Drottning Margot/Kapitel 53
| ← LII. Frans I:s paviljong |
|
LVI. Acteon → |
LIII.
UNDERSÖKNINGEN.
Det skådespel, som erbjöd sig för de båda unga männen, när de trädde in i kretsen, hör till dem som man aldrig glömmer, även om de blott varat några korta ögonblick.
Karl hade låtit alla de fångna adelsmännen defilera förbi och både han själv och hertigen av Alencon gåvo ivrigt akt på dem i hopp att få se konungen av Navarra.
Då nu det unga paret visade sig i slutet av allén, bleknade hertigen. Karl däremot kände sitt hjärta vidgas, ty inom sig önskade han, att allt vad hans bror förmått honom att göra skulle återfalla på denne själv.
— Han undgår oss ännu en gång, mumlade hertigen bleknande.
I samma ögonblick greps Karl av så häftiga smärtor, att han släppte tyglarna, tog sig med båda händerna i sidorna och jämrade sig högt. Henrik närmade sig ivrigt, men Karl hade hämtat sig innan han hunnit fram.
— Varifrån kommer ni, Henriot? frågade kungen med en sådan skärpa i rösten, att Margareta blev helt förskräckt.
— Från jakten, ers majestät, svarade han.
— Men jakten var nere vid floden och inte uppe i skogen.
— Min falk förföljde en fasan, just som vi stannade för att se på hägern.
— Var är fasanen?
— Här är den. Den är vacker, eller hur?
Och med den mest oskyldiga uppsyn i världen räckte Henrik fram den dödade fågeln, som lyste i azurblått, purpur och guld.
— Men varför kom ni inte efter, då ni fått fasanen.
— Därför att den tagit vägen inåt skogen. Och när vi sedan kommo ned till floden igen, sågo vi att ers majestät begivit sig uppåt ett långt stycke före oss, varför vi satte av i fullt galopp för att få vara med om jaktens fortsättning.
— Och de här adelsmännen, voro de också inbjudna till jakten? frågade Karl.
— Vilka adelsmän? frågade Henrik och såg sig omkring.
— Men för katten, era hugenotter förstås, sade Karl. Om någon har bjudit hit dem, så är det åtminstone inte jag.
— Nej, ers majestät, svarade Henrik, men kanske är det hertigen av Alencon.
— Jag! utbrast hertigen.
— Javisst min bror, fortfor Henrik, berättade ni inte i går, att ni var kung av Navarra. Nåväl, de hugenotter, som begärt att få er till kung, kommer nu för att tacka er för att ni uppfyllt deras begäran och kungen för att han givit sitt samtycke. Inte sant, mina herrar?
— Jo, jo! ropade tjugu röster. Leve hertigen av Alencon! Leve kung Karl!
— Jag är inte hugenotternas konung sade Frans och bleknade av vrede och tillade därpå med en hastig blick på Karl
- Jag hoppas att jag heller
aldrig blir det.
— Det gör ingenting, sade Karl. Men ni skall veta, Henrik, att jag finner allt det här besynnerligt.
— Ers majestät, det här liknar på min ära bra mycket ett förhör med mig! sade Henrik med fast röst.
— Och om så vore, vad skulle ni då svara?
— Att jag är konung liksom ni, sade Henrik i stolt ton, ty det är inte kronan utan börden som skapar kungligheten. Jag kommer därför att svara min svåger och vän, men aldrig min domare.
— Jag skulle i alla fall för en gångs skull gärna vilja ha reda på vad jag skall hålla mig till.
— Må man föra hit de Mouy, sade hertigen. av Alencon, så skall ni få veta det. Herr de Mouy bör vara med bland fångarna.
— Finns herr de Mouy bland fångarna? frågade kungen.
Henrik blev för ett ögonblick orolig och växlade en blick med Margareta. Men hans oro var hastigt stillad. Ingen svarade.
— Herr de Mouy finns inte bland fångarna, sade herr de Nancey. Några av vårt folk tro sig ha sett honom. Men ingen är säker på det.
Alencon mumlade en svordom.
— Nå, inföll Margareta och pekade på La Mole, och Coconnas, vilka ju hade hört hela samtalet och på vilkas klokhet hon ansåg sig kunna lita, de där båda herrarna, som äro i hertigens av Alencon tjänst, kan kanske svara ers majestät.
Hertigen förstod hugget.
— Jag har låtit arrestera dem just för att bevisa, att de inte äro i min tjänst, sade han.
Kungen såg på de båda vännerna och ryckte till när han fick syn på de La Mole.
