Don Quijote förra delens senare hälft/52
| ← Femtioförsta Kapitlet |
|
FEMTIOANDRA KAPITLET.
Om det slagsmål D. Quijote hade med getherden, jämte det sällsamma äfventyret med de på botöfning stadda pilgrimerna, hvilket han i sittanletes svett förde till ett lyckligt slut.
Getherdens berättelse gjorde samtliga åhörarna stort nöje, isynnerhet domherren, hvilken med synnerlig uppmärksamhet gaf akt på hurusom han berättat den på ett sådant sätt, att han, långt ifrån att förefalla som en obildad herde, snarare visade sig som en fin hofman; därför sade också domherren att kyrkoherden hade haft rätt i sitt påstående, att skogarna fostrade lärda män. Alla yttrade de något förbindligt till Engenio, men den som gick längst häri var D. Quijote, hvilken sade: »Förvisso, käre getherde, om jag befunne mig i möjlighet att kunna begynna något nytt äfventyr, skulle jag ögonblickligen gifva mig i väg för att främja edert äfventyr till en lycklig utgång, ty, i trots af abbedissan och alla som ville förhindra det, skulle jag uttaga henne ur klostret, där hon tvifvelsutan dväljes mot sin vilja, och öfverlämna henne eder i handom, på det I med henne måtten göra alldeles efter lust och behag, dock med iakttagande af ridderskapets stadgar, de där bjuda att intet otillbörligt tillfogas någon mö. Emellertid hoppas jag till Herren Gud, att en illasinnad trollkarls makt ej skall förmå så mycket att icke en annan mera välsinnad trollkarl skall förmå mera, och för det tillfället lofvar jag eder mitt skydd och bistånd, såsom det ålägges mig af mitt kall, hvilket ej är annat än att komma de svaga och nödställda till hjälp.»
Getherden betraktade honom och, när han såg honom så tarflig i dräkt och utseende, vardt han förvånad och sporde barberaren, som han hade bredvid sig: »Hvad är det där för en karl som ser så besynnerlig ut och talar på sådant sätt.»
— »Hvem kan det vara, svarade barberaren, annat än den ryktbare D. Quijote af La Mancha, han som gör om intet alla orättvisor och styr till rätta all vrånghet, alla jungfrurs beskyddare, alla jättars skräck och segraren i alla strider!»
— »Det där, sade getherden, låter alldeles som det man läser i böckerna om vandrande riddare, ty de uträttade allt det som Ers Nåd säger om den här karlen, ehuruväl jag har för mig antingen att Ers Nåd gycklar eller att denne junkern har åtskilliga tomrum i öfre våningen.»
— »Ni är en sakramenskad lymmel, utbrast nu D. Quijote, och det är ni som är tom och bristfällig i skallen, ty jag har lika mycket inombords som någonsin den gemena kona hade, som födde er till världen.»
Ord och handling följdes åt: han ryckte till sig ett bröd, som han hade bredvid sig, och slungade det i ansiktet på getherden så våldsamt, att han alldeles slog hans näsa platt. Men, när getherden, som ej förstod sig på skämt, såg hur eftertryckligt han misshandlades, lämnade han åsido hvarje hänsyn till den vackra mattan, bordsduken och hela det spisande sällskapet, rusade på D. Quijote, fick tag i honom om halsen med båda händerna och skulle säkerligen hafva strypt honom, om icke Sancho Panza just i detsamma hade kommit, gripit honom i axlarna och vräkt honom öfver bordet, så att glas och tallrikar gingo i kras samt allt hvad som fanns därpå vardt utspilldt och kringkastadt. D. Quijote, som såg sig fri, skyndade att komma ofvanpå getherden, hvilken, full af blod i ansiktet och illa sparkad af Sancho, kraflade på alla fyra för att få fatt i en bordsknif och med den taga sig blodig hämnd, men domherren och kyrkoherden hindrade honom därifrån. Barberaren lagade dock så att getherden fick D. Quijote under sig, och nu lät han regna öfver denne en sådan myckenhet knytnäfslag att det rann lika mycket blod från den stackars riddarens ansikte som från hans eget. Domherren och kyrkoherden voro färdiga att kikna af skratt, landridarna hoppade högt af glädje, och från båda hållen tussade man de kämpande på hvarandra, som man gör med hundar, när de hafva kommit ihop i slagsmål; endast Sancho Panza var rent förtviflad, emedan han ej kunde göra sig lös från domherrens ene betjänt, hvilken hindrade honom att komma sin herre till hjälp.
