Djungelboken/Kapitel 09

←  Lukannon

Djungelboken av Rudyard Kipling Översättare: Tom Wilson »Rikki-Tikki-Tavi»

Darzees lovsång  →

Illustrationer av David Ljungdahl (1870–1940). På Wikipedia finns en artikel om Djungelboken.

»RIKKI-TIKKI-TAVI.»

Vid det hål där han kröp in,
Rikk utmanar Skrynkel-Skinn.
Hör, vad Rikki-Rödöga skrek:
Nag, kom upp! Dödsdansen lek!
Blick mot blick, så lagen bjöd.
(Måtta riktigt, Nag!)
Intet slut förr'n en är död.
(Strid försiktigt, Nag!)
Slag mot slag och stöt mot stöt.
(Spring och spar dig, Nag!)
Oj! Oj! Bom Dödshuvan sköt!
(Döden tar dig, Nag!)

Detta är historien om det stora krig, som Rikki-tikki-tavi utkämpade på egen hand i badrummen i den stora villan, som hörde till militärförläggningen i Segowlee. Darzee, skräddarfågeln, och Chuchundra, myskråttan, som aldrig kommer ut mitt i rummet, utan alltid kryper runt väggarna, gåvo honom råd; men Rikki-tikki förde den verkliga striden.

Han var en mungon, rätt lik en liten katt till päls och svans, men fullkomligt lik en vessla till huvud och levnadsvanor. Hans ögon och ändan av nosen, som aldrig var i vila, voro ljusröda; han kunde klia sig på vilken del av kroppen han behagade med vilken av tassarna som helst, fram- eller baktass; han kunde purra upp svansen, tills den liknade en buteljborste, och hans krigsrop, då han skuttade genom det höga gräset, var: »Rikki-tikk-tikki-tikki-tsch!

En dag hade en högsommarflod spolat bort honom ur jordkulan, där han bodde med sin far och mor, och förde honom, sparkande och kluckande, ned i ett landsvägsdike. Han fann en liten gräsvippa flytande där och klamrade sig fast vid den, tills han förlorade medvetandet. När han återfick sansen, låg han i det varma solskenet mitt på en trädgårdsgång, mycket både våt och smutsig, och en liten gosse sade, då han fick se honom:

»Här är en död mungon. Låt oss ställa till begravning.»

»Nej», sade hans mor, »låt oss i stället ta in honom och torka honom. Kanske är han inte riktigt död.»

De buro in honom i huset, och en stor man tog honom mellan pekfingret och tummen och förklarade, att han inte var död, utan endast halvkvävd; så virade de in honom i bomull och värmde honom vid en liten eld, och han öppnade ögonen och nös.

»Nu» , sade den store mannen (det var en engelsman, som nyss hade flyttat in i villan), »ska vi inte skrämma honom, utan se vad han tänker göra.»

Det är den svåraste sak i världen att skrämma en mungon, ty den förtäres från nos till svans av nyfikenhet. Hela mungonfamiljens valspråk är: »Spring och se efter!» och Rikki-tikki var en äkta mungon. Han tittade på bomullen och kom till den slutsatsen, att det inte dugde att äta, sprang runt bordet, slog sig ned och ordnade sin päls, kliade sig och hoppade upp på den lilla gossens axel.

»Bliv inte rädd, Teddy», sade fadern. »Det är hans sätt att ingå vänskap».

»Hu! Han kittlar mig under hakan» , sade Teddy.

Rikki-tikki tittade ned mellan pojkens krage och hals, nosade på hans öra och klättrade därpå ned på golvet, där han satte sig och gnuggade nosen.

»Kors i all världen! Och detta är ett vilt djur!» sade Teddys mor. »Han är förmodligen så där tam för att vi varit vänliga mot honom.»

»Alla mungoner äro på det sättet», sade hennes man. »Om Teddy bara låter bli att lyfta honom i svansen eller stoppa in honom i en bur, kommer han att springa ut och in i huset dagen i ända. Ge honom litet mat.»

De gåvo honom ett litet stycke rått kött. Rikki-tikki tyckte det var rysligt gott, och då han slutat äta, gick han ut på verandan och satte sig i solskenet och purrade upp sin päls för att få den att torka ända till hårrötterna.

»Det finns mer att utforska i det här huset» , sade han för sig själv, »än hela min familj skulle hinna med i hela sitt liv. Jag skall verkligen stanna här och forska.»

