Drottning Margot/Kapitel 24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  XXIII. En nyomvänd
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

XIV. Rue Tizon och Rue Cloche-Perce
XV. Den körsbärsröda kappan  →


[ 299 ]

XXIV.
RUE TIZON OCH RUE CLOCHE-PERCE.

La Mole lämnade Louvren nästan springande och började ströva omkring i hela Paris för att få tag i den stackars Coconnas.

Först begav han sig till Rue de l'Arbre-Sec och gick in till mäster La Hurière. Han hade ofta hört Coconnas citera det latinska ordspråk som säger, att Amor, Bacchus och Ceres äro de nödvändigaste gudarna, och han hoppades att Coconnas för att följa detta visdomsord slagit sig ned på Vackra Stjärnan efter en natt som för honom utan tvivel varit icke mindre stormig än för La Mole själv.

Han träffade emellertid ingen hos La Hurière, som enligt sin åtagna förpliktelse erbjöd honom en frukost. La Mole antog anbudet och åt trots sin oro med god aptit.

Efter att ha stillat sin hunger i stället för sin oro fortsatte han sina strövtåg och begav sig till Seine liksom en äkta man som söker sin drunknade hustru. Då han kom fram till Quai de la Grève kände han igen den trakt där han blivit hejdad tre eller fyra timmar förut och hittade på valplatsen en liten bit av sin hattplym. Han böjde sig ned och tog upp den. I samma ögonblick hördes tunga steg närma sig och grova röster ropade åt honom att stiga åt sidan. La Mole såg upp och fick syn på en bärstol, framför vilken två pager gingo åtföljda av en väpnare.

La Mole trodde sig känna igen bärstolen och steg hastigt åt sidan.

Han hade inte misstagit sig.

— Herr de La Mole? sade en mild röst inifrån [ 300 ]bärstolen och en vit och silkeslen hand drog undan gardinerna.

— Ja, madame, det är jag, svarade La Mole och bugade sig.

— Herr de La Mole med en plym i handen… fortfor damen i bärstolen. Är ni kär, min bäste herre, och söker efter något förlorat spår här.

— Ja, madame, svarade La Mole, jag är kär, och det mycket allvarligt. Men för ögonblicket är det mina egna spår jag återfinner, fast det var ej dem jag sökte. Men ers majestät tillåter mig kanske att förvissa mig om ers majesläts hälsa?

— Den är utmärkt, det förefaller mig som om jag aldrig blivit bättre buren. Detta kommer sig kanske av att jag tillbragt natten i största tillbakadragenhet.

— Verkligen! utbrast La Mole och såg på Margareta med ett egendomligt uttryck.

— Javisst… vad ligger det för märkvärdigt i det?

— Kan man utan att vara indiskret fråga i vilket kloster det var.

— Javisst, det gör jag ingen hemlighet av. I Annunziataklostret. Men vad gör ni här med denna oroliga min?

— Jag letar efter min vän, som är försvunnen, och medan jag letade återfann jag den här plymen.

— Som tillhör honom? Ni gör mig verkligen orolig å hans vägnar, för den här platsen har inte gott rykte om sig.

— Ers majestät kan vara lugn, plymen tillhör mig. Jag förlorade den i morse vid omkring halvsextiden just här, då jag räddade mig från fyra banditer, som försökte mörda mig, efter vad jag tror åtminstone.

Margareta undertryckte sin häftiga förskräckelse.

— Berätta för mig om det där? sade hon.

— Det är mycket enkelt, madame. Det var, som [ 301 ]jag nyss hade den äran att säga ers majestät, vid omkring halvsextiden på morgonen.

— Jaså, ni hade redan gått ut klockan fem på morgonen?

— Ers majestät torde ursäkta mig, svarade La Mole, men jag hade ännu inte kommit hem.

