Drottning Margot/Kapitel 25

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  XIV. Rue Tizon och Rue Cloche-Perce
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

XV. Den körsbärsröda kappan
XVI. Margareta  →


[ 312 ]

XXV.
DEN KÖRSBÄRSRÖDA KAPPAN.

Coconnas hade ej misstagit sig. Den dam som hejdat mannen med den körsbärsröda kappan var verkligen drottningen av Navarra. Och bäraren av kappan var, såsom läsaren redan torde ha gissat, ingen annan än den tappre de Mouy.

Då denne kände igen drottningen av Navarra förstod han att det var något misstag, men han vågade ingenting säga av fruktan att ett utrop av Margareta skulle förråda honom. Han föredrog därför att [ 313 ]låta sig föras in i våningen för att, när han väl kommit in, säga till sin vackra ledsagerska: »Tystnad för tystnad, madame!»

Margareta hade verkligen i halvmörkret tagit honom för La Mole. Hon hade fattat hans arm, lutat sig mot hans öra och viskat på latin.

— Jag är ensam. Kom in, min älskling.

De Mouy följde med utan att svara. Men knappt hade dörren stängts bakom honom inne i förrummet, som var bättre upplyst än trappan, förrän Margareta märkte att det inte var La Mole.

Nu lät hon undslippa sig det lilla rop, som den kloke hugenotten fruktat.

— Herr de Mouy! utropade hon och tog ett steg tillbaka.

— Ja, det är jag, madame, och jag ber ers majestät låta mig fortsätta utan att tala om för någon, att jag finns här i Louvren.

— Åh, herr de Mouy, sade Margareta, jag tog således miste!

— Ja, svarade de Mouy, det förstår jag mycket väl. Ers majestät tog mig för konungen av Navarra. Jag har samma växt, samma vita plym och man har smickrat mig med att jag också har samma hållning som han.

Margareta såg genomträngande på honom.

— Kan ni latin, herr de Mouy? frågade hon.

— Förr i världen kunde jag det nog, svarade den unge mannen, men nu har jag glömt bort det.

Margareta smålog.

— Herr de Mouy, sade hon, ni kan lita på min tystlåtenhet. Som jag emellertid tror mig veta vem det är som ni söker i Louvren, skall jag hjälpa er att träffa honom utan risk.

— Ursäkta mig, ers majestät, svarade de Mouy, men jag tror att ni misstar er, eller snarare, att ni tvärtom inte alls vet…

[ 314 ]— Vad nu! utbrast Margareta, är det inte konungen av Navarra som ni söker?

— Tyvärr, ers majestät, måste jag be er om att framför allt dölja för hans majestät konungen av Navarra, att jag finns här i Louvren.

— Hör på, herr de Mouy, sade Margareta överraskad, jag har hittills ansett er vara en av hugenottpartiets pålitligaste ledare och en av min makes allra trognaste anhängare. Skulle jag händelsevis ha misstagit mig?

— Nej, ers majestät, ända tills i morse var jag allt det där.

— Och varför har ni ändrat er sedan i morse?

— Ers majestät, svarade de Mouy och bugade sig, jag anhåller om att få slippa svara och ber vördnadsfullt att få rekommendera mig.

Därmed tog han med vördnadsfull men fast hållning några steg mot dörren.

Margareta hejdade honom.

— Jag skulle i alla fall vilja ha en förklaring, sade hon.

— Ers majestät, svarade de Mouy, det är min plikt att tiga. Och det måste vara en sträng plikt, eftersom den hindrar mig från att svara ers majestät.

— Men, herr de Mouy…

— Ers majestät kan bringa mig i fördärvet, men ers majestät kan inte förmå mig att förråda mina nya vänner.

— Men de gamla, ha de inte också några fordringar på er?

— Jo, de som ha förblivit trogna, men inte de som övergivit både oss och sig själva.

Margareta blev tankfull och orolig, och stod just i begrepp att framställa en ny fråga, då Gilonne plötsligt kom in i rummet.