Han använde hela den dagen på att ströva omkring i huset. Han höll på att dränka sig i badkaren, stack nosen i ett bläckhorn på skrivbordet och brände den på ändan av den store mannens cigarr, ty han hade klättrat upp i knät på den store mannen för att se, hur det gick till att skriva. Vid nattens inbrott sprang han in i Teddys sovrum för att se på, när fotogenlampan tändes, och när Teddy gick till sängs, klättrade Rikki-tikki också upp i sängen; men han var en orolig sängkamrat, ty han skulle upp och lyssna på varje ljud under hela natten och se efter, varifrån det kom. Teddys mor och far kommo in för att ännu en gång se till sin gosse, och Rikki-tikki stod då vaken på örngottskudden.

»Jag tycker inte om det här», sade Teddys mor; »han kan bita barnet.»

»Det gör han inte», sade fadern. »Teddy är säkrare tillsammans med det här lilla kräket, än om han bevakades av en blodhund. Om en orm skulle komma in i barnkammarn nu...»

Men Teddys mor ville inte ens tänka på någonting så rysligt.

Tidigt på morgonen kom Rikki-tikki till den första frukosten på verandan, ridande på Teddys axel, och man gav honom bananer och litet kokta ägg; och han satt i knä på dem alla i tur och ordning, ty varje väluppfostrad mungons hopp är att en dag bli en husmungon och ha rum att springa omkring i; och Rikki-tikkis mor (hon bodde en tid i generalens hus i Segowlee) hade noga präntat in hos Rikki, hur han skulle uppföra sig, om han någon gång komme i sällskap med vita människor.

Därpå gick Rikki-tikki ut i trädgården för att se efter, vad där fanns att bese. Det var en stor trädgård, endast till hälften odlad, med buskar, stora som bersåer, av Marskalk Niel-rosor, citron- och apelsinträd, bambudungar och snår av högt gräs. Rikki-tikki slickade sig om nosen. »Det var en utmärkt jaktmark!» sade han, och hans svans blev purrig som en buteljborste vid tanken därpå; och han skuttade upp och ned genom trädgården, snokade här och snokade där, till dess han fick höra ytterst bedrövliga röster i en törnbuske. Det var Darzee, skräddarfågeln, och hans maka. De hade gjort sig ett vackert näste genom att foga ihop två stora löv och sy ihop deras kanter med fibrer, varpå de hade fyllt ihåligheten med bomull och fjäderdun. Boet svängde fram och tillbaka, där de sutto på kanten och skreko.

»Vad står på?» frågade Rikki-tikki.

»Vi äro mycket olyckliga», sade Darzee. »En av våra ungar föll i går ur boet, och Nag åt upp honom.»

»Hm!» sade Rikki-tikki. »Det var ju mycket ledsamt. Men jag är främling här — vem är Nag?»

Darzee och hans maka kröpo utan att svara ned i boet, ty ur det tjocka gräset vid foten av busken kom en sakta väsning — ett hemskt isande ljud, som kom Rikki-tikki att ta ett skutt tillbaka på drygt två fot. Tum för tum ur gräset reste sig därpå huvudet och den utvidgade huvan på Nag, den stora svarta glasögonsormen, och han var fem fot lång från tunga till stjärt. När han hade lyft en tredjedel av kroppen över marken, stannade han balanserande fram och tillbaka, alldeles som en maskrosstängel gungar i vinden, och han stirrade på Rikki-tikki, med dessa stygga ormögon, som aldrig ändra uttryck, vadhelst ormen har i tankarna.

»Vem Nag är?» sade han. »Jag är Nag. Den store guden Brama satte sitt märke på allt vårt folk, när den första glasögonsormen bredde ut sin hatt för att skydda Brama mot solen, när han sov. Se och frukta!»

Han vidgade ännu mera ut sin huva, och Rikki-tikki såg på baksidan av den glasögonsmärket, som fullständigt liknar hyskan i ett hak- och hyskknäppe. Han blev rädd ett ögonblick, men det är omöjligt för en mungon att för någon längre tid känna fruktan, och fastän Rikki-tikki aldrig förr hade mött en levande glasögonsorm, hade hans mor fött upp honom med döda glasögonsormar, och han visste, att en vuxen mungons arbete hela livet igenom är att slåss med och äta ormar. Nag visste det också, och i djupet av sitt kalla hjärta kände han sig rädd.

»Gott», sade Rikki-tikki, och hans svans började åter purra upp sig, »märke eller icke märke, tycker du det är rätt att äta upp stackars fågelungar, som händelsevis ramla ur boet?»

Nag hade sin tanke för sig och spejade efter den minsta lilla rörelse i gräset bakom Rikki-tikki. Han visste, att mungoner i trädgården betydde död förr eller senare för honom och hans familj; men han ville avleda Rikki-tikkis vaksamhet. Därför sänkte han en smula på huvudet och vände det åt sidan.

