Drottning Margot/Kapitel 11
| ← X. Döden, mässan eller Bastiljen |
|
XII. Förtroenden → |
XI.
HAGTORNSHÄCKEN PÅ DE OSKYLDIGAS KYRKOGÅRD.
Då Margareta kommit tillbaka upp till sig, försökte hon förgäves fundera ut, vad det kunde vara, som Katarina av Medici hade sagt till Karl IX och som hade gjort slut på det ohyggliga rådslaget om liv och död. En del av förmiddagen tillbragte hon med att vårda La Mole och den andra delen med att försöka gissa sig till vad hennes förstånd vägrade att fatta.
Konungen av Navarra hade stannat kvar som fånge i Louvren. Hugenotterna förföljdes mera än någonsin. På den fasansfulla natten hade följt en dag med ännu förfärligare blodbad. Det var icke längre alarmklockor, som ringde, det var Te Deum, och klockornas malmstämmor, som hördes över mord och brand, ljödo nu vid solljus ännu sorgligare än under den gångna nattens mörker. Men detta var icke allt. En egendomlig händelse hade inträffat; en hagtornshäck, som hade blommat på våren och sedan som vanligt i mitten av juni fällt sin doftande skrud, hade under natten slagit ut i blom på nytt, och katolikerna, som i denna händelse sågo ett underverk och genom att sprida kännedomen om detta underverk bland folket gjorde Gud till sin medbrottsling, tågade i procession med kors och banér i spetsen ut till »de oskyldigas kyrkogård», varest denna hagtornshäck blommade. Det slags gillande av blodbadet, som himlen sålunda ansågs ha givit, fördubblade mördarnas iver. Staden erbjöd på varje gata, varje torg en bild av ödeläggelse och Louvren hade redan tjänat som gemensam grav för alla de hugenotter, som i den stund signalen ljöd befunno sig instängda inom dess murar. Konungen av Navarra, prinsen av Condé och La Mole voro de enda överlevande.
Sedan Margareta kunde vara lugn beträffande La Mole, vilkens sår, såsom hon redan dagen förut sagt honom, voro farliga men ej dödande, hade hon blott en tanke, att rädda sin mans liv, som fortfarande svävade i fara. Den första känsla, som bemäktigat sig henne, hade utan tvivel varit en känsla av lojalt deltagande för den man, som hon nyss hade svurit förbund om också inte kärlek. Men efter denna känsla hade en annan, mindre ren, vunnit insteg i hennes hjärta.
Margareta var ärelysten. Hon hade varit nästan säker om en tron genom sitt äktenskap med Henrik av Bourbon. Om denne förverkligade de förhoppningar om mod, som han ingivit de få gånger han varit i tillfälle att draga sin värja, kunde Navarra, som nu besvärades å ena sidan av Frankrikes konungar och å den andra av Spaniens, vilka bit för bit tillägnat sig hälften av dess område, bliva ett verkligt konungadöme med Frankrikes hugenotter till undersåtar. Tack vare sitt goda huvud hade Margareta insett och beräknat allt detta. Med Henrik av Bourbon skulle hon sålunda inte endast förlora en gemål utan också en tron.
Då hon var som livligast inbegripen i dessa reflexioner, hörde hon någon knacka på dörren till lönngången. Hon blev förskräckt ty endast tre personer brukade använda sig av denna dörr, konungen, änkedrottningen och hertigen av Alencon. Hon stängde dörren till kabinettet i det hon med fingret på läpparna ålade Gilonne och La Mole tystnad, samt gick och öppnade för den besökande. Det var hertigen av Alencon.
Den unge mannnen hade varit försvunnen sedan dagen förut. Ett ögonblick hade Margareta tänkt bedja honom fälla ett ord till förmån för konungen av Navarra, men hade hejdats av en förfärlig tanke. Äktenskapet hade kommit till stånd mot hans vilja, Frans hatade Henrik och hade förblivit neutral endast emedan det var överenskommet, att Henri och hans gemål skulle fortfarande vara främlingar för varandra. Om Margareta ådagalade något intresse för sin gemål, kunde därför detta i stället för att avlägsna de tre dolkar, som hotade honom, tvärtom närma dem till hans bröst.
Margareta blev därför mera förskräckt vid åsynen av den unge fursten än vid åsynen av Karl IX eller änkedrottningen själv.
Hertigen var klädd med sin vanliga elegans. Hans kläder och linne doftade av parfym, som han använde till dagligt bruk, och hans händer voro vackra och välvårdade som en kvinnas. Endast ett så tränat öga som Margaretas skulle ha kunnat märka, att han, oaktat en ovanlig blekhet, dolde en känsla av glädje.