— Konungen av Navarra utropade hon.

[ 315 ]— Vilken väg kommer han?

— Genom lönngången.

— Följ denne herre ut den andra vägen.

— Det är omöjligt, ers majestät. Hörde ni?

— Det knackar på dörren.

— Ja, just den dörr, genom vilken ers majestät ville att jag skulle släppa ut denne herre.

— Vem är det som knackar?

— Det vet jag inte.

— Gå och se efter. Kom sedan tillbaka och tala om för mig vem det är.

— Ers majestät, inföll nu de Mouy, vågar jag nämna för ers majestät, att om konungen av Navarra får se mig här och i den här kostymen, så är jag förlorad?

Margareta fattade de Mouys arm och förde honom till det välbekanta kabinettet.

— Gå in där, sade hon. Där är ni lika säker som hemma hos er, ty ni har mitt ord att förlita er på.

De Mouy skyndade hastigt ditin. Knappt hade dörren stängts efter honom förrän Henrik inträdde.

Han observerade genast det moln, som beslöjade Margaretas ansikte.

— Ni var upptagen, madame? frågade han.

— Ja, ers majestät, jag drömde.

— Det gjorde ni rätt i. Drömmeriet klär er. Jag har också drömt, men till skillnad från er som dragit er tillbaka i ensamheten gick jag genast hit ned för att tala om vad jag drömt.

Margareta gjorde en välkomnande åtbörd och bjöd honom slå sig ned i en fåtölj, medan hon själv tog plats i en fint skulpterad elfenbensstol.

Det uppstod en stunds tystnad, som därpå bröts av Henrik.

— Jag vill minnas, sade han, att våra drömmar om framtiden hade det gemensamt, att vi fastän [ 316 ]skilda som makar dock skulle dela varandras öde.

— Det är sant, ers majestät.

— Jag tror mig också ha förstått, att i alla planer som jag sätter i gång för vår gemensamma fördel, kommer jag att i er finna en ej blott trofast utan även verksam bundsförvant.

— Ja, ers majestät, och jag önskar ingenting hellre än att ni så fort som möjligt griper verket an för att själv snart också få tillfälle att handla.

— Det gläder mig att ni tänker så, madame, och jag är förvissad om att ni ej tvivlar på att jag inte ett ögonblick lämnat ur sikte den plan, vars förverkligande jag beslöt samma dag som jag tack vare ert modiga ingripande räddades till livet.

— Jag tror att ers majestäts sorglöshet endast är en mask och jag litar inte blott på astrologernas spådomar utan även på ert skarpsinne.

— Vad skulle ni då säga, madame, om någon vill korsa våra planer och hotar att bringa er och mig i en underordnad ställning?

— Jag skulle säga, att jag är beredd att kämpa vid er sida, vare sig i hemlighet eller öppet och mot vem det vara må.

— Nåväl, madame, fortfor Henrik, det är ju ingen svårighet för er att om en stund gå in till er bror hertigen av Alencon, eller hur? Ni har hans förtroende och han hyser en djup vänskap för er. Vågar jag be er om att ta reda på, om han inte just nu har en hemlig överläggning med någon?

Margareta ryckte till.

— Med vem? frågade hon.

— Med de Mouy.

— Varför det? frågade hon och behärskade sin sinnesrörelse.

— För att om det förhåller sig så, så farväl med alla våra planer, med alla mina åtminstone.

[ 317 ]— Tala lägre, ers majestät, sade Margareta och gjorde en åtbörd mot kabinettet.

— Aha, utbrast Henrik, är det någon där nu igen? Sannerligen, det där kabinettet är så ofta bebott, att det rentav gör ert rum omöjligt att vistas i.

— Är det fortfarande herr de La Mole? frågade Henrik.

— Nej, ers majestät, det är herr de Mouy.

