Drottning Margot/Kapitel 56
| ← LV. Vincennes |
|
LVII. De osynliga sköldarna → |
LVI.
VAXFIGUREN.
Sedan åtta dagar tillbaka låg Karl fjättrad vid sängen i en feber, som då och då avbröts av häftiga anfall, vilka liknade epilepsi. Under dessa anfall ropade han ibland så högt, att soldaterna som stodo på vakt i vestibulen, förfärade lyssnade därtill. Efter anfallen låg han utmattad, tyst och med slocknad blick och överlämnade sig åt ammans omsorger.
Vid hovet fanns det ingen som anade den verkliga orsaken till konungens sjukdom. Mäster Ambroise Paré och en kollega till honom hade tagit verkan för orsak och förklarat att det var en maginflammation.
La Mole och Coconnas bevakades strängt i Vincennes. Margareta och hertiginnan av Nevers hade gjort ända till tio försök att komma i förbindelse med dem eller åtminstone skicka till dem en biljett, men de hade inte lyckats.
En morgon kände sig Karl bättre och ville att hovet skulle infinna sig hos honom, fast ingen lever ägde rum. Dörrarna öppnades, och på hans bleka kinder, hans elfenbensgula panna, den feberglöd, som brann i hans ögon, kunde man se, vilka förfärliga härjningar som den okända sjukdomen åstadkommit på den unge konungen.
Rummet var snart fyllt av nyfikna och intresserade hovmän.
Katarina, hertigen av Alencon och Margareta underrättades om att Karl höll mottagning.
Alla tre inträdde kort efter varandra. Katarina var lugn, hertigen smålog och Margareta såg förkrossad ut.
Katarina satte sig vid sin sons huvudgärd utan att märka den blick med vilken denne sett henne nalkas.
Hertigen ställde sig vid sängens fotända.
Margareta stödde sig mot en möbel. Hennes ansikte var blekt och avtärt och då hon fick se sin bror kunde hon ej återhålla en suck och en tår.
Karl, som ingenting undgick, såg denna tår, utstötte en suck och nickade omärkligt åt Margareta.
Denna nick, hur omärklig den än var, kom den stackars drottning Margaretas ansikte att ljusna. Henrik hade ej fått tid att säga henne någonting eller hade kanske ej velat det. Hon var därför orolig för sin make, och hon darrade för sin älskare.
För sin egen del fruktade hon ingenting. Hon kände La Mole och visste, att hon kunde lita på honom.
— Nå, min käre son, frågade Katarina, hur känner ni er nu?
— Bättre, min mor, bättre.
— Och vad säger era läkare?
— Mina läkare… åh, de äro stora doktorer, svarade Karl och brast i skratt, det bereder mig verkligen ett sant nöje att höra dem diskutera min sjukdom. Amma, ge mig att dricka.
Amman lämnade Karl en kopp med hans vanliga dryck.
— Vad låta de er ta in, min son?
— Åh, min mor, vem kan känna till deras preparat? svarade konungen och satte girigt i sig läkedrycken.
— Vad min bror behövde, sade Frans, vore att komma upp och ut i solen. Jakten, som han tycker så mycket om, skulle göra honom gott.
— Ja, svarade Karl med ett leende, vars uttryck det var omöjligt att tyda, den sista jakten bekom mig emellertid mycket illa.
Dessa ord sades i en så besynnerlig ton, att samtalet avstannade. Kungen nickade lätt. Hovmännen förstodo att mottagningen var slut och drogo sig tillbaka.
Hertigen av Alencon gjorde en rörelse för att närma sig sin bror, men en inre instinkt höll honom tillbaka. Han bugade sig och gick.
Margareta fattade den avmagrade hand, som brodern räckte henne, kysste den och avlägsnade sig.
Katarina ensam satt kvar vid sängens huvudgärd. När Karl fann sig ensam med henne lutade han sig tillbaka med samma förfäran som man ryggar tillbaka för en orm.
Efter Renés bekännelser och sina egna slutsatser var Karl nu ej längre nog lycklig att ens kunna tvivla.
Han visste nu med bestämdhet vem och vad som orsakade hans död.
När därför Katarina närmade sig sängen och sträckte fram emot honom sin hand, vilken var lika kall som hennes blick, ryste han och kände fruktan.
— Ni stannar kvar, min mor? sade han.
— Ja, min son, svarade Katarina, jag har viktiga saker att tala med er om.
— Tala, min mor, sade Karl och lutade sig ännu längre tillbaka.
