Dubbelgångaren

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Det gula ansiktet
Sherlock Holmes äventyr – Tredje samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Dubbelgångaren
Gloria Scotts öde  →
På Wikipedia finns en artikel om Dubbelgångaren.


[ 48 ]

DUBBELGÅNGAREN

Kort tid efter mitt giftermål hade jag som praktiserande läkare slagit mig ner i trakten av Paddington. Gamle mr Farquhar, min företrädare på platsen, hade en gång i tiden haft mycket god praktik, men hans tilltagande ålder och den nervsjukdom, av vilken han led, hade kommit den att betydligt minskas. Allmänheten hyllar, helt naturligt, den åsikten, att den, som vill kurera andra, själv måste vara frisk, och ser med misstro på den läkare, vars kunskaper ej räcka till att råda bot för hans egna krämpor. Allteftersom hans hälsa försämrades, avtog således den gamla doktorns praktik, och när jag övertog denna, hade inkomsterna från tolv hundra pund om året gått ner till endast tre hundra. Jag litade emellertid på min ungdom och energi och var viss om, att praktiken inom få år skulle vara lika blomstrande som förr. De första tre månaderna efter det jag blivit min egen hade jag mycket att ordna och ställa med och såg ej ofta till min vän Sherlock Holmes. Det fattades mig tid att gå till Baker Street, och vanligen kunde endast viktiga, med hans yrke förbundna angelägenheter locka honom utomhus. En morgon i juni, just som jag efter frukosten satt och ögnade igenom The British Medical Journal, blev jag därför på det högsta förvånad över att efter en häftig ringning på [ 49 ]klockan få höra min gamle väns höga, litet gälla röst.

»Å, min käre Watson», sade han, i det han steg in i rummet, »jag är verkligen riktigt glad över att äntligen råka dig. Jag hoppas, att mrs Watson är fullkomligt återställd efter de något väl häftiga sinnesrörelser, som stodo i samband med vårt äventyr: De fyras tecken

»Tack, vi må mycket bra bägge två», svarade jag och skakade hjärtligt hand med honom.

»Jag hoppas ock», fortfor han, i det han slog sig ner i min gungstol, »att omsorgerna om dina patienter ej helt och hållet förtagit ditt intresse för våra små äventyr?»

»Tvärtom», svarade jag. »Senast i går kväll såg jag igenom mina gamla anteckningar och klassificerade en del av våra resultat.»

»Jag hoppas, att du ej anser samlingen fullfärdig?»

»Ingalunda — jag begär inte bättre än att få vara med om ett par 'äventyr' till.»

»I dag, till exempel?»

»Ja, varför inte, om du så vill.»

»Och så långt härifrån som Birmingham?»

»Gärna, om det så skall vara.»

»Och din praktik.»

»Jag hjälper min granne, när så behövs, och han är alltid redo att stå till tjänst igen.»

»Det var ju förträffligt!» sade Holmes, lutade sig tillbaka i stolen och granskade mig med halvslutna ögon länge och uppmärksamt. »Jag ser emellertid, att du på sista tiden inte varit riktigt kry. Sommarförkylningar äro också alltid ledsamma och svåra att bli av med.»

»Jag måste hålla mig inne tre hela dar förra veckan. Men jag trodde, att alla spår av den lilla influensaattacken hade försvunnit.»

»Det ha de ock — du ser ovanligt frisk och duktig ut.»

»Hur hade du då fått reda på, att jag varit förkyld?»

»Min käre Watson, du känner till mina metoder.»

»Du kunde alltså sluta dig till det?»

»Ja, naturligtvis.»

»Och av vad?»

»Av dina skor.»

Jag kastade en blick på mina nya blanklädersskor.

»Hur i all världen — — —?» började jag, men Holmes besvarade min fråga, innan jag hunnit avsluta den.

»Dina skor äro nya», sade han. »Du har på sin höjd begagnat dem ett par veckor. Sulorna, som du just i detta ögonblick vänder mot mig, äro en smula svedda. Jag trodde först, att de blivit våta och sedan under torkningen råkat komma för nära elden. Men under hålfoten sitter en liten rund papperslapp, försedd med handelsmannens hieroglyfer; fuktigheten skulle naturligtvis ha kommit den lilla etiketten att falla av. Alltså antog jag, att du suttit med fötterna sträckta mot brasan, och det är något en man sällan gör, till och med under en så regnig juni som denna, så framt han är vid full vigör.»

Lik alla andra Holmes' slutledningar tycktes även denna vara enkelheten själv, sedan den väl fått sin förklaring. Holmes läste mina tankar, och hans leende hade en liten anstrykning av bitterhet.

»Jag tror, att jag förringar mitt eget värde, när jag förklarar saker och ting», sade han. »Resultat utan synbar orsak verka vida mer imponerande. Du kommer således med till Birmingham?»

[ 50 ]»Ja visst. Vad slags 'affär' är det fråga om?»

»Du skall få höra alltsammans, när vi väl kommit på tåget. Min klient sitter här utanför i en droska, och väntar på oss. Kan du snart bli färdig?»

»Inom ett ögonblick.»

Jag skrev ett par rader till min granne, förklarade med några ord saken för min hustru och skyndade ut till Holmes, som otåligt väntande stod på trappan.

»Din granne är också läkare?» sade han och pekade på namnplåten.

»Ja. Han flyttade hit på samma gång som jag.»

»Vad säger du om hans praktik?»

»Den är lika god som min, antar jag.»

»Nej, min gosse lille, det är den inte.»

