Drottning Margot/Kapitel 45
| ← XLIV. Sändebuden |
|
XLVI. Orthon → |
XLV.
ORESTES OCH PYLADES.
Sedan hertigen av Anjou rest, verkade allting fredligt och lugnt i Louvren. En fanns emellertid som inte tog intryck av denna stämning, och det var Coconnas.
Visserligen var det nog bra att veta, att La Mole fanns i livet och det var nog ganska trevligt att vara älskare åt hertiginnan av Nevers, men denna lycka kunde i piemontesarens ögon ej uppväga en enda timme tillsammans med La Mole hos vännen La Hurière vid en butelj vin.
Följden härav var, att hertiginnan, vilken på grund av La Moles frånvaro berövades Coconnas' ständiga sällskap och outtröttliga munterhet, en dag begav sig till Margareta för att be henne återge honom hans vän, vars frånvaro gjorde Coconnas' lynne allt sämre för varje dag.
Margareta stämde då möte med Henriette till dagen därpå för att ostört överlägga om saken.
Coconnas mottog tämligen misslynt den biljett, som kallade honom till Rue Tison klockan halv tio på kvällen. Då han kom dit, var Henriette där före honom.
— Fy skäms, sade hon, det är inte fint, att låta en dam för att inte säga en furstinna vänta på det här sättet!
— Men klockan är ju bara tio, sade Coconnas.
— Ja, men, i min biljett stod det klockan halv tio.
— Jag lämnade också Louvren klockan nio, där jag har tjänstgöring hos hertigen av Alencon, vilket för resten tvingar mig att gå igen om en timme.
— Och det säger ni med så belåten min.
— Nej, visst inte, hertigen är en kinkig och tråkig herre som jämt grälar, och jag tycker bättre om att höra era vackra läppar gräla än hans otäcka mun.
— Se där, det låter ju en smula bättre, sade hertiginnan. Ni lämnade således Louvren klockan nio?
— Ja, och det var min mening att gå raka vägen hit, då jag i hörnet av Rue de Grenelle fick syn på en person som såg ut som herr de La Mole.
— Jaså… återigen herr de La Mole!
— Ja, alltid… med eller utan er tillåtelse.
— Ni är brutal.
— Jaså, skall vi nu börja säga varandra artigheter igen?
— Nej, men fortsätt era historier.
— Det var ni som bad mig berätta dem. Ni frågade mig varför jag kom för sent.
— Javisst. Är jag den, som borde ha kommit först?
— Ni har inte någon som ni söker efter, ni.
— Ni är oförbätterlig, min vän, men fortsätt i alla fall. I hörnet av Rue de Grenelle fick ni syn på en person som liknade herr de La Mole… Men vad är det ni har på er rock?… Blod?
— Så där ja, nu har han också smort ned mig, då han föll.
— Har ni slagits?
— Jag skulle tro det.
— För er herr de La Mole?
— Vem skulle jag annars slåss för? För en kvinna kanske?
— Tack.
— Jag följde efter honom, den där karlen som var nog oförskämd att se ut som min vän. Jag hann upp honom på Rue Coquillière och tittade honom i synen vid skenet från ett butiksfönster. Det var inte han.
— Nå, än sen?
— Han tog illa upp. »Ni är oförskämd», sade jag då till honom, »som tillåter er att likna min vän herr de La Mole på avstånd, som är en fulländad kavaljer, medan man på nära håll mycket väl kan se att ni är en tjuvstryker.» Då grep han till värjan och det gjorde jag också. I tredje utfallet föll han till marken och smutsade ned mig.
— Nå, ni hjälpte honom väl åtminstone?
— Jag skulle just göra det, då en person passerade förbi. Den här gången var jag säker på att det var han. Olyckligtvis satte hans häst av i galopp. Jag sprang efter hästen. En hop människor kommo till och började springa efter mig. Som man kunde ha tagit mig för en tjuv, blev jag tvungen att vända om och jaga alla kanaljerna på flykten, och det tog en smula tid. Under tiden hann ryttaren försvinna. Jag skyndade vidare och frågade efter honom över allt. Men det var fåfäng möda, ingen hade sett honom. Då blev jag trött på leken och gick hit.
— Jaså, trött på leken, säger ni. Vad ni är artig!
— Käraste, sade Coconnas, ni går alltid illa åt mig för de La Moles skull. Men det gör ni orätt i. För vänskapen, ser ni… Jag skulle vilja ha min stackars väns snille eller kunskaper för att kunna finna en liknelse som uttrycker min tanke. Vänskapen, ser ni, är en stjärna, medan kärleken… kärleken, nåja, jag vill fullfölja jämförelsen… kärleken är bara ett vaxljus. Ni måste medge, att det finns flera slag av den sorten.
— Av vad då? Av kärleken?
— Nej, vaxljus. Och av de olika slagen finns det sådana som äro särskilt att föredraga. Det rosenskära, till exempel, låt gå för det rosenskära… det är det bästa. Men hur rosenskärt det än är, så brinner det ned. Stjärnan däremot brinner i evighet. Men ni kanske invänder, att när vaxljuset brunnit ned kan man sätta dit ett annat i stället.
