Drömmens uppfyllelse/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  En juniafton
Drömmens uppfyllelse
av Lucy Maud Montgomery
Översättare: Karin Jensen

Dianas bröllop
Anne till Philippa  →


[ 191 ]

XXIX.
Dianas bröllop.

— Ingenting i blomväg kan ändå jämföras med skära rosor, sade Anne, som satt och band ett vitt sidenband kring Dianas brudbukett uppe på det lilla flickrummet pä Tallbackens västra gavel. — De äro sinnebilderna av kärlek och trofasthet.

Diana stod något nervös mitt på golvet i rummet, iförd sin vackra vita brudklänning och med den skira vita slöjans lätta flor halvt täckande de svarta lockarna. Anne hade draperat slöjan i de rika veck, som äldre tiders smak fordrade.

— Det tycks bli ungefär som jag föreställde mig det för länge sedan, när jag grät över ditt oundvikliga giftermål och den därmed sammanhängande skilsmässan, skrattade hon. — Du är den brud, jag sett i mina drömmar, Diana, med slöjan som »ett luftigt moln», och jag är din brudtärna. Men ack — några puffärmar har jag inte! Fast om jag får säga min mening, så är de här spetsärmarna vackrare. Inte heller är mitt hjärta bristfärdigt, och inte kan jag precis säga, att jag hatar Fred.

— Vi skiljas ju inte på allvar, Anne, föreställde Diana. — Jag flyttar ju inte så långt bort. Vi ska hålla av varandra all[ 192 ]deles som förr. Ha vi inte alltid hållit den »vänskapens ed», som vi svor varandra för så många år sedan, säg du?

— Jo. Den ha vi troget hållit. Vår vänskap har varit vacker, Diana. Aldrig har vi skämt den genom smågnabb eller kyla eller ovänliga ord, och jag hoppas, att så ska det alltjämt förbliva. Ändå kan inte allt bli vid det gamla. Du får så många nya intressen. Dem kommer jag att delvis stå utanför. Men sådant är livet, brukar tant Rachel säga. Du får i dag av henne en av hennes älskade stickade filtar med »tobaksbladmönstret», och hon har redan lovat mig en likadan, när jag gifter mig.

— Det förargliga med ditt blivande bröllop är, att jag inte blir i stånd att vara din tärna, klagade Diana.

— Jag ska bli tärna åt Phil i juni om ett år, när hon gifter sig med pastor Blake, men se'n får det bli stopp, för du har väl hört ordspråket: tre gånger brudtärna, aldrig brud, sade Anne och tittade ut genom fönstret över trädkronornas skära och vita blomstersnö. — Bevara oss väl, här kommer prästen, Diana.

— O, Anne, vad säger du, är det verkligen så dags? flämtade Diana, blev mycket blek och började darra. — Anne, älskling, jag känner mig så konstig — nej, jag går aldrig genom det — O, Anne, jag känner att jag kommer att dåna…

— Gör du det, så släpar jag bort dig till stora vattentunnan vid knuten och doppar ned dig i den, sade Anne med en beklaglig brist på medkänsla. — Ryck upp dig nu och sansa dig, är du snäll. Att gifta sig kan väl inte vara så förskräckligt, när så många människor överlever händelsen. Se hur lugn och fattad jag är, och ta exempel efter mig!

— Du får väl se, när turen kommer till dig, då kanske du inte är så självgod… O Anne, där hör jag, hur pappa kommer i trappan. Ge mig buketten! Sitter slöjan rätt? Är jag fasligt blek?

— Du är så klädsamt lagom. Diana, hjärtevän, kyss mig nu till farväl för sista gången! Diana Barry kommer aldrig mer att kyssa mig.

[ 193 ]— Men Diana Wright ska, och det ganska snart ändå. Se där — nu ropar mamma. Kom!

Anne vandrade utför trappan ned i förmaket stödd mot Gilberts arm. De råkades i hallen i övre våningen för första gången, sedan de lämnat Kingsport, ty Gilbert hade ej anlänt förrän på morgonen själva bröllopsdagen. Han tog sin tärna artigt i hand. Han såg utmärkt bra ut, men Anne lade genast märke till, att han hade magrat. Blek var han ej, på hans kinder brann en rodnad, som flammat upp, när Anne kom emot honom tvärs över den skumma hallen i vindsvåningen, sakta frasande i sin mjuka vita klänning, med konvaljer i sina glänsande hårmassor. När de trädde in i det överfyllda förmaket, flög ett sakta sorl av beundran genom rummet. — Vilket vackert par! viskade den lätt hänförda fru Lynde till Marilla.

