Don Quijote förra delens förra hälft/24
| ← Tjugutredje Kapitlet |
|
Tjugufemte Kapitlet → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
Fortsättning af äfventyret i Sierra Morena.
Med största uppmärksamhet, så förmäler historien, lyssnade D. Quijote till den elände Riddaren af Berget, hvilken öppnade samtalet på följande vis: »I sanning, min herre, hvem ni än må vara, (ty jag känner er ej,) så tackar jag er för det vänliga bemötande och den höflighet ni betett mig, och jag skulle önska att befinna mig i sådant läge, att jag med något mera än god vilja kunde besvara den, som ni visat mig genom ert hjärtliga sätt att mottaga mig; men ödet vill icke beskära mig något hvarmed jag kan återgälda mig bevisade välgärningar, annat än fromma önskningar att löna dem med lika godt.»
— »De önskningar jag å min sida hyser, svarade D. Quijote, äro att vara eder till tjänst, så att jag redan hade beslutit att icke lämna dessa berg förr än jag funnit eder och af eder erfarit, huruvida mot den smärta, hvaraf ni genom edert sällsamma lefnadssätt visar eder lida, det kunde finnas något slags hjälp och, om det vore nödvändigt, ville jag med all möjlig flit söka den; men om eder olycka hörde till dem, som hålla dörren stängd för hvarje tröst, ämnade jag efter bästa förmåga deltaga i eder jämmer och klagan, ty det är en tröst i lidandet att träffa någon, som har medkänsla därför. Och om min goda vilja förtjänar erkännande genom någon vänlighet, så beder jag eder, min herre, och besvär eder därjämte vid det föremål, som ni här i lifvet mest har älskat eller älskar, att ni säger mig hvem ni är och hvilken orsak som har drifvit eder att lefva och dö i dessa ödemarker som ett oskäligt djur, efter ni vistas bland dem och är så ifrån eder, som eder dräkt och edert uppträdande visa. Och jag svär, tillade D. Quijote, vid den riddareorden, som jag, ehuru en ovärdig syndare, har emottagit, och vid mitt kall som vandrande riddare, att, om ni, min herre, gör mig till viljes härutinnan, jag skall vara eder till tjänst med det nit, hvartill jag förpliktas genom att vara den jag är, i det jag antingen afhjälper edert lidande, om för det hjälp är möjlig, eller ock delar eder sorg, såsom jag har lofvat.»
När Skogsriddaren hörde honom af den Sorgliga Skepnaden tala sålunda, gjorde han ingenting annat än såg på honom om och om igen och beskådade honom från topp till tå, och, sedan han betraktat honom riktigt noga, sade han till honom: »Om I människor hafven något att gifva mig att äta, så gifven mig det af barmhärtighet, och, sedan jag ätit, skall Jag göra allt hvad mig ålägges, till tack för de goda önskningar man här gjort mig.»
Genast framtog Sancbo ur sin påse och herden ur sin väska så mycket, att den Förfallne därmed stillade sin hunger; han åt, som en fåne, så hastigt att han icke gaf sig tid från den ena biten till den andra, emedan han snarare slukade än sväljde dem, och, medan han åt, talade hvarken han eller åskådarna ett enda ord. När han slutat äta, gaf han dem tecken att följa honom, såsom de äfven gjorde, och förde dem till en liten gräsplan, som låg bakom en klippa ej långt därifrån. Väl ditkommen, sträckte han ut sig i gräset på marken och de andra gjorde detsamma, allt utan att någon bröt tystnaden, ända tills den Förfallne, efter att hafva satt sig till rätta, sade: »Om I, mina herrar, viljen att jag i korta ord skall förtälja eder ofantligheten af mina missöden, så fån I lofva mig att icke med någon fråga eller på annat sätt afslita tråden i min sorgliga historia, ty på det ställe I det gören, där blir äfven det stående, som jag skulle berätta.»
