Diana (1904)/Del 2/Kapitel 32
XXXII.
HANDLAR OM TVÅ VIKTIGA PERSONLIGHETER, HVILKA LÄSAREN FÖR EN TID HAR FÖRLORAT UR SIKTE.
Det är en af de personligheter, som framställas i denna berättelse — ja, det är till och med två, om hvilkas görande och låtande läsaren nu kan ha rätt att fordra upplysningar.
Och med samma ödmjukhet, som utmärker författare till forntida företal, skynda vi oss att förekomma frågor, hvilka vi inse vara af den allra största vikt.
Först och främst gälla dessa frågor naturligtvis en viss kolossalt tjock munk med buskiga ögonbryn, tjocka röda läppar, ofantliga händer och dito skuldror — en munk, hvars hals dagligen försvinner allt mer, medan hans bröst och hans kinder tilltaga i fetma.
Därnäst gälla frågorna en kraftig åsna, hvars omfång utvecklar sig i samma mån som munkens.
Munken liknar i det närmaste ett vinfat på två stöttor.
Och åsnan liknar en vagga på fyra stolpar.
Munken bebor en cell i Sainte-Genevièves kloster, där Gud rikligen utgjuter alla sina håfvor öfver honom.
Åsnan är inhyst i klostrets stall, och hennes krubba är aldrig tom.
Munken lyder namnet Gorenflot.
Och åsnan lyder namnet Panurge.
Båda föra, åtminstone för närvarande, den lyckligaste tillvaro, som en munk och en åsna någonsin ha kunnat drömt sig. Klosterbröderna göra allt, för att deras berömde kamrat skall finna lifvet behagligt, och de tjänande bröderna bemöda sig lika ifrigt att försötma Panurges tillvaro.
Det röker beständigt ur skorstenen till klostrets kök, och det yppersta Bourgogne blixtrar oupphörligt i omfångsrika glas.
Kommer där en missionär, som har varit långt borta på omvändelseförsök i fjärran länder — eller en påflig legat, som anländer med hemliga meddelanden från den helige fadern — så visar man honom framför allt broder Gorenflot som ett exempel inom den predikande och stridande kyrkan, denne märkvärdige man, som predikar ordet som en Lukas och sköter svärdet som en Paulus! Man förevisar broder Gorenflot i hela hans härlighet, det vill säga midt under en festmåltid. Man ha nödgats skära ur ett bord för broder Gorenflots väldiga mage, och man erfar en helig stolthet, då man påpekar för den resande, att Gorenflot ensam slukar lika mycket mat som åtta af de öfriga matfriskaste munkarna.
Och medan den nykomne med from andakt beskådar underverket, säger priorn med händerna sammanknäppta och ögonen lyfta mot höjden:
— Hvilken beundransvärd natur! Han, vår dyre broder Gorenflot, älskar på samma gång konsten och bordets nöjen! Ni ser hur han äter! Men ni skulle också ha hört ett föredrag, som han höll en viss natt här i klostret — en predikan, hvari han betygade sitt nit för den sanna tron! Han talar som en Chrysostomus och han äter som ingen annan!
Och likväl kan det hända, att midt i all denna härlighet ett moln lägrar sig på broder Gorenflots panna. De små gulbrunstekta kycklingarna från Mans dofta förgäfves: framför honom, och de läckra ostronen från Flandern, hvilka han eljest kan svälja i tusental, dallra förgäfves i sina skiftande skal. Buteljer i alla möjliga former stå uppslagna, men orörda, framför den helige mannen. Gorenflot är dyster, Gorenflot är icke hungrig, Gorenflot är försänkt i drömmar.
Hastigt sprider sig ett rykte, att den vördnadsvärde munken befinner sig i ett extatiskt tillstånd, och brödernas beundran fördubblas.
Gorenflot är icke längre en munk, han är ett helgon, en halfgud! Några af de mest fanatiska gå ända därhän att förklara honom för en gudomlighet.
— Tyst! Tyst! hviskar man försiktigt. Stör inte broder Gorenflot i hans heliga drömmar!
Och man håller sig vördnadsfullt på afstånd.
Priorn ensam afvaktar det ögonblick, då broder Gorenflot skall ge något som helst lifstecken ifrån sig. Och då närmar han sig, tar varsamt den helige broderns hand och gör honom någon vördnadsfull fråga. Gorenflot lyfter upp hufvudet och ser på priorn med dimmiga ögon.
Han tycks vakna upp från ett besök i en annan värld.
— Hvad har ni haft för er, vördige broder? frågar priorn.
— Jag? säger Gorenflot.
— Ja — ty naturligtvis förehade ni någonting?
— Ja, ja, ärevördige fader — jag funderade på ett tal!
— I samma anda som det minnesvärda föredraget, ni höll under den nattliga sammankomsten här?