Medan nu alla voro i fröjd och jubel, utom de båda slagskämparna som bultade på hvarandra, hörde de ljudet af en trumpet, som lät så sorgligt att det kom dem att vända ansiktet åt det håll hvarifrån ljudet tycktes dem komma. Men den som vardt allra ifrigast, när han hörde det, var D. Quijote, som visserligen, ännu mycket mot sin vilja, låg under getherden och fick mera stryk än billigt var, men ändock sade till honom: »Snälla djäfvul![1] ty något annat kan du omöjligt vara, då du haft mod och krafter att betvinga mina; jag beder dig att vi må få göra ett stillestånd, bara på en timme, ty det klagande ljudet från den där trumpeten, som tränger till våra öron, tyckes kalla mig till något nytt äfventyr.» Getherden, redan trött att ge stryk och ta stryk, släppto honom strax, och D. Quijote reste sig på benen, vände nu ansiktet ditåt där ljudet hördes, och såg plötsligt huru utför en backe kommo en mängd människor klädda i hvitt liksom pilgrimer på botöfningsfärd. Saken var nämligen den att molnen det året hade nekat jorden sin väta, och öfverallt där i ängden anställdes vallfärder, böner i kyrkorna och botöfningar för att bedja Gud att han måtte öppna sin barmhärtighets händer och gifva regn; och för detta ändamål kom folket från en by där i närheten vallfärdande till en from eremits boning, som låg på en höjd vid denna dal.
D. Quijote fick syn på de vallfärdande botgörarnes sällsamma dräkter och, utan att han kom att tänka att han många gånger förut måste hafva sett sådana, föreställde han sig att detta vore ett stycke äfventyr och att honom ensam såsom vandrande riddare tillkomme det att våga sig på detsamma. Han styrktes i denna inbillning däraf, att han trodde att en i sorgdok höljd bildstod, som de buro, vore någon förnäm dam, som dessa spetsbofvar och skamlösa stråtröfvare med våld bortförde. Och knappt hade detta fallit honom in, då han med stor hast skyndade fram till Rocinante, som gick och betade, tog betslet och skölden från sadelbågen, betslade upp honom i en handvändning och, bedjande Sancho om sitt svärd, satte han sig upp på Rocinante, trädde skölden på armen och sade med ljudlig stämma till alla de närvarande: »Nu, tappra följeslagar! månden I få skåda huru viktigt det är att i världen finnas riddare, som bekänna sig till det vandrande ridderskapets orden; nu, säger jag, månden i af denna ädla dams befrielse, som färdas här fången, skönja om vandrande riddare icke böra högaktas.»
Så talande klämde han skänklarna i Rocinante, ty sporrar hade han icke, och rände i fullt traf[2] emot botgörarna, (ty sträckt galopp läses icke i hela denna sannfärdiga historia att Rocinante någonsin fallit in i;) kyrkoherden och domherren och barberaren sprungo visserligen till för att hålla honom tillbaka, men det var dem icke möjligt, och lika litet hejdade honom Sanchos rop, som skrek till honom: »Hvart bär det af, herr D. Quijote? hvilka djäflar ha nu farit i eder, som egga eder till anlopp mott vår katolska religion? Ve mig! så se eder då för att det är en procession af botgörare, och att den damen som de bära på en sockel är den högt benådade bilden af den obefläckade Jungfrun; betänk, herre, hvad ni gör, ty den här gången kan det sägas att ni inte själf vet det.»
Sancho ansträngde sig förgäfves, ty hans herre var så angelägen att komma fram till de hvitklädda och befria den sorgklädda damen, att han icke hörde ett ord, och, hade han äfven hört något, skulle han ändå ej hafva vändt om, i fall så konungen hade befallt honom det. Han kom således fram till processionen, höll inne Rocinante, som redan hade lust att lugna sig något, och sade med häftigt upprörd och rosslig röst: »I, som törhända för det I ej ären i rätta ärenden stadde döljen edra anleten, gifven akt och lyssnen till hvad jag har att säga eder.»