»Låtom oss resonera», sade han. »Du äter ju ägg. Varför skulle inte jag äta fåglar?»

»Se dig om! Se dig om!» sjöng Darzee.

Rikki-tikki visste bättre än att förlora tid på att titta. Han hoppade upp i luften så högt han kunde, och i samma ögonblick ven förbi under honom Nagainas huvud, Nags elaka makas. Hon hade krupit bakom honom, medan han talade, för att göra slut på honom, och han hörde hennes ilskna väsning, när anfallet misslyckades. Han kom ned nästan rakt på hennes rygg, och hade han varit en gammal mungon, skulle han ha förstått, att nu var tiden inne att med ett bett krossa ryggraden på henne; men han var rädd för ormens förfärliga tillbakapiskande stjärtslag. Han gav visserligen ett bett, men bet icke tillräckligt länge, utan hoppade bort från den svängande stjärten, lämnande Nagaina sårad och full av raseri.

»Usla, usla Darzee!» sade Nag, i det han sköt i höjden så mycket han kunde för att komma åt fågelboet i törnbusken; men Darzee hade byggt det utom räckhåll för ormarna, och det endast svängde fram och tillbaka.

Rikki-tikki kände, hur hans ögon blevo röda och heta (när en mungons ögon bli röda, är han arg), och han satte sig upprätt på svansen och bakbenen som en liten känguru, spejande omkring sig och småpratande för sig själv i raseri. Men Nag och Nagaina hade försvunnit i gräset. När en orm misslyckats med ett hugg, säger han aldrig någonting eller ger något tecken till vad han ämnar företaga härnäst. Rikki-tikki brydde sig inte om att följa dem, ty han kände sig inte säker på att kunna sköta två ormar på en gång. Därför trippade han bort till sandgången nära huset och satte sig ned för att tänka. Om man studerar gamla naturalhistorier, finner man där det påståendet, att när mungon strider med en orm och råkar att bli biten, springer han bort och äter en viss ört, som kurerar honom. Detta är inte sant. Segern beror endast på ögats snabbhet och fotens snabbhet — ormhugg mot mungonhopp — och som intet öga kan följa rörelsen av ett ormhuvud, när det hugger, gör detta saken mycket underbarare än någon trollört. Rikki-tikki visste, att han var en ung mungon, och detta gjorde det så mycket roligare för honom att tänka, att han hade lyckats undgå ett anfall bakifrån. Det ingav honom självtillit, och då Teddy kom springande utför sandgången, var Rikki-tikki färdig att låta sig smekas. Men just som Teddy lutade sig ned, var det någonting som slingrade sig litet i sanden, och en tunn röst hördes: »Var på din vakt! Jag är döden.» Det var Karait, den dammgrå lilla ormen, som helst håller till bland grått vägdamm; och hans bett är lika farligt som glasögonsormens. Men han är så liten, att ingen tänker på honom, och därför gör han människorna så mycket större skada.

Rikki-tikkis ögon blevo åter röda, och han dansade fram mot Karait med den egendomliga vaggande och svängande rörelse, som han hade ärvt av sin familj. Det ser mycket komiskt ut, men detta sätt att gå är så fullkomligt avvägt, att man kan göra det tväraste hopp åt vilket håll man vill; och när man har att göra med ormar, är detta en fördel. Om nu bara Rikki-tikki hade vetat, att han höll på att göra någonting mycket farligare än att slåss med Nag; ty Karait är så liten och kan vända så snabbt, att om inte Rikkis bett träffade honom strax bakom huvudet, skulle han få mothugget i ögat eller läppen. Men Rikki visste det inte; hans ögon voro alldeles röda, och han vaggade fram och tillbaka, spanande efter ett bra ställe att hugga in på. Karait gjorde ett anfall. Rikki hoppade åt sidan och försökte rusa rakt på honom, men det lilla otäcka dammgrå huvudet flög fram en hårsmån från hans skuldra, och han måste hoppa över hans kropp, med ormhuvudet tätt i hälarna på sig.

»Rikki-Tikki-Tavi».