Dessa den Förfallnes ord kommo D. Quijote att tänka på den historia hans vapendragare hade berättat honom, när han icke höll reda på antalet getter, som hade farit öfver floden, och historien därför afstannade. Men för att återvända till den Förfallne, fortsatte han och sade: »Jag förutskickar denna förklaring därför, att jag skulle vilja fort komma öfver berättelsen om mina olyckor, ty att återkalla dem i minnet tjänar mig ej till annat än att lägga nya smärtor till de gamla, och ju mindre I frågen mig, dess förr blir jag färdig med min berättelse, ehuru, för att tillfredsställa eder önskan, jag icke skall hoppa öfver något som är af vikt.» D. Quijote lofvade honom detta i de öfrigas namn, och trygg i sådant hänseende begynte han på följande vis:
»Jag heter Cardenio och är hemma i en af de förnämsta städerna här i Andalusien[1]; min börd är ädel, mina föräldrar rika, min olycka så stor, att mina föräldrar måste hafva begråtit den och min släkt djupt känt den, utan att med sina rikedomar kunna lätta den; ty för att afhjälpa olyckor sända från Himlen pläga lyckans håfvor föga båta. I samma stad lefde en himmel, en ficka, i hvilken kärleken hade nedlagt all den härlighet jag någonsin kunde önska mig: sådan är Lucindas skönhet! och hon själf lika välboren och rik som jag, men lyckligare lottad och med mindre ståndaktighet än mina redliga afsikter förtjänade. Denna Lucinda höll jag af, älskade och tillbad jag allt sedan mina späda och tidigaste år, och hon älskade mig med den oskuld och trohet, som hennes unga år tilläto. Våra föräldrar kände till vår böjelse och ogillade den ej, emedan de väl insågo att, när den utvecklades, den ej kunde ha annat mål än vår förmälning, något som på grund af likställigheten i börd och rikedomar nästan föll af sig själf. Vi blefvo äldre, och vår kärlek tilltog med åren, så att Lucindas fader tyckte sig af hänsyn till det passande förbunden att förbjuda mig tillträde till sitt hus, häruti på sätt och vis följande exemplet af den af skalderna mångbesjungna Tisbes föräldrar[2]. Detta förbud var endast att lägga låga till låga och begär till begär, ty, äfven om man också bjöde tungan tystnad, kunde man ej bjuda pennan det, hvilken med större frihet än tungan plägar för den älskade uttrycka hvad som ligger förborgadt i hjärtat; ty det älskade föremålets närvaro gör ofta den fastaste föresats och den dristigaste tunga förlägen och stum. Ack himmel! huru många små bref skref jag icke till henne! huru många ömma, men sedesamma svar fick jag ej! huru många sånger och kärleksvisor diktade jag ej, hvari själen förklarade och skildrade sina känslor, målade sina glödande begär, fråssade i sina minnen och gaf fritt lopp åt sin ömhet! Ändtligen, bragt till det yttersta och märkande huru min själ försmäktade af längtan att se henne, beslöt jag att sätta i verket och med ens afgöra hvad som tycktes mig lämpligast för att ernå min åtrådda och välförtjänta lön, nämligen att af hennes fader begära henne till min äkta maka. Jag gjorde så äfven, och han svarade mig, att han vore mig tacksam för min afsikt att hedra honom och hedra mig själf med en dotter ur hans familj; men att, eftersom min fader ännu lefde, tillkomme det med rätta denne att framställa en sådan begäran, ty, om det icke skedde med hans fulla vilja och belåtenhet, så vore Lucinda icke en flicka att i löndom tagas eller bortgiftas. Jag tackade honom för hans godhet, enär han syntes mig hafva rätt i hvad han sade, och tillade att min fader skulle gå in på saken, blott jag vidtalade honom. I denna afsikt gick jag genast i samma ögonblick att frambära min önskan för min fader; men, just när jag inträdde i hans rum, träffade jag honom med ett öppet bref i handen, hvilket han gaf mig, innan jag hunnit yttra ett ord, i det han sade: »Af detta bref skall du, Cardenio, inse huruledes hertig Rikard önskar visa dig sin ynnest.» Denne hertig Rikard, som I, mina herrar, nog veten, är en Grand af Spanien[3], som har sina besittningar i bästa delen af vårt Andalusien. Jag tog emot brefvet och läste det, och det var så enträget, att jag själf ansåg det orätt, om min far underläte att uppfylla hvad som där begärdes, nämligen att han måtte genast sända mig till hertigen, hvilken önskade mig ej till tjänare, utan till kamrat åt sin äldste son, så åtoge han sig att skaffa mig en ställning, som motsvarade den aktning han hyste för mig. Jag läste brefvet och förstummades vid läsningen, isynnerhet när jag hörde min fader säga: »Om två dagar reser du, Cardenio, för att uppfylla hertigens önskan, och tacka du Gud, som öppnar dig tillfälle att ernå hvad jag vet att du förtjänar. Till dessa ord lade han ytterligare sina faderliga råd.»