— Jaså! Herr de La Mole går hem klockan fem på morgonen, sade Margareta med ett leende, som vilken annan som helst skulle ha funnit maliciöst men som La Mole fann bedårande. Att komma hem sent! Ni förtjänade verkligen ert straff.

— Jag beklagar mig inte heller, madame, sade La Mole och bugade sig vördnadsfullt, och även om jag blivit ihjälslagen skulle jag känt mig tusen gånger lyckligare än jag förtjänar. Emellertid var det så att jag gick hem sent eller tidigt, hur ers majestät behagar, då fyra bovar rusade på mig vid Rue de la Mortellerie och förföljde mig. Det är löjligt, madame, inte sant? Men det var i alla fall så: jag måste fly. Jag hade nämligen glömt min värja i det hus där jag tillbragt natten

— Aha, jag förstår, sade Margareta med beundransvärd naivitet, och ni återvänder nu för att söka reda på er värja!

La Mole såg på Margareta med en blick som om ett tvivel höll på att smyga sig in i hans själ.

— Jag skulle ytterst gärna vilja återvända dit, ty min värja är verkligen en utmärkt klinga. Men jag vet inte var det där huset ligger.

— Vad nu, sade Margareta, vet ni inte var det hus ligger där ni tillbragt natten?

— Nej, madame, jag har ingen aning därom.

— Det var verkligen egendomligt. Er historia är således en riktig roman?

— En riktig roman, det är sant, madame.

— Berätta den för mig.

— Den är en smula för lång.

[ 302 ]— Vad betyder det… jag har gott om tid.

— Och framför allt verkar alltsammans högst otroligt.

— Berätta ändå. Jag är förfärligt lättrogen.

— Ers majestät befaller?

— Ja, det gör jag, om det är nödvändigt.

— Jag lyder. I går kväll superade vi hos mäster La Hurière.

— Men tala först om, inföll Margareta med en naturlighet, som ej verkade det minsta låtsad, vad mäster La Hurière är för en person.

— Mäster La Hurière, svarade La Mole och såg åter på Margareta med samma tvivlande blick som förut, är värden på värdshuset Vackra Stjärnan vid Rue de l'Arbre-Sec.

— Jaså. Jag kan se det härifrån… Ni superade således tillsammans med er vän Coconnas, eller hur?

— Ja, madame, det var tillsammans med min vän Coconnas. Då kom en karl in och lämnade oss var sin biljett.

— Voro de likadana? frågade Margareta.

— Ja, precis likadana.

— Och de innehöllo?

— Endast en enda rad:

»Ni är väntad vid Rue Saint-Antoine mitt emot Rue de Jouy.»

— Var det ingen underskrift? frågade Margareta vidare.

— Nej, det var det inte. Men i stället stod där tre ord, tre förtjusande ord, som tre gånger lovade samma sak, det vill säga en tredubbel lycka.

— Vilka tre ord var det?

Eros, Cupido, Amor.

— Sannerligen, det var tre vackra namn. Och höllo de vad de lovade?

— Åh, mycket mer, madame, hundra gånger mer, utropade La Mole entusiastiskt.

[ 303 ]— Fortsätt. Jag är nyfiken på att få höra vad det var som väntade er vid Rue Saint-Antoine, mitt emot Rue de Jouy.

— Det var två duennor med var sin näsduk i handen. Vi måste låta binda för våra ögon. Ers majestät kan tänka sig att vi inte gjorde några svårigheter. Min ledsagerska förde mig åt vänster medan min vän fick gå åt höger.

— Och sedan?… frågade Margareta.

— Jag vet inte vart min vän blev förd. Till helvetet kanske. Vad däremot mig beträffar så vet jag, att jag blev förd till ett ställe, som jag anser vara paradiset.

— Och varur er alltför stora nyfikenhet förjagade er?

