Drottning Margot/Kapitel 12
| ← XI. Hagtornshäcken på de oskyldigas kyrkogård |
|
XIII. Det finns nycklar, som öppna dörrar, för vilka de ej äro avsedda → |
XII.
FÖRTROENDEN.
— Men vart tar vi vägen, frågade Margareta. Inte till Meunierbron kan jag tänka mig? Jag har sett nog av mord sedan i går, min stackars Henriette.
— Jag har tagit mig friheten att föra ers majestät…
— Först och främst och framför allt ber mitt majestät dig att glömma hennes majestät. Du för mig således till…
— Till hertigens av Guise palats, om ni inte befaller något annat.
— Nej, nej, Henriette. Låt oss gå hem till dig. Hertigen av Guise är ju inte hemma och inte din man heller?
— Nej, utropade hertiginnan med en glädje, som kom hennes vackra ögon att tindra, varken min svåger eller min man eller någon. Jag är fri, fri som luften, som fågeln, som vinden. Fri, min drottning, hör ni, förstår ni, vad det ligger för en lycka i det ordet? Fri! Jag går, jag kommer, jag befaller. Åh, stackars drottning, ni är inte fri, ni suckar…
— Du går, du kommer, du befaller. Är det allt? Har inte din frihet något annat att skänka dig än det?
— Ers majestät har lovat att skänka mig några förtroenden.
— Ännu en gång »ers majestät». Har du glömt vårt avtal?
— Nej, er vördnadsfulla tjänarinna inför världen, din glada förtrogna på tu man hand. Är det inte så, madame? Är det inte så, Margareta?
— Jo, jo, svarade drottningen leende.
— Ingen tävlan om hovstat, ingen trolöshet i kärlek, allting öppet och uppriktigt, ett förbund med det enda målet att gripa i flykten det efemära väsen, som kallas lyckan, om vi någon gång möta den.
— Bra hertiginna, så är det, och för att förnya detta förbund så kyss mig.
Och de båda vackra ansiktena, det ena blekt och melankoliskt, det andra rosigt, ljust och leende närmade sig graciöst varandra och deras läppar möttes liksom deras tankar hade gjort.
— Vad är det för nytt, som hänt, frågade hertiginnan och betraktade Margareta med nyfiken blick.
— Är inte allting nytt sedan två dagar?
— Åh, jag talar om kärlek och inte om politik, jag. När vi kommer till Katarinas, din mors ålder, skall vi göra politik. Men nu äro vi tjugu år, min vackra drottning. Låt oss tala om någonting annat. Har du nu verkligen gift dig på allvar?
— Med vem, sade Margareta skrattande.
— Åh, du lugnar mig verkligen.
— Men ändå, Henriette. Det som lugnar dig, gör mig förskräckt. Det är nämligen nödvändigt att jag är gift.
— När då?
— I morgon.
— Åh prat! Stackars vän! Är det verkligen nödvändigt?
— Absolut.
— Guds död, som en viss person som jag känner, brukar säga, det var verkligen mycket sorgligt.
— Du känner en person som säger »Guds död», frågade Margareta skrattande.
— Ja.
— Och vad är det för någon?
— Du avbryter mig alltid, när det är om dig vi skall tala.
— Kort sagt, kungen av Navarra är förälskad, men bryr sig inte om mig, jag är inte förälskad och jag bryr mig inte om honom. Emellertid är det nödvändigt att vi ändra oss eller åtminstone låtsas ändra oss tills i morgon.
— Nåå, ändra dig du, så kan du vara säker på att han också ändrar sig.
— Men det är just det som är omöjligt. Jag är nämligen mindre än någonsin hågad att ändra mig.
— Endast gent emot din man, hoppas jag?
— Henriette, jag har vissa betänkligheter.
— Vilka då?
— Religiösa. Gör du någon skillnad på hugenotter och katoliker?
— I fråga om politik?
— Ja.
— Absolut.
— Men i fråga om kärlek?
— Min kära vän, vi kvinnor äro sådana hedningar att vi tillåta alla religioner och dyrka flera gudar.
— Eller en enda, inte sant?
— Jo, sade hertiginnan med glänsande ögon, den som kallas Eros-Cupido-Amor. Guds död! Leve kärleken! Men slutet på ditt förtroende, Margareta?
— Det är att… att…
— Nåå?
— Att, sade drottningen skrattande, om den där stenkastningen, som min bror Karl talade om, vore historisk, så skulle jag akta mig.
— Aha, utropade Henriette, du har valt en hugenott. Nåå, var lugn, jag lovar att också välja en vid första tillfälle.
— Åh, det tycks som du den här gången skulle ha valt en katolik.
— Guds död, utropade hertiginnan.
— Bra, bra, jag förstår.
— Nåå, hurudan är din hugenott?
— Jag har inte valt honom, den unge mannen är ingenting för mig och kommer antagligen aldrig att bliva det.