Teddy ropade upp mot huset: »Åh, titta hit! Vår mungon håller på att döda en orm. Och Rikki-tikki hörde ett skrik från Teddys mor. Hans far kom utspringande med en käpp, men just som han kom fram till valplatsen, hade Karait gjort ett nytt anfall men skjutit fram dubbelt för långt, och Rikki-tikki hade gjort sitt språng, hoppat upp på ormens rygg, pressat ned hans huvud mellan sina framben och huggit sina tänder i ryggen på honom så långt upp som han kunde få något tag. Bettet förlamade Karait, och Rikki-tikki skulle just till att äta upp honom från stjärten enligt middagsvanorna hos sin familj, då han erinrade sig, att en kraftig måltid gör en slö mungon, och att om han ville bevara hela sin styrka och snabbhet, måste han hålla sig mager. Han gick därför och tog sig ett dammbad under ricinoljebuskarna, medan Teddys far slog den döda Karait. »Vad tjänar det där till?» tänkte Rikki-tikki. »Den där hade ju jag redan expedierat.» Och så tog Teddys mor upp honom ur dammet och omfamnade honom och ropade, att han hade räddat Teddy från döden, och Teddys far sade, att det var försynen, som hade sänt honom, och Teddy stod och såg på med stora förvånade ögon. Rikki-tikki kände sig smått road av allt detta bråk, som han naturligtvis inte begrep. Teddys mor kunde lika väl ha klappat och smekt Teddy för det denne lekte i sanden. Rikki tyckte emellertid att han hade rysligt trevligt.

Vid middagen denna dag skulle han, där han promenerade fram och tillbaka mellan vinglasen på bordet, ha kunnat proppa sig full tre gånger om med alla de läckerheter, som där funnos; men han kom ihåg Nag och Nagaina, och fastän det var högst angenämt att bli omklappad och omhuldad av Teddys mor och att sitta på Teddys axel, blevo hans ögon då och då röda och han gav till sitt långa stridsrop: »Rikki-tikk-tikki-tikki-tschk!»

Teddy bar honom till sin säng och envisades, att Rikki-tikki skulle sova under hans haka. Rikki-tikki var alltför väluppfostrad för att bitas eller klösas, men så snart Teddy hade somnat, begav han sig ut på sin nattliga promenad kring huset, och i mörkret stötte han på Chuchundra, myskråttan, som smög runt väggen. Chuchundra är ett litet feghjärtat kräk. Hon gnäller och piper hela natten under försök att morska upp sig och springa ut i mitten av rummet, men hon kommer aldrig dit.

»Döda mig inte», sade Chuchundra med gråten i halsen. »Rikki-tikki, döda mig inte!»

»Tror du att en ormdödare dödar myskråttor?» sade Rikki-tikki föraktfullt.

»De, som döda ormar, bli dödade av ormar», sade Chuchundra sorgligare än någonsin. »Och hur kan jag vara säker på, att inte Nag av misstag tar mig för dig en mörk natt?

»Det är inte minsta fara för den saken», sade Rikki-tikki. »För resten håller Nag till i trädgården, och jag vet, att dit går inte du.»

»Min kusin Chua, råttan, har berättat mig...», sade Chuchundra, men avbröt sig.

»Har berättat dig — vad då?»

»Tst! Nag är överallt, Rikki-tikki. Du borde ha talat med Chua i trädgården.»

»Men nu gjorde jag inte det, och därför måste du säga mig allt. Fort nu, Chuchundra, eljest biter jag dig!»

Chuchundra satte sig ned och grät, tills tårarna rullade från mustascherna på henne.

»Jag är en mycket, mycket svag och eländig varelse», sade hon. »Jag har aldrig haft mod tillräckligt att springa ut mitt i rummet. Tst! Jag törs ingenting säga. Kan du inte höra, Rikki-tikki?»

Rikki-tikki lyssnade. Det rådde dödstystnad i huset, men han tyckte sig kunna uppfatta ljudet av det svagaste kratsch-kratsch i världen — ett ljud så svagt som en getings gång på en fönsterruta — det sakta rasslet av ormfjäll på en mur.

»Det är Nag eller Nagaina», sade han för sig själv, »och de hålla på att krypa in igenom avloppsröret i badrummet. Du har rätt, Chuchundra, jag borde ha talat med Chua.»

Han smög sig bort till Teddys badrum, men där hördes ingenting, och så till Teddys mors badrum. Vid foten av den släta, rappade väggen hade en tegelsten tagits ut för att bilda avlopp för badvattnet, och när Rikki-tikki smög sig in i det murade badkaret, hörde han Nag och Nagaina viska med varandra utanför i månskenet.

»När huset blir tomt på folk», sade Nagaina till sin make, »måste han ge sig i väg, och då blir trädgården vår igen. Gå in tyst och kom ihåg, att den store mannen, som dödade Karait, är den förste, som skall bitas. Kom sedan ut och rapportera det för mig, så skola vi tillsammans anställa jakt efter Rikki-tikki.»

»Men är du säker på, att verkligen någonting är att vinna på att döda folket?» sade Nag.

»Allt! När det inte fanns något folk i villan, behövde vi då vara rädda för någon mungon, va'? Så länge villan står öde, äro vi trädgårdens konung och drottning; och kom ihåg, att så snart våra ägg utkläckas i melonsängen — och det kanske sker i morgon — så behöva våra barn utrymme och stillhet.»