— Herr de Coconnas, ni är en inbilsk narr.
— Jaså.
— Herr de Coconnas, ni är oförskämd.
— Jaså.
— Herr de Coconnas, ni är löjlig.
— Madame, jag måste säga er, att ni kommer mig att sakna herr de La Mole tre gånger så mycket som förut.
— Ni älskar mig inte längre.
— Tvärtom, hertiginna, ni känner mig inte, jag avgudar er. Men jag kan älska och avguda er och på samma gång ibland hålla lovtal över min vän. Och den stackars La Mole är alltid i mina tankar.
— Ni föredrar honom framför mig, det är nedrigt! Jag avskyr er, Annibal! Men säg öppet ifrån, att ni föredrar honom framför mig. Annibal, jag vill bara säga er, att om ni föredrar någonting i världen framför mig…
— Henriette, ni den vackraste av alla hertiginnor, jag ber er för er egen skull, gör inga närgångna frågor. Jag älskar er framför alla kvinnor, och jag håller av La Mole framför alla män.
— Bra svarat, hördes plötsligt en röst bakom honom.
Ett draperi drogs undan från en lönndörr i väggen, som ledde in i rummet bredvid, och i dörröppningen visade sig La Mole. Han stod där som en tavla av Tizian i förgylld ram.
— La Mole! utropade Coconnas, utan att lägga märke till drottning Margareta eller ge sig tid att tacka henne för den angenäma överraskning hon berett honom, La Mole, min käre vän La Mole!
Han kastade sig i sin väns armar så häftigt, att han slog omkull den fåtölj, i vilken han suttit och ett bord som stod i vägen för honom.
La Mole återgäldade uppriktigt hans vänskapsbetygelser, men sade samtidigt till hertiginnan:
— Förlåt mig, madame, om mitt namn ibland råkat ställa till små moln i ert vackra förhållande. Men, tillade han med en blick av outsäglig ömhet på Margareta, det är inte mitt fel, att jag inte återsett er långt tidigare.
— Som du ser, har jag hållit ord, Henriette, sade Margareta.
— Är det således endast och allenast hertiginnans böner jag har att tacka för denna lycka? frågade La Mole.
— Ja, endast och allenast hennes böner, svarade Margareta.
Men därpå tillade hon vänd mot La Mole:
— La Mole, jag ger er tillåtelse att inte tro ett enda ord av vad jag nu sagt.
Under tiden tryckte Coconnas tio gånger sin vän mot sitt bröst, gick runt omkring honom minst tjugu gånger och tog en kandelaber och lyste på honom för att se honom bättre. Slutligen föll han på knä framför Margareta och kysste hennes kjortelfåll.
— Det var då för väl, sade Henriette, nu kanske ni kommer att stå ut med mig.
— Guds död! utropade Coconnas, jag kommer att finna er bedårande liksom alltid… den enda skillnaden kommer att bli, att jag nu kommer att säga er det. Jag önskar att jag hade här ett trettiotal polacker, sarmater och andra barbarer, som jag skulle tvinga att erkänna, att ni är drottningen bland de sköna.
— Sakta i backarna, Coconnas, inföll La Mole, drottning Margareta då…
— Jag tar inte tillbaka, fortsatte Coconnas i sin skämtsamt utmanande ton. Madame Henriette är drottningen bland de sköna, medan madame Margareta är den skönaste bland drottningar.
Trots dessa artigheter hade emellertid den gode piemontesaren nu ej ögon för annat än sin vän.
— Kom nu, min vackra drottning, sade hertiginnan av Nevers, och lämna dessa idealiska vänner för sig själva en timme. De ha tusen saker att säga varandra. Det är visserligen hårt för oss, men det är det enda medlet att göra Annibal fullt frisk igen. Gör det för min skull, min drottning, eftersom jag nu en gång är nog dum att vara kär i den där otäckingen.
Margareta viskade några ord i örat på La Mole, som hon visserligen var glad att få återse, fast hon gärna skulle ha sett att denne varit en smula mindre ivrig i sin vänskap. Därpå gingo de båda damerna ut i rummet bredvid.
De båda vännerna voro ensamma.
Det första Coconnas frågade sin vän om var naturligtvis om den kväll, som varit så nära att kosta honom livet. Allteftersom La Mole berättade kände piemontesaren en rysning genomila sina lemmar, och dock var han, som man vet, inte vidare lättrörd.
— Men, sade han, varför tog du till schappen på det här sättet och gjorde mig orolig i stället för att ta din tillflykt till vår herre och beskyddare? Hertigen skulle ha beskyddat dig eller gömt dig. Då skulle jag fått vara tillsammans med dig, och jag skulle inte ha behövt göra kål på några narrar vid hovet.
— Hertigen av Alencon? upprepade La Mole.
— Ja. Efter vad han berättat mig, har jag anledning tro att det är han, som räddat ditt liv.
— Det är kungen av Navarra, som jag har att tacka för mitt liv, svarade La Mole.