— Ers majestät, sade änkedrottningen, jag hörde er nyss försäkra, att era läkare äro stora doktorer…
— Det säger jag fortfarande.
— Men vad ha de gjort sedan ni blev sjuk?
— Ingenting, det är nog sant… men om ni hade hört allt vad de sagt… sannerligen, min mor, man skulle vilja vara sjuk bara för nöjet att få höra på så lärda utläggningar.
— Vill ni att jag skall tala om för er en sak, min son?
— Vad då… säg ut!
― Jo, jag misstänker, att alla de där stora doktorerna inte alls känna till er sjukdom!
— Verkligen, min mor?
— Att de kanske ha iakttagit verkningarna, men inte kunnat se orsaken.
— Det är möjligt, sade Karl, som ej förstod varthän hans mor ville komma.
— Och fördenskull behandla de symptomen i stället för att behandla själva sjukdomen.
— Ja sannerligen, sade Karl förvånad, jag tror att ni har rätt, min mor.
— Nåväl, min son, det är svårt både för mitt hjärta och för statens välfärd att ni ligger sjuk så länge, och därför har jag tillkallat de allra förnämsta lärde…
― I läkekonsten?
― Nej, i en mycket djupare konst, en konst som når ej blott till kroppen utan som även ger möjlighet att läsa djupt inne i själen.
— En mycket vacker konst, min mor, som man gör rätt i att inte lära kungarna… Och era förfrågningar ha lett till ett resultat? fortfor han.
— Det som jag hoppades. Jag kan nu tillförsäkra ers majestät det medel som skall komma ers majestäts kropp och själ att tillfriskna.
Karl ryste. Han trodde att hans mor tyckte att han dog för långsamt och därför beslutat med vett och vilja avsluta den gärning hon påbörjat utan att veta det.
— Vilket är detta medel? frågade Karl, reste sig upp på armbågen och såg på sin mor.
— Det finns i själva det onda, svarade Katarina.
— Vilket är då det onda?
— Hör nu på mig, min son, sade Katarina. Har ni inte ibland hört talas om att det finns hemliga fiender, som kunna döda sina offer på avstånd?
— Med stål eller med gift? frågade Karl utan att ett ögonblick förlora ur sikte sin mors orörliga ansikte.
— Nej, med ännu säkrare och ännu förfärligare medel, sade Katarina.
― Förklara er närmare, min mor.
— Min son, frågade florentinskan, tror ni på kabbalistiken och magien?
— Ja, mycket, svarade Karl och undertryckte ett leende av förakt och misstroende.
— Nåväl, fortfor Katarina ivrigt, det är därifrån ert onda kommer. En fiende till ers majestät, som ej vågat anfalla er öppet, har konspirerat i mörkret. Han har satt i gång mot ers majestät en sammansvärjning som är så mycket mera fruktansvärd som han ej hade några medbrottslingar och som sammansvärjningens hemliga trådar ej voro möjliga att få tag i.
— Åhå! utbrast Karl full av ovilja över denna bakslughet.
— Tänk efter, fortfor Katarina, och erinra er vissa flyktplaner, som skulle tillförsäkra mördaren straffrihet.
— Mördaren, utbrast Karl, mördaren! Har man således försökt mörda mig, min mor?
Katarina rullade skrymtaktigt med ögonen under de vissna ögonlocken.
— Ja, min son, ni tvivlar kanske därpå, men jag har blivit förvissad därom.
— Jag tvivlar aldrig på vad ni säger mig, sade kungen bittert. Och hur har man försökt mörda mig, det skulle jag gärna vilja veta?
— Genom trolldom, min son.
— Förklara er närmare, min mor, sade Karl och besegrade sin motvilja för att helt och hållet spela iakttagarens roll.
— Om den fiende, som jag talar om och som ordnat allt och var säker om att lyckas — om han hade fått tillfälle att komma undan, så skulle kanske ingen ha fått klart för sig den verkliga orsaken till ers majestäts sjukdom. Men lyckligtvis vakade er bror över ers majestät.
— Vilken bror? frågade Karl.
— Er bror hertigen av Alencon.
— Javisst, det var sant, jag glömmer alltid att jag har en bror, mumlade kungen och skrattade bittert. Och ni säger således, min mor…
— Att han lyckligtvis avslöjade den materiella sidan av sammansvärjningen mot ers majestät. Men ett oerfaret barn som han var spårade han endast en helt vanlig sammansvärjning. Jag däremot anade en vida mer betydelsefull handling, ty jag känner den skyldiges natur.