»Tiden för min afresa inföll. Jag talade en natt med Lucinda, jag sade henne allt hvad som var på färde, och likaså till hennes fader, med bön att han måtte vänta några dagar och uppskjuta med att bortgifta henne tills jag finge se hvad Rikard ville mig. Han lofvade mig det, och hon bekräftade det med tusen eder och tusen utbrott af sorg.»
»Jag anlände ändtligen till hertig Rikard, och vardt af honom mottagen och bemött så väl, att afunden genast började sitt verk; hans gamla tjänare blefvo nämligen afundsjuka på mig, emedan de tyckte att de ynnestbevis som hertigen gaf mig måste lända dem till förfång. Den, som mest gladdes åt min ankomst, var dock hertigens andre son Fernando, en ståtlig yngling med fina seder, frikostig och af kärligt sinnelag, hvilken inom kort i så hög grad åtrådde min vänskap, att det gaf alla människor anledning att tala därom; och, ehuru äfven den äldre höll af mig och visade mig ynnest, gick det dock icke till den ytterlighet, hvarmed Fernando älskade och behandlade mig. Nåväl, då vänner emellan det ej finnes någon hemlighet som man icke meddelar hvarandra, och då mitt förhållande till Fernando öfvergick ifrån förtrolighet till vänskap, yppade han för mig alla sina tankar, isynnerhet en kärlekstanke, som vållade honom någon oro. Han älskade en landtflicka af sin fars underhafvande; hennes föräldrar voro mycket rika, och hon själf så skön, blygsam, förståndig och ärbar, att ingen som kände henne kunde afgöra, i hvilket af dessa hänseenden hon vore förträffligast eller mest utmärkt. Dessa den fagra landtflickans goda egenskaper bragte Fernandos lidelse därhän att han, för att vinna sin önskan och besegra flickans jungfruliga dygd, beslöt att gifva henne äktenskapslöfte, ty att försöka på annat vis hade varit att stå efter det omöjliga. Förpliktad af min vänskap, sökte jag med de bästa skäl och med de mest slående exempel jag kände att afråda honom och förmå honom att afstå från sin föresats; men, seende att det ingenting gagnade, beslöt jag att omtala saken för hans fader, hertig Rikard. Fernando, slug och skarpsynt som han var, hade emellertid fruktat och befarat detta, emedan han ansåg mig förbunden, såsom en trogen tjänare, att icke undandölja en sak, som vore så skadlig för min herre hertigens ära. För att vilseleda och bedraga mig, sade han mig därför att han icke funne något annat och bättre medel att slå ur hågen den skönhet, som höll honom så i sina bojor, än att aflägsna sig på några månader, och att han önskade att detta måtte ske på sådant sätt att vi båda reste hem till min far, under föregifvande för hertigen att resan gjordes för att bese och tillhandla sig vackra hästar i min fädernestad, som framalstrar de bästa i världen. Knappt hade jag hört honom säga detta, förrän jag, drifven af min kärlek, gillade hans förslag såsom ett af de bästa upptänkliga, och skulle hafva gjort det, äfven om det ej varit så ypperligt, då jag insåg hvilket godt tillfälle och lägenhet yppades för mig att ånyo få träffa min Lucinda. Med denna föreställning och önskan gillade jag hans förehafvande och stärkte honom i hans beslut, hvarjämte Jag rådde honom att verkställa det så fort som möjligt, emedan i själfva verket frånvaron ju gör sin verkan trots de fastaste föresatser. Men, när han meddelade mig sin plan, hade han redan, som det efteråt upptäcktes, under makes namn njutit sin landtflickas ynnest och afbidade blott ett tillfälle att utan fara yppa saken, ängslig som han var för hvad hans fader hertigen skulle göra, när denne finge veta hans dårskap. Det gick nu så, att, enär hos unga män kärleken mestadels icke är verklig kärlek, utan lusta, som har sitt tillfredsställande till yttersta mål och upphör, när detta ernåtts, och hvad som tycktes vara kärlek måste då gå tillbaka, emedan det icke kan komma utöfver den gräns naturen själf satt därför, en gräns hvilken han ej satt för äkta kärlek: — jag menar att, när Fernando ägt sin landtflicka, lugnades hans begär och svalnade hans lidelse, och, om han i början låtsade att vilja aflägsna sig för alt finna bot därför, så var det nu hans fulla allvar att resa för att slippa hålla sina löften.»