»Hur vet du det?»

»Trappstegen, trappstegen, min vän! Dina äro mycket mera nötta än hans. Men nu till vår 'affär!' Herrn därnere i droskan är min klient, mr Hall Pycroft. Tilllåt mig att presentera dig för honom. Snärta till hästen litet, kusk! Vi ha nätt och jämt tid att hinna fram till stationen, innan tåget går.»

Den herre, vars bekantskap jag på detta sätt så oväntat gjorde, var en lång, välväxt ung man med öppet, redbart ansiktuttryck; han hade klar, blomstrande hy och små ljusa mustascher. Han bar en splitterny »cylinder» och en välsittande kostym av fint svart kläde, såg ut som en »smart» affärsman och tillhörde efter allt att döma den klass av Citybefolkningen, som fått namn av »Cockneys», den klass, som skänker vårt försvarsväsen de bästa frivilliga skarpskyttarna och förser oss med fler atleter och sportsmän än någon annan folkklass i hela riket. Hans runda, rödblommiga anlete hade av 'naturen ett glatt, sorglöst uttryck, men kring hans läppar låg nu ett drag av halvt låtsat, halvt verkligt bekymmer. Det var likväl ej förrän vi allesammans befunno oss i en första klassens kupé på väg till Birmingham, som jag fick reda på varför han vänt sig till Sherlock Holmes.

»Nu få vi vara ostörda hela sjuttio minuter», sade Holmes. »Jag skulle gärna se, mr Pycroft, att ni berättade er mycket intressanta upplevelse för min vän, doktor Watson, och alldeles på samma sätt, som ni gjort det för mig, helst med än flera detaljer, om det är er möjligt. Mig kan det heller ej skada att än en gång få höra er redogörelse för vad, som tilldragit sig. Det är en 'affär', Watson, som kan bli av stort intresse; den kan ock visa sig vara helt banal, men i alla händelser erbjuder den en mängd bizarra drag av det slag, som både du och jag tycka om att studera. Seså, mr Pycroft, jag lovar att ej vidare avbryta er.»

Vår unge reskamrat gav mig förstulet ett skälmskt ögonkast.

»Det ledsamma i historien är», sade han, »att jag förefaller mig själv som en fördömd narr. Naturligtvis kan alltsammans vara rent spel, och jag inser ej, hur jag skulle ha kunnat handla annorlunda än jag gjort; men om jag går miste om min plats utan att ha fått en annan i stället, skall jag aldrig glömma, hur enfaldigt jag burit mig åt. »Jag hade en ganska god anställning hos Coxon & Woodhouse i Draper's Garden, men som ni kanske minns, råkade de i våras illa ut i anledning av det venezuelska lånet och stodo på huvudet. När kraschen kom, hade jag varit hos dem i fem år, och gamle Coxon gav mig riktigt finfina intyg; men naturligtvis stod jag där på bar backe, jag, liksom mina tjugusju kamrater. Gång på gång försökte jag få en ny plats; men det fanns så många mer än jag, som ville ha arbete, och dessutom rådde under flera månader fullkomlig stiltje i affärsvärlden. Hos Coxons hade jag [ 51 ]haft tre pund i veckan, och av denna lön hade jag lagt av omkring sjuttio pund; men hur sparsamt jag än levde, försvunno mina slantar som snö för solen. Slutligen stod jag alldeles rådvill — jag kunde knappt skrapa ihop pengar nog att köpa frimärke, när jag skulle svara på en annons. Jag hade slitit ut mer än ett par sulor bara genom att springa i kontorstrappor, och likväl tycktes jag lika långt från allt hopp om anställning som förut.

Slutligen såg jag en plats annonserad ledig hos Mawson & Williams, den stora mäklarefirman på Lombard Street. Eastcheap är kanske inte mycket i er väg, men jag kan tala om för er, att den firman är en av de rikaste i London. Platsen finge sökas endast genom brev. Jag sände in min ansökan och mina rekommendationer men utan minsta hopp om att bli antagen. Emellertid fick jag med omgående det svar, att om jag måndagen därpå ville infinna mig på kontoret, kunde jag få tillträda platsen genast, förutsatt likväl, att mitt utseende och sätt voro till behag. Ingen utomstående har reda på, hur det tillgår i fall som detta. Somliga säga, att chefen bara sträcker ut handen och öppnar det första brev han får tag i. Detta må vara sant eller ej, men i alla händelser hade jag tur den gången, och har aldrig känt mig gladare till sinnes. Jag fick ett pund mer i veckan än jag förut haft, och göromålen voro ungefär de samma som hos Coxons.

»Och nu kommer den egendomliga delen av historien. Jag bodde ute i Hampstead — 17 Potter's Terrace är min adress. Samma kväll jag fått löfte om den omtalade platsen, satt jag helt förnöjd och bolmade på min gamla pipa, när min värdinna kom och gav mig ett visitkort, på vilket stod 'Arthur Pinner, finansagent'. Jag hade aldrig hört det namnet förr och hade ingen aning om vad karlen kunde vilja mig, men naturligtvis bad jag henne visa honom upp på mitt rum. Inom ett par minuter öppnades dörren för en medelstor, mörkhyad, svartögd person med kolsvart helskägg och en näsa, som stötte betydligt i rött. Han hade ett raskt, ogenerat sätt och talade kort och avmätt, likt en man, som känner tidens värde.

»'Mr Hall Pycroft, antar jag', sade han.

»'Ja visst', svarade jag och gav honom en stol.

