrast kungen förargad. Guds död — du retar mig till sist med ditt evinnerliga: hvem vet?
— Guds död! Tror du kanske, att du är roligare med dina evinnerliga frågor?
— Du kan väl åtminstone svara ordentligt!
— Nå, hvad vill du då att jag skall svara? Tror du, att jag är allvetande, kanske? Om någon kan bli retad, så är det väl jag, när du frågar så vanvettigt dumt.
— Herr Chicot!
— Nå, än se'n, herr Henri?
— Du ser hur bedröfvad jag är, min vän — och ändå kan du vara så elak mot mig!
— Nå, så var inte bedröfvad, för tusan!
— Men när hela världen förråder mig?
— Å, hvem vet? För tusan hakar — hvem vet?
Henri öppnade nu dörren till sitt kabinett, där det märkliga ryktet om Saint-Lucs återkomst redan hade församlat alla hofvets notabiliteter. Bland dem märktes först och främst Crillon, som såg ovanligt stridslysten ut med sina blixtrande ögon, sin röda näsa och mustascherna på ända.
Och där var nu också Saint-Luc, midt ibland denna hotfulla omgifning. Han såg, att alla de närvarande sjödo af förbittring mot honom, men det tycktes icke bekomma honom det ringaste.
Besynnerligt nog hade han medfört sin unga hustru. Grefvinnan Jeanne hade tagit plats på en taburett invid sängfoten.
Saint-Luc gick af och an med handen på värjfästet och betraktade de öfriga med samma slags blickar, som de fäste på honom — det vill säga nyfikna och utmanande.
Af hänsyn för den unga grefvinnan höllo sig några af herrarna på afstånd, oaktadt sin lust att knuffas med Saint-Luc — och de förhöllo sig tysta, fastän de kände den allra största böjelse att säga honom obehagligheter. Därigenom hade också den forne favoriten hos hans majestät fått tillfälle att promenera af och an.
Jeanne satt insvept i sin regnkappa och väntade med nedslagna ögon.
Saint-Luc hade stolt draperat sig i sin kappa och väntade med en hållning, som snarare var utmanande än tvärtom.
De öfriga voro nyfikna att få veta, hvad Saint-Luc ville vid detta hof, där de alla voro ifriga att rifva åt sig smulorna af den ynnest, han fordom åtnjutit, och ansågo honom ytterligt öfverflödig.
Med ett ord — allas väntan var stor. Och nu kom kungen!
Henri kom in helt upprörd och flämtande. Efter honom kom Chicot med allt det lugn och den värdighet, som kungen af Frankrike borde ha visat. Han fäste en pröfvande blick på Saint-Luc, hvilket kungen också borde ha gjort.
— Ni här? utbrast kungen häftigt till Saint-Luc, utan att i sin sinnesrörelse lägga märke till de kringstående.
— Ja, sire, svarade Saint-Luc enkelt och anspråkslöst och bugade sig vördnadsfullt.
Detta svar uppfattades så föga af kung Henri, och den unge ädlingens lugn och vördnadsfulla uppträdande tilltalade så föga hans af vrede förblindade sinne, att han utan känsla af aktning för andra eller af egen värdighet utbrast:
— Jag må säga, att er ankomst till Louvren är en bra obehaglig öfverraskning!
Efter detta brutala utbrott uppstod en dödstystnad omkring kungen och hans forne favorit. Man betraktade de bägge motståndarna med spänd uppmärksamhet.
Saint-Luc talade först.
— Sire! sade han med sin vanliga elegans och utan att synas fråga det ringaste efter kungens brutala utbrott, det förvånar mig blott, att ers majestät under nuvarande förhållanden icke har väntat mig hit!
— Hvad vill det säga? frågade Henri och rätade på sig med verkligt kunglig stolthet. Vid stora tillfällen kunde han antaga en min af ojämförlig värdighet.
— Ers majestät är ju i fara! svarade Saint-Luc.
— I fara! upprepade hofmännen.
— Ja, mina herrar! Hans majestät hotas af en stor, verklig och allvarsam fara, och han behöfver bistånd af till och med den ringaste bland sina tillgifna tjänare. I medvetandet om, att ingen hjälp härvidlag kan kallas öfverflödig, har jag kommit för att erbjuda ers majestät min ringa, men trofasta tjänst.
— Aha! sade Chicot. Nå, ser du nu, min son, att jag hade rätt i att säga: Hvem vet?