— Han! utbrast Henrik häpen och glad på samma gång. Då är han således inte hos hertigen av Alencon. Låt honom komma in så jag får tala med honom…

Margareta skyndade till kabinettet och öppnade dörren, fattade de Mouy vid handen och förde honom utan vidare fram till konungen av Navarra.

— Åh, ers majestät, sade den unge hugenotten i mera sorgset än bittert förebrående ton, ni förråder mig trots ert löfte. Det är illa gjort. Vad skulle ni säga, om jag hämnades genom att tala om…

— Ni kommer inte att hämnas, de Mouy, inföll Henrik och tryckte den unge mannens hand. Åtminstone skall ni höra på mig först. Får jag be ers majestät, fortfor han vänd mot drottningen, att se till att ingen hör oss.

Henrik hade knappt slutat, förrän Gilonne helt förvirrad kom in och viskade några ord i örat på Margareta, som kom henne att häftigt resa sig upp. Medan hon och Gilonne skyndade ut i förrummet, började Henrik utan att bry sig om orsaken till hennes försvinnande undersöka sängen, väggbonaderna och väggarna. De Mouy, som var helt förvirrad över alla dessa förberedelser, kände efter om värjan löpte lätt i skidan.

När Margareta rusade ut i förrummet kom hon [ 318 ]ansikte mot ansikte med La Mole, vilken trots Gilonnes böner envisats att tränga sig in.

Coconnas följde tätt efter honom, färdig att driva honom vidare eller betäcka reträtten.

— Är det ni, herr La Mole. Men vad är det åt er? Hur kommer det sig att ni är så blek och att ni darrar så där?

— Ers majestät, inföll nu Gilonne, herr de La Mole bultade så häftigt på dörren att jag blev tvungen att öppna för honom.

— Vad skall det betyda? frågade drottningen strängt. Vad är det jag hör, herr de La Mole?

— Jag ville endast underrätta ers majestät om att en främling, en tjuv kanske, har skaffat sig inträde här med min kappa och min hatt.

— Ni är tokig, herr de La Mole, ni har ju er kappa på er, och Gud förlåte mig tror jag inte att ni har hatten på också, när ni talar till en drottning.

— Åh, förlåt, ers majestät, förlåt! utropade La Mole och tog hastigt av sig hatten. Det berodde vid Gud inte av brist på vördnad.

— Nej, men av brist på förtroende, inte sant? sade drottningen.

— Ack ers majestät, svarade La Mole, när en man befinner sig hos ers majestät, som bär min dräkt och kanske också tagit mitt namn, vem kan då veta…

— En man! sade Margareta och tryckte milt hans hand, en man!… Ni tar till för litet, herr de La Mole. Gå fram till öppningen i draperiet, så skall ni få se två män.

Därmed drog hon det guldbroderade sammetsdraperiet en smula åt sidan, och La Mole kunde se konungen samtala med en man i röd kappa. Coconnas, som var lika nyfiken som om saken gällt honom själv, tittade också in och kände igen de [ 319 ]Mouy. Båda blevo ytterst häpna.

— Nu hoppas jag att ni lugnat er, sade Margareta. Ställ er nu utanför dörren till min våning, min kära La Mole, och ansvara med ert liv för att ingen kommer in.

Svag och lydig som ett barn lydde La Mole. Alldeles häpna stodo han och Coconnas sedan utanför och sågo på varandra.

— De Mouy! utbrast Coconnas.

— Henrik! mumlade La Mole.

— De Mouy med din körsbärsröda kappa, din vita plym och din svängande arm.

— Aha, sade La Mole, eftersom det inte är fråga om kärlek, så måste det vara en komplott.

— Ja, Guds död, jag tror vi bli inblandade i politiken, brummade Coconnas. Lyckligtvis tycks inte madame de Nevers vara med.

Margareta återvände och satte sig hos de båda samtalande. Hon hade blott varit borta en minut. Gilonne hade ställt sig på vakt i lönngången, och som de båda adelsmännen befunno sig utanför huvudingången var tryggheten fullständig.