»'För ej länge sedan anställd hos Coxon & Woodhouse?'

»'Alldeles riktigt.'

»'Och numera tillhörande Mawson's ordinarie personal?'

»'Fullkomligt rätt.'

»'Ja, ser ni', sade han, 'saken är den, att jag hört otroligt mycket beröm om er finansiella duglighet. Ni kommer väl ihåg Parker, som var Coxons kontorschef och högra hand? Han kan aldrig nog sjunga ert lov.'

»Naturligtvis blev jag glad över att höra detta. Jag hade alltid på kontoret ansetts för 'smart', men aldrig drömt om, att man på detta sätt talade om mig i City.

»'Har ni gott minne?' frågade han.

»Å ja — tämligen', svarade jag blygsamt.

»'Har ni följt noteringarna på Börsen under den tid, ni varit utan anställning?'

»'Ja visst; jag läser The Stock Exchange List var morgon.'

»'Det bevisar verkligt intresse för ert yrke!' utbrast han. 'På så sätt kommer man fram här i världen. Ni har väl ingenting emot, om jag examinerar er en smula? Låt mig se! Hur står Ayrshire-aktierna?'

»'Ett hundra fem å ett hundrafem och en fjärdedel.'

»'Och Nya Zeeländigarna?'

»'Ett hundra fyra?'

[ 52 ]»'Och de engelska 'Broken Hills'?'

»'Sju å sju och en halv.'

»'Beundransvärt!' utropade han. 'Det slår ju alldeles in med vad jag redan hört sägas. Unge man, ni är mycket för begåvad att bli simpel bokhållare hos Mawson's!'

»Som ni nog kan tänka er, blev jag ytterst förvånad över detta utbrott.

»'Å', sade jag, 'andra människor tyckas inte hysa så hög tanke om mig som ni, mr Pinner. Det har varit ett styvt göra att få den platsen, och jag är mer än belåten med den.'

»'Men, min bäste herre, ni borde sträva högre än så — ni är ingalunda i er rätta sfär. Nu ska' jag säga er, vad som fört mig hit; — det, som jag har att erbjuda er är litet nog i jämförelse med er duglighet, er eminenta förmåga, men mot Mawsons anbud är det som dag mot natt. Låt mig se! När skulle ni infinna er hos Mawsons?'

»'Om måndag.'

»'Jaså — jaså! Vad säger ni, i fall jag slår vad med er om, att ni inte kommer att gå dit?'

»'Inte gå till Mawsons?!'

»'Just det, ja! Om måndag är ni disponent för Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget, som har hundratrettiofyra filialer i Frankrikes större städer och byar och fullständiga kontor i Brüssel och San Remo.'

»Jag formligen kippade efter andan.

»'Jag har aldrig hört talas om det bolaget', framstötte jag slutligen.

»'Det är mer än troligt. Företaget har hållits hemligt, enär kapitalet anskaffats på privat väg — det var en alldeles för god affär att låta allmänheten få nys om. Min bror, Harry Pinner, har grundat bolaget och blev efter lottning med ett par andra styrelseledamöter utsedd till verkställande direktör. Han vet, att jag har försänkningar här på platsen och har därför bett mig skaffa reda på en ung man med ej alltför stora anspråk — en duglig, arbetsam, litet 'rivande' ung man, som förstår sätta sig i respekt. Jag hade redan hört talas om er av Parker, och det är därför jag i kväll begivit mig hit. Vi kunna ej erbjuda er mer än fattiga femhundra att börja med — — —'

»'Fem hundra pund om året!' nästan skrek jag.

»'Ja — till att börja med — men ni får en procent på allt, vad edra agenter lyckas sälja, och ni kan tro mig, när jag säger, att det kommer att inbringa er mer än er lön.'

»'Men jag förstår mig alls inte på dylika affärer.'

»'Å prat — ni förstår er ju på siffror.'

»Det gick alldeles runt i huvudet på mig, och jag kunde knappt sitta stilla på min stol. Men plötsligt greps jag av vissa tvivelsmål.

»'Jag vill vara fullt uppriktig mot er', sade jag. 'Mawson ger mig ej mer än tvåhundra, men Mawson är säker. Och jag vet ju alls ingenting om ert bolag.' — han är 'smart' med besked, den här pojken!' utbrast han i full extas. 'Ni är rätte mannen för oss, min unge vän! Ni är inte lätt att övertala, och det är fullkomligt rätt gjort av er. Men här ha vi en hundrapundsedel; om ni tror, att det blir affär oss emellan, kan ni stoppa den i er ficka som förskott på er lön.'

»'Det är ovanligt gentilt handlat', sade jag. 'När skulle jag övertaga mina nya plikter?'

»'Kom till Birmingham i morgon vid ettiden', sade han. 'Här har ni en biljett till min bror. Han träffas i N:r 126 B Corporation Street, där bolagets tillfälliga lokaler äro belägna. Han måste naturligtvis bekräfta [ 53 ]mitt val — men oss emellan sagt, så kan ni anse saken fullt avgjord.'

»'Jag vet verkligen inte, hur jag skall kunna uttrycka min tacksamhet, mr Pinner', sade jag.

»'Tala inte om det, min unge vän — det har bara gått er efter förtjänst! Det finns ju ett och annat — idel formaliteter — som jag måste avhandla med er. Ni har en bit papper liggande bredvid er. Var snäll och skriv: 'Härmed antager jag disponentbefattningen hos Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget mot en minimilön av femhundra pund om året.'

»Jag gjorde som han bad mig, varefter han stoppade papperet i sin ficka.

