Det gula ansiktet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den försvunna kapplöpningshästen
Sherlock Holmes äventyr – Tredje samlingen
av Arthur Conan Doyle
Översättare: Ellen Ryding

Det gula ansiktet
Dubbelgångaren  →
På Wikipedia finns en artikel om Det gula ansiktet.


[ 35 ]

DET GULA ANSIKTET

Vid utgivandet av dessa små skisser, som innehålla berättelserna om de många olikartade äventyr, i vilka min väns sällsynta begåvning spelat en framstående roll, är det klart, att jag företrädesvis valt de fall, där han haft framgång och uppnått sitt mål. Orsaken härtill är ej så mycket omsorgen om hans rykte — hans energi och hans mångsidighet kommo bäst till sin fulla rätt, när saken tycktes förlorad; fastmer är det därför, att där han misslyckats, någon annan sällan uträttade något och att historien följaktligen ej fick något slut. Emellanåt hände det dock, att sanningen kom i dagen, även när han begick ett misstag. Jag känner till ett halvt tjog dylika fall, av vilka det, som jag nu ämnar berätta, kanske erbjuder det största intresset.

Sherlock Holmes hörde till det slags människor, som sällan ta motion bara därför, att det är nyttigt att röra på sig. Men få äro dock de, som kunna stå ut med större fysisk ansträngning än han — han var till exempel en av de skickligaste och mest uthålliga boxare, jag någonsin sett; — kroppsövningar ansåg han likväl för ett onödigt slöseri med kraft och energi, och ansträngde sig gjorde han sällan, så framt det för hans yrkes skull ej var absolut nödvändigt. När det gällde, var han alldeles outtröttlig. Mig föreföll det mången gång märkvärdigt, att han lyckades hålla sig i kondition; [ 36 ]men han åt i allmänhet ytterst litet, och hans vanor i övrigt voro så enkla, att de gränsade till späkning. Med undantag av det då och då återkommande bruket av kokain, hade han inga »synder och laster», och han njöt bedövningsmedlet som motvikt mot vardagslivets enahanda, endast när han var utan sysselsättning och tidningarna voro mer än vanligt ointressanta.

En dag tidigt på våren hade han likväl låtit övertala sig att följa med mig ut i Parken, där almarna prunkade i sin nya lövskrud och kastanjeträdens bruna, klibbiga »spjutspetsar» höllo på att brista och släppa fram de första ljusgröna, finflikade bladen. I två hela timmar hade vi strövat omkring, mestadels under fullständig tystnad, så som ofta är fallet med människor, vilka äro goda, intima vänner. Klockan var nära fem, när vi kommo tillbaka till Baker Street.

»De' har varit en herre här och frågat efter herrn», sade vår lille betjäntpojke, när han öppnade dörren för oss.

Holmes betraktade mig förebrående.

»Där ser du nyttan av eftermiddagspromenader», sade han. »Har den där herrn gått sin väg igen?»

»Ja, de' har han.»

»Bad du honom inte stiga in?»

»Jo visst — och de' gjorde han också.»

»Hur länge väntade han?»

»En god halvtimme. Han va' mycke' orolig av sig — han gick fram och tillbaka i rummet mest hela tiden, han va' här. Ja' stod utanför dörren och kunde höra honom. Slutligen kom han ut i korridoren. 'Ämnar den här karlen aldrig komma hem?' sa' han. Ja, de' va' hans egna ord, vet herrn! 'Herrn behöver bara vänta en liten stund', svara' ja'. 'Då går ja' ut i friska luften', sa' han, 'här inne blir man ju närapå kvävd. Ja' kommer snart igen', sa' han, och därmed for han på dörren. Alla mina invändningar tjäna' rakt ingenting till.»

»Ja — ja — du har gjort ditt bästa», sade Holmes, i det vi stego in i vårt arbetsrum. »Men det är tusan så förargligt, Watson! Här har jag nu gått och längtat efter en liten 'affär', och att döma av den här mannens otålighet, tycktes han ha haft något av särdeles stor vikt att rådgöra med mig om. Hallå! Det är inte din pipa, som ligger där borta på bordet. Den främmande herrn måste ha glömt sin kvar. En trevlig gammal 'snugga' — långt skaft och munstycke av det ämne, som tobakshandlandena kalla bärnsten. Jag skulle bra gärna vilja veta, hur många 'äkta' bärnstensmunstycken det finns i London. Somligt folk tror, att bärn-stenen är äkta, när det sitter en fluga inuti den. Det är inte många, som ha reda på, att konsten att pressa falska flugor in i falsk bärnsten blivit ett lönande hantverk. Men karlen måtte ha varit mycket orolig och ängslig till sinnes, när han kunde glömma en sak, på vilken han tydligen sätter stort värde.»

»Hur vet du, att han sätter stort värde på den här gamla snuggan?»

»Jo, den har som ny troligen ej kostat mer än sju shillings ungefär. Nu har den, som du ser, blivit lagad två gånger, ena gången på skaftet, andra gången på munstycket, och vid båda tillfällena med beslag av silver, vilket kostat mer än en ny pipa. Ägaren måste sätta stort värde på ett föremål, som han låter laga, när han för mindre än vad lagningen kostat, kunde skaffa sig ett nytt av samma slag.»

»Något mer?» frågade jag, ty Holmes vred och vände pipan i alla riktningar och betraktade den på sitt vanliga egendomliga, tankfulla sätt.