— Men det hindrar väl inte att du kan säga mig hurudan han är. Du vet hur nyfiken jag är.
— En stackars ung man, vacker som Benvenuto Cellinis Nisus… Han tog sin tillflykt till mitt rum.
— Åhå… och du hade inte givit honom någon liten uppmuntran?
— Stackars gosse! Skratta inte så där, Henriette, ty i det här ögonblicket svävar han ännu mellan liv och död.
— Är han sjuk då?
— Han är svårt sårad.
— Det var verkligen besvärligt. En sårad hugenott! Och i synnerhet under dessa dagar! Nå, vad gör du med den där sårade hugenotten, som inte är och inte kommer att bli någonting för dig?
— Han är i mitt kabinett, jag gömmer honom, jag vill rädda honom.
— Han är vacker, han är ung, han är sårad. Du gömmer honom i ditt kabinett, du vill rädda honom. Den där hugenotten skulle vara bra otacksam, om han inte blir alltför tacksam.
— Det är han redan, är jag rädd. Mera än jag skulle önska.
— Och du intresserar dig för den stackars unge mannen?
— Endast av medlidande.
— Ack, medlidande! Stackars drottning, det är alltid den dygden, som bringar oss kvinnor i olycka.
— Ja, och du förstår, att vilket ögonblick som helst kan hertigen av Alencon, min mor eller till och med min man komma in i rummet.
— Och nu vill du att jag skall ta hand om din lille hugenott så länge han är sjuk och lämna honom tillbaka till dig, när han blir frisk?
— Nej, din spefågel, jag försäkrar, att jag inte har tänkt så långt. Men om du bara kunde hitta på ett sätt att gömma den stackars gossen, så tillstår jag, att jag skulle vara dig mycket tacksam. Du är fri, du har varken din svåger eller din man som spionerar på dig och bakom det här rummet, i vilket ingen, lyckligt nog för dig, kära Henriette, har rätt att komma in, har du ett kabinett likadant som mitt. Låna mig det åt min hugenott, och när han blir bra öppnar du buren, och fågeln flyger ut.
— Ja, det är bara en svårighet, och det är att buren är upptagen.
― Vad! Har du också räddat någon?
— Ja, det var det som jag svarade din bror Karl.
― Åh, jag förstår. Det var därför du talade så tyst, att jag ingenting kunde höra.
— Hör på, Margareta, det är en underbar historia, inte mindre poetisk och vacker än din. Sedan jag hade lämnat dig sex av soldaterna, gick jag med de sex andra till hertigens av Guise palats, och där såg jag, hur man plundrade och brände ett hus på andra sidan gatan. Plötsligt hörde jag kvinnoskrik och svordomar. Jag gick ut på balkongen och såg först bara en ensam värja, vars blixtar tycktes upplysa hela scenen. Jag beundrar denna rasande klinga och jag försöker naturligtvis urskilja armen, som för den, och kroppen, som denna arm tillhör. Mitt i hopen upptäcker jag slutligen mannen, och jag ser… en hjälte, min drottning, en Ajax Telamon. Jag hör en röst, en stentorsstämma. Jag blir entusiastisk, jag darrar för varje hugg, som hotar honom, varje stöt, som han parerar. Det var en hel kvart av en spänning, som jag aldrig någonsin upplevat, som jag aldrig hade kunnat tänka mig. Jag var också alldeles utmattad, flämtande, när min hjälte plötsligt försvann.
— Försvann?
— Ja, under en sten som en gammal kvinna kastade på honom. Då jag återfått talförmågan ropade jag: »Hjälp, hjälp!» Våra soldater kommo ut, togo reda på honom, buro upp honom och lade in honom i det rum, som du nu begär för din skyddsling.
— Ack, jag förstår så väl den där historien, ty den är nästan min egen.
— Med den skillnaden att för att tjäna min konung och min religion behöver jag inte avstå från monsieur Annibal de Coconnas.
— Heter han Annibal de Coconnas, sade Margareta skrattande.
— Det är ett fruktansvärt namn eller hur? sade Henriette. Men den som bär det, är namnet värdig. Vilken kämpe! Och vilken mängd blod han låtit flyta. Men tag på dig din mask, vi äro framme vid palatset.
— Varför skall jag ta på mig mask?
— Därför att jag vill visa dig min hjälte.
— Är han vacker?
— I natt under striden föreföll han mig härlig. Det var visserligen i mörkret och vid skenet av flammorna. I morse vid fullt dagsljus medger jag att han hade förlorat litet, men jag tror ändå att du skall bli nöjd med honom.
— Då blir min skyddsling avvisad. Det gör mig ledsen, ty hertigens av Guise palats är det sista ställe, där man skulle söka en hugenott.
— Nej, visst inte. Jag skall hämta hit honom i kväll, den ene får ligga i det högra hörnet, den andre i det vänstra.