— Alldeles riktigt, ers majestät har verkligen siargåvan. Jag inväntade otåligt daggryningen för att få se var jag befann mig, då duennan kom in vid halvfemtiden och band för mina ögon på nytt samt fick mig att lova att inte ta bort bindeln. Därpå förde hon mig ut, ledde mig hundra steg och lät mig svära att inte ta bort bindeln förrän jag hunnit räkna till femtio. Jag räknade till femtio och fann därpå, att jag befann mig på Rue Saint-Antoine, mitt emot Rue de Jouy. Och nu, madame, när jag återfinner en bit av min plym, spritter mitt hjärta av glädje och jag har tagit upp den för att bevara som ett minne av denna lyckliga natt. Men mitt under min lycka är det en sak som oroar mig, och det är var min kamrat kan ha tagit vägen.

— Han har således inte kommit tillbaka till Louvren?

— Nej, det har han tyvärr inte, madame. Jag har sökt honom överallt där han möjligtvis kunde tänkas vara, men förgäves…

Vid dessa ord sträckte La Mole ut armarna, var[ 304 ]vid hans kappa slogs upp och en del hål syntes gapa på hans livrock.

— Men ni har ju blivit riktigt illa tilltygad, utbrast Margareta.

— Ja, det är just rätta ordet, svarade La Mole, belåten med att kunna vända sitt missöde till fördel för sig själv. Se bara, madame.

— Varför bytte ni inte om livrock i Louvren, då ni kom hem? frågade Margareta.

— Det var någon i mitt rum, svarade La Mole.

— Vad nu, var det någon i ert rum, utbrast Margareta förvånad. Vem då?

— Hans höghet.

— Tyst, avbröt honom Margareta.

Han lydde genast.

Qui ad lecticam meam stant? frågade hon. (Vilka stå vid min bärstol.)

Duo pueri et unus eques (Två pager och en väpnare).

Optime, barbari, sade hon, dic Moles quem inveneris in cubiculo tuo? (Gott, det är barbarer. Säg, La Mole, vem fann du i ditt rum?)

Franciscum ducem. (Hertig Frans.)

Agentem? (Vad gjorde han?)

Nescio quid. (Jag vet inte.)

Quo cum? (Vem var med honom?)

Cum ignoto. (En okänd.)

— Det var besynnerligt, sade Margareta. Ni har således inte kunnat få tag i Coconnas, fortfor hon, tydligen utan att tänka på vad hon sade.

— Jag är också högst orolig, såsom jag nyss hade den äran säga ers majestät.

— Nå, jag vill inte hindra er längre i era efterforskningar, sade Margareta leende, men jag vet inte hur det kommer sig att jag har för mig att [ 305 ]han kommer att ta reda på sig alldeles själv. Men det gör detsamma. Fortsätt nu.

Därmed lade Margareta ett finger på munnen. Och eftersom den vackra drottningen varken hade anförtrott La Mole någon hemlighet eller gjort något erkännande, förstod han att eftersom den förtjusande åtbörden inte hade till syfte att ålägga honom tystnad, måste den tolkas på ett helt annat sätt.

Bärstolen satte sig i rörelse och La Mole fortsatte uppför kajen fram till Rue Du Long-Pont, som han följde till Rue Saint-Antoine.

I hörnet av Rue de Jouy stannade han.

Det var här som de två duennorna kvällen förut hade bundit för ögonen på honom och hans vän. Han hade gått åt vänster och sedan hade han räknat tjugu steg. Han gjorde nu om samma promenad och befann sig därpå mitt för ett hus eller snarare en mur, bakom vilken ett hus reste sig. Mitt i denna mur fanns en port, som var beslagen med stora spikar samt försedd med skottgluggar.

— För tusan! utbrast La Mole, här måste det vara… det skulle jag kunna svära på… När jag gick ut genom porten sträckte jag ut handen och kände spikarna, och sedan gick jag ned för två trappsteg.

La Mole gick fram till porten och bultade på.

Porten öppnades, och ett slags portvakt, som såg ut som en gammal krigsbuss, kom och öppnade:

Was ist das? frågade portvakten.