De första som stannade voro de som buro bilden; och, när en af de fyra andliga som sjöngo litanian såg D. Quijotes märkvärdiga utseende, Rocinantes magerhet och andra löjliga omständigheter, dem han varseblef och lade märke till hos D. Quijote, svarade han och sade: »Käre herre, om ni vill säga oss något, så säg det fort, ty dessa fromma bröder gissla sig fördärfvade, och vi hvarken kunna eller böra förnuftigtvis uppehålla oss med att höra på något, om det ej är så kort att det kan sägas i två ord.»
— »I ett ord skall jag säga det, genmälde D. Quijote, och det är det att I genast på ögonblicket frigifven denna sköna dam, hvars tårar och sorgsna uppsyn tydligt visa att I bortfören henne mot hennes vilja och att I hafven tillfogat henne någon uppenbar oförrätt. Och jag, som kommit till världen för att omintetgöra dylika illdåd, skall icke tillstädja att hon färdas ett enda steg vidare, utan att återgifva henne den efterlängtade frihet hon förtjänar.»
Af dessa ord märkte alla åhörarna att D. Quijote måtte vara förryckt och utbrusto i ett hjärtligt skratt; men detta skratt var som att lägga krut på D. Quijotes vredeseld, ty, utan att säga ett ord mera, drog han sitt svärd och sprängde lös mot båren. En af bärarne lämnade genast sin börda åt kamraterna, gick emot D. Quijote svängande en gaffel eller stake, hvarpå han stödde båren när han rastade, och sedan han med densamma uppfångat ett väldigt hugg, som D. Quijote måttade åt honom och som högg den i tu, gaf han med sista stycket, som han fick kvar i handen, D. Quijote ett sådant slag öfver ena axeln på svärdssidan, hvilken skölden ej kunde skydda mot bonditiskt öfvervåld[3], att den stackars D. Quijote mycket illa åtgången störtade från hästen.
När Sancho Panza, som med andan i halsen sprungit efter honom, såg honom ligga på marken, skrek han till den som pryglade hans herre, att han icke skulle gifva denne ännu ett slag, emedan han vore en stackars förtrollad riddare, som aldrig i alla sina lifsdagar hade gjort någon människa något för när; men hvad som kom bonden att hålla upp, var icke Sanchos tillrop, utan en blick på D. Quijote som rörde hvarken hand eller fot, och, då han följaktligen trodde sig hafva slagit ihjäl honom, drog han i hast upp sin botgörarskjorta till midjan och gaf sig på flykt öfver fältet så snabbt som en råbock.
Under tiden hade alla de i D. Quijotes sällskap hunnit fram dit där han låg; men de i processionen, som sågo dem komma springande och tillsammans med dem landridarna med sina armborst, befarade en elak utgång af saken, trängde sig alla ihop i en krets kring Mariabilden, drogo upp kåporna öfver hufvudet, grepo fast tag om sina gissel, och detsamma gjorde de andliga med sina vaxljus, och så inväntade de anfallet med fast beslut att försvara sig och, om de förmådde, äfven anfalla sina angripare. Men lyckan fogade det bättre än man kunde tro, ty Sancho gjorde ej annat än kasta sig öfver sin herres kropp och, i den tron att han vore död, upphäfde han öfver honom den sorgligaste och tillika löjligaste klagolåt i världen.
Kyrkoherden igenkändes af en annan kyrkoherde, som var med i processionen, och detta igenkännande bragte båda skarornas farhågor till lugn. Den förste kyrkoherden förklarade med ett par ord för den andre hvem D. Quijote var, och så väl han som hela hopen af botgörare gingo att se efter om den stackars riddaren var död. De hörde då huru Sancho Panza med tårar i ögonen sade: »Ack, du ridderskapets blomma, som blott genom ett dråpslag lyktade banan af dina så väl använda år! ack, du din ätts prydnad, du prydnad för hela La Mancha, ja för hela världen, som nu, när du saknas där, skall uppfyllas af missdådare, hvilka icke längre behöfva frukta att bestraffas för sina illgärningar! ack, du som var så frikostig öfver alla Alexandrar, efter du för blott åtta månaders tjänst hade gifvit mig den bästa ö, som hafvet omgärdar och kringflyter! du som var så ödmjuk mot de stolta, och stolt mot de ödmjuka[4], som trotsade faror, tålde förolämpningar, älskade utan anledning, som efterliknade de goda samt var ett gissel för de onda och en fiende till de elaka; kort sagdt, du vandrande riddare! hvarmed allt är sagdt som sägas kan!»