»'En sak till — vad ämnar ni göra med Mawsons?'

»I min glädje hade jag totalt glömt Mawson.

»'Jag skall skriva och ta tillbaka min ansökan.'

»'Det är just det jag önskar att ni inte ska' göra', sade han. 'Jag har haft mycket bråk med Mawsons prokurist för er skull. Jag gick dit för att göra mig underrättad om er, och han var ytterst ohövlig, nästan oförskämd — anklagade mig för att vilja locka och tubba er från firman och annat mer av samma slag. Slutligen miste jag tålamodet. 'Om ni vill behålla en duktig karl', sade jag, 'så måste ni betala honom efter förtjänst.' Han tar hellre en liten lön hos oss än en stor hos er', sade han. 'Jag slår vad med er om en fempundsnot', sade jag, 'att ni inte ens får höra av honom, när han väl fått mitt anbud.' Jag går in på vadet!' sade han. 'Vi ha dragit honom upp ur rännstenen, och han kommer inte att överge oss så lätt.' Detta var hans egna ord.

»'En sådan ohyfsad kanalje!' utropade jag. 'Eftersom jag aldrig i hela mitt liv sett honom, behöver jag sannerligen ej ta någon hänsyn till honom — jag skall visst inte skriva, när ni hellre ser, att jag inte gör det!'

»'Det var hederligt av er', sade han, i det han steg upp. 'Jag är mycket glad över att ha lyckats skaffa min bror en så duktig, intelligent medarbetare. Här är edra pengar och här har ni brevet! Skriv upp adressen — 126 B, Corporation Street — och glöm ej, att mötestiden är kl. 1. God natt nu, och lycka till!'

»Detta är, så vitt jag minns, allt som tilldrog sig oss emellan. Ni kan nog föreställa er, doktor Watson, hur förtjust jag var över min utomordentligt stora tur. Jag satt uppe halva natten — glädjen hindrade mig från att sova — och dagen därpå reste jag med ett av de tidigaste morgontågen till Birmingham. Jag tog in på ett hotell vid New Street och begav mig vid tolvtiden till den uppgivna adressen.

»Jag kom en kvart för tidigt till mötesplatsen, men ansåg detta ej vara av någon betydelse. N:r 126 B var en passage mellan två stora butiker och slutade med en hög stentrappa, som i sin ordning förde till en massa våningar, uthyrda till kontor åt bolag eller enskilda affärsmän. Hyresgästernas namn stodo utsatta på väggen nedanför trappan, men någon antydan om, att Franco-Midland järn- och stålmanufakturbolaget här hade sin verksamhet stod ej att upptäcka. Jag fick hjärtat i halsgropen och började undra, om det hela möjligen var ett mindre väl lyckat skämt, då en herre kom fram och tilltalade mig. Han var mycket lik den person, som kvällen förut besökt mig, hade samma figur och röst, men var slätrakad och hade betydligt ljusare hår och hy.

»'Har jag den äran att tala med mr Hall Pycroft?' frågade han.

»'Ja', svarade jag.

[ 54 ]»'Jag trodde det', sade han. 'Jag väntade er, men ni är litet före den utsätta tiden. I morse hade jag ett brev från min bror, som sjunger ert lov i alla tonarter.'

»'Jag stod just och såg efter kontoret, när ni kom.'

»'Vi ha inte fått vårt namn uppsatt än — vi ha endast hyrt för helt kort tid och flyttade först in för en vecka sedan. Kom nu med mig, så skola vi ta saken i fråga i betraktande.'

»Han förde mig uppför en mycket brant trappa och in i ett par alldeles under takåsen belägna smutsiga och dammiga små rum, som voro i saknad av såväl möbler som mattor och gardiner. Jag hade i andanom sett det slags kontor, jag hittills varit van vid — stora rum med blankpolerade möbler och hela rader av bokhållare — och antagligen såg jag en smula häpen ut, när min blick föll på det lilla omålade furubordet och de två trästolarna, vilka tillika med en kontorsbok och en papperskorg var allt, som fanns i rummet.

»'Bliv inte strax modfälld, mr Pycroft', sade min följeslagare, som observerat min besvikna min. 'Rom byggdes inte på en dag. Vi ha fullt upp med pengar. fast vårt kontor just inte ser något ut för denna världen. Var god och slå er ner, och giv mig brevet från min bror!' »Jag gav honom den lilla biljetten, vilken han mycket uppmärksamt läste igenom.

»'Ni tycks ha gjort ett särdeles gott intryck på min bror Arthur', sade han, 'och jag vet, att han är en stor människokännare. Han håller på London, förstås, och jag på Birmingham, men denna gång skall jag följa hans råd. Ni kan anse er definitivt anställd i bolagets tjänst.'

»'Vilka äro mina skyldigheter?' frågade jag.

»'Ni kommer antagligen att ställas i spetsen för vår stora Pariser-depôt, som skall förse etthundra trettiofyra filialer i Frankrike med engelska järnvaror och engelskt lergods. I nästa vecka ha alla leveranser blivit fullgjorda, alla inköp avslutade. Till dess kan ni stanna här i Birmingham och hjälpa till med varjehanda.'

»'Som till exempel?'

»I stället för svar tog han ur bordlådan fram en tjock, i rött inbunden bok.

»'Här ha vi Paris' adresskalender', sade han; 'den innefattar även ett yrkesregister. Jag vill nu be er ta boken med er hem och skriva upp namn och adress på alla dem, som handla med järnvaror och lergods. En dylik lista kommer att bli mig till stor nytta.'

