Don Quijote förra delens senare hälft/47
| ← Fyrtiosjätte Kapitlet |
|
Fyrtioåttonde Kapitlet → |
FYRTIOSJUNDE KAPITLET.
Om det besynnerliga sätt, hvarpå D. Quijote af La Mancha vardt förtrollad, jämte andra märkvärdiga händelser.
När D. Quijote såg sig på sådant vis satt i bur och upp på vagnen, sade han: »Margfaldiga och fast märkeliga historier hafver jag läsit om vandrande riddare; men aldrig hafver jag läsit eller sett eller hört att förtrollade riddare bortföras på detta sätt och så långsamt, som det kan väntas af dessa tröga och senfärdiga kreatur. Ty annars plägar man med sällsam hastighet föra dem genom luften, inneslutna i ett mörkt och svart moln, eller i en brinnande vagn, eller också på någon hippogrif eller annat liknande djur[1]; men att man nu skall föra mig på en oxvagn, vid Gud! där står mitt förstånd stilla; Men törhända lära riddareväsende och förtrollningar i våra dagar hafva en annan gång än de hade af forno; möjligt vore också, alldenstund jag såsom riddare är något nymärligt i världen och den förste som återupplifvat det äfventyrssökande ridderskapets redan i glömska råkade idrott, att nyligen uppfunnits andra slag af förtrollningar och andra sätt att bortföra de förtrollade. Hvad tror du härom, min käre Sancho?»
— »Jag vet inte hvad jag skall tro, svarade Sancho, för jag är ju inte så beläst som Ers Nåd i de vandrande skrifterna; men i alla fall skulle jag väl våga påstå och svärja på att de spöken, som hållas här, inte äro riktigt rättrogna.»
— »Rättrogna, far lille! svarade D. Quijote; huru kunna de vara rättrogna, när de alla äro djäflar, som antagit skenkroppar för att kunna göra detta och försätta mig i detta läge? Och vill du se huru härmed rätteligen förhåller sig, så rör vid dem och känn på dem, så skall du få se på hurusom de endast hafva kroppar af luft och finnas till blott skenbart.»
— »Vid Gud! genmälde Sancho; jag har nog rört vid dem, och den här saten, som fjäskar ikring här, har ett godt hull och därtill en annan egenskap, som är helt olika med den jag har hört sägas att onda andar ha; ty, efter hvad det påstås, lukta de alla af svafvel och andra otäckheter, men den här luktar ambra på en half mil.»
Sancho sade detta om D. Fernando, hvilken, såsom en så förnäm herre, måtte ha luktat så som Sancho sade.
— »Förundra dig ej öfver det, käre Sancho, svarade D. Quijote; ty du skall veta att djäflarna förstå sig på mycket, och, ehuru de föra lukter med sig, lukta de själfva ingenting, emedan de äro andar, och, om de lukta något, kan det ej vara af något godt, utan af stygga och stinkande saker. Och skälet är att, eftersom de, hvar helst de äro, hafva helvetet med sig, och ej kunna få något slags lindring i sina plågor, men god lukt är något angenämt och behagligt, så kunna de omöjligen lukta godt; och om du tycker att den onde ande, om hvilken du talar, luktar ambra, så antingen är det du som misstager dig eller också söker han att bedraga dig genom att ställa så till, att du icke håller honom för en ond ande.»
Hela detta samspråk föreföll mellan herre och tjänare; men, som D. Fernando och Cardenio fruktade att Sancho skulle fullständigt komma underfund med deras tillställning, hvilken han redan var rätt nära på spåren, beslöto de att påskynda affärden och kallade därför värden afsides samt befallde honom att sadla Rocinante och göra Sanchos åsna redo, hvilket han äfven i största hast uträttade. Härunder hade kyrkoherden aftalat med landridarna, att de emot en viss dagspenning skulle åtfölja D. Quijote till hans hemort. Cardenio hängde skölden på ena sidan af Rocinantes sadel, och på den andra rakskålen, samt gaf Sancho genom tecken att förstå att han skulle sätta sig upp på åsnan och fatta Rocinante vid tygeln; på ömse sidor om vagnen ställde han så två af landridarna med deras musköter.