— Jaså, utbrast Coconnas, är du säker på det?
— Det finns inte minsta tvivel därom.
— Åh, en så präktig kung! Men hertigen av Alencon, vad gjorde då han?
— Han höll den silkessnodd, med vilken jag skulle strypas.
— Guds död! Är du säker på vad du nu säger, La Mole? Vad nu, denne bleke prins, den där ynkryggen ville strypa min vän! Guds död! I morgon dag skall jag säga honom vad jag tänker om den saken.
— Är du tokig?
— Det är sant, han skulle börja om på nytt… men han skall inte ha gjort det för intet.
— Seså, Coconnas, lugna dig mu, och glöm inte att klockan är halv tolv och att du skall vara i tjänst i kväll.
— Jag ger tusan i tjänsten! Jag skulle tjäna en karl som höll i silkessnodden!… Du skämtar… Nej!… Det är försynens skickelse, det stod skrivet i stjärnorna att jag skulle återfinna dig här för att aldrig mer lämna dig. Jag stannar kvar.
— Men tänk då på vad du gör… du är ju inte berusad!
— Det är tur… för då skulle jag sätta eld på Louvren.
— Nej, ta nu ditt förnuft till fånga, Annibal, sade La Mole. Tjänsten är en helig sak.
— Kommer du med mig tillbaka?
— Omöjligt.
— Skulle man fortfarande vilja döda dig?
— Det tror jag inte. Jag är alltför obetydlig för att man skulle vilja åt mig i längden. Det var en nyck som gjorde att man ville döda mig, det är allt. De kungliga roade sig bara en smula den där kvällen.
— Vad gör du nu för tiden?
— Jag strövar omkring.
— Nåväl, då kommer jag att ströva omkring liksom du. Det är ett trevligt liv. Och om man så anfaller oss, så är vi två och vi skall nog hålla dem stången. Åh, låt honom komma bara, den där snigeln till hertig, så skall jag klämma ihop honom som en fluga mot en vägg.
— Men du begär väl avsked åtminstone!
— Ja, för alltid.
— Underrätta honom om att du lämnar honom.
— Det är rätt. Jag skall skriva till honom.
— Skriva till honom, det är bra lättvindigt… till en prins av blodet!
— Ja, just av blodet, av min väns blod. Akta dig, utropade Coconnas och rullade med sina stora ögon, akta dig, för annars ger jag tusan i hela etiketten.
— Nåja, sade La Mole, om några dagar behöver man inte bry, sig om prinsen eller någon annan heller, för resten, om han kommer med oss, skola vi nog få bukt med honom.
Coconnas tog en penna, utan att hans vän satte sig däremot, och skrev ned följande vältaliga brev:
»Ers höghet!
Det är omöjligt, att ers höghet, som är så bevandrad i antiken, ej skulle känna till den rörande historien om Orestes och Pylades, två hjältar, vilka blevo ryktbara genom sina olyckor och sin vänskap. Min vän La Mole är ej mindre olycklig än Orestes, och min vänskap är ej mindre än den Pylades hyste. Han är för närvarande upptagen av en viktig sysselsättning, som påkallar min hjälp. Det är därför omöjligt för mig att skiljas från honom. Varav följer att jag under förutsättning av ers höghets samtycke tar mig en smula ledigt, fast besluten som jag är att dela hans öde, vart det än månde föra mig. Därför förstår nog ers höghet, hur mäktig den makt är, som rycker mig från ers höghets tjänst, och jag misströstar fördenskull ej om att erhålla ers höghets förlåtelse och vågar alltjämt vördnadsfullt kalla mig
Ers kungliga höghets ödmjuke och lydige tjänare
Annibal, greve av Coconnas,
herr de La Moles oskiljaktlige vän.»
När detta mästerverk var färdigskrivet, läste
Coconnas upp det för La Mole, som ryckte på
axlarna.
— Nå, vad säger du? frågade Coconnas, som ej sett eller låtsades ej ha sett axelryckningen
— Jag säger, svarade La Mole, att hertigen kommer att göra narr av oss.
— Av oss?
— Ja, av oss båda.
— Nåja, det är väl i alla fall bättre än om han stryper oss.
— Bah, sade La Mole, skrattande, det ena hindrar kanske inte det andra.
— Nåja, så mycket värre då! Hända vad som hända vill, jag skickar i alla fall av brevet i morgon bittida… Var skall vi tillbringa natten, när vi går härifrån?
— Hos mäster La Hurière. I det där lilla rummet, du vet, där du ville ta livet av mig, innan vi blev Orestes och Pylades.
— Gott, då skall jag låta honom bära brevet till Louvren i morgon.
I detta ögonblick öppnades lönndörren i väggpanelningen.
— Nå, frågade de båda furstinnorna, hur står det till med Orestes och Pylades?
— Guds död! svarade Coconnas, de hålla på att dö av kärlek och hunger.
Mäster La Hurière bar verkligen klockan nio morgonen därpå herr de Coconnas' vördnadsfulla skrivelse till Louvren.