Han närmade sig sin syster för att kyssa henne. Men i stället för att bjuda honom sin kind, som hon skulle ha gjort åt konung Karl eller hertigen av Anjou, böjde hon sig ned och lät honom kyssa henne på pannan.
Hertigen av Alencon satte sig därpå och började berätta om nattens blodiga händelser, om amiralens ohyggliga död och om Téligny, som träffats av en kula och i samma ögonblick dragit sin sista suck. Han uppehöll sig särskilt vid de fasansfulla detaljerna med denna förkärlek för det blodiga, som var betecknande för honom och hans bägge bröder. Margareta lät honom tala.
När han så berättat allt, tystnade han.
— Men det är inte bara för att berätta det där, som du besöker mig, eller hur? frågade Margareta.
Hertigen av Alencon smålog.
— Du har något mera att säga mig?
— Nej, svarade hertigen, jag väntar.
— Vad väntar du på?
— Har du inte sagt mig, kära Margareta, återtog hertigen i det han drog sin fåtölj närmare systerns, att detta äktenskap kom till stånd mot din vilja?
― Jo, utan tvivel. Jag kände inte prinsen av Béarn, då man föreslog honom till min gemål.
— Och har du inte försäkrat mig, sedan du lärt känna honom, att du inte hyser någon kärlek för honom?
— Det har jag sagt och det är sant.
— Var det inte din tanke, att det där äktenskapet skulle göra dig olycklig?
— Min käre Frans, sade Margareta, när ett äktenskap inte är den största lycka, är det vanligtvis den största olycka.
— Nåväl, min kära Margareta! Som jag sade dig förut, jag väntar.
— Men säg då vad du väntar.
— Att du skall betyga mig din glädje.
— Vad skulle jag glädja mig åt?
— Naturligtvis åt det oväntade tillfälle, som erbjuder sig för dig att återfå din frihet.
— Min frihet? sade Margareta, som ville förmå hertigen att tydligt säga ut vad han tänkte.
— Ja, helt säkert, ty du kommer att skiljas från konungen av Navarra.
— Skiljas, sade Margareta och fixerade den unge prinsen.
Hertigen av Alencon försökte uthärda sin systers blick men slog snart ned ögonen med förlägen min,
— Skiljas, upprepade Margareta, det fägnar mig att du låter mig gå till botten av frågan; hur tänker man kunna skilja oss?
— Henrik är ju hugenott, mumlade hertigen.
— Ja visst, han har inte gjort någon hemlighet av sin religion… Den kände man ju, när man gifte oss.
— Ja, men efter ert äktenskap, min syster, sade Henrik och mot hans vilja lyste hans ansikte upp av ett glädjeskimmer, vad har han gjort efter ert äktenskap?
— Det bör du väl veta bättre än någon, då han nästan alltid tillbragt sina dagar i ditt sällskap med jakt, bollspel eller dylikt.
— Dagarna, ja, men nätterna?
Margareta teg och slog i sin tur ned ögonen.
— Men nätterna, upprepade hertigen, nätterna?
— Vad menar du, frågade Margareta, som kände att det var nödvändigt att säga någonting.
— Han har tillbragt dem hos madame de Sauve.
— Hur vet du det? utropade Margareta.
— Jag vet det, emedan jag har intresse av att veta det, svarade den unge hertigen.
Margareta började begripa vad det var Katarina hade viskat till Karl IX, men hon låtsade fortfarande, som om hon ingenting förstod.
— Varför berättar du mig det, frågade Margareta med en sorgsen min, som var ovanligt bra spelad. Är det för att påminna mig om att ingen här håller av mig eller håller med mig, icke ens de, som naturen givit mig till beskyddare eller den, som himlen givit mig till make?
— Du är orättvis, sdae hertigen av Alencon livligt och drog sin fåtölj ännu närmare sin syster, jag håller av dig och beskyddar dig.
— Min bror, sade Margareta och betraktade honom med fast blick, du har någonting att säga mig från änkedrottningen.
— Jag! Nej, du misstar dig, min syster, det försäkrar jag dig. Vem har kommit dig att tro det?
— Det som bringat mig på den tanken är att du svikit den vänskap, som fäst dig vid min gemål, och övergivit kungens av Navarra sak.
— Kungens av Navarra sak, upprepade hertigen av Alencon häpen.