Men, innan vagnen satte sig i rörelse, kommo värdinnan, hennes dotter och Maritornes ut för att taga afsked af D. Quijote, låtsande sig gråta af sorg öfver hans olycka. D. Quijote sade till dem: »Gråten icke, mina goda damer; alla dessa missöden äro oskiljaktiga från dem, hvilka bekänna sig till samma kallelse som jag, och, om dessa olyckor ej hade vederfarits mig, skulle jag icke anse mig för en ryktbar vandrande riddare. Ty aldrig hända dylika fall riddare af ringa namn och rykte, ity att ingen i världen frågar efter dem; men väl de dråpeliga, de där hafva afundsmän öfver sin mandom och tapperhet i många furstar och många andra riddare, som med onda medel trakta efter att bringa de goda på fall. Men dygden är ändå så mäktig att, trots all den svartkonst, som dess förste uppfinnare Zoroaster[2] kände till, skall hon för sig allena gå segrande ur hvarje fara och från sig sprida ljus i världen, liksom solen gör på himlen. Förlåten mig, sköna damer, om jag af oaktsamhet har vållat eder något obehag, ty mod vett och vilja har jag aldrig gjort det mot någon, — och bedjen till Gud att han förlossar mig ur denna fångenskap, hvari någon illasinnad trollkarl hafver bragt mig; ty, ser jag mig fri därifrån, skall all den ynnest I på denna borg hafven mig bevisat aldrig gå ur mitt minne, utan jag söka att erkänna, återgälda och belöna densamma, såsom hon det förtjänar».
Medan borgens damer på detta sätt underhöllo sig med D. Quijote, togo kyrkoherden och barberaren afsked af D. Fernando och hans kamrater samt af kaptenen och hans broder och alla de förnöjda damerna, särskildt Dorotea och Lucinda. Alla omfamnade hvarandra och öfverenskommo att meddela hvarandra sina öden; D. Fernando gaf kyrkoherden sin adress, för att denne måtte tillskrifva honom huru det ginge för D. Quijote, och försäkrade honom att ingenting kunde göra honom större nöje än att erfara detta, samt att han själf likaledes skulle underrätta kyrkoherden om allt som han förstode kunde roa denne, såväl om sitt eget bröllop som om Zoraidas dop, om huru det ginge för D. Luís och om Lucindas återkomst till hemmet. Kyrkoherden erbjöd sig att punktligt uträtta alla uppdrag; de omfamnade hvarandra än en gång och upprepade sina vänskapsförsäkringar.
Värden framträdde nu till kyrkoherden och gaf honom några papper, sägande sig hafva funnit dem i underfodret af gamma kappsäck, där berättelsen om Den dåraktiga Förvetenheten påträffades, och att, eftersom ägaren aldrig kommit tillbaka dit, kunde kyrkoherden taga med sig dem allesammans, ty han själf gitte icke behålla dem, då han ej kunde läsa. Kyrkoherden tackade honom därför, slog upp papperen och såg strax att i början af handskriften stod: »Novell om Rinconete och Cortadillo[3]; han förstod däraf att det var någon novell, och, enär den om Den dåraktiga Förvetenheten hade varit underhållande, slöt han att äfven denna skulle vara det, efter de möjligen kunde vara båda af samma författare, samt behöll den följaktligen i afsikt att läsa den, när han finge tid därtill.
Han steg nu till häst, och äfven hans vän barberaren, båda med sina flor för ansiktet, på det de icke genast skulle igenkännas af D. Quijote, och de gåfvo sig på väg ridande efter vagnen. Den ordning de iakttogo var denna: först kom vagnen, körd af sin ägare; på ömse sidor därom kommo landridarna, som sagdt är, med sina musköter; sedan följde Sancho Panza på sin åsna, förande Rocinante vid betslet; sist i tåget redo kyrkoherden och barberaren på sina starka mulåsnor, med skylda ansikten, som nyss nämndes, med allvarlig och värdig hållning, samt hållande jämnt skridt med oxarnas långsamma gång. D. Quijote satt i sin bur med bundna händer och utsträckta ben, lutande sig mot spjälorna, samt så tyst och tålmodig som om han icke hade varit en människa af kött och blod, utan ett stenbeläte. Så färdades de lika långsamt och tyst ungefär två mil, då de kommo till en dal, där det tycktes oxdrifvaren vara en lämplig plats att rasta och fodra oxarna; men, när han anmälde detta för kyrkoherden, menade barberaren att de borde resa litet längre fram, ty han visste att bakom en höjd, som man såg nära därintill, låg en gräsrikare och myket bättre dal än den, där man nu ville stanna. Barberarens förslag antogs, och sålunda fortsatte de ånyo sin resa.
