Diana (1904)/Del 2/Kapitel 54

←  Bussys vapenbröder

Diana av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Mathilda Drangel Duellen

Slutet  →

LIV.
DUELLEN.

Den plats, där den ursinniga tvekampen skulle äga rum, låg, som vi veta, något afsides och var beskuggad af träd. Barn brukade leka där om dagarna och fyllbultar och tjufvar sofvo där om nätterna, men eljest uppehöll sig aldrig någon där. Trästängslen, som hästhandlare hade låtit uppsätta, för att vid dem binda sina hästar, liknade en fördämning, som höll människoströmmen på afstånd. Man gick förbi platsen, men man stannade där ej.

I alla händelser var det ännu för tidigt, för att åskådare skulle kunna infinna sig, i synnerhet som det allmänna intresset samlade sig omkring Monsoreaus hus, där nattens blodiga drama hade utspelats.

Chicot hade emellertid infunnit sig för att åse striden. Han var alls icke känslig till sin natur, men det var likväl med en häftig hjärtklappning han tog plats framför pager och lakejer på ett af stängslen.

Han hyste ingen svaghet för hertigens män och han afskydde kung Henris gunstlingar. Men allesammans voro tappra unga män med ädelt blod, som snart skulle gjutas i strömmar.

D'Épernon vågade kuppen att ännu en gång visa sig modig.

— Jag tror, att ni ä' rädda för mig? utropade han.

— Tyst, skränfock! sade Antraguet.

— Men jag vill inte afstå från min rätt, fortfor d'Epernon. Jag är utmanad jag som de andra.

— Gå nu er väg! sade Ribeirac otåligt och sköt honom undan med sin värja.

D'Épernon ansåg, att han nu hade gjort nog för att rädda sin ära, och han drog sig tillbaka med stolta later.

— Kom, kom, för all del, ni tapperhetens härligaste blomma, sade Chicot. Annars kan ni förstöra ett par stöflar i dag också.

— Hvad är det ni pratar, narr?

— Jag säger er, att det inte dröjer länge, förrän det kommer att flyta blod där på marken — och så kan ni trampa i det, som ni gjorde i natt.

D'Épernon blef askgrå i ansiktet. Hela hans uppblåsta stolthet föll ihop vid denna förfärliga anklagelse.

Han satte sig på tio stegs afstånd från Chicot, som han emellanåt betraktade med ett skrämdt uttryck i ögonen.

Ribeirac och Schomberg trädde emot hvarandra med den sedvanliga hälsningen.

Quélus och Antraguet, som redan hade ställt sig en garde, började så småningom rycka hvarandra in på lifvet och korsa sina vapen.

Maugiron och Livarot hade båda ett stängsel bakom sig. De försökte att genom väl beräknade finter vinna fördelar öfver hvarandra.

Striden tog sin början just då klockan slog fem i Saint-Paul.

De kämpandes miner utvisade, att striden fördes på lif och död. Deras ytterliga blekhet, deras hårdt sammanpressade läppar och en och annan ofrivillig skälfning på handen vittnade om ett raseri, som ännu hölls i tygel af klokheten, men när som helst kunde bryta alla skrankor.

Under flera minuter — en hel evighet under en duell — hördes ingenting annat än vapnens skarpt rasslande ljud. Men det var ännu långt till verkligt vapenbrak.

Icke ett enda hugg hade fallit ännu.

Men Ribeirac började känna sig trött, eller också ansåg han sig nu vara fullt på det klara med sin motståndares finter. Han sänkte sin hand och gjorde ett uppehåll.

Schomberg tycktes nästan ha väntat någonting i den vägen. Han gjorde ett hastigt utfall och gaf sin motståndare den första stöten.

Den kom som en blixt och Ribeirac blef sårad i axeln.

En blodstråle vällde fram och rann utför hans blottade bröst, För ett ögonblick drog han sig tillbaka, för att undersöka såret, men då Schomberg genast gjorde ett nytt utfall, höjde han åter sin värja och sårade tysken i sidan.

Nu hade de hvar sitt sår.

— Låt oss hvila några sekunder! sade Ribeirac.

Schomberg nickade.

Under tiden hade kampen mellan Quélus och Antraguet blifvit allt häftigare. Att Quélus icke hade någon dolk, beredde honom stora svårigheter. Han måste ständigt parera med sin vänstra arm, och eftersom armen var blottad, fick han hvarje gång ett sår.

Efter några sekunders förlopp var hans hand öfversköljd af blod, ehuru han ännu icke hade blifvit allvarsamt träffad.