— Aha, min mor, man skulle kunna tro att ni talar om kungen av Navarra, sade Karl, som ville se hur långt hans mor skulle gå i förställning.
Katarina slog hycklande ned ögonen.
― Jag har låtit arrestera honom för det där äventyret och föra honom till Vincennes, fortfor konungen. Skulle han kanske vara mer skyldig än jag trodde?
― Känner ni en förtärande feber? frågade Katarina.
— Javisst, svarade Karl och rynkade ögonbrynen.
— Känner ni en brännande smärta invärtes?
— Ja, svarade Karl och mulnade alltmer.
— Skarpa smärtor i huvudet som komma från ögonen och gå in åt hjärnan, alldeles som om pilar kördes in i ögonen…
— Javisst, javisst, min mor, jag känner det precis så. Åh, ni kan verkligen beskriva min sjukdom väl!
— Nåväl, allt detta är mycket enkelt, sade änkedrottningen. Se här…
Därmed tog hon fram ett föremål och räckte det till kungen.
Det var en figur av gult vax, omkring tio tum tum hög, klädd i en kunglig mantel.
— Nå, frågade Karl, vad är det med den här lilla figuren?
— Vad har den på huvudet? frågade Katarina.
— En krona, svarade Karl.
— Och i bröstet?
― En nål.
— Nå?… Känner ers majestät inte igen sig själv?
― Jag?
— Ja, ers majestät, det skall föreställa er själv med er krona och er kungamantel.
— Nå, vem har gjort den här figuren? frågade Karl som nu började bli trött på denna komedi. Kungen av Navarra, antar jag?
— Nej, ers majestät.
— Inte?… Då förstår jag er inte längre.
— Jag sade nej, därför att ers majestät kunde vilja ha exakta bevis. Jag skulle ha svarat ja, om ers majestät hade ställt frågan på annat sätt.
Karl svarade ej. Han sökte läsa i denna dunkla själ, som blev obegriplig för honom i samma ögonblick som han tyckt sig se rakt igenom den.
— Ers majestät, fortfor Katarina, den här figuren har genom er generalprokurator Laguesles försorg blivit tillvaratagen i den unge mans bostad, vilken vid falkjakten höll en handhäst i beredskap åt kungen av Navarra.
— Hos herr de La Mole? frågade kungen.
— Ja. Vill ers majestät ännu en gång se på stålnålen, som genomborrar figurens hjärta. Se efter vilken bokstav som står på papperslappen som är fäst därvid.
— Jag ser ett M, svarade Karl.
— Det betyder mort (död), det är den magiska formeln, ers majestät.
― Således, min mor, sade Karl är det herr de La Mole, som traktar efter mitt liv?
— Ja, på samma sätt som dolken traktar efter hjärtat. Men bakom dolken finns en hand som för den.
— Där ha vi således orsaken till det onda varav jag lider. Hur skall man få bukt med det? frågade Karl. Ni vet det nog, min mor, men jag har inte liksom ni sysslat med dylika saker hela mitt liv, och därför är jag mycket okunnig i kabbalistik och magi.
― Upphovsmannens död bryter trolldomen… det är allt. Samma dag som trolldomen brutits kommer det onda att försvinna, svarade Katarina.
— Verkligen? frågade Karl med förvånad min.
— Vad, har ni inte reda på det?
― Nej, för tusan, jag är inte trollkarl, jag, svarade kungen.
— Nåväl, nu är väl ers majestät övertygad, inte sant? frågade Katarina.
― Fullständigt.
― Det är inte bara av vänlighet som ers majestät säger så?
― Nej, min mor, jag säger det ur djupet ur mitt hjärta.
Katarinas ansikte ljusnade.
— Gud vare lovad! utropade hon, som om hon trodde på en Gud.
— Ja, Gud vare lovad! upprepade Karl ironiskt. Jag vet nu vad jag skall tillskriva orsaken till mitt nuvarande tillstånd och följaktligen också vem jag skall straffa.
— Vi skola således straffa…
— Herr de La Mole. Sade ni inte att han var den skyldige?
— Jag har sagt att han var verktyget.
— Nåväl, låt oss därför i första rummet tänka på herr de La Mole, det är huvudsaken. Alla dessa anfall som jag drabbas av kunna väcka till liv farliga tankar i vår omgivning. Det är nödvändigt att man bringar ljus över saken, så att sanningen kommer i dagen.