— Aha, sade La Mole, det ser ut som om det vore en schweizare. Min vän, fortfor han och tog på sig sin mest älskvärda min, jag kommer för att hämta min värja, som jag glömde här i natt.

Ich verstehe nicht, svarade portvakten.

— Min värja, sade La Mole.

Ich verstehe nicht, upprepade portvakten.

[ 306 ]— …som jag lämnade kvar här… Min värja.

Ich verstehe nicht.

— Jag glömde den här i natt.

— Guds död! utbrast La Mole, om jag hade min värja skulle jag ha god lust att ränna den tvärs genom livet på den förbaskade karlen. Men nu har jag den inte, så det får väl vara till en annan gång.

Därpå fortsatte han fram till Rue du Roi-de-Sicile, tog av åt höger, gick vidare omkring femtio steg, tog åter av åt höger och befann sig därefter på Rue Tizon, en liten gata som gick parallellt med Rue Cloche-Percée, och såg precis likadan ut. Och än mer: Han hade knappt gått trettio steg förrän han åter stod framför den lilla porten med stora spikar och skottgluggar, de två trappstegen och muren. Det såg precis ut som om Rue Cloche-Percée hade vänt sig om för att få se honom gå förbi.

La Mole undrade ett ögonblick om han kanske tagit miste på vänster och höger och gick fram och bultade på porten för att framställa samma förfrågan som vid den första porten han sett. Men den här gången bultade han förgäves. Ingen kom och öppnade.

La Mole gjorde om samma promenad två eller tre gånger och kom till den helt naturliga slutsatsen, att det var samma hus, som hade två ingångar, den ena vid Rue Cloche-Percée och den andra vid Rue Tizon.

Men hur logisk denna slutsats än var gav den honom ändå ej tillbaka hans värja eller lämnade honom besked om var hans vän befann sig.

Ett ögonblick funderade han på att gå och köpa en ny värja och genomborra den otrevlige portvakten som envisades med att tala tyska. Men så kom han att tänka på att portvakten stod i Margaretas tjänst och att om Margareta hade valt en [ 307 ]sådan figur måtte hon ha haft sina skäl där till, varför det kanske skulle vara tråkigt för henne att mista honom. Av fruktan att ändock ge vika för frestelsen begav han sig vid tvåtiden på eftermiddagen tillbaka till Louvren.

Som hans rum nu inte var upptaget kunde han gå in till sig. Det var också av behovet påkallat eftersom hans livrock, såsom Margareta påpekat för honom, verkligen var ytterst illa tilltygad.

Han gick därför rakt fram till sängen för att ta på sig sin vackra pärlgråa livrock. Till hans stora häpnad var det första han fick syn på den eftersökta värjan, som han glömt kvar vid Rue Cloche-Percée.

Han tog upp den och vände och vred på den.

— Sannerligen, mumlade han, det här ser ut som trolleri. Därpå tillade han med en suck: Om jag bara kunde få tag i min stackars vän lika lätt som min värja!

Två eller tre timmar efter det La Mole slutat sin rekognoscering rumt det lilla huset med de två ingångarna, öppnades porten åt Rue Tizon. Det var omkring vid femtiden på eftermiddagen och följaktligen alldeles mörkt.

En kvinna, insvept i en lång, pälsbrämad kappa åtföljd av en tjänsteflicka kom ut genom porten, som en vid pass fyrtioårig duenna höll upp åt henne, smög sig hastigt fram till Rue du Roi-de-Sicile, knackade på en liten port i Hôtel d'Argenson. Denna öppnades och strax därpå kom hon ut genom stora ingången i samma hus vid Vieille-Rue-du-Temple samt fortsatte till en liten bakport i hertigen av Guises palats, tog fram en nyckel ur fickan, öppnade porten och försvann.