— Men om de känna igen varandra, den ene som hugenott, den andre som katolik, så komma de att slita varandra i stycken.
— Åh, det är inte farligt. Monsieur de Coconnas har fått ett slag i ansiktet, som gör att han inte kan se någonting tydligt, din hugenott har ju ett hugg i bröstet, så att han knappast kan röra sig. Säg för övrigt åt honom att inte nämna religionen, så skall allt gå bra.
— Låt gå då!
— Det är bestämt.
— Tack, sade Margareta och räckte handen till sin väninna.
— Här, ers majestät, blir ni åter ers majestät, sade hertiginnan av Nevers, tillåt mig att ta emot er i Palais de Guise, som det höves att mottaga drottningen av Navarra.
Och hertiginnan steg ur bärstolen och böjde nästan knä för att hjälpa Margareta att i sin tur stiga ur. Hon gjorde ett tecken mot palatsets port, som bevakades av två skiltvakter med gevär, och följde drottningen på några stegs avstånd. Denna gick majestätiskt före hertiginnan, som iakttog samma ödmjuka hållning så länge någon kunde se dem. När hon kommit in i sitt rum, stängde hertiginnan dörren och ropade på sin sicilianska kammarjungfru:
— Mica, sade hon på italienska, hur mår greven?
— Han blir bättre och bättre, svarade kammarjungfrun.
— Vad gör han?
— För närvarande tror jag att han håller på med att äta, madame.
— Det är bra, sade Margareta. Att aptiten återkommer är ett gott tecken.
— Åh, det är ju sant. Jag glömde, att du är elev av Ambroise Paré. Du kan gå, Mica.
Mica gick.
— Nu äro vi ensamma, sade hertiginnan. Vill du gå in till honom eller vill du att jag kallar honom hit?
— Varken det ena eller det andra. Jag skulle helst vilja se honom utan att själv bli sedd.
— Vad betyder det? Du har ju din mask.
— Men han kan känna igen mig på håret, händerna, eller på något smycke.
— Åh, vad hon är försiktig sedan hon blivit gift, min vackra drottning!
Margareta smålog.
— Men jag vet ett annat sätt, fortsatte hertiginnan.
— Vilket då?
— Du kan titta på honom genom nyckelhålet.
— Nåja! Följ med mig.
Hertiginnan tog Margareta vid handen och förde henne till en dörr, som var dold av ett förhänge, böjde sig ned på ett knä och lade ögat mot nyckelhålet.
— Utmärkt, sade hon, han sitter vid bordet med ansiktet vänt mot oss. Kom!
Margareta intog sin väninnas plats och närmade i sin tur ögat till nyckelhålet. Coconnas satt, som hertiginnan hade sagt, vid ett välförsett bord, åt vilket hans blessyrer inte hindrade honom att göra all heder.
— O, min Gud, utropade Margareta och drog sig tillbaka.
— Vad är det, frågade hertiginnan förvånad.
— Omöjligt! Nej! Det är han.
— Vem?
— Tyst, sade Margareta och reste sig upp samt fattade hertiginnans hand. Det är ju han, som ville döda min hugenott, som förföljde honom ända in i mitt rum och sårade honom, medan jag höll honom i mina armar. Åh, Henriette, vilken tur att han inte fick se mig.
— Då har du således sett honom i arbete. Var han inte vacker?
— Jag vet inte, sade Margareta, jag såg bara på den som han förföljde.
— Vad heter den, som han förföljde?
— Du säger väl inte hans namn till monsieur de Coconnas?
— Nej, det lovar jag.
— Lerac de La Mole.
— Nåå, hur finner du honom nu?
— Monsieur de La Mole?
— Nej, herr de Coconnas.
— Ja, jag måste medge, sade Margareta, att jag tycker…
Hon hejdade sig.
— Åh, sade hertiginnan, jag förstår att du är förargad på honom för den där blessyren, som han har givit din hugenott.
— Jag tycker, att min hugenott inte är skyldig honom någonting, sade Margareta skrattande, ty det märke, som han har givit honom i ansiktet…
— Då äro de ju kvitt, och vi kan försona dem med varandra. Skicka mig din sårade hjälte.
— Nej, inte ännu. Längre fram.
— När då?
— När du har givit din hjälte ett annat rum.
— Vilket skulle det vara?
Margareta betraktade sin väninna, som efter att ett ögonblick ha mött hennes blick, brast ut i skratt.
— Ja, låt gå, sade hertiginnan. Vi stå således i förbund mera än någonsin.
— Ja, med uppriktig vänskap, svarade drottningen.
— Och lösen, igenkänningstecknet, om vi skulle behöva varandra?
— Det trefaldiga namnet på din trefaldiga gud: Eros, Cupido, Amor.
Och därpå skildes de bägge kvinnorna efter att ha omfamnat varandra för andra gången.