»Det kom jag inte att tänka på», sade Nag. »Jag går, men det tjänar ingenting till att jaga Rikki-tikki efteråt. Jag dödar mannen och hans hustru och barnet, om jag kan, och smyger mig sedan lugnt min väg. Är bara villan öde, så försvinner även Rikki-tikki.»

Rikki-tikki skälvde i hela kroppen av raseri och hat, och nu dök Nags huvud upp genom avloppsröret och hans fem fot långa, kalla kropp följde efter. Hur vred Rikki-tikki än var, greps han av fruktan, då han såg den stora glasögonsormens längd. Nag ringlade sig, reste på huvudet och spejade ut i badrummet i mörkret, och Rikki-tikki kunde se hans ögon glittra.

»Om jag nu dödar honom, får Nagaina veta det, och om jag kämpar med honom på öppna golvet, har han alla fördelarna på sin sida. Vad ska' jag göra?» tänkte Rikki-tikki-tavi.

Nag vaggade fram och tillbaka, och därpå hörde Rikki-tikki honom dricka ur den största vattenkrukan, som begagnades till att fylla badkaret. »Det smakade skönt», sade ormen. »När Karait dödades, hade den store mannen en käpp. Han har kanske kvar den käppen, men när han kommer för att ta sitt morgonbad, har han nog ingen käpp. Jag väntar här tills han kommer. Nagaina — hör du mig? — jag stannar här i svalkan, tills dagen bryter in.»

Det kom intet svar utifrån, så att Rikki-tikki förstod, att Nagaina hade gått sin väg. Nag ringlade ihop sig ring vid ring, kring utbuktningen på den stora vattenkrukans botten, och Rikki-tikki stod dödstyst. Efter en timmes förlopp började han röra sig, muskel efter muskel, mot krukan. Nag sov, och Rikki-tikki granskade hans tjocka rygg, undrande var det bästa stället fanns för ett duktigt grepp. »Om jag inte krossar ryggbastet på honom vid första hoppet», tänkte Rikki, »så kan han fortfarande slåss, och om han slåss — stackars lilla Rikki!» Han betraktade den tjocka nacken nedanför huvan, men det var för tjockt för honom; och ett bett nära stjärten skulle endast göra Nag ursinnig.

»Det måste bli huvudet», tänkte han till sist, »huvudet ovanför huvan, och då jag väl huggit mig fast där, gäller det att inte släppa taget.»

Så tog han språnget. Nags huvud låg ett mycket litet stycke från vattenkrukan under utbuktningen; och när Rikkis tänder höggo fast, tog han spjärn med ryggen mot utsvällningen på den röda lerkrukan för att pressa ned Nags huvud. Detta gav honom en sekunds fördel, och han begagnade den på bästa sätt. Så slängdes han fram och tillbaka, som en råtta skakas av en hund — fram och tillbaka på golvet, och upp och ned och runt i stora kretsar, men hans ögon voro röda och han höll fast, under det kroppen sopade golvet, vräkte omkull bleckskopan och tvålkoppen och frotterborsten och dunkade mot sidan av sinkkaret. Allt fastare och fastare pressade han ihop käkarna, ty han hade klart för sig, att han skulle dunkas till döds, och för familjeärans skull föredrog han att bli funnen med tänderna fastlåsta i motståndarens kropp. Han var yr i huvudet, mörbultad och kände sig skakad i stycken, då plötsligt någonting liksom ett åskslag smällde strax bakom honom; en het pust berövade honom sansen och en röd blixt svedde hans päls. Den store mannen hade vaknat vid oväsendet och hade fyrat av båda piporna i sin hagelbössa mot Nag, strax bakom huvan.

Rikki-tikki höll fortfarande fast med slutna ögon, ty nu var han riktigt säker på att han var död; men huvudet rörde sig inte mera, och den store mannen tog upp honom och sade: »Det är åter igen mungon, Alice; det lilla kräket har nu räddat våra liv.» Och så kom Teddys mor in, med likblekt ansikte, och såg Nag, så mycket som fanns kvar av honom; och Rikki-tikki släpade sig till Teddys sovrum och tillbragte halva återstoden av natten med att varsamt skaka på sig för att komma underfund med, om han verkligen, som han inbillade sig, var sönderslagen i fyra bitar.

När morgonen kom, var han mycket styv i lederna, men mäkta belåten med sitt verk. »Nu återstår att klara Nagaina, och hon blir värre än fem Nag'ar, och ingen vet, när äggen, hon talade om, bli utkläckta. Kors det var sant! Jag måste träffa Darzee», sade han.