Hvarje gång man nämner detta tal till Gorenflot, förargar han sig i tysthet.
— Ja, i samma anda! svarar han med en suck. Å, hvad jag var enfaldig, som inte skref upp det talet!
— Inte behöfver en sådan man som ni skrifva! Nej, käre broder, när man är inspirerad af Gud, behöfver man bara öppna munnen, för att Herrens ord skall flöda öfver ens läppar.
— Tror ni verkligen det? frågar Gorenflot.
— Sälle äro de tviflande! svarar priorn,
Men Gorenflot inser det nödvändiga i att upprätthålla sitt rykte som väldig predikant, och han grubblar verkligen emellanåt öfver ett nytt föredrag.
Tack vare Marcus Tullius, Cesar, den helige Gregorius, den helige Augustinus, den helige Hieronymus och Tertullianus, är det icke omöjligt, att Gorenflot ännu en gång kommer att häfda sitt rykte som vältalare.
Det händer också emellanåt, när det lider mot slutet af Gorenflots måltid eller när extasen har nått sin höjd, att han reser sig från bordet och går som drifven af en osynlig makt ned till stallet. Han betraktar då med kärleksfull ömhet sin Panurge, som skriar af belåtenhet, och han lägger sin tunga hand på djurets veckrika hud, hvari hans tjocka fingrar helt och hållet begrafvas. Panurge vet knappast till sig af glädje och lycka.
Priorn och tre eller fyra andra dignitärer i klostret ledsaga honom vanligtvis på dessa utflykter. Man öfverbjuder hvarandra i att traktera Panurge med godsaker — en ger henne skorpor och en annan tårtor och bakelser, alldeles som man brukade ge honungskakor åt Cerberus, för att Pluto skulle bli mildare stämd.
Och Panurge håller till godo med allt, hon har en foglig natur. För öfrigt kan hon, som ej behöfver råka i extas, ej behöfver grubbla på predikningar och ej har andra traditioner att upprätthålla, än ryktet för envishet, lättja och böjelse för vällefnad, med skäl tycka, att hon ej har någonting att önska vidare; utan att hon är den lyckligaste åsna i världen.
Priorn betraktar henne med djup rörelse.
— Anspråkslös och mild — säger han, detta är en dygd hos den starke!
Gorenflot har fått veta, att man på latin säger ita då man vill säga ja. Hen begagnar sig i rikt mått af denna sin kunskap. Han svarar oupphörligt ita med ett eftertryck, som aldrig förfelar att göra effekt.
På grund af detta hans ständiga sysslande med latinet säger abboten emellanåt till honom:
— Ni arbetar bestämdt för mycket, käre broder, och det gör er nedstämd till sinnes.
Och Gorenflot svarar messire Joseph Foulon på samma sätt som Chicot emellanåt svarar hans majestät Henri III:
— Hvem vet?
— Våra måltider äro kanske litet för tarfliga, tillägger priorn. Vill ni, att vi skola byta om kock, käre broder? Ni vet ju, att Quædam saturationes minus succedunt.
— Ita, svarar Gorenflot oföränderligt och visar fördubblad ömhet mot sin åsna.
— Ni smeker er kära åsna så mycket, säger priorn. Kanske reslusten åter har vaknat hos er?
— Ack! svarar Gorenflot med en djup suck.
Ty det förhåller sig verkligen så, att det är det minnet, som är orsaken till broder Gorenflots tidtals återkommande nedslagenhet. Han, som i början hade ansett sin förvisning från klostret som en omåttlig olycka, hade under landsflykten lärt känna de oändliga och dittills för honom obekanta fröjder, som friheten medför.
Midt under hans nuvarande lycka känner han en mask gnaga sitt hjärta — begäret efter frihet! Friheten tillsammans med den muntre bordskamraten Chicot; Chicot, som han håller af utan att veta hvarför — kanske därför att Chicot har smort upp honom emellanåt.
— Ack! säger blygt en klosterbroder, som uppmärksamt betraktat Gorenflots minspel, jag tror att ni har rätt, vördige prior, klosterlifvet tröttar bestämdt vår vördnadsvärde fader Gorenflot.
— Å, inte precis det, säger Gorenflot. Men jag känner, att jag är skapad för ett lif i kamp och strid, såväl i politiskt som religiöst hänseende.
Medan Gorenflot säger detta, få hans ögon en förhöjd glans — ty han tänker på omeletterna och vinet hos mäster Bonhomet, han tänker på de glada måltiderna tillsammans med Chicot i den låga salen på »Corne d'Abondance».
Ända från den kväll, då Ligan proklamerades, eller snarare från dagen därpå, då Gorenflot återfördes till klostret, har han icke fått gå utom Sainte-Genevièves portar. Sedan kungen blef Ligans chef, måste medlemmarna fördubbla sin vaksamhet och försiktighet.
