Diana (1904)/Del 2/Kapitel 30
XXX.
OBEHAGET AF ATT BÄRSTOLAR KUNNA VARA FÖR BREDA OCH DÖRRAR FÖR SMALA.
Bussy höll sig ihärdigt vid Dianas sida. Monsoreaus välvilliga småleende hade gifvit honom en frihet, hvaraf han naturligtvis begagnade sig.
Svartsjukan förblindar ofta på ett håll, medan den ser för mycket på ett annat.
— Jag är den olyckligaste människa på jorden, sade Bussy till Diana. När jag fick underrättelsen om hans död, rådde jag hertigen att återvända till Paris och försona sig med de sina. Han gick in därpå — och nu stannar du här!
— Å, Louis, huru vågar du påstå, att vi äro olyckliga? hviskade Diana, i det hon lätt tryckte Bussys arm med sina fina fingerspetsar. Kan du glömma alla dessa sköna, härliga dagar, som vi ha tillbringat här tillsammans?
— Jag glömmer ingenting, Diana — tvärtom! Jag har alltför godt minne, och just därför känner jag mig nu så mycket mer beklagansvärd. Förstår du inte, huru jag måste lida af att bege mig till Paris? Jag blir ju hela hundra mil skild från dig! Mitt hjärta vill brista, Diana — och jag känner mig feg inför denna stora smärta.
Diana såg på honom. Hans ögon uttryckte ett så stort öfvermått af sorg, att hon sänkte sitt hufvud och försjönk i djup begrundan.
Den unge ädlingen väntade med bönfallande blick.
— Nåväl, utbrast Diana slutligen, om du reser till Paris, Louis, så reser jag också dit.
— Hvad! utbrast Bussy. Du lämnar herr de Monsoreau?
— Om jag också lämnade honom, så skulle han inte lämna mig, svarade Diana. Nej, nej — det är bättre att han följer med oss, Louis.
— Men sårad och sjuk som han är! Det är ju alldeles omöjligt.
— Jag lofvar, att han skall komma med.
Diana släppte hastigt Bussys arm och gick fram till hertigen, som tydligen var vid ganska dåligt lynne under det att han samtalade med herr de Monsoreau, hvars bår för öfrigt omgafs af Ribeirac, Antraguet och Livarot.
När Monsoreau såg Diana närma sig, klarnade han upp. Men denna ljusning blef af mycket kort varaktighet — den liknade en solstråles plötsliga frambrytande mellan två ovädersmoln.
Diana gick nämligen fram till hertigen. Hennes man rynkade ögonbrynen.
— Ers höghet, sade hon med ett intagande leende, det påstås, att ni älskar blommor med passion! Tillåter ers höghet, att jag får visa er de vackraste blommor, som finnas i Anjou?
François bjöd henne ridderligt sin arm.
— Hvart ämnar ni föra hans höghet, madame? frågade Monsoreau oroligt.
— Till drifhuset, herr grefve!
— Aha! sade herr de Monsoreau. Nå, må så vara! Bär mig till drifhuset!
— Sannerligen tror jag inte nu, att jag gjorde rätt i att inte ta lifvet af honom, sade Rémy till sig själf. Han gör det själf, gudskelof!
Diana smålog löftesrikt mot Bussy.
— Om bara herr de Monsoreau inte får någon aning om att du skall lämna Anjou, så svarar jag för resten, hviskade hon.
— Godt, svarade Bussy.
Han närmade sig hertigen under det att Monsoreaus bärstol vände omkring ett buskage.
— Ers höghet! sade han, vi måste framförallt vara tystlåtna! Herr de Monsoreau får inte veta något om att vi stå i begrepp att ingå försoning.
— Hvarför det?
— Därför att han skulle kunna underrätta änkedrottningen i förtid, för att ställa sig in hos henne! Och om madame Cathérine får veta, att ert beslut är fattadt, blir hon troligen mindre benägen för eftergifter.
— Du har rätt, sade hertigen. Du misstror honom således?
— Monsoreau? Ja, lita på det!
— Nå, det gör jag också! Jag tror bestämdt, att han bara har låtsat vara död.
— Nej, nog har han fått ett ordentligt värjstyng genom bröstet. Det dumhufvudet Rémy, som hjälpt honom till lifs igen, hade också först trott, att han var död. Men herr de Monsoreau måste vara grundligt seglifvad.
Nu var man framme vid drifhuset.
Diana smålog älskvärdare än någonsin mot hertigen.
Hertig François gick först in och sedan Diana. Monsoreau skulle följa efter dem, men när bärstolen kom till drifhuset, visade det sig, att det var omöjligt att få den in genom dörren. Bärstolen var mycket för bred och dörren var hög och smal.
Vid upptäcken af detta olyckliga förhållande utstötte Monsoreau ett ursinnigt rytande.