Vid Sanchos klagorop och suckar kvicknade D. Quijote till igen, och det första ord han sade var: »Den som lefver skild från eder, huldaste Dulcinea! är utsatt för större eländigheter än dessa. Hjälp mig, Sancho min vän! att sätta mig upp på den förtrollade vagnen, ty nu är jag ej i stånd att belasta Rocinantes sadel, enär jag har hela denna axeln slagen i stycken.»
— »Det skall jag hjärtans gärna göra, herre min, svarade Sancho, och låtom oss återvända till min by i sällskap med dessa herrar, som önska edert bästa, och där skola vi foga anstalt om att företaga en ny utfärd, som kan lända oss till större gagn och ära.»
— »Väl taladt, Sancho, svarade D. Quijote, och det tör vara ganska klokt att låta den stjärnornas onda inflytelse, som nu råder, gå öfver.»
Domherren, kyrkoherden och barberaren sade honom att han skulle göra mycket väl i att handla som han sade, och, mycket roade af Sanchos dumheter, satte de D. Quijote på vagnen, så som han förut hade färdats. Processionen ordnade sig ånyo och fortsatte sin väg; getvaktaren afskedade sig från alla; landridarna ville icke följa med längre, och kyrkoherden betalade dem hvad de hade att fordra. Domherren bad kyrkoherden att underrätta honom huru det aflupe för D. Quijote, om han blefve återställd från sin galenskap eller framhärdade i den, och därmed tog han afsked för att fortsätta sin resa. Kort sagdt, alla skildes och reste hvar åt sitt håll, så att ingen stannade kvar mer än kyrkoherden och barberaren, D. Quijote och Panza och den beskedlige Rocinante, hvilken till allt som han hade upplefvat förhöll sig lika tålmodig som hans herre.
Formannen spände för sina oxar, gaf D. Quijote plats på en höknippa och följde med sin vanliga säflighet den väg kyrkoherden anvisade, och efter sex dagar anlände de till D. Quijotes by, där de intågade vid middagstiden. Det råkade vara en söndag, och allt folket stod på torget, tvärs öfver hvilket D. Quijotes vagn körde. Alla lupo till för att se hvad som fanns på vagnen, och, när de igenkände sin landsman, förvånades de högeligen; en pojke sprang åstad för att underrätta hushållerskan och systerdottern, att deras morbroder och herre komme, mager och gul i synen och utsträckt på en knippa hö i en oxvagn. Det var en ynkedom att höra de rop som de två goda damerna upphäfde samt huru de slogo sig för ansiktet och ånyo förbannade de välsignade riddareböckerna; och allt detta började på nytt, när de sågo D, Quijote köra in genom porten.
Vid underrättelsen om D. Quijotes ankomst kom äfven Sancho Panzas hustru springande, hvilken länge sedan hade fått veta att hennes man hade följt med riddaren för att tjäna honom som vapendragare, och, som hon fick syn på Sancho var hennes första fråga om det stod väl till med åsnan. Sancho svarade att det stode bättre till med henne än med hans herre. »Lofvad vare Gud, sade hon, som har visat mig så stor nåd! Men berätta mig nu, min vän; hvad godt har I fått af edra vapendragaretjänster? I har väl med er en klädning åt mig? och några söta skor åt barnen? — »Ingenting sådant där har jag med mig, kära hustru, sade Sancho, ehuru jag nog har andra saker af mera vikt och betydenhet.» — »Det gläder mig riktigt, svarade hustrun; så visa mig nu de där sakerna af mera vikt och betydenhet, min vän; jag vill så gärna se dem, på det mitt hjärta må fröjdas, som varit så sorgset och illa tillfreds under alla de sekler I varit borta.» — »När vi komma hem skall jag visa dem för dig, hustru, sade Panza, och var nu lugn så länge, ty, om Gud behagar att vi ännu en gång draga ut på spaning efter äfventyr, tör du snart nog få se mig som grefve eller ståthållare öfver en ö, och inte en så’n där ö som det finnes litet hvarstans, utan den bästa som står att få.» — »Ja, det gifve Gud, käre man! ty vi behöfva det väl. Men säg mig, hvad är det för slag med så’n där öar? för det begriper jag inte.» — »En skall inte kasta pärlor för svin, svarade Sancho; i sinom tid skall du bli det varse, hustru, ja du skall förvånas att höra dig kallas Ers Härlighet af alla dina underhafvande.» — »Hvad är det I säger, Sancho, om härligheter och öar och underhafvande?» genmälde Hanna Panza, ty så hette Sanchos hustru[5], icke för att de voro släkt, utan emedan det brukas i La Mancha att hustrurna ha sina mäns tillnamn.