Och Gorenflot är så naiv, att han icke har haft en tanke på att begagna sig af sitt anseende bland klosterbröderna, för att få portarna öppnade för sig.
Man har helt enkelt sagt till honom:
— Det är förbjudet att gå ut, broder! Och han har icke gått ut.
Men man såg, att han förtärdes af en inre eld, som gjorde den lyckliga tillvaron i klostret tryckande för honom.
Och när priorn märkte, att hans nedslagenhet dagligen tilltog, sade han en morgon till honom:
— Dyre broder! Ingen bör strida mot sin kallelse. Er kallelse är att vara en Jesu Kristi stridsman. Gå ut i världen och fyll den mission, som Herren har ålagt er! Vaka blott öfver ert dyrbara lif och kom ändtligen tillbaka till den stora dagen!
— Hvilken stora dag? frågade Gorenflot, tankspridd genom sin glädje.
— Då vi fira Kristi Lekamens fest.
— Ita, sade munken med ytterligt djupsinnig min. Men på det att jag må kunna helt hängifva mig åt inspiration och predikan, måste ni ge mig litet pengar med på färden.
Priorn hämtade skyndsamt en välfylld börs, som han öppnade och räckte fram mot Gorenflot. Broder Gorenflot stack ned sin väldiga hand.
— Ni har naturligtvis bestämt er för någon viss text, eller hur, dyre broder? frågade Joseph Foulon.
— Det har jag.
— Vill ni säga mig hvilken?
— Gärna! Men ni ensam får veta den.
Priorn gick närmare Gorenflot och sträckte fram örat.
— Hör noga på!
— Jag hör.
— Slagan, som tröskar säden, slår på samma gång sig själf, hviskade Gorenflot.
— Präktigt! Sublimt! utbrast priorn.
— Är jag nu fri — får jag gå? frågade Gorenflot ödmjukt.
— Ja, min son! Gå — och vandra alltid på Herrens vägar! sade den vördnadsvärde priorn.
Gorenflot lät nu sadla Panurge, på hvars rygg han hjälptes upp af ett par kraftfulla klosterbröder, och han lämnade klostret vid sjutiden på kvällen.
Det var samma dag som Saint-Luc hade kommit från Méridor. Hela Paris var upprördt genom underrättelserna från Anjou.
Gorenflot red först nedåt rue Saint-Etienne, hvarefter han tog af åt höger och skulle just passera Les Jacobins, då Panurge plötsligt ryckte häftigt till, emedan en tung hand gaf henne ett slag på länden.
— Hvem där? frågade Gorenflot förskräckt.
— God vän! svarade en röst, som munken tyckte sig känna igen.
Gorenflot hade den största lust i världen att vända sig om. Men liksom sjömän ofta för hvarje gång de inskeppa sig behöfva tid att vänja sig vid att gå stadigt öfver däcket under rullningarna, så måste också broder Gorenflot för hvarje gång han besteg sin åsna vänja sig vid att hålla balansen.
— Hvad vill ni? frågade han pustande.
— Jag undrar, om ni skulle vilja visa mig vägen till Corne d'Abondance, vördige broder? sade den bekanta rösten.
— Nej, men för tusan! utbrast Gorenflot utom sig af glädje. Det är ju herr Chicot i egen person!
— Alldeles! svarade gaskognaren. Jag kom just för att uppsöka er i klostret, min värderade broder, när jag fick se er rida ut därifrån. Jag följde tyst efter er en stund, för att inte kompromettera mig genom att bli sedd i samspråk med er. Men här ä' vi alldeles ensamma — goddag, kamrat! Det var tusan hvad du har blifvit mager!
— Och ni har däremot fetmat, herr Chicot — det kan jag svära på!
— Jag tror, att vi säga hvarandra artigheter!
— Nej, men något galet är det bestämdt med er, herr Chicot! sade munken. Hvad har ni under jackan?
— Det är bara en rådjursstek, som jag har stulit från hans majestät, sade Chicot. Den ska' vi kalasa på.
— Å, min käre herr Chicot! utbrast munken. Men ni har bestämdt någonting under den andra armen också?
— Det är en flaska Cypervin, som en annan kung har skickat till min kung.
— Låt se! sade Gorenflot.
— Det är mitt favoritvin, förklarade Chicot och tog fram vinflaskan. Hvad säger du om den här, broder munk?
— Å! Å! utbrast munken vid åsynen af den förföriska flaskan. Han gjorde i glädjen ett skutt i sadeln, som var nära att knäcka ryggen på Panurge.
I ett öfvermått af glädje lyfte Gorenflot sina armar mot höjden, och under ackompanjemang af åsnans skriande skrålade han en dryckesvisa med så väldig stämma, att fönsterrutorna skallrade på ömse sidor om gatan.
Men så hade broder Gorenflot icke sjungit förut på en hel månad!