Men Antraguet, som icke var blind för hvari hans fördel bestod, och som för öfrigt var lika skicklig fäktare som Quélus, parerade ständigt med den allra största försiktighet. Vid tre kontrastötar lyckades det honom att ge Quélus tre sår i bröstet, ur hvilka blodet sipprade fram.

Men vid hvarje stöt upprepade Quélus:

— Det där är alls ingenting!

Livarot och Maugiron hade ännu icke kommit utom försiktighetens stadium.

Ribeirags sår förorsakade honom en ohygglig smärta, och när han därtill kände att blodförluster började försvaga hans krafter, störtade han med ursinnig häftighet öfver sin motståndare.

Schomberg rörde sig icke ur fläcken, men höll sin värja utsträckt rakt framför sig. Och när så Ribeirac kom framstormande, träffade han visserligen sin motståndare i halsen, men denne rände på samma gång sin värja i hans bröst.

Ribeiracs sår var dödligt, och då han mekaniskt förde handen till bröstet, blottade han sig på ett sätt, som gaf Schomberg tilifälle att ge honom ännu ett lifsfarligt sår.

Men därunder hade de båda motståndarna kommit hvarandra så tätt inpå lifvet, att Ribeirac plötsligt grep om Schombergs handled med sin högra hand, och med den vänstra körde han in sin dolk i hans bröst ända till handtaget.

Ribeirac rände sin värja i motståndarens bröst.

Den skarpa tveeggade klingan hade genomborrat hjärtat.

Schomberg utstötte ett doft skri och föll baklänges till marken. I fallet drog han med sig Ribeirac, i hvars bröst hans värja fortfarande satt kvar.

När Livarot såg sin vän falla, gjorde han en hastig reträtt, för att komma honom till hjälp.

Maugiron förföljde sin motståndare, men Livarot hade fått flera stegs försprång. Han hann fram till Ribeirac och hjälpte honom att bli befriad från Schombergs värja.

Men nu hade också Maugiron hunnit upp honom, och han blef nödgad att försvara sig på sluttande mark och med solen i ögonen. Efter ett par sekunder fick han ett sticksår i hufvudet, hvarvid han släppte sin värja och föll på knä.

Under tiden var Quélus illa ansatt af Antraguet. Nu skyndade Maugiron att ge Livarot en ny välriktad stöt. Och så sjönk Livarot helt och hållet ned.

D'Epernon uppgaf ett skallande triumfrop.

Quélus och Maugiron hade nu endast Antraguet att strida mot. Quélus blödde ur många sår, men intet af dem var af någon betydenhet.

Maugiron var nästan alldeles oskadad.

Antraguet var fullt medveten om sin fara. Han hade ännu icke fått den minsta skråma, men han började känna sig trött. Detta var likväl icke ett tillfälle, då han kunde förmå sig att begära vapenstillestånd af ett par motståndare, af hvilka den ene var sårad och den andre lika utmattad som han själf. Med ett blixtsnabbt rapp slog han värjan ur handen på Quélus och under det korta uppskof, han därmed hade vunnit, hoppade han hastigt öfver det förut omtalade stängslet.

Quélus riktade en stöt efter honom, men den träffade endast en af stängslets träslåar.

Maugiron angrep i detsamma Antraguet från sidan. Antraguet måste göra front för honom.

Quélus begagnade sig af tillfället och kröp under stängslet.

— Nu är han förlorad; sade- Chicot.

— Lefve kungen! ropade d'Epernon. Gå på, mina lejon, gå på!

— Var god och var tyst, herr d'Epernon, sade Antraguet. Förolämpa inte en man, som kommer att slåss till sitt sista andedrag.

— Och som ännu inte är död, utbrast Livarot.

Ingen hade haft en tanke på Livarot längre, men nu reste han sig plötsligt på knä, hemsk att skåda, nedsölad som han var af blod och damm, och med en kraft, som ingen skulle ha tilltrott honom i hans döende tillstånd, begrafde han plötsligt sin dolk mellan Maugirons axlar, så att denne sjönk till jorden som en liflös massa.

— Jesus! Jag dör! flämtade Maugiron. Det var hans sista ord.

Livarot föll åter medvetslös till marken. Den kraftiga handlingen och den uppblossande vreden hade uttömt hans sista krafter.

— Herr de Quélus, sade Antraguet och sänkte sin värja. Ni är en tapper man. Gif er — och jag vill skänka er lifvet.

— Hvarför skulle jag ge mig? frågade Quélus. Är jag besegrad?

— Nej! Men ni är full af sår, och jag har inte ett enda.