— Du skall inte ha så brådt, Hanna, att få reda på allting så med samma; det är nog att jag säger dig hvad sant är, och håll nu munnen. Det enda jag kan säga dig, så där i förbifarten, är att det finns inte någonting trefligare till i världen än att vara en ärad vapendragare åt en vandrande riddare, som spanar efter äfventyr[6]. Visst är det sant, att de flesta man påträffar inte utfalla så nöjsamt som en kunde önska, ty af hundra, som man råkar på, pläga de nio och nittio gå motigt och på sned. Det vet jag af erfarenhet, ty hissad har jag kommit ifrån somliga, och pryglad ifrån andra; men i alla fall är det någonting behagligt att afbida hvad som kan inträffa och därunder framtränga öfver berg, genomsnoka skogar, bestiga klippor, besöka borgar, bo på värdshus med allt fritt, och ta’ mig tusan om man betalar ett endaste öre!»
Hela detta samtal föreföll mellan Sancho och hans hustru Hanna Panza, under det att D. Quijotes hushållerska och systerdotter mottogo honom, afklädde honom och lade honom i hans gamla säng. Han såg på dem med sneda blickar och kunde icke riktigt fatta hvar han var. Kyrkoherden ålade systerdottern att vara särdeles noga med att sköta sin morbror väl, och de skulle passa på att han icke än en gång rymde ifrån dem, hvarvid han berättade hvad man hade måst göra för att få honom hem. Nu upphäfde de båda kvinnorna nya rop till Himlen; nu upprepades förbannelserna öfver riddareböckerna; nu bådo de Himlen att i helvetets djupaste afgrund störta så många lögners och galenskapers författare samt- och synnerligen. Till slut blefvo de oroliga och uppskrämda öfver att de kanske skulle se sig öfvergifna af sin husbonde och morbroder, just när han komme på bättringsvägen; och det gick verkligen så som de föreställde sig det.
Men, ehuru författaren till denna historia med all flit och omsorg har sökt att uppspåra de bedrifter som D. Quijote utförde på sin tredje utfärd, har han ej kunnat finna några underrättelser därom, åtminstone icke i trovärdiga anteckningar; endast ryktet har bland La Manchas Minnen bevarat den sägen att, tredje gången som D. Quijote drog hemifrån, begaf han sig till Zaragoza, där han bevistade en ryktbar tornering som hölls i denna stad, och där hände honom saker värdiga hans tapperhet och goda förstånd.
Ej heller om hans slut och aflidande kunde han erfara något, och skulle ej heller hafva erfarit eller fått veta något, om icke hans lyckliga stjärna hade fört honom tillsammans med en gammal läkare, hvilken hade i sin ägo en blylåda, som, enligt hvad han påstod, hade hittats bland de nedrifna grundmurarna af en under ombyggnad stående eremitboning. I denna låda hade påträffats några pergamentsblad fullskrifna med fornspanska bokstäfver[7]; men det var kastilianska verser, som skildrade många af D. Quijotes bragder samt redogjorde för Dulcineas af Toboso skönhet, Rocinantes utseende, Sancho Panzas trohet och D. Quijotes egen begrafning, jämte åtskilliga grafskrifter och lofkväden öfver hans lif och lefverne. De som kunde läsas och renskrifvas vore de följande, dem den pålitlige författaren till denna nya och makalösa historia här inför. Till lön för den ofantliga möda, som det kostat nämnde författare att rannsaka och undersöka alla urkundsamlingar i La Mancha för att få densamma i ljuset, begär han af läsarna ingenting mer än att de skänka henne samma tillit som förståndiga människor pläga skänka riddareböckerna, hvilka åtnjuta sådant anseende i världen. Därmed skall han anse sig väl lönad och belåten och känna sig uppmuntrad att efterforska och framdraga andra, hvilka, om också ej så sannfärdiga, åtminstone skola förete lika stor uppfinningsgåfva och erbjuda ett lika angenämt tidsfördrif.