— Ja, Frans, låt oss tala öppet med varandra. Ni ha kommit överens om tjugu gånger, att ni inte kunna komma uppåt eller ens vidmakthålla er ställning annat än genom varandra. Detta förbund…
— Har blivit omöjligt, avbröt hertigen av Alencon.
— Och varför det?
— Därför att konungen har särskilda avsikter med din gemål. Förlåt! Jag sade din gemål, men jag misstog mig, jag borde sagt kungen av Navarra. Vår mor har förutsett allt. Jag allierade mig med hugenotterna, emedan jag trodde att dessa stodo i gunst. Men nu dödar man ju hugenotterna, och om åtta dagar kommer det inte att finnas femtio kvar i hela konungariket, Jag räckte handen åt konungen av Navarra därför att han var — din gemål. Men nu är han inte längre din gemål. Vad säger du om det, du som är inte endast den vackraste kvinna i Frankrike utan även det skarpaste huvudet i kungariket?
— Jag säger, att jag känner vår bror Karl, svarade Margareta. Jag såg honom i går under ett av hans anfall av raseri, som vart och ett förkortar hans liv med tio år. Jag säger, att dessa anfall tyvärr numera återkomma mycket ofta, vilket gör att vår bror Karl med all sannolikhet inte har lång tid kvar att leva, jag säger vidare, att koungen av Polen nyss har dött och att det är ifrågasatt att efter honom välja en prins av det franska kungahuset, jag säger slutligen, att då förhållandena äro sådana, är det inte det rätta ögonblicket att överge bundsförvanter, som i stridens stund kunna hjälpa oss med bistånd av ett folk och stöd av ett konungarike.
— Men, utropade hertigen, begår inte du ett ännu större förräderi mot mig, du som föredrar en främling framför din egen bror?
— Förklara dig, Frans! I vad avseende och på vad sätt har jag förrått dig?
— Du har i går bett konungen av Henriks av Navarra liv.
— Nåå? frågade Margareta med låtsad oskuld.
Hertigen reste sig häftigt och gick några slag runt rummet. Sedan stannade han och tog Margaretas hand. Den var stel och kall.
— Adjö, Margareta, sade han. Du har inte velat förstå mig. Du får alltså skylla dig själv för de olyckor, som kunna inträffa.
Margareta bleknade, men stod orörlig kvar på sin plats. Hon såg hertigen avlägsna sig utan att göra en rörelse för att kalla honom tillbaka, men knappt hade hon förlorat honom ur sikte i korridoren förrän han vände om.
— Hör på, Margareta, sade han, jag glömde tala om en sak, nämligen att i morgon vid den här tiden är kungen av Navarra död.
Margareta uppgav ett skrik, ty den tanken, att hon skulle vara orsaken, till ett mord ingav henne en förfäran, som hon ej kunde övervinna.
— Och du tänker inte hindra detta mord, frågade hon. Du tänker inte rädda din bäste och trognaste bundsförvant?
— Sedan i går är min bundsförvant inte längre konungen av Navarra.
— Vem är det då?
— Hertigen av Guise. Sedan man utrotat hugenotterna har man gjort hertigen av Guise till katolikernas konung.
— Och det är Henrik II:s son, som erkänner en hertig av Lothringen som sin konung!…
— I dag är det en svår dag för dig, Margareta. Du förstår ingenting.
— Nej, jag medger, att jag förgäves söker läsa dina tankar.
— Min syster, du är av lika god börd som prinsessan av Porcian, de Guises gemål, och hon är lika litet odödlig som konungen av Navarra. Nåväl, Margareta, antag nu tre saker, alla tre möjliga: för det första att monsieur skulle bli vald till konung av Polen, för det andra att du älskar mig som jag dig; nåväl, jag är Frankrikes konung och du… du… katolikernas drottning.
Margareta dolde huvudet i händerna, bländad av djupsinnigheten hos denne yngling, som ingen skulle kunnat kalla en begåvning.
— Men, frågade hon efter ett ögonblicks tystnad, är du då inte lika svartsjuk på hertigen som du är på konungen av Navarra?
— Det som är gjort, är gjort, sade hertigen av Alencon med låg röst, och om jag haft anledning att vara svartsjuk på hertigen av Guise, så har jag också varit det.
— Det är blott en sak, som skulle kunna komma denna vackra plan att misslyckas, sade Margareta och reste sig upp.
— Vilken?
— Att jag inte längre älskar hertigen av Guise.
— Vem älskar du då?
— Ingen.
Hertigen av Alencon betraktade Margareta med förvåningen hos en människa, som i sin tur ingenting förstår, och lämnade rummet med en suck, i det han pressade sina iskalla händer mot sitt huvud, som kändes nära att sprängas.