I detsamma såg kyrkoherden sig tillbaka och märkte, att efter dem kommo omkring sex eller sju ståtliga och välklädda män till häst, hvilka snart upphunno dem; ty de färdades icke med oxarnas säflighet och lugn, utan såsom folk hvilka redo på domherremulåsnor och längtade att fort komma till middagsrast på värdshuset, som visade sig icke fullt en mil därifrån. De brådskande upphunno snart de långsamma, man hälsade hvarandra höfligt och, när den ene af de nykomna — hvilken, kort sagdt, var domherre i Toledo och husbonde för de öfriga, som åtföljde honom — fick se det väl ordnade tåget med oxvagnen, landridarna, Sancho, Rocinante, kyrkoherden och barberaren samt därutöfver den i buren inspärrade och bundne D. Quijote, kunde han icke underlåta att fråga, hvad det betydde att man förde den mannen på ett sådant vis; ehuru han redan, då han såg landridarnas tjänstetecken, hade förmodat att det måtte vara någon skändlig stråtröfvare eller annan illgärningsman, hvars bestraffande tillkomme det Heliga Brödraskapet. En af landridarna, till hvilken frågan ställdes, svarade sålunda: »Vördige herre, hvad det betyder att denne herre färdas på sådant vis, det må han själf säga: ty vi för vår del veta det ej.»
D. Quijote hörde samtalet och sade: »Ären tilläfventyrs I, herrar riddare, hemmastadde och förfarne i det som angår det vandrande ridderskapet? Ty, om I det ären, skall jag meddela eder mina sorgliga öden, men i annat fall är det ej värdt att jag mödar mig med att förtälja dem.»
Emellertid då kyrkoherden och barberaren sågo att de vägfarande befunno sig i samspråk med D. Quijote af La Mancha, hade de närmat sig för att kunna svara på ett sådant sätt, att deras listiga anslag ej måtte upptäckas. Domherren genmälde på D. Quijotes yttrande: »I sanning, käre broder, känner jag bättre till riddareböckerna än Villalpandos Summulæ[4], så att, om det beror därpå, kan ni tryggt meddela mig hvad ni vill.»
— »I Guds namn då, svarade D. Quijote. Efter så är, vill jag låta eder, herr riddare, veta att jag reser i denna bur, därför att jag genom onda trollmäns afund och svek blifvit förhäxad; ty dygden blir mera förföljd af de onda än älskad af de goda. En vandrande riddare är jag, men ej af dem hvilkas namn ryktet aldrig ihågkommit för att föreviga dem i sin minnesbok, utan af dem som, till trots och föragelse för afunden själf och för alla de mager som Persien, de bramaner som Indien, och de gymnosofister[5] som Etiopien fostrat, skola inskrifva sitt namn i odödlighetens tempel, att det måga tjäna kommande tidehvarf till förebild och mönster, hvaraf vandrande riddare måga kunna se den vandel de böra följa, om de vilja hinna till krigaryrkets höjd och ärofulla spets.»
— »Sant är hvad herr D. Quijote af La Mancha säger inföll nu kyrkoherden, ty han färdas förtrollad i denna vagn. icke genom något sitt förvållande och sina synder, utan genom deras elakhet, för hvilka dygden är en galenskap och tapperheten en förargelse. Denne man, señor, är Riddaren af Den Sorgliga Skepnaden, hvars namn ni kanske redan någon gång hört och hvars dråpliga bedrifter och stora dåd skola ristas i hård metall och oförgänglig marmor, huru mycket än afunden må anstränga sig att fördunkla, och ondskan att fördölja den.»