— Aha, återigen den där provencalaren! utbrast han.
Coconnas bugade sig med utsökt behag.
— Vad gjorde ni när ni blevo arresterade? frågade kungen.
— Vi talade om krigsbedrifter och kärleksäventyr, ers majestät.
— Till häst?… Beväpnade till tänderna?… Färdiga att fly?
— Nej, visst inte, ers majestät, sade Coconnas, ers majestät har blivit illa underrättad. Vi lågo i skuggan av en bok…
— Vad, låg ni i skuggan av en bok?
— Ja, ers majestät, och vi skulle till och med mycket väl ha kunnat fly, om vi hade anat att vi på något sätt förorsakat ers majestäts vrede. Eller hur, mina herrar, fortfor Coconnas, vänd mot soldaterna, säg på er soldatära om ni tror att vi skulle ha kunnat undkomma, ifall vi så hade velat?
— Det förhåller sig i själva verket så, svarade befälhavaren, att dessa herrar inte gjorde en rörelse för att fly.
— Därför att deras hästar voro för långt borta, inföll hertigen av Alencon.
— Jag ber ers höghet ödmjukast om förlåtelse, sade Coconnas, men jag satt just till häst och min vän greve Lérac de La Mole höll sin häst i tygeln.
— Är det sant? frågade kungen vänd mot soldaterna.
— Det är sant, ers majestät, svarade befälhavaren. Då herr de Coconnas fick syn på oss steg han till och med av hästen.
— Men de här handhästarna och de båda lastade mulåsnorna? frågade Frans.
— Vi är väl inga stalldrängar. Det är bäst att låta söka reda på stalldrängen, som vaktade dem.
— Han är inte här, sade hertigen ursinnig.
— Då måtte han ha blivit rädd och gripit till flykten, förklarade Coconnas. Man kan inte begära av en tölp att han skall vara lika kallblodig som en adelsman.
— Alltjämt samma system, utbrast hertigen och gnisslade tänder. Lyckligtvis har jag redan talat om för ers majestät att de här båda herrarna sedan några dagar tillbaka inte längre äro i min tjänst.
— Jag! inföll Coconnas. Skulle jag inte längre ha den äran att tillhöra ers höghet?…
— Guds död, min bäste herre, det bör ni veta bättre än någon annan. Ni har ju begärt ert avsked i ett så oförskämt brev att jag har behållit det och lyckligtvis råkar jag just ha det på mig.
— Åh, sade Coconnas, jag hoppades att ers höghet förlåtit mig det här brevet, som skrevs i ett anfall av dåligt humör. Jag hade fått höra att ers höghet i en korridor i Louvren velat strypa min vän La Mole… Men sedan fick jag höra, att ers höghet inte var ensam utan att det var tre andra personer…
— Tyst, avbröt honom Karl. Vi ha fått nog med upplysningar. Henrik, sade han till kungen av Navarra, ert hedersord på att ni inte flyr?
— Det har ers majestät.
— Vänd tillbaka till Paris, tillsammans med herr de Nancey. Ni har arrest på era rum. Och ni, mina herrar, sade han till de båda vännerna, lämna ifrån er era värjor.
La Mole såg på Margareta. Hon log. Genast lämnade La Mole sin värja till kaptenen, som stod honom närmast. Coconnas gjorde på samma sätt.
— Nå, har man funnit herr de Mouy? frågade kungen.
— Nej, ers majestät, svarade herr de Nancey. Antingen var han inte i skogen eller också har han flytt.
— Det var ledsamt, sade kungen. Låt oss vända tillbaka nu. Jag fryser och känner mig som bländad.
— Det är väl av vreden, inföll Frans.
— Kanske det. Det flimrar för ögonen på mig. Var är fångarna? Jag kan inte se dem längre. Har det blivit mörkt? Åh, förbarmande, jag brinner!… Hjälp, hjälp!…
Den olycklige konungen släppte tyglarna, sträckte ut armarna och föll baklänges. Hovmännen togo emot honom. Alla voro ytterst förfärade över detta förnyade anfall.
Frans höll sig avsides och torkade svetten ur pannan. Han var den ende som kände till den verkliga orsaken till broderns sjukdom.
Kungen av Navarra gav akt på hela detta uppträde med växande förvåning.
— Aha, mumlade han instinktmässigt, när allt kommer omkring var det kanske bra att jag blev hindrad från att fly.
Denna gång var konungen utan medvetande. Man förde fram en bår, på vilken han lades. Margareta passerade förbi La Mole och viskade till honom följande två grekiska ord:
— Mä deidä.
