Drömmens uppfyllelse/Kapitel 28
| ← Ömsesidiga förtroenden |
|
Dianas bröllop → |
XXVIII.
En juniafton.
— Jag undrar, hur det skulle vara att leva i en värld, där man alltid hade juni, sade Anne.
Hon kom gående i den disigt blå skymningen genom den doftande trädgården. På förstugukvisten sutto Marilla och fru Rachel och samspråkade om fru Samson Coates’ begravning, som de bevistat tidigare på dagen. Dora satt mellan dem och pluggade med mycken flit i sina läxböcker. Men nere på gräset satt Davy med korslagda ben och såg så mulen och dyster ut, som den udda gropen i kinden tillät.
— Det skulle du allt tröttna på, sade Marilla med en suck.
— Mycket möjligt — men just nu känner jag, att jag skulle behöva gräsligt lång tid för att tröttna, om allting vore så härligt som i dag. Allt fröjdas och står i sitt flor i juni. Men Davypojken, varför detta sura novemberansikte mitt uppe i blomstermånaden?
— Allting är så tråkigt. Jag önskar det vore slut på alltihop, sade den unge pessimisten.
— Och det säger du vid tio års ålder! Det var verkligen ledsamt.
— Jag skojar inte, sade Davy med värdighet. — Det är så motigt allting, så snart orkar jag inte längre.
— Vad är det då som har hänt? frågade Anne och slog sig ned bredvid honom.
— Den nya skolfröken, som kom, när herr Holmes blev sjuk, har gett mig tio tal att räkna till om måndag. Då får jag sitta och hänga med dom hela dan imorgon. Det är inte rätt, att man ska behöva arbeta på lördan. Milty Boulter sa’, att han ämnade visst inte göra det, men Marilla säjer, att jag ska. Jag tycker inte ett smack om fröken Carson.
— Så får du inte tala om din lärarinna, Davy, sade tant Lynde. — Fröken Carson är en mycket hygglig flicka. Det är ord och avsked med henne, ska jag säga. Det är inte värt att söka spela henne på näsan.
— Denna beskrivning låter bra nog avskräckande, när det är fråga om en ung flicka ungefär vid min ålder, sade Anne helt godlynt. — Men jag delar inte fullt tant Lyndes uppfattning. Jag såg i går fröken Carson i arbetsstugan, och hon har ett par ögon, som kan mysa så innerligen vänligt. Fatta nu mod, Davypojken! I morgon är åter en dag, och jag ska gärna hjälpa dig med talen. Sitt nu inte och förbittra den här ljuvliga skymningsstunden med att grubbla på täljare och nämnare.
— Jag ska väl inte det då, sade Davy och klarnade genast upp. — Hjälper du mig med talen, så hinner jag gå ut och fiska med Milty. Om ändå gamla tant Atossa inte vore begraven ännu, utan jag finge gå dit i morgon! Jag hade så’n faslig lust att gå dit i dag, för Milty sa’, att hans mamma hade sagt, att tant Atossa skulle säkert resa sig upp i kistan och säga elakheter till begravningsgästerna. Men Marilla sa’, att det gjorde hon inte.
— Stackars Atossa låg minsann så stilla och fridfull i sin kista, sade fru Lynde högtidligt. — Aldrig förut har jag sett henne ha ett så vänligt uttryck. Ja, inte var det många tårar, som göts över henne, stackars gumma. Familjen Wright är tacksam, att den är av med henne, och jag för min del kan inte säga ett ont ord om det.
— Det måtte vara någonting förskräckligt att skiljas hädan och inte lämna efter sig en enda människa i världen, som sörjer över ens död, sade Anne med en rysning.
— Ingen utom hennes föräldrar har någonsin hållit av stackars Atossa, så mycket är säkert, sade fru Lynde. — Inte ens hennes egen man. Hon var hans fjärde hustru. Han liksom hade kommit i vanan att gifta om sig. Han levde bara ett par år efter det han gift sig med henne. Doktorn påstod, att han dog av maginflammation, men jag håller styvt på, att han dog av Atossas elaka tunga. Den stackaren, allting visste hon om sin stackars nästa, men hur det stod till inom henne själv, det tog hon aldrig reda på. Ja, nu är hon borta, och nästa viktigare händelse i det här samhället blir väl Dianas bröllop.
— Jag tycker det är så löjligt och så hemskt, att Diana ska gifta sig, suckade Anne, i det hon slog armarna om sina knän och tittade genom gläntan i Spökskogen efter ljusskenet, som skymtade från Dianas rum.
— Jag kan inte alls fatta det hemska däri, så väl som hon har det förspänt, sade fru Lynde med någon skärpa. — Fred Wright har en präktig gård, och han är en utmärkt hygglig ung man.
— Inte är han den vilde, oförvägne, hetsige, lidelsefulle unge man, som Diana förr i världen önskade sig till brudgum, sade Anne småleende. — Fred är en mönstergosse.
— Det bästa är väl gott nog. Ville du, att Diana skulle gifta sig med ett mönster av odygd? Eller skulle du kanske vilja ha en tocken själv?