När domherren hörde den fångne och den frie tala i samma ton, var han färdig att korsa sig af förvåning och kunde icke begripa hvad som hade händt dem[6], och i samma förundran föllo alla de som voro i hans följe. Under tiden hade Sancho Panza kommit fram för att höra samtalet, och för att styra allt till rätta sade han: »Nu, mina herrar, må ni tycka bra om mig eller illa om mig för hvad jag kommer att säga, men saken är den att min herre D. Quijote är lika mycket förtrollad som mor min; han har sitt fulla förstånd, han äter och dricker och förrättar sina behof som andra människor och som han förrättade dem i går, innan man burade in honom. Och, när så är, hur vill man då inbilla mig att han är förtrollad? Jag har ju hört sägas af många att förtrollade personer hvarken äta eller sofva eller tala, och min herre däremot, om man inte hindrar honom, kan tala mer än trettio advokater.» Därpå vände han sig till kyrkoherden, såg på honom och fortsatte: »Ack, herr kyrkoherde, herr kyrkoherde! Trodde Ers Nåd att jag ej känt igen er? och tror ni nu kanske att jag inte förstår och gissar hvart det syftar med de här nya förtrollningarna? Så må ni då veta att jag känner igen er, huru mycket ni än skyler ansiktet, och må ni veta att jag förstår er, huru mycket ni än döljer edra konster. Kort sagdt, där afund råder kan dygden ej bestå, ej heller frikostigheten där knusslighet har hemma. Djäkeln anamme fan![7] ty hade det inte varit för Ers Vördighet, så vore min herre i detta ögonblick gift med prinsessan Micomicóna, och jag åtminstone grefve, för annat kunde inte väntas så väl af min herres, riddarens af den Sorgliga Skepnaden, godhet som af mina förtjänsters betydenhet. Men jag märker nog att det är sant hvad som säges i världen att lyckans hjul löper fortare än kvarnhjul, och de som i går voro öfverst uppe, de ligga i dag nere på marken. Hustru och barn gör det mig ondt om; ty, när de kunde och borde hoppas att se fadern inträda i sitt hem som ståthållare eller vicekung öfver någon ö eller något rike, skola de få se honom komma som stalldräng. Allt detta, som jag sagt, herr kyrkoherde, är endast för att enständigt framhålla för vördig pastorn, att han borde göra sig samvete af den dåliga behandling som tillfogas min husbonde, och se sig väl före att icke Vår Herre i andra världen utkräfver af er detta min herres fängslande och räknar er till last de många räddningsverk och goda gärningar, dem min herre D. Quijote, under denna tid som han sitter fången, måste lämna ogjorda.»
— »Prata inte persilja!»[8] inföll nu barberaren. »Så att äfven ni, Sancho, är af samma skrot och korn som er husbonde. Så sant Gud lefver, märker Jag väl att ni får lof att göra honom sällskap i buren och att ni måste bli lika förtrollad som han, för det ni fått på er lott af hans fixa idé och hans riddarväsende. Till er olycka har ni låtit häfda er af hans löften, och till er olycka har den där ön, som ni så ifrigt åtrår, krupit in i er hjärna.»
— »Jag har inte låtit häfda mig af någon, svarade Sancho, och jag är inte karl att låta häfda mig, om det så vore af kungen själf, och, fåstän fattig, är jag kristen af gammal stam och är ingen något skyldig, och, om jag trår efter öar, så trå somliga efter andra och sämre ting, och en hvar är sina gärningars son, och har jag vurti’ karl, kan jag också komma att bli påfve[9], och hur mycket förr ståthållare öfver en ö, allrahelst som min herre kan vinna så många att han inte har någon att ge dem åt. Ers nåd, herr barberare, må tänka sig för hur ni talar, ty att skrapa skägg är inte allt här i världen, och det är skillnad på Petter och Petter. Jag säger det därför att vi alla känna hvarandra, och mig är det inte värdt att komma till med falska tärningar; och hvad det anbelangar med min herres förtrollning, så vet Vår Herre huru det hänger ihop med den, och därvid må det bero, ty ju mer man rör i det, dess värre stinker det.»
Barberaren gitte icke svara Sancho, på det denne ej med sina yttranden skulle i sin enfald yppa hvad han själf och kyrkoherden så ifrigt bjödo till att dölja; och af farhåga för detsamma hade kyrkoherden anmodat domherren att rida litet förut, så skulle han för honom omtala hemligheten med den i buren inspärrade jämte andra saker, som torde roa honom. Domherren gjorde så och red i förväg med sina tjänare och med honom, samt lyssnade uppmärksamt till hans meddelanden om D. Quijotes lefnadsställning, lif, galenskap och seder, hvarvid prästen i korthet berättade upphofvet och orsaken till riddarens sinnesrubbning jämte hela förloppet af hans historia ända tills man insatte honom i buren, äfvensom den plan de hade att föra honom till sitt land, för att se om de ej genom något medel funne en bot för hans galenskap.