Vilket betyder:
— Frukta ej.
— Vad sade hon åt dig? frågade Coconnas.
— Hon sade åt mig att ej frukta någonting, svarade La Mole.
— Så mycket sämre, mumlade piemontesaren. Alla gånger som de orden ha riktats till mig har jag fått en kula någonstans, ett värjhugg i kroppen eller en blomkruka i huvudet. Frukta ingenting, vare sig det sägs på hebreiska, latin eller franska har alltid för mig varit detsamma som: Se upp!
— Låt oss ge oss av nu, sade befälhavaren för ryttarna
— Är det tillåtet att fråga vart man för oss? frågade Coconnas.
— Till Vincennes, tror jag, svarade befälhavaren.
Under vägen till Louvren återvann konungen medvetandet och hämtade sig en smula. I Nanterre ville han till och med stiga till häst, men man hindrade honom därifrån.
— Skicka efter mäster Ambroise Paré, sade Karl, då man kommit fram till Louvren.
Han steg upp från båren, steg uppför trappan stödd på Tavannes arm och begav sig till sitt rum, dit han befallde att ingen fick följa efter.
Alla hade lagt märke till att han var ytterst allvarsam. Under hela vägen hade han varit mycket tankfull. Han hade ej talat till någon och brydde sig inte längre om vare sig sammansvärjning eller konspiratörer. Det var tydligt att det var hans sjukdom som sysselsatte honom.
Denna så plötsliga, så besynnerliga, så svåra sjukdom företedde en stor likhet med den som iakttagits hos Frans II under tiden närmast före hans död.
Därför var det heller ingen som förvånades över befallningen att ingen utom mäster Ambroise Paré fick komma in.
Karl gick in i sitt sovrum, satte sig på ett slags chäslong och lutade huvudet mot kuddarna. Så kom han att tänka på, att mäster Ambroise Paré möjligen icke var hemma och det således kunde dröja innan han kom, och beslöt sig därför för att draga nytta av väntetiden.
Han klappade i händerna. En vaktsoldat inträdde.
— Underrätta kungen av Navarra om att jag vill tala med honom, sade Karl.
Soldaten bugade sig och försvann.
Karl lutade sig bakåt, han kände huvudet bli allt tyngre och tankarna orediga, ett blodfärgat moln började bölja framför hans ögon, läpparna voro torra. Utan att släcka törsten hade han redan, tömt en hel vattenkaraffin.
Nu öppnades dörren och Henrik inträdde. Herr de Nancey följde efter honom men stannade ute i förmaket.
Kungen av Navarra väntade tills dörren stängts bakom honom. Därefter tog han några steg framåt.
— Ers majestät har låtit kalla på mig?… här är jag nu.
Kungen ryckte till och gjorde en mekanisk rörelse som för att sträcka ut handen.
— Ers majestät, sade Henrik utan att fatta den utsträckta handen, ers majestät glömmer att jag inte längre är er majestäts svåger utan er fånge.
Konungen hällde ut ett glas vatten i handen och fuktade sin panna.
— Vad är sanning i hertigens anklagelse? Svara mig, Henrik.
— Endast hälften är sanning. Det var hertigen som skulle fly och jag skulle följa med honom.
— Varför skulle ni följa honom? frågade Karl. Är ni missbelåten med mig, Henrik?
— Nej, ers majestät tvärtom, jag har endast fått röna godhet av ers majestät, och Gud som läser i våra hjärtan vet vilken djup tillgivenhet jag hyser för min svåger och konung.
— Men det förefaller inte vidare naturligt att fly, från den som man håller av och som håller av en, inföll Karl.
— Jag flydde inte heller för dem som hålla av mig, sade Henrik, utan för dem som hata mig. Tillåter mig ers majestät att tala öppet?
— Ja, gör det.
― De som hata mig här, ers majestät, äro änkedrottningen och hertigen av Alencon.
— Ja, i fråga om hertigen av Alencon säger jag ingenting, men änkedrottningen överhopar ju er med ynnestbevis.
— Det är just därför jag misstror henne, ers majestät. Och jag har minsann skäl för min misstro.
— Mot henne?
— Mot henne eller mot dem som omge henne. Det är furstarnas olycka, som ers majestät väl vet, att bli för väl betjänade.
— Förklara detta för mig… ni har ju lovat att säga mig allt.
— Ers majestät har sagt att ni håller av mig?
— Det vill säga att jag höll av er före ert förräderi, Henriot.
— Men antag att ers majestät håller av mig fortfarande?
— Nåväl, kanske.