En halvtimme därefter kom en ung man med förbundna ögon ut genom samma port, åtföljd av en kvinna som ledde honom till hörnet av Rue [ 308 ]Geoffroy-Lasnier och Rue de la Mortellerie. Där uppmanade hon honom att räkna till femtio och sedan ta av sig bindeln.

Den unge mannen följde samvetsgrant uppmaningen, och efter att ha räknat till femtio tog han bort den näsduk som han hade för ögonen.

— Guds död! utbrast han och såg sig omkring, jag vill bli hängd om jag har en aning om var jag är!… Sex! utbrast han då han hörde tornuret slå i Notre-Dame. Vart kan den stackars La Mole ha tagit vägen? Jag skall gå till Louvren, kanske kan jag få höra någonting om honom där.

Sagt och gjort. Coconnas sprang i full fart längs Rue de la Mortellerie och kom fram till Louvrens portar på kortare tid än en häst skulle ha behövt för att tillryggalägga samma väg. Hänsynslöst armbågade han sig fram genom mängden av hyggliga borgare, som helt fredligt promenerade kring butikerna på Place Baudoyer och gick in i palatset.

Där frågade han en skiltvakt, som trodde sig ha sett herr La Mole gå in men som ej sett honom gå ut.

Alltjämt springande skyndade han upp till rummet och öppnade dörren. Men han fann ingenting annat i rummet än La Moles söndertrasade livrock. Detta ökade hans oro.

Nu kom han att tänka på La Hurière, och sprang till den värde värdshusvärden på Vackra Stjärnan. Denne hade sett La Mole. Han hade ätit frukost där. Nu blev Coconnas helt och hållet lugnad, och som han var mycket hungrig begärde han fram en supé.

Han åt med god aptit och var inte färdig med sin måltid förrän klockan åtta. Efter att ytterligare ha styrkt sig med ett par buteljer vin, begav han sig åter på spaning efter La Mole och lät denna nya expedition åtföljas av knuffar med armbågar [ 309 ]och knytnävar i folkmassan, allt eftersom den välvilja ökades som välbefinnandet efter en god måltid ingav honom.

Hans sökande varade en hel timme. Till slut kom han att tänka på, att det fanns en plats som La Mole nödvändigt måste passera, och det var gallerporten i Louvren och han beslöt sig för att vänta på honom där ända tills han kom hem.

Han var icke hundra steg från Louvren, då han i det dunkla skenet från en stor lykta vid vindbryggan till slottet fick syn på sin väns körsbärsfärgade kappa och vita plym, just som han försvann som en skugga genom gallerporten och hälsade på skiltvakten.

— Guds död! utbrast Coconnas, det är han. Han är på väg hem. Hallå, La Mole. För tusan, jag har i alla fall en kraftig röst. Hur kan det komma sig att han inte hör mig? Men lyckligtvis har jag lika goda ben som jag har röst och jag skall springa ifatt honom.

Därmed satte han av och var på ett ögonblick i Louvren. Men hur han än skyndat sig försvann den röda kappan i vestibulen just som han kom in på gården.

— Hallå, La Mole, ropade Coconnas och började åter springa, vänta på mig, det är ju jag, Coconnas. Vad tusan springer du så där för? Vill du komma undan kanske?

Och verkligen, den körsbärsröda kappan tycktes ha vingar och formligen flög uppför trappan.

— Jaså, vill du inte vänta på mig, ropade Coconnas. Är du arg? Nåja, vad det beträffar så är jag det också!

Det var nedanför trappan, som Coconnas utslungade dessa ord efter flyktingen, som han nu avtod från att följa längre. I stället nöjde han sig med att följa honom med blicken när han [ 310 ]sprang uppför trappan och kom i jämnhöjd med Margaretas våning. Plötsligt kom en dam ut därifrån och fattade honom i armen.

— Aha, utbrast Coconnas. Det såg ut som om det var drottning Margareta. Han var väntad. Det var en annan sak. Nu förstår jag varför han inte svarade.