Margareta blev ensam och försjönk i tankar. Situationen började klarna. Drottning Katarina och hertigen av Guise hade planerat Bartolomei-nattens blodbad, och konungen hade låtit det ske. Hertigen av Guise och hertigen av Alencon hade förenat sig för att draga största möjliga nytta av ställningen. Kungen av Navarras död var en naturlig konsekvens av den stora katastrofen. När han väl vore död, skulle man bemäktiga sig hans rike. Margareta skulle bli änka utan tron, utan makt och utan annan utsikt än ett kloster.
Så långt hade hon kommit i sina tankar, då drottning Katarina lät fråga, om hon ville tillsammans med hovet göra en pilgrimsfärd till hagtornshäcken på de »oskyldigas kyrkogård».
Margaretas första ingivelse var att vägra. Men tanken att hon under denma utflykt kanske kunde komma i tillfälle att höra några nyheter om kungens av Navarra öde bestämde henne. Hon lät således svara, att, om man ville hålla en häst i ordning, skulle hon mycket gärna följa deras majestäter till »de oskyldigas kyrkogård».
Fem minuter senare kom en page och tillkännagav, att, om hon behagade komma ned, var kortegen nu färdig att begiva sig i väg. Margareta gav Gilonne ett tecken att se till den sårade och följde pagen.
Konungen, änkedrottningen, Tavannes och de förnämsta katolikerna sutto redan till häst. Margareta kastade en hastig blick på gruppen, som bestod av ett tjugutal personer. Kungen av Navarra var inte med, men madame de Sauve fanns där. De bägge damerna utbytte en blick, och Margareta förstod, att hennes mans älskarinna hade någonting att säga henne.
Man satte sig i rörelse. Vid åsynen av konungen, änkedrottningen och de förnäma katolikerna församlades en massa folk, som följde kortegen under ropet: »Leve konungen! Leve katolicismen! Död åt hugenotterna» De svängde sina blodiga värjor och rykande bössor, vilka visade, att var och en tagit på allvar den sorgliga tilldragelse, som nyss nått sin fullbordan.
På höjden av Rue des Prouvelles mötte man några människor, som släpade på ett lik utan huvud. Det var amiralen.
Tåget anlände till »de oskyldigas kyrkogård» och inträdde genom porten åt Rue des Chaps. Prästerskapet, som blivit underrättat om konungens och änkedrottningens ankomst, väntade för att bringa deras majestäter sin hyllning.
Madame de Sauve begagnade sig av det tillfälle, då Katarina lyssnade till ett tal, för att närma sig drottningen av Navarra och anhålla att få kyssa hennes hand. Margareta räckte henne handen, och madame de Sauve berörde den med sina läppar och lät samtidigt en liten hoprullad biljett glida ned i Margaretas manschett.
Hur hastigt och oförmärkt madame de Sauve än dragit sig tillbaka, hade Katarina dock lagt märke därtill och vände sig om i samma ögonblick som hennes hovdam böjde sig ned över drottningens av Navarra hand.
De bägge damerna kände hennes blick, som genomträngde dem som en blixt, men låtsades ingenting märka. Madame de Sauve avlägsnade sig blott från Margareta och återtog sin plats bredvid Katarina. När denna hade besvarat det tal, som hållits till henne, gjorde hon ett leende tecken åt drottningen av Navarra att närma sig. Margareta lydde.
— Nå, min dotter, sade änkedrottningen, du tycks vara mycket välvilligt stämd mot madame de Sauve.
Margareta smålog och gav sitt vackra ansikte ett så skarpt uttryck hon kunde.
— Å, min mor, sade hon, den ormen har kommit och bitit mig i handen.
— Du är svartsjuk, tror jag, sade Katarina skrattande.
— Ni misstar er, madame, svarade Margareta. Jag är lika litet svartsjuk på kungen av Navarra som kungen av Navarra är förälskad i mig. Men jag vet att skilja emellan mina vänner och mina ovänner. Jag älskar dem som älska mig och avskyr dem, som hata mig. I annat fall, madame vore jag inte er dotter.
Katarina log och Margareta förstod att om hon hyst någon misstanke var denna nu försvunnen.
I detta ögonblick tilldrogo sig dessutom nya pilgrimer sällskapets uppmärksamhet. Hertigen av Guise anlände, eskorterad av en trupp adelsmän, som ännu voro helt upphettade efter ett nytt blodbad. De åtföljde en rikt utstyrd bärstol, som stannade framför konungen.