»Hertigen gaf sitt tillstånd och befallde mig att åtfölja hans son; vi anlände till min födelsestad, och min fader mottog honom efter hans stånd. Jag träffade genast Lucinda, och min lidelse lågade upp på nytt, ehuru den hvarken varit slocknad eller ens dämpad; olyckligtvis talade jag om den för Fernando, emedan jag ansåg att i kraft af den myckna vänskap han visade mig jag ej borde hålla något doldt för honom. Jag prisade för honom Lucindas fägring, behag och vett så lifligt, att mina loford hos honom väckte önskan att se en med så må många företräden begåfvad ung dam; till min olycka uppfyllde jag den och visade henne en natt för honom vid skenet af ett ljus, vid det fönster där vi två plägade talas vid. Han såg henne i hvardagsdräkt, och alla skönheter han dittills skådat voro ögonblickligen förgätna: han förstummades, vardt från sina sinnen, hänrycktes och, kort sagdt, blef så förälskad, som I skolen få höra under fortsättningen af berättelsen om min olycka. Och för att ännu häftigare upptända hans lidelse, (som han dolde för mig och, endast när han var ensam, yppade för Himlen,) ville ödet att han en dag påträffade en biljett från henne, däri hon bad mig att af hennes fader begära henne till maka; och den var så väl affattad, på samma gång så sedesam och så full af kärlek att, när han läst den, han sade att hos Lucinda ensam voro förenade alla de behag af skönhet och förstånd, som hos världens öfriga kvinnor blott funnes till någon del. Visserligen är det sant, och jag tillstår det nu gärna, att, ehuru jag insåg på hvilka goda grunder Fernando prisade Lucinda, förtröt det mig att höra dessa loford ur hans mun och jag började att frukta och misstro honom, ty det gick icke ett ögonblick förbi som han ej ville att vi skulle språka om Lucinda, och det ämnet bragte han å bane, om han så skulle dra det vid håret. Detta väckte hos mig en obestämd svartsjuka, icke som om Jag skulle ha fruktat något omslag i Lucindas dygd och trohet; men i alla fall gjorde mitt öde mig ängslig för just det, hvaremot de betryggade mig. Fernando lagade alltid så att han fick läsa hvad jag skref till Lucinda och hennes svar till mig, under förevändning att han tyckte så bra om vårt fina vett. Det hände sig så en gång att Lucinda bad mig om en riddareroman att läsa, hvilken hon satte stort värde på, nämligen Amadis af Gallien …»
D. Quijote hade icke väl hört ordet riddareroman nämnas förr än han sade: »Om blott Ers Nåd strax i början af historien hade sagt mig att hennes Nåd fröken Lucinda satte värde på riddareromaner, hade intet annat lofprisande behöfts för att öfvertyga mig om hennes utmärkta förstånd; ty det kunde icke hafva varit så förträffligt som ni skildrat det, om hon saknat smak för så läcker läsning. Så att för mig är det onödigt att spilla flera ord på att beskrifva hennes fägring, dygd och förstånd; ty blott för att jag hört hvad hon sätter värde på, erkänner jag henne för den skönaste och snillrikaste kvinna i världen, och jag skulle önska, käre herre, att Ers Nåd hade skickat henne D. Rudiger af Grekland[4] på samma gång som Amadis af Gallien, enär jag vet att fröken Lucinda skulle hafva tyckt mycket om Daráida och Garáya och herden Darinels artiga infall och de beundransvärda verserna i hans herdekväden, som af honom sjöngos och föredrogos med allt möjligt behag, förstånd och ledighet. Men den tid kan komma, när denna uraktlåtenhet godtgöres, och det tar icke längre tid med denna godtgörelse än som fordras för att Ers Nåd täckes följa mig hem, ty där kan jag lämna er mera än tre hundra böcker, som äro min själs förtjusning och mitt lifs förnöjelse, ehuru jag nästan tror att jag ej mera har någon, tack vare leda och afundsamma trollkarlars ondska. Och nu må Ers Nåd förlåta mig att jag öfverträdt hvad vi lofvade om att icke afbryta edert föredrag; men, när jag hör talas om vandrande riddare och saker som dem angå, står det lika mycket i min makt att låta bli att tala om dem som det står i solstrålarnas att låta bli att värma, eller som månens kunna underlåta att sprida fuktighet[5]. Alltså, förlåt mig och fortsätt, ty det är hvad som nu närmast kommer till pass.»