— Lefve kungen! utbrast Quélus. Jag har ännu min värja kvar, herr d'Antraguet.

Han riktade en stöt möt Antraguet, hvilken denne parerade.

— Men nu har ni den inte längre, sade Antraguet och vred med ett blixtlikt oväntadt grepp värjan ur sin motståndares hand, ehuru han därvid förlorade ett finger på sin vänstra hand.

— Å! En värja! En värja! vrålade Quélus ursinnigt. Han kastade sig öfver Antraguet som en tiger och omslingrade honom med båda armarna, som om han ville kväfva honom.

Antraguet lät honom hållas, men han bytte om vapen, så att han fick värjan i sin vänstra hand och dolken i den högra, hvarefter han tillfogade Quélus sår på sår hvar han kom åt, så att blodet stänkte öfver både honom själf och hans fiende, som af ingenting lät förmå sig att släppa sitt tag och vid hvarje ny blessyr ropade:

— Lefve kungen!

Till sist lyckades Quélus att få tag om Antraguets hand, så att han ej kunde tillfoga honom flera dolkstyng — och nu omslingrade han honom med armar och ben likt en orm, som vill kväfva sitt offer.

Antraguet kände att det blef allt svårare för honom att dra andan.

I nästa ögonblick vacklade han och föll.

Men det såg ut som om allt skulle vända sig till fördel för honom denna dag. Han föll så, att han bokstafligen krossade den olycklige Quélus.

— Lefve kungen! mumlade denne ännu en gång i sin dödskamp.

Antraguet hade ändtligen lyckats befria sig ur den kväfvande omfamningen, han reste sig på den ena armbågen och genomborrade Quélus' bröst med ett dolkstyng.

— Är du nu nöjd? sade han.

— Lefve kung …, hviskade Quélus med halfslutna ögon.

Så var det slut. Dödens fasa och stillhet sänkte sig öfver stridsplatsen.

Antraguet reste sig upp. Han var öfversköljd af blod, men detta blod var hans motståndares. Själf hade han ej fått en enda skråma mer än såret på sin vänstra hand.

D'Épernon gjorde förskrämd korstecknet och tog till flykten, som om han vore förföljd af ett spöke.

Antraguet kastade en vemodig blick på sina döda och döende vänner och fiender. Måhända var det på samma sätt Horatius betraktade slagfältet efter den batalj, som afgjorde Roms öde.

Chicot skyndade nu fram och lyfte upp Quélus, som blödde ur nitton sår. Den döende slog åter upp ögonen.

— Antraguet! hviskade han. Jag svär vid min ära, att jag är oskyldig till Bussys död.

— Jag tror er, herr de Quélus, jag tror er, sade Antraguet rörd.

— Fly, Antraguet! mumlade den döende. Kungen skall aldrig förlåta er.

— Men jag öfverger er inte i en sådan belägenhet, förklarade Antraguet, om jag också skall låta mitt lif på schavotten.

— Fly, unge man! sade Chicot. Man bör inte fresta Gud. Ni har blifvit räddad genom ett underverk — begär inte två på samma dag!

Antraguet gick fram till Ribeirac, som ännu ej hade dragit sin sista suck.

— Nå? frågade denne.

Han lyfte sin högra arm och stötte dolken i bröstet på Quélus

— Vi ha segrat, svarade Antraguet med låg röst, för att icke såra Quélus.

— Tack! sade Ribeirac. Skynda dig nu bort härifrån.

Han sjönk ned utan medvetande.

Antraguet tog upp sin värja, som han hade låtit falla under striden, sedan tog han också de, som tillhörde Quélus, Schomberg och Maugiron.

— Ge mig nådestöten, herr d'Antraguet, eller låt min värja ligga hviskade Quélus.

— Var så god, herr grefve! sade Antraguet och räckte värjan till Quélus med en vördnadsfull bugning.

En tår glänste i den döendes öga.

— Vi kunde ha varit vänner, mumlade han.

Antraguet räckte honom sin hand.

— Godt! sade Chicot. Man kan inte gärna vara ridderligare! Men laga nu, att du kommer i väg, Antraguet! Du är verkligen värd att lefva.

— Men mina kamrater? sade den unge adelsmannen tvekande.

— Jag skall ta vård om dem såväl som om kungens vänner.

Antraguet svepte in sig i en kappa, som hans ridknekt höll i beredskap åt honom. Han måste dölja att han var fläckad af blod. Och lämnande både döda och sårade åt pagernas och ridknektarnas omsorger, hade han snart försvunnit genom porte Saint-Antoine.