Henri III svarade icke genast. Han såg sig omkring på de församlade — och han såg idel upprörda och uppretade ansikten. Men han var förnuftig nog att inse, att det var afunden som talade ur de flesta.
Och däraf drog han nu den slutsatsen, att Saint-Luc hade gjort någonting, hvartill de öfriga icke vore i stånd, det vill säga någonting godt.
Men han ville icke ge sig alltför snart.
— Ni gör därmed ingenting annat än er plikt, herr de Saint-Luc, svarade han, ty ni är skyldig att tjäna er kung.
— Det är hvarje undersåte — jag vet det, sire, svarade Saint-Luc. Men under dessa tider är det många, som glömma att uppfylla sina skyldigheter. Jag kommer dock för att fylla min, och jag skall känna mig lycklig om ers majestät vill räkna mig bland sina gäldenärer.
Henri kände sig afväpnad genom Saint-Lucs blidhet och oryggliga underdånighet. Han tog ett steg emot honom.
— Ni kommer således tillbaka utan all annan anledning, än den ni nyss nämnde? sade kungen. Ni kommer utan uppdrag? Utan lejdebref?
— Ers majestät! sade Saint-Luc, som på kungens ton mycket väl hörde, att hans herre nu ej längre hyste vrede eller ogillande mot honom, jag kommer endast och allenast för att hals öfver hufvud återvända till er, till min rätta plats! Och nu kan ers majestät låta kasta mig i Bastiljen inom en timme och arkebusera mig inom två, men jag har likväl gjort min plikt. Ers majestät! Anjou är i fullt uppror, Touraine och Guyenne börja också röra på sig. Hertigen af Anjou bearbetar i öfrigt både västra och mellersta Frankrike.
— Och jag antar, att han har goda hjälpare? utbrast kungen.
— Sire, sade Saint-Luc, som mycket väl förstod sin kunglige herres mening, hvarken råd eller föreställningar göra någon verkan på hertigen. Och huru beslutsam herr de Bussy än må vara, förmår han likväl inte betaga er bror den fruktan, som ers majestät har ingifvit honom.
— Aha! utbrast Henri. Han är således uppskrämd, den rebellen! Han smålog förnöjd.
— Det kallar jag en skicklig diplomat! mumlade Chicot för sig själf och strök sig med välbehag om hakan.
Han gaf kung Henri en knuff med armbågen.
— Undan med dig, Henri! utropade han, så att jag kan få komma fram och skaka hand med herr de Saint-Luc.
Narrens hänförelse ryckte kung Henri med sig. Han lät först Chicot göra som han sagt, men sedan gick han långsamt fram till sin gamle vän och lade handen på hans axel.
— Välkommen tillbaka till Louvren, Saint-Luc! sade han.
— Å, sire! utbrast den unge ädlingen och kysste kungens hand, jag återfinner således ändtligen min högt älskade herre!
— Ja, men jag känner knappt igen dig, sade kungen. Du har blifvit så mager, min stackars Saint-Luc, att jag aldrig skulle ha tänkt det var du, om jag hade mött dig på gatan.
Nu höjdes en kvinnlig stämma:
— Han har blifvit mager af sorg öfver att ha väckt ers majestäts misshag.
Rösten, som talade, var mjuk och vördnadsfull, men den kom likväl kung Henri att rycka till. Han hyste samma antipati mot denna röst som Augustus hyste mot åskans buller.
— Madame de Saint-Luc! mumlade Henri. Å, det var sant —jag hade glömt …
Jeanne kastade sig på knä framför kungen.
— Stig upp, madame! sade Henri III. Alla som bära namnet Saint-Luc äro mig kära.
Jeanne fattade kungens hand och förde den till sina läppar.
Men Henri drog den hastigt tillbaka.
— Ni måste försöka att omvända kungen, madame, sade Chicot. Ni är sannerligen tillräckligt vacker att kunna det!
Men Henri vände ryggen åt Jeanne, hvarefter han lade sin arm omkring Saint-Lucs hals och förde honom med sig in i de andra rummen.
— Vi ha således slutit fred, Saint-Luc?
— Säg snarare, att ni har beviljat mig nåd, sire!
— Madame, sade Chicot till Jeanne, som stod obeslutsam och såg efter sin man, en god hustru lämnar aldrig sin man — i synnerhet inte då han är i fara.
Han förmådde Jeanne att följa efter kungen och Saint-Luc.