De första ord, som stodo skrifna på det i blylådan funna pergamentet, lydde som följer:
en stad i La Mancha,
öfver den dråplige
Don Quijotes af La Mancha
lefverne och död
Morianen, akademiker i Argamasilla, på Don Quijotes graf.
Epitaphium.
med segertecken fler än Jason Creta;
det kraftgeni, som allt sig trodde veta
men sig med hvardagsklokhet föga brydde;
från Kinas mur och ända till Gaëta,
en fasans sångmö lik, som bragder täta
att rista in i bronsen aldrig skydde;
och, svärmande för kärlek och för ära,
förrädarn Galaor förakt blott skänkte;
den hjälte, som förstummat Belianiser,
den Rocinante fordomdags fick bära:
hans stoft man under denna stenen sänkte.
⁎
Herr Af Vatten och Bröd, akademiker i Argamasilla, in laudem Dulcineæ del Toboso.
Sonett.
och morska later skall du henne finna,
skön’ Dulcinea, Manchas härskarinna,
som Don Quijotes kärlek mäktat tända.
till Svarta Bergen, sågs han segrar vinna
på Montiels fält, där oväns blod fick rinna;
sist till Aranjuez’ slätt till fots han lända
För mycken stränghet vardt dock här bevisad
mot riddarn och mot Manchas fagra tärna:
och han förmådde, fast på marmorn prisad,
från kärlek och från villor sig ej värna.
⁎
Den Nyckfulle, välförståndig akademiker i Argamasilla, till Don Quijotes af La Mancha stridshäst Rocinantes pris.
där blodigt utaf Mars sig fotspår röja,
ses Manchas riddare förväget höja
stolt svajande i luften sitt standar.
för hvilket fienden sig städs’ måst böja,
han upphängt där. Må häpna här vi dröja:
ny paladin nytt sätt att kämpa har!
må Greklands hjältar evig lager bryta
och deras namn i ryktets tempel stå:
Men Don Quijote segerns krans skall bära,
Bellonas vän skall Grekland, Gallien lära,
att Mancha öfverträffar bägge två.
Din raskhet — världen det bör veta få —
Bayards och Brilladors[8] ses öfvergå,
⁎
Gycklaren, argamasillansk akademiker, öfver Sancho Panza.
fast liten till sin kropp. Trogen som få.
Mer sveklös väpnare man ej sett gå
på Jordens rund, jag tryggt därpå kan svära.
och att han det ej vardt berodde på
den lumpna värld, som jämt förföljt de små
och ej försyn vill ens för åsnor bära.
och följde Rocinante och sin herre,
den spake väpnare, viss att lönen vinna.
och äfven Sancho måste se, dess värre,
sitt sköna framtidshopp i rök försvinna!
⁎
Busen, akademiker i Argamasilla, på Don Quijotes graf.
Epitaphium.
sorgsne riddarn af La Mancha;
på sin häst han vidt sågs vanka,
pryglad svårt till kropp och leder.
Sancho, som hans öde delat.
Hvad! om i förstånd han felat,
större trohet ingen äger.
⁎
Tiquitoc, akademiker i Argamasilla, på Dulcineas af Toboso graf.
Dulcinea nedersänktes;
hon, som kropp så hullig skänktes,
nu en handfull stoft är vorden.
namn af »nådig fröken» bar hon;
prydnad för sin by, det var hon:
Don Quijot för henne flammat.
Dessa voro de verser som ännu kunde läsas[9]; de andra öfverlämnades, emedan pergamentet var maskstunget, till en akademiker, på det han med lärda konjekturer måtte tyda dem. Det finnes underrättelse om, att han gjort det efter mycket nattvak och stort besvär och att han har för afsikt att offentliggöra dem, i afbidan på D. Quijotes tredje utfärd, som
Forse altri canterà con miglior plettro[10].