Domherren och hans tjänare förvånades ånyo öfver D. Quijotes sällsamma historia, och, när de hört den till slut, sade domherren: »I sanning, herr kyrkoherde, jag för min del märker att dessa så kallade riddareböcker äro samhällsvådliga; och ehuru jag, i saknad af allvarligare göromål och drifven af en missriktad läslust, har läst början af de flesta, som äro tillgängliga i tryck, har jag aldrig kunnat förmå mig att läsa någon från början till slut, emedan jag tycker att de alla, den ena mer, den andra mindre, äro just sak samma och att den ena ej innehåller något som ej finnes i den andra. Och i min tanke hör detta slags skriftställeri och författarskap under samma art berättelser som man kallar milesiska[10], hvilka äro orimliga sagor, endast afsedda att roa och ej att undervisa, i motsats till de esopiska fablerna, som på en gång roa och undervisa. Och, ehuru dylika böckers hufvudsakliga uppgift är att roa, vet jag ej huru de skola kunna fylla den, fulla som de äro af många och så orimliga galenskaper; ty det nöje själen erfar måste ligga i den skönhet och harmoni, som den ser eller betraktar i de ting dem åskådningen eller fantasien framställer för henne, och allt, som har i sig fulhet och missförhållande, kan omöjligt förorsaka oss någon tillfredsställelse. Nå väl, hvilken skönhet eller hvilket förhållande mellan det hela och delarna ömsesidigt kan det väl finnas i en bok eller saga, där en sexton års pojke dräper till en jätte så stor som ett torn med ett svärdshugg och klyfver honom itu, som om han vore af mandelmassa? eller när man vill skildra för oss en slaktning, efter att hafva sagt att på fiendernas sida det fanns en million stridsmän? Om blott bokens hjälte är emot dem, måsta vi ju, nödtvungna och huru mycket det än bär emot för oss, tro att nämnde riddare vann seger endast genom sina starka arms tapperhet. Och hvad skola vi sedan säga om den lätthet, hvarmed arftagerskan till ett konungarike eller kejsardöme kastar sig i armarna på en för henne obekant vandrande riddare? Hvilket sinne, om det ej är alldeles rätt och ohyfsadt, kan väl finna något nöje i att läsa om huru ett stort torn, fullt af riddare, far fram öfver hafvet som ett skepp för gynnande vind och på kvällen är i Lombardiet och på morgonen befinner sig i prästen Johannes’ af Indien[11] länder eller andra, dem hvarken Ptolemeus upptäckt eller Marco Polo skådat? Och om häremot invändes att de, som författa sådana böcker, nedskrifva dem blott som uppdiktade historier och att de följaktligen ej äro förbundna att taga hänsyn till hvad som är samvetsgrant eller sant, skulle jag genmäla att det diktade är desto bättre ju sannolikare det förefaller, och slår an desto mera ju mera det innehåller af sådant som är ovisst och möjligt. Dikten bör förmäla sig med läsarens sunda förstånd, och skrifvas så, att den gör det omöjliga begripligt, och det bålstora lagom stort, att den håller själen i spänning, och sålunda försätter oss i förvåning, häpenhet, glädje och förlustelse, till den grad att beundran och den glada stämningen följas åt med jämna steg. Men allt detta kan icke den åstadkomma, som undviker sannolikheten och efterbildning af verkligheten, hvari just det skrifvas fullkomlighet består. Jag har icke sett någon riddareroman, hvars handling bildar ett helt med alla dess lemmar, så att midten stämmer med begynnelsen, och slutet med början och midten, utan man sätter ihop dem af så många lemmar, att det snarare ser ut som om man hade för afsikt att framställa ett vidunder eller ett missfoster än att skapa en figur med riktiga proportioner. Dessutom lida de af en tung stil, osannolika händelser, lättfärdighet i kärleksförhållandena, tölpiga umgängesformer, allt för stor vidlyftighet vid skildringen af drabbningar, enfaldiga samtal, orimliga resor, och, kort sagdt, de äro främmande för all konstnärlig behandling och därför värda att, såsom onyttiga människor, förvisas ur det kristna samhället.»