Han stödde sig mot balustraden och såg uppåt trappan. Han såg den körsbärsröda kappan följa drottningen in till henne, sedan de växlat några ord med låg röst.

— Gott, sade Coconnas. Jag misstog mig inte. Det finns ögonblick då ens bästa vän kommer olägligt, och så är det tydligen just nu för La Mole.

Därmed gick han sakta uppför trappan och satte sig på en sammetsbänk.

— Nåja, sade han, i stället för att följa efter honom skall jag vänta på honom, men… tillade han, är det så att han är hos drottningen, av Navarra, kan jag få vänta länge… Det är kallt och jag kan lika gärna vänta i vårt rum. Förr eller senare kommer han väl.

Han hade knappt sagt detta och börjat sätta sitt beslut i verkställighet förrän lätta och livliga steg hördes ovanför honom och tonerna av en visa, som var så välbekant för Coconnas, att han genast såg upp åt det håll, varifrån ljudet av stegen och den gnolade visan hördes. Det var La Mole, som kom gående från våningen ovanför. Så fort han fick syn på Coconnas tog han fyra trappsteg åt gången skyndade fram till honom och slöt honom i sina armar.

— Guds död! Är det du! utropade Coconnas. Vilken väg kom du ut?

— Åt Rue Cloche-Percée.

— Nej, jag talar inte om det där huset nu.

— Vad talar du då om?

[ 311 ]— Drottningens av Navarra.

— Om drottningens…

— Drottningen av Navarras.

— Där har jag inte varit.

— Prat.

— Min käre Coconnas, sade de La Mole, du yrar. Jag kommer från vårt rum där jag har väntat på dig i två timmar.

— Kommer du från vårt rum?

— Ja.

— Det var således inte dig som jag sprang efter på Place du Louvre?

— När då?

— Alldeles nyss.

— Nej, det var inte jag.

— Det var således inte du som gick in genom gallerporten för tio minuter sedan?

— Nej.

— Det var således inte heller du som sprang upp för den här trappan med en fart som om tusen djävlar följde efter?

— Nej.

— Guds död! utbrast Coconnas, vinet på Vackra Stjärnan är inte tillräckligt starkt för att ha kunnat förvilla huvudet på mig till den grad. Jag skall säga dig, att jag såg din körsbärsröda kappa och din vita plym gå in genom Louvrens gallerport och att jag följde efter ända till trappan här, där din kappa och din plym och till och med din svängande arm inväntades av en dam, som jag har all anledning att misstänka var drottningen av Navarra, som drog in alltsammans genom den här dörren, vilken just leder in till den vackra Margareta, om jag inte misstar mig.

— Guds död! utbrast La Mole och bleknade. Skulle det redan vara fråga om bedrägeri?

[ 312 ]— Ja, svär du så mycket du vill, sade Coconnas, säg bara inte att jag har sett miste.

La Mole tvekade ett ögonblick och tryckte händerna mot sitt huvud. Respekten för kungligheten och hans svartsjuka kämpade om herraväldet inom honom. Till sist tog den senare överhand och han störtade mot dörren och började bulta på den av alla krafter samt ställde till ett oväsen som föga stod i överensstämmelse med ställets höghet.

— Vi kommer att bli arresterade, sade Coconnas, men det gör delsamma. Alltsammans är ganska lustigt. Dubbelgångare här i Louvren?

— Det vet jag inte, svarade La Mole, som nu var lika blek som sin vita plym, men jag har alltid haft lust att få se en, och som det nu yppar sig ett tillfälle skall jag göra mitt bästa för att komma ansikte mot ansikte med den här.

— Inte mig emot, sade Coconnas, men bulta inte så hårt om du inte vill skrämma bort honom!

Hur upprörd La Mole än var insåg han det riktiga i denna anmärkning och bultade mindre hårt.