Utan att vänta på frukosten sprang Rikki-tikki till törnbusken, där Darzee just höll på att sjunga en triumfsång med full hals. Underrättelsen om Nags död hade spritt sig över hela trädgården, ty husdrängen hade kastat ut liket på sophögen.

»Åh, du dumma fjädertott!» sade Rikki-tikki förargad; »är det tid att sjunga nu?»

»Nag är död — är död — är död!» sjöng Darzee. »Den tappre Rikki-tikki grep honom vid huvudet och höll fast. Den store mannen kom med sin knallkäpp, och Nag föll i två stycken! Han kommer aldrig mer att äta upp mina ungar.»

»Allt det där är nog sant, men var är Nagaina?» sade Rikki-tikki och såg sig försiktigt omkring. »Nagaina kom till badrumsslaskröret och ropade på Nag», fortfor Darzee, »och drängen plockade upp honom på ändan av en käpp och kastade honom på sophögen. Låtom oss sjunga om den store, rödögde Rikki-tikki!» jublade Darzee och fyllde sin strupe och sjöng.

»Nådde jag upp till ditt bo, skulle jag vräka ut dina ungar!» sade Rikki-tikki. »Förstår du inte, att allting har sin tid. Du är nog trygg däruppe i boet, men det är krig härnere för mig. Sluta upp med sången ett ögonblick, Darzee.»

»För den store, den vackre Rikki-tikkis skull skall jag sluta», sade Darzee. »Vad önskar du, o du den förskräcklige Nags baneman?»

»För tredje gången frågar jag dig, var är Nagaina?»

»På sophögen borta vid stallet, sörjande vid Nags lik. Stor är Rikki-tikki med sina vita tänder.»

»Strunt i mina vita tänder! Har du händelsevis hört, var hon har sina ägg?»

»I melonsängen, i den ändan, som ligger närmast muren, där solen gassar på nästan hela dagen. Hon håller dem gömda där sedan veckor tillbaka.»

»Och det har du inte ansett löna mödan att berätta mig? Den ändan, som ligger närmast muren, säger du?»

»Rikki-tikki, du tänker väl inte gå och äta upp hennes ägg?»

»Inte precis äta, inte. Darzee, om du har ett uns förstånd, så flyger du bort till stallet och låtsar, som om du fått din vinge bräckt, och så låter du Nagaina jaga dig till den här busken, säg vill du det? Jag måste gå till melonsängen, men om jag gjorde det utan vidare, skulle hon se mig.»

Darzee var en tomhuvad liten stackare, som aldrig kunde rymma mer än en tanke på en gång i sin hönshjärna; och just på grund av att han visste, att Nagainas barn föddes ur ägg liksom hans egna, kunde han först icke tänka sig, att det kunde vara rätt gjort att döda dem. Men hans maka var en klok fågel, och hon förstod, att glasögonsormars ägg betydde detsamma som unga glasögonsormar längre fram; därför flög hon ur boet och lämnade åt Darzee att hålla ungarna varma och fortsätta med sin sång om Nags död. Darzee påminde verkligen i många stycken om en man.

Hon flög bort och slog ned och flaxade framför Nagaina på sophögen, i det hon skrek: »O, min vinge är bräckt! Pojken i huset kastade en sten på mig och bräckte den.» Och så flaxade hon ännu mera förtvivlat.

Nagaina lyfte upp huvudet och väste:

»Det var du, som varnade Rikki-tikki, då jag var nära att döda honom. Sannerligen, du har valt en dålig plats att bli halt på.»

Och så rörde hon sig framåt mot Darzees maka, glidande fram över soporna.

»Pojken bräckte den med en sten!» skrek Darzees maka.

»Gott! Om det kan lända dig till en smula tröst efter döden, så kan jag tala om, att jag kommer att göra upp räkningen med pojken. Min man ligger på sophögen, men innan natten kommer, skall pojken i huset ligga mycket tyst och stilla. Vad tjänar det till att springa undan så där? Jag kommer ju ändå att fånga dig. Lilla dumsnut där, titta på mig!»

Darzees maka förstod dock bättre än att lyda den uppmaningen, ty en fågel, som blickar in i en orms ögon, blir så förfärad, att han inte kan röra sig ur fläcken. Darzees maka flaxade på under ömkligt pipande och utan att lämna marken, medan Nagaina följde efter med ökad fart.

Rikki-tikki hörde dem komma på gången från stallet, och han rusade bort till ändan av melonsängen nära muren. Där i den varma ströhalmen, som täckte melonerna, fann han, mycket listigt gömda, tjugufem ägg av ungefär samma storlek som bantamhönsägg, men med en vitaktig hinna i stället för skal.