»'Ni har ju yrkesregistret att gå efter', anmärkte jag.

»'Ja visst — men det är inte fullt tillförlitligt, och dessutom är fransmännens system för uppställningen så olikt vårt. Var nu så snäll och gör som jag bett er, och ha listan färdig om måndag precis kl. 12. God middag, mr Pycroft! Vinnlägg er om nit och skicklighet, och ni skall finna att bolaget är en god principal.'

»Jag återvände till hotellet med den digra luntan under armen och sinnet fullt av de mest stridiga tankar och känslor. Å ena sidan var jag definitivt anställd hos bolaget och hade fått uppbära en del av min lön; å den andra hade kontorslokalen, frånvaron av firmans namn på väggen och andra omständigheter, vilka alltid ådraga sig en affärsmans uppmärksamhet, givit mig ett ytterst dåligt intryck av mina principalers ställning. Emellertid hade jag ju deras pengar i min ficka, och följaktligen slog jag mig ner vid mitt skrivbord. Hela söndagen igenom arbetade jag flitigt, men hann likväl ej längre än till bokstaven H. I måndags gick jag till min förman, fann honom sittande i samma otrevliga [ 55 ]rum och blev tillsagd att fortsätta mitt arbete och komma igen på onsdagen. Listan var ej heller då färdig, och jag fortsatte arbetet till fredags morgon, d. v. s. tills i går. Då tog jag den färdiga avskriften med mig till mr Harry Pinner.

»'Tack så mycket', sade han. 'jag fruktar, att jag underskattat arbetets svårigheter. Listan kommer emellertid att bli mig till stor hjälp.'

»'Ja, arbetet tog lång tid', svarade jag.

»'Och nu ber jag er vara snäll utarbeta en lista på alla möbelhandlare; de bruka vanligen också föra porslin och lergods.'

»'Gärna — men det kommer även att ta lång tid.'

»'Ni kan ju komma hit i morgon kväll kl. 7 och låta mig veta, vilka framsteg ni gjort. Överansträng er inte! Gå till Day's variétésalong en timme eller så efter middagen — det kan inte skada efter ert stillasittande.'

»Han skrattade, när han gav mig detta råd, och till min stora häpnad märkte jag, att hans vänstra ögontand hade en mycket illa gjord guldfyllning.»

Sherlock Holmes gnuggade belåtet sina händer, under det jag med högsta förvåning stirrade på vår klient.

»Ni ser riktigt förbluffad ut, doktor Watson», sade denne, »men jag skall förklara, hur saken hänger ihop. När jag i London talade med den andre karlen, skrattade han åt mitt beslut, att ej gå till Mawsons, och jag såg då händelsevis, att hans ögontand var plomberad precis på samma sätt. När jag till denna upptäckt lägger det faktum, att figur och röst voro alldeles lika den andres och att endast de kännemärken, som medels en rakkniv eller en peruk kunde ändras, olika, fanns ej längre möjlighet att tvivla: det var samme man, som besökt mig i London. Två bröder kunna naturligtvis i hög grad likna varandra, men det var ju knappast troligt, att de hade samma tänder plomberade på samma sätt. Emellertid hade han följt mig till dörren, och jag gick ned på gatan, så förvirrad, att jag nästan inte visste, om jag stod på huvudet eller fötterna.

»Jag begav mig direkt till hotellet, tog en kall översköljning och försökte klara mina tankar. Varför hade han skickat mig från London till Birmingham? Varför hade han rest före mig? Varför hade han skrivit brev till sig själv? Detta var mer än jag kunde fundera ut. Då föll det mig plötsligt in, att vad som tycktes mig dunkelt och oförklarligt, troligen låge i öppen dag för mr Sherlock Holmes. Jag hade just nätt och jämt tid att hinna med nattåget till London, besöka mr Holmes i dag på morgonen och föra er båda med mig till Birminingham.»

När den unge bokhållaren slutat berättelsen om sitt egendomliga äventyr, uppstod en stunds tystnad. Sherlock Holmes lutade sig bekvämt tillbaka i sitt mjuka hörn, och blinkade vänligt åt mig. Han såg lika nöjd och belåten ut som en vinkännare, den där nyss avprovat något slags extrafint vin från ett »kometår».

»Riktigt trevligt, eller hur, Watson?» sade han. »Det finns i den här historien en hel mängd detaljer, som roa mig. Tror du inte, du, som jag, att en liten visit hos mr Arthur Harry Pinner på Franco—Midland järn-& stålmanufakturbolagets tillfälliga kontor kunde bli intressant nog?»

»Hur skulle vi kunna komma dit?»

»Å — med största lätthet», inföll vår klient livligt. »Ni är ett par av mina vänner, som söka anställning; ingenting är väl naturligare, än att jag tar er med till min principal?»

»Naturligtvis — alldeles utmärkt!» sade Holmes. »jag skulle gärna vilja göra en titt hos den där gunstig herrn och försöka komma underfund med hans lilla [ 56 ]experiment. Vad kan det vara för egenskaper hos er, min unge vän, som göra edra tjänster så ovärderliga? Eller skulle det vara möjligt, att — — —?»

Han började bita på sina naglar, under det han tankfullt stirrade ut genom kupefönstret; vi fingo ej ett ord ur honom, förr än vi uppnått New Street.




Klockan sju samma afton begåvo vi oss alla tre till bolagets kontor vid Corporation Street.