— Om ers majestät håller av mig, vill ju ers majestät också att jag skall leva, inte sant?
— Jag skulle bli förtvivlad om det hände er någon olycka.
— Nåväl, två gånger har ers majestät varit nära att bli förtvivlad.
— Hur så?
— Jo, ty två gånger har jag endast försynen att tacka för att mitt liv blivit räddat. Visserligen tog försynen den ena gången ers majestäts gestalt.
— Och den andra gången, vilken gestalt antog den då?
— Den antog gestalten av en man, som man inte gärna skulle tro ha något med försynen att göra… av René. Ja, ers majestät räddade mig från stålet…
Karl rynkade ögonbrynen, ty han erinrade sig nu den natt, då han tagit Henrik med sig til Rue des Barres.
— Och René? frågade han.
— René räddade mig från giftet.
— För tusan, du har verkligen tur, Henriot, utbrast kungen med ett försök att le. Det är inte precis hans yrke.
— Det är två underverk som räddat mig, ers majestät, och det bör ej förtänkas mig om jag vågar tvivla på att det skall komma ett tredje. Jag ville hellre göra rättvisa åt ordspråket: Hjälp dig själv så hjälper dig Gud.
— Varför har du inte talat om detta för mig förut, Henrik?
— Om jag hade talat om det för ers majestät i går, skulle jag ha varit en angivare. I dag är det en helt annan sak: jag är anklagad och försvarar mig.
— Är du säker på det där attentatet, Henriot?
— Lika säker som på det andra.
— Man försökte således förgifta dig?
— Ja.
— På vad sätt då?
— Med ett smink.
— Hur kan man förgifta med smink?
— För tusan, ers majestät, fråga René. Man kan till och med förgifta med handskar…
Karl rynkade ögonbrynen. Men så ljusnade hans drag så småningom.
— Ja, ja, sade han liksom för sig själv, det ligger i den mänskliga naturen att undfly döden.
— Nå, frågade Henrik, är ers majestät nöjd med min öppenhet och tror ers majestät att jag talat om allt?
— Ja, Henriot, ja, du är en bra karl. Du tror således att de som vilja dig ont inte ha förtröttats utan att de skulle göra nya försök?
— Ers majestät, jag förvånar mig jämt och ständigt över att jag ännu är i livet.
— Det är därför att man vet att jag håller av dig, Henriot, som man vill döda dig. Men var lugn, de skola bli straffade för sin onda vilja. Till dess är du fri.
— Fri att lämna Paris, ers majestät?
— Nej, inte det. Du vet väl att det är mig omöjligt att skiljas från dig. För tusan djävlar! Jag måste väl ha någon som håller av mig.
— Om ers majestät således vill behålla mig kvar här, så anhåller jag om en nåd…
— Vad då?
— Om att inte behålla mig som vän utan som fånge.
— Vad nu, som fånge?
— Ja, ers majestät ser ju, att det är er vänskap som bringar mig i fördärvet.
— Du tycker således bättre om mitt hat?
— Ett låtsat hat, ers majestät. Detta hat kommer att rädda mig så länge man tror mig vara i onåd. Då har man inte så bråttom att se mig död.
— Henriot, sade Karl, jag vet inte vad du önskar och jag vet inte vad som är ditt mål, men om dina önskningar inte gå i uppfyllelse och om du inte når det mål du eftersträvar, så skulle jag bli bra förvånad.
— Jag kan således räkna på ers majestäts stränghet?
— Ja.
— Då känner jag mig lugnare. Vad befaller ers majestät nu?
— Gå tillbaka in till dig, Henriot. Jag känner mig sjuk. Jag skall gå och se till mina hundar och sedan gå till sängs.
— Ers majestät borde ha tillkallat en läkare, sade Henrik, illamåendet i dag kan vara allvarligare än ers majestät tror.
— Jag har skickat efter mäster Ambroise Paré.
— Då kan jag dra mig tillbaka med större lugn.
— Sannerligen, utbrast Karl, jag tror att av hela min släkt är du den ende som verkligen håller av mig.
— Är det ers majestäts verkliga mening?
— Ja, på min ära!
— Var då god och överlämna mig åt herr de Nancey som en person som ers majestät inte vill se i livet en månad till. Därigenom skall jag bli i stånd att hålla av er en längre tid.
— Herr de Nancey! ropade Karl.
Kaptenen för livvakten inträdde.
— Jag överlämnar den största brottslingen i hela kungariket i era händer, sade konungen. Ni ansvarar för honom med ert huvud.
Varefter Henrik med förfärad min följde herr de Nancey.