Medan D. Quijote yttrade det nu anförda, hade Cardenio låtit hufvudet nedsjunka mot bröstet; han såg ut att vara försänkt i djupa tankar och, ehuru D. Quijote två gånger sade åt honom att fortsätta sin historia, hvarken höjde han på hufvudet eller svarade ett ord. Först efter en god stund lyfte han upp det och sade: »Jag kan ej få det ur mitt hufvud, ej heller kan någon annan människa i världen göra det eller få mig att tro något annat, — och en dum lurk vore den som menade eller trodde motsatsen, — än att den där ärkelymmeln mäster Elisabat låg inne med drottning Madásima.»
— »Nej så — anamma, svarade D. Quijote med häftig vrede och svor fullt ut, som han plägade; det är en stor elakhet eller rättare sagt nedrighet! Drottning Madásima var en mycket förnäm dam, och man får ej antaga att en så högboren furstinna skulle hafva legat inne med en kvacksalvare: och den som påstår motsatsen, ljuger som en stor lymmel, och det skall jag bevisa honom till fots eller till häst, väpnad eller oväpnad, dag eller natt eller hur honom helst behagar.»
Cardenio stod och betraktade honom mycket uppmärksamt; ett anfall af hans vansinne hade redan kommit öfver honom, och han var lika litet för att forsätta sin historia som D. Quijote skulle hafva varit för att åhöra den, så förargad var denne öfver hvad han hört den andre säga om Madásima. Besynnerligt att omtala, åtog han sig hennes sak så allvarligt, som om hon verkligen varit hans riktiga och borna härskarinna, så virrig hade hans olycksaliga böcker gjort honom.
Således, som Cardenio nu hade sitt anfall och hörde sig tituleras lögnare och lymmel med flera dylika okvädinsord, upptog han saken illa, fattade en sten som han fann i sin närhet, och gaf med den D. Quijote ett sådant slag för bröstet, att denne föll baklänges. Sancho Panza, som såg sin herre tilltygas på sådant vis, rusade på galningen med knuten näfve, och den Förfallne mottog honom så, att han med ett knytnäfslag fällde honom för sina fötter, hoppade upp på honom och af hjärtans grund bearbetade hans refben. Getherden, som ville försvara honom, delade samma öde, och, sedan Cardenio öfvermannat och mörbultat dem alla tre, lämnade han dem och gick med förnämt lugn att gömma sig bland bergen.
Sancho reste sig upp och, ursinnig öfver att så oförskyldt hafva fått stryk, vände han sig mot getherden för att hämnas på denne, sägande att det var hans fel, som icke underrättat dem, att mannen stundom hade anfall af vansinne; hade de bara vetat detta, skulle de hafva varit på sin vakt för att kunna freda sig för honom. Getherden svarade, att han nog hade sagt det och att det icke vore hans fel, om ej Sancho hört det. Sancho svarade igen, och getherden likaså, och slutet blef att de flögo hvarandra i lufven och bultade på hvarandra så, att, om icke D. Quijote skilt dem åt, skulle de alldeles ha gjort kål på hvarandra. Medan Sancho höll tag i getherden, sade han: »Låt mig hållas, Ers Nåd, herr Riddare af den Sorgliga Skepnaden, ty af denne, hvilken är en ofrälsing som jag och icke är slagen till riddare, måtte jag väl efter behag få skaffa mig upprättelse för den skymf han tillfogat mig, och slåss med honom näfve mot näfve som cen ärlig karl.» — »Det är riktigt, sade D. Quijote, men jag vet att han ej har någon skuld i hvad som timat.»