— Madame, sade Henrik, tror ni att det finns någon möjlighet för någon att höra oss på ett eller annat sätt?

— Nej, svarade Margareta, det här rummet är försett med madrasserade väggar och dubbla panelningar, som förtaga varje ljud.

— Jag litar på er, sade Henrik småleende.

Därpå vände han sig till de Mouy, och som han trots Margaretas försäkran ännu alltjämt hyste farhågor, sänkte han rösten då han yttrade till denne

— Nå, varför har ni kommit hit?

— Hit? upprepade de Mouy.

— Ja, hit, i detta rum, sade Henrik.

[ 320 ]— Han kom inte hit alls, det var jag som drog in honom här.

— Ni visste således?…

— Jag har gissat allt.

— Där ser ni, de Mouy, att man kan gissa.

— Herr de Mouy, fortfor Margareta, befann sig i morse tillsammans med hertig Frans i ett rum, som tillhörde två av hans hovmän.

— Där ser ni, de Mouy, inföll Henrik, att man vet allt.

— Det är sant, sade de Mouy.

— Jag var säker på att hertigen av Alencon lagt beslag på er, sade Henrik.

— Det är ers majestäts eget fel. Varför vägrade ni så envist att antaga mitt erbjudande?

— Ni har vägrat, utropade Margareta. Min aning var alltså sann.

— Madame, sade Henrik och skakade på huvudet, och du min gode de Mouy, ni kommer mig verkligen att skratta med era utrop. Tänk bara… en person kommer in till mig, talar om en tron och om uppror med mig, Henrik, en furste som tolereras så länge han visar sig ödmjuk, en hugenott som skonas så länge han spelar katolik. Och jag skulle gå in på dylika förslag i ett rum, som varken har madrasserade väggar eller dubbla panelningar! Ventre-saint gris! Antingen är ni barn eller dårar båda två!

— Men ers majestät kunde väl ha givit mig ett tecken, en åtbörd, som kommit mig att hoppas.

— Vad sade min svåger till er, de Mouy? frågade Henrik.

— Det är inte min hemlighet, ers majestät.

— Herregud, utbrast Henrik en smula otålig över att ha att göra med en person som så dåligt förstod hans ord, jag frågar er inte vilka förslag han [ 321 ]gjorde er, jag frågar bara, om han hade lyssnat och hört oss.

— Ja, ers majestät, han hade lyssnat och hört alltsammans.

— Jaså, han hade lyssnat och han hade hört alltsammans, det säger ni själv, de Mouy. Ni är en stackare som konspiratör. Om jag hade sagt ett enda ord, hade ni varit förlorad. Om jag också inte visste det anade jag åtminstone, att han var där. Och om det inte varit han, kunde det ha varit någon annan, hertigen av Anjou, Karl IX, änkedrottningen. Ni känner inte till väggarna i Louvren, de Mouy, det är de som ha givit upphov till ordspråket att väggarna ha öron. Men jag som känner till dessa väggar, skulle jag ha talat? Sannerligen, de Mouy, ni gör föga heder åt kungen av Navarras förstånd, och jag är verkligen förvånad över att ni kommer och erbjuder honom en krona, när ni har en så låg tanke om hans intelligens.

— Men ers majestät, invände de Mouy, medan ni vägrade att ta emot kronan, kunde ni väl ha givit mig ett tecken. Då skulle jag inte ha förtvivlat och trott allt vara förlorat.

— Ventre saint gris! utbrast Henrik. Om han hörde kunde han ju också lika gärna se, och kunde inte ett tecken vara lika farligt som ett ord? Till och med nu, fortfor han och såg sig omkring, när jag är er så nära att mina ord inte kunna höras utom kretsen av våra tre stolar, fruktar jag för att någon hör mig, när jag säger: De Mouy, upprepa dina förslag för mig.

— Men, ers majestät, utbrast de Mouy förtvivlad, nu är jag bunden vid hertigen av Alencon!