Brudgummen stövlade in ensam, mycket röd i sitt ansikte, och så uppenbarade sig bruden, förd av sin far. Hon dånade ej, och ingen förtretlighet störde ceremonien. Sedan intogs den särdeles gedigna bröllopsmiddagen under skratt och glam och uppläsandet av lyckade tillfällighetsverser. När aftonens skuggor började falla långa, åkte Fred och Diana bort i månskenet till sitt nya hem, och Gilbert följde med Anne till Grönkulla.

Något av det gamla hjärtliga och kamratliga förhållandet dem emellan hade återvänt under den otvungna feststämningen. Ack, det var bra roligt att åter vandra med Gilbert längs den vana vägen…

Natten var så stilla, att man borde ha kunnat höra nyponblommornas viskningar — blåklockornas ringning — syrsornas irvigt gnidande stråkar — så många dämpade och melodiska ljud, som smälte samman till ett sakta sus. Månen hade småningom höjt sig, och hela rymden tycktes mättad med dess strålglans.

— Kan vi inte ta av uppåt De älskandes stråt, innan du går in? frågade Gilbert, då de gingo framåt spängen över Mörka, speglande vågen, vari månen låg likt en stor, simmande, gyllene blomma.

Anne var gärna med om förslaget. De älskandes stråt var [ 194 ]den kvällen en verklig stig i sagolandet, lockande och hemlighetsfull, tjusande och trolsk i månskenets vitskimrande flöden. Det hade funnits en tid, då en vandring som denna med Gilbert längs De älskandes stråt skulle ha medfört alldeles för stor risk. Men tack vare Roy och Helen var den faran nu avvänd. Anne kom på sig själv med att tänka ganska ofta på Helen, medan hon småpratade med Gilbert. Hon hade råkat henne flera gånger, innan hon lämnade Kingsport, och lagt an på att vara ytterst vänlig mot henne. Även Helen hade varit mycket älskvärd tillbaka. De hade verkligen på det allra hjärtligaste kommit varandra till mötes. Men hur det var, hade bekantskapen aldrig övergått till vänskap. Helen var nog ingen besläktad själ.

— Ska du stanna i Avonlea hela sommaren? frågade Gilbert.

— Nej. I nästa vecka far jag österut till Valley Road. Esther Hawthorne har bett mig vikariera för henne under juli och augusti. De ha sommarkurser i den skolan, och Esther känner sig inte kry. Jag ska därför sköta hennes plats. Jag har egentligen alls ingenting däremot. Vet du vad — jag har börjat att numera känna mig lite smått som en främling i Avonlea. Det är sorgligt — men så är det. Det känns så underligt att se dessa massor av barn, som skjutit upp till långa gossar och flickor — ja, snart nog unga män och unga kvinnor — bara på de sista två åren. Hälften av mina elever är fullvuxna. Själv känner jag mig så förskräckligt gammal, när jag ser dem i det stadium, där jag annars tänker mig dig och mig själv och alla våra jämnåriga kamrater.

Anne skrattade och suckade. Hon kände sig mycket gammal och stadgad och förståndig, vilket bäst bevisar, hur ung hon var. Inom sig tänkte hon, att hon bra gärna skulle velat se sig försatt tillbaka till dessa glada ungdomsdagar, då livet ännu hägrade genom ett rosigt töcken av hopp ooh illusioner och ägde en tjusning, omöjlig att uttrycka med ord, som nu svunnit han för alltid. Var voro de nu — de vårljusa drömmarna och de färgskimrande luftslotten?

— Det är det öde, som träffar varenda generation, inte bara [ 195 ]vår, sade Gilbert i en ton, som lät frånvarande och förströdd. Anne undrade, om han tänkte på Helen. O, vad det nu komme att bli ensligt och tomt i Avonlea, sedan Diana rest sin väg!