Kyrkoherden lyssnade uppmärksamt till honom och ansåg honom för en man med godt förstånd, som hade rätt i alla sina påståenden; han omtalade alltså för honom att, emedan han själf delade samma mening och hyste ovilja mot riddareromanerna, hade han uppbränt alla dem, som tillhört D. Quijote, hvilka voro många. Han berättade honom äfven den rätst han anställt med dem samt hvilka han dömt till bålet er hvilka han låtit behålla lifvet. Däråt skrattade domherren godt och sade att, trots allt det onda han yttrat om de ifrågavarande böckerna, funne han dock något godt med dem, nämligen att de gåfve ett kvickt hufvnd anledning att visa sin förmåga i dem, ity att de lämnade ett stort och vidsträckt fält, där pennan kunde löpa utan minsta hinder och beskrifva skeppsbrott, stormar, skärmytslingar och drabbningar; skildra en tapper fältherre med alla de egenskaper som erfordras för en sådan, nämligen att visa sig försiktig, förekomma sina fienders listiga anslag, hafva ordet i sin makt och med sin vältalighet få soldaterna till eller från hvad han önskar, vara mogen i rådslag, skyndsam i utförande och lika modig i att invänta som verkställa ett anfall; vidare kunde han måla än en ömkansvärd och sorglig händelse, än en glad och oförmodad tilldragelse; här en skön, ärbar, förståndig och sedesam dam, där en manhaftig och belefvad riddare, full af nit för kristenheten; på ena hållet en vild, skräflande barbar, på det andra en finbildad, tapper och omtänksam furste; vasallers redlighet och otrohet, härskares storhet och frikostighet; än kan han visa sig som stjärntydare, än som en ypperlig kosmograf, än som musiker, än som förfaren i statssaker, och stundom kan han få anledning att, om han så vill, uppträda som svartkonstnär. Han kan framställa Ulysses’ förslagenhet, Eneas’ fromhet, Achilles’ mod, Hektors olycksöde, Sinons förräderi[12], Evryali vänskap[13], Alexanders ädelmod, Cesars tapperhet, Trajani mildhet och sanningskärlek, Zópyri trohet[14], Catos försiktighet, och, kort sagdt, alla de handlingar som kunna göra en högt ställd man fullkomlig, i det han än samlar dem hos en enda, än fördelar dem på många. Och, om detta sker med en behaglig stil och sinnrik uppränning, hvilken så mycket som möjligt håller sig till verkligheten, skall han utan tvifvel få ihop en väf med brokigt och vackert inslag, den där, när den blir färdig, visar en sådan fullkomlighet och skönhet, att den uppnår det högsta mål som eftersträfvas i böcker, hvilket, såsom jag redan anmärkt, är att på en gång undervisa och roa. Ty det obundna skrifsättet i dessa verk ger författaren tillfälle att kunna visa sig såsom episk, lyrisk, tragisk och komisk skriftställare, i all den mångsidighet som skaldekonstens och vältalighetens liufva och angenäma vetenskaper i sig innesluta: den episka dikten låter sig nämligen skrifvas lika väl på prosa som på vers.»
- ↑ Det behöfver väl knappt påpekas att D. Quijote hämtat alla dessa föreställningar ur sina riddareromaner, där exempel på detta sätt att färdas förekomma än i den ena, än i den andra, än för trollkarlar och trollpackor, än för hyggliga riddare. Detaljerna, kan den, som det önskar, finna hos Clemencin och Braunfels.
- ↑ Zoroaster (i de heliga böcker, som bära hans namn, Zarathustra = Gyllenstjärna) var en iransk religionsstiftare, hvilken redan af Plinius den äldre omtalas såsom svartkonstens uppfinnare, och samma åsikt vidhölls sedermera under medeltiden. Hela denna s. k. svartkonst (négromancie eller till och med nigromantie) har för öfrigt fått detta namn genom en förväxling; den ursprungliga formen var nekromantie, d. ä. besvärjelse af de döda, men första sammansättningsdelen (detsamma som i nekrolog) förblandades med niger (svart), och däraf uppkom den populära omtydningen. Att nu Cervantes själf skulle hyst denna gammalmodiga åsikten om Zoroaster är väl möjligt, men för dock ingalunda antagas som säkert, enär den är lagd i D. Quijotes mun, och hvarifrån han fått den, liksom sina öfriga inbillningar, veta vi ju.