Margareta slog harmsen ihop sina vackra händer.

— Men då är det ju för sent? utropade hon.

— Tvärtom, sade Henrik, ser ni inte Guds finger i det här. Fortsätt att vara bunden vid honom, [ 322 ]de Mouy, ty hertig Frans är allas vår räddning. Tror du verkligen att kungen av Navarra kan skydda era huvuden? Tvärtom. Med mig bli ni dödade allesammans vid minsta misstanke. Men med en prins av blodet är det en annan sak. Skaffa bevis, de Mouy, begär garantier. Men var inte nog enfaldig att anse ett ord tillräckligt.

— Tro mig, ers majestät, sade de Mouy, det var förtvivlan över att ni övergivit oss som kastade mig i hertigens armar. Det var också fruktan att bli förrådd, ty han kände till vår hemlighet.

— Skaffa er då i stället kännedom om hans, de Mouy, det beror bara på dig själv. Vad önskar han? Bli konung av Navarra! Lova honom kronan. Vad vill han? Lämna hovet! Skaffa honom möjlighet att fly. Arbeta för honom, de Mouy, som om du arbetade för mig, rikta skölden så, att den parerar alla hugg som riktas mot oss. När det blir nödvändigt att fly, skola vi fly båda. När det sedan gäller att slåss och regera, kommer jag att vara ensam.

— Akta er för hertigen, sade Margareta, han har ett dystert temperament och ett skarpt förstånd. Han varken hatar eller älskar någon och är alltid färdig att behandla sina vänner som fiender och sina fiender som vänner.

— Och nu väntar han väl er, de Mouy, frågade Henrik.

— Ja, ers majestät.

— Var då?

— I de två hovmännens rum.

— Hur dags?

— Vid midnatt.

— Klockan är inte elva än, sade Henrik. Ingen tid har gått förlorad. Gå nu, de Mouy.

— Vi ha ert ord, herr de Mouy, sade Margareta.

— Åh, ers majestät, sade Henrik med den tillit [ 323 ]som han så väl förstod att visa vissa personer och vid vissa tillfällen, när det gäller de Mouy behöver man inte ens tala om den saken.

— Ers majestät har rätt, sade den unge mannen. Men jag behöver ert, ty jag måste säga åt våra ledare att jag har fått det. Ni är ej katolik, eller hur?

Henrik ryckte på axlarna.

Ni avstår inte från Navarras tron?

— Jag avstår inte från någon tron alls, de Mouy. Jag förbehåller mig endast rätt att välja den bästa, det vill säga den, som bäst passar mig och er.

— Och om ers majestät innan dess skulle bli arresterad, lovar ers majestät då att ingenting yppa, inte ens under tortyr?

— Det svär jag vid Gud, de Mouy.

— Ännu ett ord, ers majestät, när får jag återse er?

— Ni skall i morgon få en nyckel till mitt rum, Ni kan gå in där så ofta det blir nödvändigt och vid vilken tid på dygnet som helst. Hertigen av Alencon får svara för er närvaro i Louvren. Gå nu upp genom lilla trappan. Jag skall visa er vägen. Under tiden torde drottningen föra in hit den andra röda kappan, som är lik er och som var i förrummet nyss. Man får inte skilja mellan er båda eller ana, att det finns två körsbärsröda kappor. Eller hur, ers majestät?

De sista orden åtföljdes av en leende blick på Margareta.

— Ja, svarade hon utan att förändra en min, den där herr de La Mole är nämligen i hertigens tjänst.

— Ja, försök att vinna honom, ers majestät, sade Henrik med fullkomligt allvar. Spara varken på guld eller löften. Jag ställer alla mina skatter till hans disposition.

[ 324 ]— I så fall, svarade Margareta med ett leende värdigt en av Boccaccios kvinnogestalter, och eftersom det är er önskan, skall jag göra mitt bästa.

— Gott, madame. Och ni, de Mouy, återvänder till hertigen och söker vinna honom.