— Således, herr de La Mole.
— Passar mig alldeles förträffligt som den skyldige. Jag godtager honom. Och om det finns en medbrottsling, så skall han tala.
— Åh, mumlade Katarina, om han inte talar, så skall man tvinga honom att tala. Vi ha osvikliga medel i dylika fall.
Därpå steg hon upp och sade högt:
— Ers majestät tillåter således att undersökningen. börjar?
— Jag önskar det, min mor, svarade Karl, och ju förr dess hellre.
Katarina tryckte sin sons hand utan att förstå den nervösa darrning, som därvid genomilade den, och avlägsnade sig utan att kunna höra kungens krampaktiga skratt och den dova och förfärliga förbannelse, som följde på detta skratt.
Kungen frågade sig själv om det inte kunde vara farligt att låta denna kvinna gå så där, ty på några timmar skulle hon kanske ställa till en mängd ont, som han sedan ej skulle kunna råda bot på.
I samma ögonblick som dörrdraperiet föll tillbaka bakom Katarina, hörde han ett lätt frasande bakom sig och såg Margareta lyfta upp draperiet framför den gång, som ledde till hans amma. Margaretas bleka ansikte, förfärade blick och flämtande bröst vittnade om den mest våldsamma sinnesrörelse.
— Åh, ers majestät! utropade hon och störtade fram till sin brors säng, ni vet väl att hon ljuger!
— Vilken… hon? frågade Karl.
— Hör mig, Karl, det är visserligen förfärligt att anklaga sin mor, men jag anade att hon stannade kvar inne hos er för att förfölja dem ännu mer. Men vid mitt liv, vid ert, vid bådas själar svär jag, att hon ljuger!
— Förfölja dem!… Vilka förföljer hon?
Båda talade instinktmässigt med låg röst. Man skulle ha kunnat tro att de fruktade för att höra sin egen röst.
— Först och främst Henrik, er Henriot, som håller av er och som är er mera tillgiven än någon annan i världen.
— Tror du det, Margot? frågade Karl.
— Åh, ers majestät, jag är säker på det.
— Det är jag också.
— Men om ni är säker på det, min bror, frågade Margareta häpen, varför har ni då låtit arrestera honom och! föra honom till Vincennes?
— Därför att han själv har bett mig om det. Ja, han har så besynnerliga idéer, Henriot. Kanske han misstar sig, kanske har han rätt, en av hans idéer är emellertid att han är säkrare om han är i onåd hos mig än om jag visar mig välvillig mot honom, och att han är betydligt tryggare på avstånd från mig, betydligt säkrare i Vincennes än i Louvren.
— Jag förstår, sade Margareta. Således är han nu i säkerhet?
— För tusan, lika säker som en människa kan vara, som Beaulieu ansvarar för med sitt huvud.
— Tack, min bror. Det var Henrik. Men…
— Men vad då? frågade Karl.
— Det är en annan person, eders majestät, men som nu i alla fall intresserar mig…
— Vem är denna person?
— Ers majestät, skona mig… jag skulle knappt våga säga namnet för min bror, och för min konung vågar jag det inte alls…
— Det är herr de La Mole, inte sant? frågade Karl.
— Ack, utbrast Margareta, ers majestät ville döda honom en gång förut och han kom endast genom ett underverk undan er kungliga hämnd.
— Det var när han endast hade gjort sig skyldig till ett brott, Margot. Men nu när han har begått två…
— Ers majestät, han har inte begått det andra.
— Men, Margot, har du inte hört vad vår kära mor har sagt?
— Jag har ju redan talat om för er, Karl, sade Margareta och sänkte rösten, att hon ljög.
— Ni vet kanske inte att det finns en vaxfigur, som man hittat hos herr de La Mole?
— Jo, min bror, det vet jag.
— Att denna figur är genomborrad i hjärtat av en nål, och att det sitter en liten fana i denna nål med bokstaven M?
— Det vet jag också.
— Vet du också, att figuren har en kunglig mantel och en krona?
— Jag vet allt det där.
— Nå, vad säger du om det?
— Jag säger, att den där lilla figuren med kunglig mantel och kunglig krona inte föreställer en man utan en kvinna.
— Bah, sade Karl, vad skall då den där nålen genom hjärtat betyda?
— Det är en trolldom som avser att man skall bli älskad av den där kvinnan och inte att någon människa skall dö.
— Men den där bokstaven M?
— Den betyder inte mort, som änkedrottningen säger.
— Vad betyder den då? frågade Karl.