- ↑ Denna novell är af Cervantes själf och innehåller en mästerlig skildring af skälmarnas och tjufvarnas lif i Sevilla; de bildade då för tiden — och detta är ett historiskt faktum — ett slags skrå under en ålderman, och utan dennes samtycke samt förutgången intagning i skrået fick ingen stjäla i Sevilla. Enär detta, liksom andra skrån, således hade monopol, om ock själftaget, på sitt yrke, kallar Cervantes åldermannen med det betecknande namnet Monipodio, hvilket ifrån början väl endast var en populär form för monipolio, men som ännu lefver kvar med den troligtvis från novellen hämtade betydelsen af öfverenskommelse eller sammansvärjning för otillåtna ändamål; af somliga öfversättare, som ej känt till detta förhållande, har det någon gång återgifvits med enfoting (af de grekiska orden μόνος en, och ποῦς fot). — Eftersom novellen omnämnes här, är det klart att den var färdigskrifven redan före 1605, då första delen af D. Quijote utkom; men den trycktes emellertid icke förr än i samlingen Novelas Ejemplares = sedelärande berättelser, hvaraf första upplagan har årtalet 1613.
- ↑ Det latinska ordet summa betecknar, bland annat, inbegrepp af tillhopa hörande saker, således äfven sammanfattning af hufvudpunkterna i ett lärosystem; deminutivet summala, i pluralis summulæ, betyder följaktligen ett kort sammandrag eller ungefär detsamma som det man nu för tiden kallar ett kompendium. Dylika kompendier till de studerandes tjänst voro vanliga i många vetenskaper; år 1557 utgaf den från tridentinska kyrkomötet bekante teologen Gaspár Cardillo de Villalpando sin Summa summularum = sammandrag af alla teologiska läroböcker, och denna antogs af universitetet i Alcalá officiellt såsom den enda giltiga.
- ↑ Magerna voro egentligen Persiens präster och lagkunniga; bramanerna (= guden Brahmas afkomlingar och dyrkare) utgöra det högsta ståndet eller kasten i Indien och intaga där ungefär samma ställning som magerna i Persien; gymnosofister (= vise män som gå nakna) tyckas i forntiden hafva spelat samma roll som nutidens fakirer, men de af gamla författare omtalas endast i Indien, har D. Quijote (eller Cervantes) förmodligen misstagit sig,då han förlägger dem till Etiopien.
- ↑ I originalet står: no podia saber lo que le habia acontecido och här har nu öfversättaren på eget bevåg tillåtit sig att ändra le till les. Detta af flera anledningar; ty 1:o hade ju ingenting obegripligt händt domherren, men väl kunde denne tro att så var fallet med den fångne och den frie, som båda talade så besynnerligt; 2:o, angifva inga lexika ej heller kan jag själf påminna mig att någonsin i den spanska litteraturen hafva funnit exempel på, att ordet acontecer kan hafva samma bildliga betydelse som det franska arriver och det tyska geschehen i uttryck sådana som: je ne sais pas ce qui m’arrive (jag vet ej hvad som tar åt mig) och det likbetydande: ich weiss nicht wie mir geschieht; och 3:o äfven om så vore att acontecer kunde hafva denna betydelse skulle man då alldeles bestämdt vänta acontecia i st. för habia acontecido, och sannolikt äfven icke podia saber, utan blott sabia. — Att för öfrigt ett le kunnat insmyga sig i st. f. les är ju ej i och för sig så underligt, och sedan har det passerat oanmärkt genom alla upplagor, då vid en mer eller mindre mekanisk korrekturläsning det icke behöft väcka anstöt.
- ↑ Jämf. det i Onkel Toms Stuga förekommande: Vår Herre, Gud signe honom!