»Det är inte en dag för tidigt», tänkte han; ty han kunde se ormungarna hopringlade innanför hinnan, och han visste, att i samma minut som de utkläcktes, skulle var och en av dem vara i stånd att döda en människa eller mungon. Han bet så skyndsamt som han kunde av ändarna på äggen, varvid han särskilt var noga med att krossa ormungarna, och vände då och då på ströhalmen för att se efter, att han inte hade glömt något. Till sist fanns det bara tre ägg kvar, och Rikki-tikki började småskratta för sig själv, då han fick höra Darzees maka ropa:

»Rikki-tikki, jag har lockat Nagaina mot huset och nu har hon gått upp på verandan och — o, skynda, skynda! — hon har mordiska planer!»

Rikki-tikki krossade två ägg, ramlade baklänges ned för melonsängen med det tredje ägget i munnen och rusade i väg till verandan det fortaste han kunde springa. Teddy och hans föräldrar sutto där vid sin första frukost, men Rikki-tikki såg, att de inte åto någonting. De sutto som stenbilder och deras ansikten voro vita. Nagaina låg hopringlad på mattan vid Teddys stol, på bekvämt hugghåll från Teddys nakna ben, och hon svängde fram och tillbaka, under det hon sjöng en triumfsång.

»Son till den store man, som dödade Nag», väste hon, »sitt stilla! Jag är inte färdig ännu. Vänta en stund. Hållen er mycket stilla, alla tre! Om ni röra er, hugger jag, och om ni inte röra er, hugger jag. Åh, ni dumdristiga folk, som dödade min Nag!»

Teddys ögon voro fästa på fadern, och allt vad denne kunde göra var att viska: »Sitt stilla, Teddy! Rör dig inte. Teddy, håll dig stilla!»

I samma ögonblick kom Rikki-tikki fram och ropade:

»Vänd dig om, Nagaina, vänd dig om och slåss!»

»Allting har sin tid», sade hon, utan att flytta sin blick. Jag skall göra upp räkningen med dig sedan. Titta på dina vänner, Rikki-tikki! De sitta stilla och vita. De äro rädda. De våga inte röra sig, och om du kommer ett steg närmare, så hugger jag.»

»Se efter dina ägg», sade Rikki-tikki, »i melonsängen vid muren. Gå och se efter, Nagaina!»

Den stora ormen vände sig halvt om och såg ägget på verandan.

»A—ah! Ge mig det!» sade hon.

Rikki-tikki lade en tass på vardera sidan om ägget, och hans ögon voro blodröda.

»Vad är priset på ormägg? På en glasögonsormunge? På en kunglig glasögonsormunge? På den siste — den allra siste av din ätt? Myrorna hålla nu som bäst på att äta alla de andra nere i melonsängen.»

Nagaina snurrade helt om, glömmande allting annat för det enda äggets skull, och Rikki-tikki såg Teddys far sträcka fram en stor hand, fatta Teddy i axeln och draga honom tvärs över det lilla bordet med tekopparna, i säkerhet och utom räckhåll för Nagaina.

»Lurad! Lurad! Rikk-tikk-tschk!» skrattade Rikki-tikki. »Pojken är i säkerhet, och det var jag — jag — jag som högg Nag i hatten i natt i badrummet.» — Därpå började han hoppa jämfota upp och ned med huvudet tätt intill golvet. — »Han slängde mig av och an, men han kunde inte skaka av mig. Han var död, innan den store mannen sköt sönder honom. Det var jag, som gjorde det! Rikki-tikki-tikk-tschk! Kom då, Nagaina! Kom och slåss med mig! Din änketid skall bli kort.»

Nagaina såg, att hon hade förlorat utsikten att döda Teddy, och ägget låg mellan Rikki-tikkis tassar.

»Ge mig ägget, Rikki-tikki. Ge mig det sista av mina ägg, och jag skall draga bort och aldrig komma tillbaka», sade hon och sänkte hatten.

»Ja visst, du skall draga bort och aldrig komma tillbaka, ty du kommer att hamna på sophögen bredvid Nag. Slåss, änka! Den store mannen har gått efter sin bössa. Slåss!»