— Den betyder namnet på den kvinna, som La Mole älskade.
— Och denna kvinna heter?…
— Hon heter Margareta, sade drottningen av Navarra och föll ned på knä, tog konungens hand och tryckte mot den sitt ansikte, som var vått av tårar.
― Tyst, min syster! sade Karl och såg sig omkring med glänsande blick under rynkade ögonbryn. Ni har ju själv lyssnat, nu kunde det stå någon annan och lyssna i stället.
—— Åh, vad betyder det för mig, sade Margareta och höjde på huvudet, om hela världen vore där och hörde det! Inför hela världen skulle jag förklara alt det är skamligt, att använda sig av en adelsmans kärlek för att skada hans anseende med misstanken för mord.
— Margot, om jag skulle tala om för dig, att jag lika väl som du har reda på vad som är sant och vad som inte är sant…
— Min bror!
— Om jag skulle säga dig, att herr de La Mole är oskyldig.
― Ni vet det…
— Om jag skulle säga dig att jag vet vem den verklige skyldige är.
— Den verkligen skyldige! utropade Margareta, men har det då blivit begånget ett brott?
— Ja, medvetet eller ofrivilligt har ett brott blivit begånget.
— Mot er?
— Ja, mot mig.
— Det är omöjligt!
— Omöjligt?… Se på mig, Margot.
Den unga kvinnan såg på sin bror och ryste när hon märkte hur förfärligt blek han var.
— Margot, jag har inte tre månader kvar att leva, sade Karl.
— Ni, min bror! Du, min Karl, utropade hon.
― Margot, jag har blivit förgiftad.
Drottningen uppgav ett rop.
— Tyst! sade Karl. Man måste tro att jag dör på grund av trolleri.
— Och ni känner den skyldige?
— Jag vet vem det är.
— Ni har redan sagt att det inte är de La Mole.
— Nej, han är det inte.
— Det är säkert inte Henrik heller.
— Nej.
— Store Gud… skulle det kunna vara…
— Vem då?
— Min bror… Frans… mumlade Margareta.
— Kanhända.
— Eller… eller… Margareta sänkte rösten… eller vår mor?
Karl teg.
Margareta såg på honom, läste i hans blick svaret på sin fråga och föll ned över en fåtölj.
— O min Gud, o min Gud, mumlade hon, det är omöjligt!
— Omöjligt, sade Karl med ett skärande skratt, det är ledsamt att René inte är här… han skulle kunna berätta för dig min historia.
— René?
— Ja. Han skulle till exempel kunna tala om för dig, hurusom en dam, som han inte vågar neka någonting, begärt av honom en bok i hans bibliotek, att ett fint gift har blivit hällt på varje sida i denna bok, hurusom detta gift, som avsetts för någon, jag vet inte vem, i stället fallit i händerna på en annan person genom en slumpens nyck eller försynens skickelse. Men eftersom René inte är här så kan du få se boken, den finns därinne i mitt rum och du kan läsa vad florentinaren själv skrivit där om hur denna bok, som innehåller nog med gift för tjugu personer, har kommit i hans landsmaninnas händer.
— Tyst, tyst, Karl, bad Margareta.
— Nu ser du väl, att det är nödvändigt, att man tror att jag dör genom trolldom.
— Men det är skamligt, det är avskyvärt… Nåd! Ni vet ju att han är oskyldig.
— Ja, det vet jag, men det är nödvändigt att man tror att han är skyldig. Du måste därför finna dig i att din älskare dör. Det är bra litet för att rädda den franska konungaättens ära. Jag finner mig i döden, för att hemligheten må dö med mig.
Margareta lät huvudet sjunka. Hon förstod, att hos konungen kunde hon ingenting uträtta till La Moles räddning. Gråtande lämnade hon konungen. Nu hade hon blott sig själv att lita till.
Under tiden förlorade Katarina inte en minut, alldeles som Karl förutsett. Hon skrev till generalprokuratorn Laguesle följande brev, som blivit bevarat åt eftervärlden och som kastar ett blodigt skimmer över denna tragedi:
»Herr prokurator, man har i kväll försäkrat mig att La Mole gjort sig skyldig till trolldom. I hans bostad i Paris har man funnit en mängd onda ting, såsom böcker och papper. Jag ber er tillkalla förste presidenten och så fort som möjligt anställa en undersökning rörande den vaxbild, som han och hans medbrottsling givit ett styng i hjärtat, och detta mot konungen. Katarina.»