- ↑ Spanskan har: Adóbame esos candiles = putsa edra (hand-)lampor! Gemene man använder än i dag sällan, om någonsin, vanliga stöp- eller formljus, utan i stället candiles, d. v. s. ett slags små, öppna jämnlampor, fästa på en lång krok, vid hvilken de upphängas i köket, när folket ej behöfver dem att lysa sig med vid sina sysslor. Här får naturligtvis uttrycket icke tagas i bokstaflig mening; man skulle kanske kunna säga: snoppa den där danken, bättre bör du låta ditt ljus lysa, eller något dylikt; men Clemencin menar, att talesättet användes i familjärt språk för att håna någon som sagt en dumhet, och i öfverensstämmelse med denna förklaring har frasen här blifvit öfversatt.
- ↑ Clemencin har anmärkt att så väl de nyss anförda orden: Adóbame esos candiles, dijo á este punto el barbero, som äfven de hvilka motsvara detta ställe och som lyda: y debajo de ser hombre puedo renír á ser papa, råka att bilda två åttastafviga verser samt att sådant ofta nog förekommer i kastiliansk prosa och någon gång, såsom här, äfven i D. Quijote. Men ingalanda har han, såsom Braunfels synes tro, därmed sagt att barberarens utrop och Sanchos svar skulle hafva varit allmänt gängse ordstäf (volkstümliche, sprichwörtlich gebrauchte Verse). Hvad nu det sistnämnda beträffar, så hade under senare hälften af medeltiden en skamlig och uppdiktad historia kommit i svang därom, att en gång en förklädd kvinna blifvit vald till påfve, regerat som sådan nägon tid under namnet Johanna och blifvit röjd endast genom den visserligen något förargliga händelsen, att hon midt under en offentlig procession skulle på öppen gata hafva öfverraskats af sin nedkomst; för att förebygga upprepandet af en sådan skandal, skulle dädanefter hvarje nyvald påfve, sittande på en stol (sella stercoraria), hafva måst underkasta sig en undersökning af sitt kön. Det enda sanna i allt detta är att, när en kardinal valdes till påfve, satte man honom först på den ifrågavarande anspråkslösa stolen, och, medan han uppsteg från denna och tog plats på en annan, präktigare, sjöng man följande ord ur Davids 113:e psalm, v. 7: Suscitat de pulvere egenum et de stercore erigit pauperem = han upprättar den ringe ur stoftet, och upplyfter den fattige utur träcken. Detta bruk upphörde emellertid redan i sextonde seklet; men Sancho kände väl endast till den gamla lögnhistorien, och däraf förklaras hans med en viss säkerhet uttalade öfvertygelse att, efter han var karl, han också kunde bli påfve.
- ↑ Så benämnda efter staden Miletus i Mindre Asien, där sago- och novelldiktningen synes hafva varit mycket omtyckt och hvarifrån äfven de äldsta för greker och romare bekanta alster af dessa diktarter förskriva sig.
- ↑ Denne omtalas både af den franske historieskrivaren Joinville (1223—1317) och den italienske resanden Marco Polo (1251—1323) såsom en verklig historisk person, den där omkring år 1203 skulle i striden den mot Dschengis-khan hafva förlorat ett rike, som han grundat någonstädes i det inre af Asien; berättelserna om honom äro emellertid mycket sagolika. För en fullständigare utredning af saken hänvisas till Der Priester Johannes af Fr. Zarncke i K. Sachsiska Vetenskapssällskapets Handlingar (17:e och 19:e banden).
- ↑ Sinon hette den grek, som förmådde trojanerna att inta den med fientliga krigare fyllda ofantliga trähästen i Troja och för detta ändamål nedrifva en del af stadsmuren.
- ↑ Nisus och Euryalus voro två ynglingar, som af Vergilius högt prisas för deras vänskap; se Eneiden V, 294—96 och isynnerhet IX, 176 och följ.
- ↑ Om denne Zópyrus berättar Plutarchus och efter honom Justinus att, när Babylons invånare gjort uppror mot Darius och stadens återtagande såg ut att bli svårt eller hart när omöjligt, denne Zópyrus skar af näsa och öron samt därpå smög sig in i staden, där han föregaf sig hafva på konungens befallning blifvit så misshandlad och därför vilja hämnas. På sådant vis tillvann han sig Babyloniernas tillit, som efterhand ökades så, att de till slut anförtrodde honom öfverbefälet; det vardt honom då lätt att öfverlämna staden åt Perserna.
| ← Fyrtiosjätte Kapitlet | Upp till början av sidan. | Fyrtioåttonde Kapitlet → |