Diana fortsatte inåt drifhuset utan att fästa någon uppmärksamhet vid sin mans förtviflan.
Bussy, som var så van att i Dianas ögon läsa allt, som rörde sig inom hennes själ, var nu för länge sedan på det klara med betydelsen af hennes småleende. Han stannade kvar hos herr de Monsoreau och sade till honom med det största lugn:
— Det tjänar ingenting till att envisas, herr grefve! Dörren är mycket för smal, ni kan aldrig komma igenom den.
— Ers höghet! Ers höghet! ropade Monsoreau. Gå inte in i drifhuset — där finns utländska växter, som utsända giftiga dunster! Ers höghet!
Men i sin belåtenhet att känna Dianas hand på sin arm, glömde hertigen sin vanliga försiktighet. Han gick allt längre in med henne bland de blommande växterna.
Bussy uppbjöd hela sin öfvertalningsförmåga för att uppmuntra grefven till att tåligt finna sig i sitt öde. Men oaktadt alla Bussys vackra försök kunde den uppskakade mannen, som i fråga om fysisk smärta tycktes vara af järn och stål, icke uthärda sina själssmärtor.
Han svimmade.
Rémy trädde nu åter i tjänstgöring och befallde, att den sårade skulle föras tillbaka till sitt rum.
— Hvad skall jag göra? frågade han Bussy.
— Fortsätt som du har börjat! svarade Bussy. Stanna hos honom och gör honom frisk!
Bussy uppsökte nu Diana och meddelade henne hvad som hade händt Hennes man.
Diana släppte genast hertigens arm och begaf sig till slottet.
— Har du lyckats? frågade Bussy med låg röst, då hon gick förbi honom.
— Jag tror det, svarade hon. Men res inte utan att tala med Gertrude först.
Hertigen tyckte visserligen om blommor, men egentligen i Dianas sällskap. Så snart den vackra grefvinnan hade aflägsnat sig, påminde han sig hennes mans varning och gick ut ur drifhuset.
Ribeirac, Livarot och Antraguet följde efter.
Under tiden hade Diana gått in till sin man, som nu åter var under Rémys behandling. Den unge doktorn höll en flaska luktsalt under sin patients näsa.
Det dröjde icke länge förrän grefven åter öppnade ögönen.
Så snart han återfick medvetandet, gjorde han ett häftigt försök att resa sig. Men Rémy hade förutsett det, och grefven var fastsurrad vid sin madrass,
Han uppgaf ett nytt rytande, men när han såg sig omkring, upptäckte han Diana, som stod vid hans hufvudgärd.
— Å, är ni här, madame? sade han. Det faller sig så mycket lämpligare som jag vill säga er, att vi resa till Paris i afton.
Rémy gjorde häftiga invändningar, men Monsoreau gaf ej mera akt på honom än om han aldrig hade funnits där.
— Men hvad tänker ni på? sade Diana med sitt vanliga lugn. Med ett sådant sår!
— Intet sår i världen skulle kunna rubba min föresats, förklarade grefven. Det är bättre att dö än att lida, och vi resa i afton, om jag också skall dö under vägen.
— Nå, som ni vill! sade Diana.
— Det är min vilja! Var god och gör edra förberedelser till resan.
— Mina förberedelser äro snart gjorda. Men kan jag få veta, hvad som har framkallat detta plötsliga beslut?
— Det skall jag säga er, madame, när ni inte längre har några blommor att visa för hertigen — och då jag har låtit göra dörrarna tillräckligt breda för att min bärstol skall kunna komma igenom öfverallt.
Diana gjorde en bugning.
— Men, fru grefvinna … invände Rémy.
— Det är grefvens vilja, svarade Diana, och det är min plikt att lyda.
Den unge mannen tyckte sig märka, att Diana gaf honom en vink att upphöra med sina invändningar.
Och Rémy teg, men han tänkte knotande inom sig:
— De döda honom för mig, och sedan skylla de det på läkarebehandlingen.
Under tiden beredde sig hertigen af Anjou att lämna Méridor.
Han uttalade den största tacksamhet för baronens gästvänlighet och steg åter till häst.
Nu infann sig Gertrude och meddelade hertigen med hög röst, att hennes härskarinna måste stanna vid sin mans sjukläger och ej kunde få den äran att ta afsked af deras höge gäst. I förbigående underrättade hon med låg stämma Bussy, att Diana skulle resa till Paris samma kväll.
Hertigen aflägsnade sig med sin svit.
François af Anjou red framåt i djupa tankar. Det hade kommit ett nytt omslag i hans sinne.
En hård och grym Diana skulle ha retat honom och förmått honom att med glädje vända ryggen åt Anjou — men den småleende Diana lockade honom att stanna kvar.
Och då han var fullkomligt okunnig om öfverhofjägmästarens plötsliga beslut, satt han hela vägen och grubblade öfver risken att alltför lätt gå in på änkedrottningens förslag.