— Hertiginnan av Nevers, utropade Karl IX. Se här kommer denna sköna och stränga katolik för att mottaga våra komplimanger… Man har berättat mig, kära kusin, att ni från ert fönster har jagat hugenotterna och till och med själv dödat en med stenkastning.
Hertiginnan av Nevers rodnade starkt.
— Ers majestät, sade hon med låg röst och knäböjde för konungen, det är tvärtom en sårad katolik, som jag varit nog lycklig att kunna ta hand om.
— Bra, bra. Det finns två sätt att tjäna mig. Det ena är att utrota mina fiender, det andra att hjälpa mina vänner. Man gör vad man kan, och jag är säker på, att ni gör vad ni kan.
Folket, som såg det goda förhållande, som rådde mellan huset Lothringen och Karl IX, ropade under tiden: »Leve konungen! Leve hertigen av Guise!»
— Följer du med oss tillbaka till Louvren, Henriette? frågade änkedrottningen den vackra hertiginnan.
Margareta stötte till sin väninna med armbågen och denna, som genast förstod meningen, svarade:
— Nej, ers majestät, såvida ni inte befaller det. Jag har nämligen ett ärende ute i staden tillsammans med hennes majestät drottningen av Navarra.
— Vad tänker ni då göra? frågade Katarina.
— Vi tänker titta på några mycket sällsynta och och mycket egendomliga grekiska böcker, som man har funnit hos en gammal protestantisk pastor och fört till Saint-Jacques la Boucherie, svarade Margareta.
— Ni borde hellre gå till Moulinbron och se på hur man kastar de sista hugenotterna i Seinen, sade Karl IX. Där är alla trogna fransmäns plats.
― Vi skall gå dit, om det behagar ers majestät, svarade hertiginnan.
Katarina kastade en misstänksam blick på de båda damerna. Margareta, som var på sin vakt, uppfångade den, och började med orolig min se sig omkring, som om någonting helt och hållet upptog hennes tankar.
Denna oro, spelad eller verklig, undgick icke Katarina.
— Vad söker du efter, sade hon.
— Jag söker… Jag ser inte längre, sade Margareta.
— Vem söker du? Vem är det du inte ser?
— Madame de Sauve. Skulle hon möjligen ha återvänt till Louvren?
— Vad var det jag sade… du är svartsjuk, viskade Katarina i örat på sin dotter. Gå, gå, Henriette, fortsatte hon och ryckte på axlarna, och tag drottningen av Navarra med dig.
Margareta låtsades fortfarande se sig omkring och viskade därpå hastigt i örat på sin väninna:
— För mig härifrån, fort! Jag har viktiga saker att säga dig.
Hertiginnan bugade sig för Karl IX och Katarina och vände sig därpå till drottningen av Navarra:
— Behagar ers majestät stiga in i min bärstol? sade hon.
— Gärna, bara du lovar att föra mig tillbaka till Louvren.
— Min bärstol, mitt folk, liksom jag själv står till ers majestäts tjänst, svarade hertiginnan.
Drottning Margareta steg in i bärstolen och hertiginnan följde henne på ett tecken och tog vördnadsfullt plats på baksätet.
Katarina och hennes adelsmän återvände till Louvren samma väg de kommit. Under vägen såg man änkedrottningen utan uppehåll viska i örat på konungen under det hon upprepade gånger visade på madame de Sauve.
För varje gång skrattade kungen, som Karl IX skrattade, det vill säga med ett skratt som var värre än en hotelse.
När Margareta kände bärstolen sätta sig i rörelse och hon inte längre behövde frukta Katarinas genomträngande blickar, drog hon hastigt fram madame de Sauves biljett och läste följande:
»Jag har fått order att denna afton till konungen av Navarra överlämna två nycklar, den ena till det rum, där han är inlåst, den andra till min våning. Då han väl kommit till mig, har jag befallning att behålla honom där till klockan sex på morgonen.
Vad ers majestät än bestämmer, tänk inte på mitt liv.»
— Det finns intet tvivel, mumlade Margareta. Den stackars kvinnan är det verktyg, varav man vill begagna sig för att förgöra oss alla. Men vi skall se om drottning Margot, som min bror Karl säger, så lätt låter göra sig till nunna.
— Från vem är det där brevet? frågade hertiginnan av Nevers, och betraktade biljetten, som Margareta läste om och om igen.
— Åh, hertiginna, jag har en hel mängd saker att tala med dig om, svarade Margareta och rev biljetten i tusen bitar.