Därmed återställde han fred mellan dem, och D. Quijote frågade getherden än en gång, om det vore möjligt att få reda på Cardenio; ty han hyste den största längtan att få höra slutet på hans historia. Getherden svarade honom detsamma som förut, nämligen att han icke bestämdt kände hans tillhåll; men att, om D. Quijote vandrade mycket omkring i trakten, måste han säkert finna honom, antingen klok eller galen.
- ↑ Då längre fram Cardenios födelseort omtalas för sin utmärkta hästafvel, är det otvifvelaktigt Córdoba som här menas. Jämf, sid. 114 not. 2. — Här må nu, så godt först som sist, nämnas att Cardenios berättelse är full verklighet: han själf hette med sitt rätta namn Cristóbal Calderón, Dorotea var Isabel de Alderete, Lucinda var Elena Osorio, och Fernando slutligen var ingen annan än Lope de Vega. Se närmare härom Máinez’ ofvan, sid. 12, not. 16, citerade arbete.
- ↑ Sagan om Pyramus och Tisbe förekommer först hos Ovidius, i fjärde boken af hans Metamorfoser v. 55—66, sedan äfven i den fabelsamling, som går under Hygini namn. Enligt Ovidii berättelse lefde Pyramus och Tisbe i Babylon, och deras föräldrar voro närmaste grannar, så att deras gårdar endast skildes af en mur; de båda unga älskade hvarandra, men föräldrarna satte sig emot deras förening, liksom här i texten Lucindas föräldrar. De älskande begagnade då en dittills obemärkt spricka i muren för att talas vid, och blefvo så en gång eniga om att mötas utanför staden vid Nini grafvård, i hvars omedelbara närhet fanns ett mullbärsträd med hvita frukter och en sval källa. Tisbe kom först till mötesplatsen och, tvungen att skyndsamt dölja sig vid åsynen af ett lejon med blodigt gap, tappade hon sin slöja, som lejonet sönderref och nedblodade; när Pyramus strax därefter fick se slöjan i sådant skick, trodde han att Tisbe blifvit dödad, och i förtviflan dödade han sig själf. När Tisbe sedan kom fram från sitt gömställe och fick se hvad som inträffat, kunde hon förstå att hennes tappade slöja gifvit anledning därtill, och genomborrade sig med Pyrami svärd. Men från den tiden skiftade mullbärsträdets frukter färg, så att de blefvo mörkt blodröda, i stället för att de förut varit hvita. — Allbekant är det sätt hvarpå Shakspere användt sagan i sin Midsommarnattsdröm; äfven den tyske skalden Gryphius (1616—1664) begagnade henne till ämne för sitt lustspel Absurda Comica eller Herr Peter Squenz.
- ↑ Grand af Spanien är den högsta personliga värdighet en spanior kan uppnå: den sätter honom på sitt och vis i jämbredd med konungen, ty han får vara betäckt inför denne och konungen kallar honom min kusin.
- ↑ Rudiger af Grekland, sp. Rogél de Grecia, var en berömd riddareroman, i hvilken bland andra personer uppträda de båda prinsarna Daráida och Garáya, som kläda ut sig till flickor för att få se och söka vinna den undersköna Diana, dotter till drottning Sidonia af Guindaya.
- ↑ Under medeltiden ansågs månen som en våt himlakropp, den där frambragte all fuktighet på jorden och härigenom gjorde denna fruktbar. Eget nog tror sig den nyare astronomien hafva funnit raka motsatsen och förklarar månen för en kropp utan atmosfär och utan fuktighet.
| ← Tjugutredje Kapitlet | Upp till början av sidan. | Tjugufemte Kapitlet → |