»Det tjänar ingenting till att vara där före den utsatta tiden», sade vår klient. »Efter allt att döma kommer han dit endast, när han skall tala med mig. Hela den övriga delen av dagen stå rummen tomma och övergivna.»

»Den omständigheten är både intressant och betydelsefull», anmärkte Holmes.

»Seså, för tusan, nu får ni se, att jag har rätt! Där är han — han går där ett stycke framför oss», sade vår klient. Han pekade på en liten, ljushårig, välklädd herre, som med raska steg promenerade på motsatta trottoaren. Just som vi fingo sikte på honom, hördes en tidningspojke utropa sista upplagan av en kvällstidning; vi sågo den lille herrn störta fram mellan droskor och omnibusar, köpa ett nummer och med detta i hand försvinna i en portgång.

»Där är det!» utbrast mr Hall Pycroft. »Han har gått upp på kontoret. Kom med mig, och vi ska' snart ha saken klar!»

Vi följde honom uppför fem trånga, branta trappor och kommo slutligen till en på glänt stående dörr. Vår klient knackade på. En röst inifrån ropade »stig in!», och vi trädde in i det av mr Pycroft beskrivna, omöblerade rummet. Vid det enda däri befintliga bordet satt den man, vi sett på gatan; den tidning, han nyss köpt, låg utbredd framför honom, och när han såg upp från densamma, tyckte jag mig aldrig i hela mitt liv ha sett ett ansikte, så stämplat av sorg — sorg och onämnbar fasa. Svetten pärlade på hans panna, kinderna voro likbleka, ögonen stirrade vilt omkring sig. Han betraktade sin bokhållare, som om han ej alls känt igen honom, och av dennes förvånade min kunde jag märka, att hans principal vanligen ej såg ut på detta sätt.

»Är ni sjuk, mr Pinner?» frågade han. »Ja — jag mår inte riktigt bra», svarade den tilltalade och gjorde synbara ansträngningar att bli herre över sitt illamående. »Vad är det för folk ni tagit med er hit?»

»Den ene av herrarna är mr Harries, från Bermondsey — den andre är mr Price härifrån staden», svarade bokhållaren med flytande tunga. »De äro vänner till mig och duktiga karlar, men ha på sista tiden saknat sysselsättning och hoppas nu, att ni skall kunna ge dem arbete för bolagets räkning.»

»Mycket möjligt — mycket möjligt!» utropade mr Pinner med ett spöklikt leende. »Ja — vi ska' nog försöka skaffa er något att göra. Vilken är er egentliga bransch, mr Harries?»

»Jag har varit kassör», svarade Holmes.

»Jaha — ja visst — vi komma nog att få användning för er. Och ni, mr Price?»

»Jag är bokhållare», sade jag. »Antagligen finnes det arbete också för er — jag skall låta er veta, när vi fått allt ordnat. Och nu ber jag er lämna mig. För Guds skull gå, och låt mig vara ensam!»

Dessa sista ord framstöttes på ett sätt, som visade, att han ej längre härdade ut med det tvång, han ålagt sig. Holmes och jag betraktade frågande varandra, men Hall Pycroft gick ett par steg längre in i rummet.

[ 57 ]»Ni glömmer, mr Pinner, att ni ställt mig hit för att få order av er», sade han.

»Ja visst, ja visst, mr Pycroft», ljöd svaret i lugnare ton. »Ni kan vänta här ett par minuter, och jag ser ingen anledning, varför edra vänner skulle gå, innan ni blir färdig. Jag skall strax stå till ert förfogande — var snäll och vänta bara tre minuter eller så.»

Han steg upp, bugade sig artigt för oss och gick ut genom en dörr i bortersta ändan av rummet.

»Vad tänker han nu göra?» viskade Holmes. »Ämnar han ge sig i väg, månne?»

»Omöjligt», svarade Pycroft.

»Hur så?»

»Dörren leder till ett inre rum.»

»Har det ingen utgång?»

»Nej.»

»Är det möblerat?»

»Det var alldeles tomt i går.»

»Vad i all världen kan han då göra där? Det finnes i den här affären en hel del, som jag inte förstår. Om någonsin en människa varit halvt vansinnig av förskräckelse, så var det den här Pinner just nyss. Jag undrar, vad det var, som skrämde honom?»

»Han misstänkte kanske, att vi äro detektiver», föreslog jag.

»Så är det nog», sade Pycroft.

Holmes skakade på huvudet.

»Han bleknade inte, när han fick se oss — han var kritvit i ansiktet, när vi kommo in», sade han. »Det är ju möjligt, att — — —»

Han blev avbruten av ett skarpt klapprande ljud, som kom från det inre rummet.

»Vad tusan knackar han på sin egen dörr för?» utbrast Pycroft. Åter hörde vi samma »rat-tat-tat, rat-tat-tat», denna gång mycket högre och tydligare. Vi stodo alla med blicken fäst på den stängda dörren. Så vände jag mig mot Holmes — hans drag voro som skurna i sten, och med ett spänt uttryck lutade han sig framåt. Plötsligt förnummo vi ett lågt gurglande ljud och ett häftigt trummande i väggen. Holmes tog ett språng tvärs över rummet och ryckte i dörren; den var stängd inifrån. Följande min väns exempel, satte jag ryggen emot — ena gångjärnet brast — det andra likaså — dörren föll med väldigt brak omkull. Vi störtade fram över spillrorna. Rummet var tomt!