Detta hade Bussy förutsett, och han räknade på hertigens önskan att stanna kvar.
— Nu har jag tänkt på saken, skall jag säga dig, Bussy! förklarade hertigen.
— Godt! svarade den unge ädlingen. Och hur lyder resultatet?
— Att det inte är klokt att genast ge vika för änkedrottningens önskningar.
— Ers höghet har fullkomligt rätt! Hon tror sig redan förut vara en alltför skicklig diplomat.
— Men om vi däremot begära åtta dagars betänketid — eller rättare sagdt, dra ut på tiden i åtta dagar, hvarunder vi tillställa fester och inbjuda provinsens nobless — måste hon se, att vi känna oss mäktiga.
— Ett ypperligt resonnemang, ers höghet! Men jag tycker …
— Jag kommer afgjordt att dröja här en vecka, förklarade hertigen. Och tack vare detta uppskof skall jag föreskrifva min mor nya villkor. Det skall du få se!
Bussy låtsade betänka sig.
— Nåja, ers höghet — försök, försök! sade han slutligen. Men laga för all del, att ni vinner och inte förlorar på dröjsmålet. Kungen, till exempel …
— Nå, än se'n? Kungen, sade du?
— Nåja, kungen känner inte till ers höghets slutliga afsikter, och han kan bli förargad öfver uppskofvet. Hans majestät skall vara ganska retlig.
— Du har rätt! Jag måste skicka till honom någon, som kan hälsa honom från mig och säga, att jag kommer tillbaka. På det sättet kan jag lugnt vänta i åtta dagar.
— Ja, men sändebudet löper stor risk, sade Bussy.
Hertigen log sitt elaka löje.
— I fall jag skulle ändra åsikt, menar du? frågade han.
— Nåja! Oaktadt detta löfte till er bror, skulle ni likväl kunna ändra beslut, om ert intresse fordrade det, eller hur?
— Ja visst — för böfveln! svarade hertigen.
— Godt! Och i så fall skulle ert sändebud hamna inom Bastiljen.
— Vi lämna honom ett bref, utan att säga honom hvad det innehåller.
— Tvärtom! Ge honom intet bref, men säg honom alltsammans!
— Då vill ingen åtaga sig uppdraget.
— Hm!
— Känner du någon, som skulle vilja det?
— Ja, ers höghet!
— Och hvem då?
— Jag!
— Du?
— Ja, just jag. Farliga underhandlingar ä' just i min smak.
— Bussy — min käre Bussy! utbrast hertigen. Om du gör detta för mig, så kan du räkna på min eviga tacksamhet.
Bussy smålog. Han kände alltför väl till hans höghets tacksamhet.
Hertigen trodde att Bussy tvekade.
— Jag ger dig tiotusen guldmynt till resan, förklarade han.
— Sådana saker kunna ej betalas med pengar, sade Bussy.
— Nå, reser du?
— Jag reser.
— Till Paris?
— Till Paris:
— Men när reser du?
— När ers höghet vill.
— Ju förr, desto hellre.
— Nåväl! Jag reser redan i kväll, om ers höghet så önskar.
— Käre, redlige Bussy! Du samtycker således!
— Om jag gör det? sade Bussy. Ers höghet vet ju, att jag skulle gå genom elden för att tjäna er! Jag reser i kväll, det är öfverenskommet! Under tiden lefver ni här i fröjd och gamman — men laga att er goda mor ger mig ett fett brödstycke!
— Jag har redan tänkt på det, min vän.
— Farväl då, ers höghet!
— Farväl, Bussy! Men glöm inte en viktig sak!
— Hvad då?
— Att ta afsked af min mor.
— Jag skall ha den äran att göra henne min uppvaktning.
Glad och lätt om hjärtat som en skolpojke sedan fritimmen har slagit, gjorde Bussy sin uppvaktning hos madame Cathérine och beredde sig att anträda sin färd så snart han blefve underrättad om, att herr de Monsoreau och hans grefvinna hade gjort uppbrott från Méridor.
Signalen lät vänta på sig ända till följande morgon. Herr de Monsoreau hade känt sig så svag efter den sinnesrörelse han utstått, att han själf hade insett, att han behöfde hvila öfver natten.
Men vid sjutiden morgonen därpå infann sig samma ridknekt, som hade öfverlämnat Saint-Lucs bref. Han underrättade Bussy, att grefve de Monsoreau, oaktadt baron de Méridors tårar och doktor Rémys invändningar, hade anträdt resan till Paris i en bärstol, medan grefvinnan Diana, Rémy och Gertrude följde efter till häst.
Bärstolen bars af åtta män, som skulle aflösas efter hvarje mil.
Det var endast denna underrättelse som Bussy hade afvaktat. Hans häst hade stått sadlad sedan föregående kväll, och nu kastade han sig upp på den och red samma väg som de resande från Méridor.