Rikki-tikki hoppade omkring Nagaina, nätt och jämnt hållande sig utom räckhåll för hennes hugg, och hans små ögon liknade glödande kol. Nagaina kröp ihop och flög därpå ut mot honom. Rikki tog språng i höjden och tillbaka. Gång på gång gjorde hon utfall, och varje gång slog hennes huvud med en duns mot verandamattan och hon ringlade ihop sig som en urfjäder. Därpå började Rikki-tikki dansa i en cirkel för att komma bakom henne, och Nagaina snodde rundt, för att få sitt huvud mot hans nos, och frasandet av hennes stjärt på mattan lät som torra lövs prassel för vinden. Rikki-tikki hade glömt bort ägget. Det låg fortfarande på verandan, och Nagaina kom det allt närmare och närmare, till dess hon slutligen, då Rikki hämtade andan, grep det i sin mun, vände mot verandatrappan och flög i väg som en pil nedför sandgången med Rikki-tikki tätt efter. När glasögonormen flyr för livet, liknar han en pisksnärt rappande till en hästhals. Rikki-tikki insåg, att han måste fånga Nagaina, ty eljest skulle bekymren börja på nytt. Hon styrde kurs rakt på det höga gräset vid törnbusken, och Rikki-tikki hörde, under det han sprang, Darzee alltjämt gå på och sjunga sin lilla dumma triumfsång. Men Darzees maka var klokare. Hon flög ned ur boet, när Nagaina kom susande, och flaxade med vingarna kring Nagainas huvud. Om Darzee hade hjälpt till, skulle de kanske ha tvingat henne att ändra kurs, men nu endast sänkte Nagaina huvan och fortsatte sin väg. Emellertid gjorde det lilla dröjsmålet, att Rikki-tikki hann upp henne, och när hon dök in i råtthålet, där hon och Nag brukade bo, borrade sig hans små vita tänder i hennes stjärt, och han följde med henne ned i hålet. Mycket få mungoner, hur kloka och gamla de än må vara, ha lust att följa med en glasögonsorm in i hans hål. Det var mörkt i hålet, och Rikki-tikki hade inte en aning om, när det skulle vidga ut sig och lämna Nagaina rum att vända sig om och hugga honom. Han höll ursinnigt fast och stretade med fötterna, som tjänstgjorde som bromsar i den mörka sluttningen på den heta, dävna jorden. När gräset vid hålans mynning ej längre rörde sig, sade Darzee: »Nu är det slut med Rikki-tikki! Vi måste sjunga sorgkvädet över honom. Den tappre Rikki-tikki är död! Ty Nagaina dödar honom säkert under jorden.»

Så sjöng han en mycket sorglig sång, som han diktade ihop på rak arm, och just som han kom till det mest rörande stället, vajade gräset åter, och Rikki-tikki, överhöljd med smuts, kröp fram ben för ben ur hålet och slickade sig om mustascherna. Rikki-tikki skakade av litet damm ur pälsen och nös. »Det är slut», sade han. »Änkan kommer aldrig ut mera.» Och de röda myrorna, som bodde bland grässtråna, hörde honom och började troppa ned den ena efter den andra för att se, om han talat sanning.

Rikki-tikki kröp ihop i gräset och sov där han låg — sov och sov, tills det var sent på eftermiddagen, ty han hade gjort ett styvt dagsverke.

»Välan», sade han, när han vaknade, »nu går jag tillbaka till huset. Tala om det för Kopparslagaren, Darzee, så kungör han för trädgården, att Nagaina är död.»

Kopparslagaren är en fågel, som framkallar ett ljud förvillande likt en liten hammares slag på en kopparkastrull; och orsaken varför han ständigt framkallar detta ljud är, att han tjänstgör som offentlig utropare i varje indisk trädgård och ropar ut alla nyheter för var och en, som har lust att höra på. Då Rikki-tikki gick uppför sandgången, hördes hans »lystring»toner liksom från en spröd gonggong och så det oupphörliga »ding-dong-tock! Nag är död — dong! Nagaina är död! Ding-dong-tock!» Budskapet kom alla fåglarna i trädgården att sjunga och grodorna att kväka, ty Nag och Nagaina brukade äta grodor likaväl som småfåglar.

När Rikki kom fram till huset, kommo Teddy och Teddys mor (hon såg ännu mycket blek ut, ty hon hade fallit i vanmakt) och Teddys far ut och nästan gräto av rörelse; och den kvällen åt han allt vad man gav honom, tills han inte orkade mera, och gick till sängs på Teddys axel, där Teddys mor såg honom, då hon kom sista gången för att se till sin gosse.

»Han har räddat våra liv och Teddys liv», sade hon till sin man. »Att tänka sig, att han räddat allas våra liv!»

Rikki vaknade upp med ett hopp, ty mungoner äro lättsövda.

»Jaså, är det ni», sade han. »Vad bråkar ni för? Alla glasögonsormarna äro döda, och om de inte vore det, så är ju jag här.»

Rikki-tikki hade alla skäl att känna sig stolt, men han blev inte högfärdig för det, och han höll vakt i trädgården som en mungon bör hålla vakt, med tand och skutt och språng och bett, till dess en glasögonsorm inte vågade sticka näsan inom trädgårdsmurarna.