Men det var endast under en sekund vi trodde oss vara på villospår. I det hörn, som var närmast det s. k. kontoret, fanns en andra dörr. Holmes ilade fram och slog upp den. På golvet lågo en rock och en väst, och i en krok bakom dörren, i en snara, gjord av hans egna byxhängslen, hängde verkställande direktören i Franco—Midland järn- och stålmanufakturbolaget. Hans knän voro dragna upp mot hakan, huvudet bildade en onaturlig vinkel mot bröstet, och det buller vi hört, orsakades av hans hälar, som konvulsiviskt slogos mot dörren. Jag grep honom ögonblickligen om livet och lyfte upp honom, under det Holmes och Pycroft löste de breda, elastiska band, som sammansnörde hans strupe. Sedan buro vi in honom på kontoret; de svartblå läpparna i det askgråa ansiktet drogos mödosamt in och ut med varje andetag — han var en fullständig ruin av den man, vi för endast ett par ögonblick sedan sett och talat med.

»Vad säger du om honom, Watson?» frågade Holmes.

Jag lutade mig ner och undersökte karlen. Pulsen var svag och ojämn, men han andades redan lättare, och små ryckningar i ögonlocken tydde på återvändande liv.

»Det hängde på ett hår», sade jag, »men han kommer [ 58 ]sig nog. Var snäll öppna fönstret och giv mig vattenkarafinen!»

Jag tog av honom kragen, stänkte kallt vatten i ansiktet på honom, och lyfte och sänkte hans armar, tills han började andas lugnt och naturligt.

»Nu är det bara en tidsfråga», sade jag slutligen och lät honom ligga i ro.

Holmes stod framme vid bordet med händerna i byxfickorna och huvudet nedsjunket mot bröstet.

»Jag antar, att vi nu borde tillkalla polis», sade han; »men jag medger, att jag först skulle vilja ha saken utredd i dess minsta detaljer.»

»Hela tillställningen är mig komplett oförklarlig», sade Pycroft och rev sig i huvudet. »Varför i all världen skickade de mig ända hit, och varför — — —?»

»Å — det där är klart och tydligt nog», utbrast Holmes otåligt.

»Det är bara det sista schackdraget, som förbryllar mig.»

»Ni förstår således allt det andra?»

»Ja — det ligger ju i öppen dag. Eller hur, Watson?»

Jag ryckte på axlarna.

»Till min skam måste jag bekänna, att jag ej begriper det minsta av hela saken.»

»Om du följer händelsernas gång ända från början, kan du ju inte komma till mer än en slutsats.»

»Vilken?»

»Jo, ser du, hela affären hänger på två detaljer. Den första är deras påhitt, att av Pycroft begära en skriftlig förklaring, att han vore villig inträda i bolagets tjänst. Inser du inte, hur betydelsefull den iden är?»

»Jag är rädd för, att jag inte det gör.»

»Har du inte undrat på, varför de förmådde honom göra det? Det var ju varken nödvändigt eller brukligt — dylika överenskommelser ske vanligen muntligt, och det fanns ingen rimlig anledning, varför denna skulle vara ett undantag. Inser inte ni, min unge vän, att de önskade få ett prov på er handstil och ej kunde hitta på något annat sätt att nå sitt mål?»

»Men varför?»

»Ja visst, ja — varför? När den frågan blir besvarad, ha vi kommit ett litet stycke längre fram i lösningen av vårt problem. Varför? Det finns ej mer än ett antagligt skäl. Någon önskade härma er stil och måste således först ha ett prov på densamma. Och om vi nu övergå till detaljen nr 2, så finna vi, att den ena sprider ljus över den andra, och att denna andra detalj är Pinners begäran, att ni ej skulle avsäga er platsen hos Mawsons, utan lämna chefen för detta stora handelsföretag i den tron, att en mr Hall Pycroft, som han aldrig sett, om måndag morgon skulle infinna sig på hans kontor.»

»Å, Herre Gud, ett sådant blindstyre jag varit?»

»Nu inser ni således meningen med att få ett prov på er stil? Om någon, vårs stil var fullkomligt olik er — och ni hade ju skrivit och sökt platsen — i ert ställe infunne sig på kontoret för att börja sitt arbete, skulle ju spelet vara förlorat. Men under tiden lärde skurken sig härma er stil, och han kunde följaktligen känna sig säker för upptäckt, enär jag antar, att ingen av det stora handelshusets tjänstemän kände er?»

»Nej — ingen enda!»

»Jag trodde det. Det var naturligtvis av största vikt att hindra er från att ångra ert beslut eller komma i beröring med någon, som kunde underrätta er om, att en mr Pycroft redan var i fullt arbete på Mawsons kontor. Därför betalade de en del av er lön i förskott, sände er hit upp till Birmingham, och gåvo er så mycket att göra, att ni ej hade tid resa till London, där ni kunde [ 59 ]fördärvat deras lilla väl uttänkta plan. Så långt är ju allt tydligt och klart.»

»Men varför skulle väl karlen låtsas vara sin egen bror?»

»Det är ju också klart och tydligt. Antagligen finns det ej mer än två skälmar, som äro intresserade i det här företaget. Den ene arbetade under ert namn på kontoret, den andre — den, som vi se här framför oss — uppträdde som agent, men fann snart, att han ej kunde ha en principal att presentera er för, så framt han ej invigde en tredje person i komplotten, något, som han på inga villkor ville göra. Han ändrade då sitt utseende, så gott det var honom möjligt, och hoppades, att den likhet, ni tvivelsutan skulle märka, kunde tillskrivas de familjedrag, som ofta finnas syskon emellan. Om ej den där guldplomben varit, hade ni troligen aldrig kommit att fatta misstankar.»