- ↑ I spanskan står: hermano demonio = broder djäfvul! Ordet hermano användes nämligen icke blott om och till köttsliga bröder, utan äfven som tilltalsord vid mångfaldiga tillfällen, där man vill ge uttryck åt det vänliga deltagande, som hvarje kristen är skyldig sin nästa. Särskildt gäller detta förhållandet mellan bättre och sämre lottade medmänniskor, och, antingen man ger eller icke ger något åt en tiggare, fordrar höfligheten ovillkorligen att man åtminstone kallar honom hermano. Här, liksom på några andra ställen, står det tydligen med stor komisk verkan, som tyvärr icke kan fullt återgifvas i svenskan.
- ↑ Originalet har visserligen á todo galope, hvilket skulle kunna öfversättas med: allt hvad Rocinante orkade galoppera; men strax efteråt säges ju att han aldrig slagit in i carrera tirada, sträckt galopp, och likaså heter det uttryckligen i fjortonde kapitlet af andra delen, att det där omtalade tillfället var det enda då Rocinante någonsin galopperat något litet, ty annars hade hans lopp alltid varit trotes declarados, afgjordt traf.
- ↑ Enligt riddaresed måttades huggen och stötarna endast åt det håll, där den angripne var försedd med skyddsmedel, således icke åt svärds-, utan åt sköldsidan, eller mot harnesket och hjälmen.
- ↑ I sin häftiga sorg förtalar sig Sancho; han menar naturligtvis tvärtom. Möjligen gäller detsamma äfven om det nästföljande »som tålde förolämpningar» = sufridor de afrentas; men i riddarböckerna betydde afrenta äfven strid på öppna fältet, och sannolikt är väl att Sancho hört det så användas af sin herre.
- ↑ Om fru Panzas namn se not. 7 på sidan 57 af förra hälften. — Det är ännu brukligt i Spanien (och i ämbetsstil äfven i Frankrike), att hustrun behåller sitt flicknamn, hvarvid hon dock vanligtvis tillfogar sin mans tillnamn med ett de, så länge denne lefver, medan det oftast alldeles bortlägges, när hon blir änka; således t. ex. Valentina Zulneta de Octavio om en dam, hvilken som ogift hette Zulueta och vardt gift med Octavio. I öfverensstämmelse härmed borde således Sanchos gemål rätteligen hafva hetat Juana Gutierrez de Panza eller, efter läsarten i andra delen, Teresa Cascajo de Panza.
- ↑ Den spanska texten lyder: No hay cosa mas gustosa en el mundo que ser un hombre honrado escudero de un caballero andante, och här innehålles en ackusativ- med infinitiv-konstruktion, — un hombre ser honrado escudero, etc. — som af mig förbisågs i förra upplagan och som i själfva verket, så vidt jag vet, hittills återgifvits riktigt endast af italienaren Bartolomeo Gamba.
- ↑ Letras góticas; men därmed menas ej hvad man eljest kallar gotiska, d. ä. Vulfilanska bokstäfver, utan en annan gammaldags skrift, som äfven kallas letras toledanas och som med Vulfilas alfabet ej har någon större likhet annat än i tecknet för a. Denna skrift aflystes genom ett beslut på kyrkomötet i Leon 1091.
- ↑ Brilladoro (ital. Brigliadoro, den guldglänsande) var Rolands, och Bayardo Rinaldos stridshäst, båda bekanta genom Ariostos Rasande Roland.
- ↑ Vid alla de ofvanstående kvädena bör man komma ihåg, att Cervantes med flit skrifvit dem i barock stil, med uttryck som stå på gränsen mellan upphöjda och komiska, mellan kvicka och meningslösa. Öfverskrifterna visa också tydligt, att författaren velat taga en liten hämnd på åtskilliga personligheter i Argamasilla de Alba och förlöjliga den lilla stadens förhållanden. I denna tyckes en viss förnämitet hafva rådt; därpå tyder att Cervantes pådiktat invånarna att hafva bestått sig en akademi, d. v. s. en förening för litterär dilettantism, inrättad efter ett mode som nyss kommit från Italien och där vunnit burskap endast i högre kretsar. Kvädenas författare har han, i full öfverensstämmelse med detta samma mode, låtit taga sig de besynnerligaste namn, detta lika mycket till förlöjligande af deras personer som af själfva modet; men hvilka de i verkligheten varit, det är numera omöjligt att gissa.
- ↑ = En annan sjunga skall med bättre lyra.
. Ariosto Ras. Rol. XXX, 16.
| ← Femtioförsta Kapitlet | Upp till början av sidan. |