— Nej för all del. Jag skulle visst inte vilja gifta mig med någon, som vore elak, men jag tror jag skulle tycka om, att han kunde vara elak, men inte ville det. Fred är så där hopplöst snäll.
— Vi skall väl hoppas, att förståndet en gång växer på dig med, sade Marilla.
Det låg icke så litet bitterhet i tonfallet. Marilla sörjde över sina svikna förhoppningar. Hon visste, att Anne givit Gilbert Blythe nej. Avonlea skvallrade mycket om detta häpnadsväckande faktum, som sipprat ut, ingen visste rätt hur. Kanske Charlie Sloane hade stavat och lagt samman och spritt ut sin vishet. Kanske också Diana hade förtrott hemligheten åt sin Fred, och Fred hade inte kunnat bevara den. Alltnog — saken var känd, och fru Blythe frågade aldrig mer Anne, varken enskilt eller så folk hörde det, om hon nyligen hört från Gilbert, utan svepte förbi henne med en iskall hälsning. Anne, som alltid tyckt om Gilberts glada och ungdomliga mor, sörjde i tysthet över detta.
Marilla sade ingenting direkt, men fru Lynde gav Anne en hel del pikar och små stickord, tills det en vacker dag trängde till hennes öron, med Moody MacPhersons mamma som ryktesförmedlare, att Anne träget uppvaktades i Kingsport av en ung man, som också han studerade vid högskolan och var både rik och vacker och snäll på en gång. Efter den dagen höll fru Lynde sin mun, men i djupet av sitt hjärta önskade hon dock, att Gilbert varit den utvalde. Det var nog gott och väl med rikedom, men hur praktiskt anlagd fru Lynde än var, ansåg hon inte denna förmån som det enda nödvändiga. Om Anne verkligen »tyckte om» denne vackre obekante mer än Gilbert, var ju inget mer att säga om saken, men fru Lynde gick och drogs med en förfärlig farhåga, att Anne skulle vara nog förvillad att gifta sig för pengar. Marilla kände Anne för väl för att frukta detta, men hon kände, att en för länge sedan uppgjord och omhuldad plan på ett betänkligt sätt rubbats.
— Det som ska ske, det sker, sade fru Rachel med ett visst missmod i rösten, och det som inte ska ske, händer ibland ändå. Få se, om det inte går så med Anne, ifall nu inte försynen särskilt blandar sig i saken.
Och så suckade hon. Fru Rachel vågade knappast tro på någon försynens speciella åtgärd i detta fall, och själv tordes hon inte företaga någon sådan.
Anne hade vandrat bort till Skogsnymfens källa och krupit ihop bland ormbunkarna vid foten av den stora vitstammiga björken, där hon och Gilbert så ofta suttit tillsamman under forna somrar. Han hade efter högskolans slut åter tagit anställning på tidningsredaktionen, och det var tomt och underligt i Avonlea utan honom. Han skrev ej, och Anne saknade de brev, som aldrig nådde henne. I stället skrev Roy två gånger i veckan, hans brev voro små konstverk, som skulle gjort sig utmärkt inom memoarlitteraturen eller i ett biografiskt arbete. Anne kände, hur hon beundrade honom mer än någonsin, när hon läste de breven, men hjärtat hoppade aldrig till i bröstet på henne vid deras åsyn som det faktiskt gjort en dag, då postmästarens fru räckt henne ett kuvert, vars adress var skriven med Gilberts svarta bläck och upprättstående handstil. Anne hade ilat hem och skuttat upp på sitt gavelrum och ivrigt slitit upp det — för att finna ett maskinskrivet kåseri över vissa högskoleförhållanden, som, tyckte hon, lågo henne oändligt fjärran. Anne kastade det oskyldiga papperet tvärs över rummet och satte sig ned att skriva ett ovanligt älskligt brev till Roy.
Dianas bröllop skulle stå om några dagar. I det grå huset på Tallbackens krön var man fullt upptagen med att brygga och baka, steka och brassa, ty det skulle bli ett stort och gentilt bröllop, tilltaget efter gamla tiders mått. Anne skulle naturligtvis vara tärna, som flickorna gjort upp, redan när de voro tolv år gamla, och Gilbert skulle taga sig ledigt från sitt arbete i Kingsport och komma för att bli marskalk. Anne följde med glatt intresse de mångahanda tillrustningarna, men en stark känsla av vemod smög sig ofta över henne och grumlade stundens stämning. På sitt sätt förlorade hon ju den gamla barndomsvännen; Dianas nya hem skulle ligga ett par kilometer från Grönkulla, och med det dagliga, förtroliga umgänget var det slut för alltid. Anne såg upp mot ljuset i Dianas fönster och tänkte på, hur det lyst mot henne och tillvinkat henne sin hälsning i så många år. Snart skulle det aldrig mera glänsa fram i sommaraftonens skymning. Två stora, brännande heta tårar stego upp i hennes ögon.
— Ack, tänkte hon, vad det är bittert, att man ska växa upp — och gifta sig — och förändras!