Hall Pycroft skakade sin knutna hand.

»Store Gud!» utbrast han. »Vad har väl den där uslingen, som ger sig ut för Hall Pycroft, tagit sig till på kontoret, under det jag på det här viset låtit draga mig vid näsan? Och vad anser ni, att vi böra göra, mr Holmes? Råd mig — vad i all världen skola vi företa oss?»

»Vi måste först och främst telegrafera till Mawsons.»

»Kontoret stänges kl. 12 om lördagarna.»

»Ja visst — men de ha väl alltid en vakt där?»

»Mycket riktigt — det ha de; de ha ju en sådan massa värdepapper att ansvara för. Jag kommer ihåg, att man i City talade om det för mig.»

»Det var bra — då skola vi telegrafera till honom, höra efter, om allt är i sin ordning och om de ha en bokhållare, vid namn Pycroft. Så långt är allt klart nog; men det är mig alldeles obegripligt, varför en av de där skälmarna gick och hängde sig, så fort han fick se oss.

»Tidningen!» hördes en hes, kraxande röst bakom oss. Vår fånge hade satt sig upp; han var likblek och darrande, men vid fullt medvetande. Oupphörligt gned han med bägge händerna det breda, röda märke, som ännu syntes kring hans hals.

»Tidningen! Naturligtvis!» skrek Sherlock Holmes, alldeles utom sig av iver och sinnesrörelse. »En sådan idiot jag är! Jag tänkte så mycket på den verkan vårt besök haft, att tidningen komplett fallit mig ur minnet. Naturligtvis måste lösningen på gåtan finnas i den.»

Han bredde ut tidningen på bordet, och ett litet triumferande utrop undslapp honom.

»Se hit, Watson!» sade han. »Det är en Londontidning, en tidig kvällsupplaga av The Evening Standard. Här ha vi, det vi söka! Se på rubrikerna: 'Brott i City — Mord hos Mawson & Williams — Stor stöld begången — Ogärningsmannen häktad.' Vi äro alla lika angelägna att få höra nyheterna, så läs högt för oss, Watson!»

Den plats, berättelsen om händelsen intog i tidningen, tycktes berättiga till det antagandet, att det omnämnda brottet var den viktigaste tilldragelse, som under det förflutna dygnet ägt rum i huvudstaden. Artikeln lydde så:

»Ett djärvt försök till rån, kulminerande i mord och slutande med tjuvens tillfångatagande har i eftermiddag blivit begånget i City. Under någon tid har det stora handelshuset Mawson & Williams haft i förvar värdepapper, belöpande sig till en summa, vida överstigande en miljon pund sterling. Husets chef har varit så medveten om det ofantliga ansvar, som vilat på honom, att han anskaffat kassaskåp av sista konstruktionen och låtit kontorsbyggnaden dag och natt bevakas av en beväpnad vaktkarl. [ 60 ]Förra veckan blev en ny bokhållare, vid namn Hall Pycroft, anställd hos firman. Denne person tycks ej ha varit någon annan än Beddington, den ryktbare förfalskaren och inbrottstjuven, vilken tillika med sin bror nyss frigivits efter att i fem år ha hållits till tvångsarbete. På något hittills outrett sätt lyckades han under falskt namn vinna anställning på firmans kontor och begagnade sig härav för att taga avtryck av en del lås och skaffa sig fullständig kännedom om kassavalv och kassaskåp.
»Hos Mawsons slutar allt arbete om lördagarna kl. 12. Sergeant Tuson, tillhörande City-polisen, blev därför helt förvånad, när han fick se en herre, bärande en liten nattsäck, komma ut ur kontorsbyggnaden kl. 10 minuter över 1. Enär hans misstankar blivit väckta, följde han efter den nämnda personen och lyckades med tillhjälp av poliskonstapel Pollock efter ett häftigt motstånd arrestera honom. Det visade sig genast, att en djärv och väl planerad inbrottsstöld blivit begången. I fångens nattsäck fann man nämligen amerikanska järnvägsobligationer till ett värde av mer än hundratusen pund och en massa aktiebrev i gruvor och bolag. När man undersökte kontorsbyggnaden, fann man den olycklige vaktkarlens kropp alldeles dubbelviken inklämd i ett av de största kassaskåpen, där den hade måst förbli ända till måndag morgon, så framt sergeant Tuson ej varit så påpasslig och handlat med sådan raskhet och energi. Det arma offrets huvud hade blivit krossat medels ett kraftigt slag av en eldgaffel, tilldelat bakifrån. Tvivelsutan har Beddington skaffat sig inträde på kontoret genom att låtsa sig ha glömt något; sedan han mördat den stackars vaktkarlen, har han hastigt tömt det stora kassaskåpet på dess innehåll och givit sig av med sitt rov. Hans bror, som vanligen 'arbetar' tillsammans med honom, är, så vitt man hittills kunnat finna, ej delaktig i detta brott; polisen är emellertid i full verksamhet för att leta reda på dennes vistelseort.»

»Nå ja — vi kunna ju bespara polisen det besväret», sade Holmes och kastade en blick på den framför oss liggande ömkliga gestalten. »Den mänskliga naturen är en underlig sammansättning, Watson. Du ser, att till och med rånare och mördare kunna inspireras av sådan tillgivenhet, att den ene brodern söker begå självmord, när han får veta, att den andres hals är i fara. Doktorn och jag skola åtaga oss att vakta fången, mr Pycroft, om ni vill vara snäll att gå och hämta polisen.»