»Pipor äro emellanåt ganska intressanta små tingestar», sade han; »få saker äga större individualitet [ 37 ]— det skulle i så fall vara ur och skoremmar. Men på den här äro tecknen varken särdeles framträdande eller särdeles betydelsefulla. Ägaren är tydligen en kraftigt byggd man; han är vänsterhänt, har mycket goda tänder, är ej vidare ordentlig av sig och behöver ej se på slantarna.»

Min vän framkastade dessa påståenden med en viss nonchalans, men jag märkte likväl, att han höll ögonen fästade på mig för att se, om jag följt med hans resonemang.

»Du tror således, att en karl måste vara förmögen därför, att han röker ur en sju-shillingspipa?» sade jag.

»Han röker en Grosvenorblandning, som kostar åtta pence lodet», svarade Holmes och hällde litet aska ut i sin hand. »Enär han för halva det priset kunde få en förträfflig tobak, behöver han antagligen ej hålla på styvern.»

»Och dina övriga slutsatser?»

»Han har den vanan att tända sin pipa på lampor och gaslågor. Du kan se, att den är alldeles kolad på ena sidan. Tändstickor göra inte dylika märken — varför skulle man väl också hålla en tändsticka till sidan på sin pipa. Men man kan inte tända en pipa över en lampa utan att piphuvudet blir bränt. Och som detta är svartbränt på högra sidan, förstår jag, att karlen är vänsterhänt. Håll din egen kära 'snugga' över lampan, och du skall få se. att du, som är högerhänt, helt naturligt håller vänstra sidan intill lågan. En och annan gång handlar man kanske på motsatt vis, men i regel gör man, som jag sagt. Så har han bitit tvärs igenom munstycket. Till ett dylikt kraftprov fordras en muskulös, energisk karl och därtill en, som har goda tänder. Men om jag ej misstar mig, ha vi honom själv i trappan — vi ska' snart få något intressantare än en pipa att studera.»

Ett ögonblick senare öppnades dörren, och en högrest, ståtlig ung man trädde in i rummet. Han var klädd i en enkel men dyrbar och välsittande mörkgrå kostym och bar i handen en låg, bredskyggig slokhatt. Jag ansåg honom vara trettio år gammal — i själva verket var han ett par år äldre.

»Jag ber om ursäkt», började han litet förläget, »jag borde väl ha knackat. Ja — naturligtvis borde jag det. Men sanningen att säga, så är jag alldeles förvirrad —jag vet ej riktigt, vad jag gör — ni måste ursäkta mig.» Han förde upprepade gånger handen över pannan, som om han blivit gripen av svindel, och sjönk utmattad ner på en stol.

»Jag kan tydligt märka, att ni ej sovit på ett par nätter», sade Holmes på sitt förbindliga, sympatiska sätt. »Sömnlöshet är mer prövande för ens nerver än arbete, ja, till och med mer än s. k. 'nöjen'. Törs jag fråga, på vad sätt jag kan stå er till tjänst?»

»Jag behöver råd av er. Jag vet inte, vad jag skall ta mig till — hela mitt liv tycks ha gått ur sina gängor.»

»Önskar ni, att jag i egenskap av konsultativ detektiv skall bistå er?»

»Inte bara det — jag vill att ni, som klok och förståndig karl — som världsman — skall säga mig er tanke om saken. Jag vill veta, vad jag bör göra — jag hoppas till Gud att ni skall kunna ge mig ett råd.»

Orden framstöttes i korta, avbrutna satser. Det tycktes mig, som hade den stackars mannen ytterst svårt att ge sina tankar luft och som vore det endast med uppbjudande av hela sin viljekraft han lyckades övervinna sin obenägenhet att yttra sig.

»Det är fråga om en mycket vansklig sak, som fordrar största takt och grannlagenhet», sade han. »Man [ 38 ]älskar i allmänhet ej att med främlingar tala om sina husliga angelägenheter — det är motbjudande, pinsamt rent av att diskutera sin hustrus uppförande med människor, som man aldrig förr sett — det är förskräckligt att nödgas göra det. Men jag är alldeles rådvill och måste ha hjälp.»

»Min bäste mr Grant Muno — —», började Holmes.

Främlingen sprang upp från sin stol.

»Hur?» ropade han. »Ni vet således, vem jag är?»

»Om ni önskar bevara ert inkognito», sade Holmes leende, »skulle jag råda er att ej skriva ert namn inuti er hatt eller åtminstone ej vända dess innersida mot den person, ni talar med. Jag ämnade just säga, att min vän och jag ha i det här rummet lyssnat till mången sällsam berättelse och ha ofta varit lyckliga nog att kunna återföra lugn och frid till oroliga, betryckta hjärtan. Jag hoppas, att vi skola kunna göra detsamma även för er. Skulle ni emellertid, enär det måhända är ett fall, som fordrar snabbt ingripande, vilja utan uppskov ge mig de detaljer, ni anser mig behöva veta.»

Vår gäst förde än en gång handen över pannan — det tycktes honom nästan omöjligt att tala. Hans uttryck, hans rörelser, hela hans beteende sade mig, att han var en tillbakadragen, förbehållsam människa med en viss stolthet i karaktären, en stolthet, som kom honom att snarare dölja sina sår och oförrätter än utsätta dem för världens blickar. Slutligen gjorde han med sin knutna hand en gest, som om han kastat alla betänkligheter över bord, och började sin redogörelse.

»Saken förhåller sig på följande sätt, mr Holmes», sade han. »Jag är gift sedan tre år tillbaka. Under hela denna tid ha min hustru och jag ömt älskat varandra och levt ovanligt lyckligt tillsammans; jag tror ej, att ett sällare par någonsin funnits. Vi ha ej haft den minsta meningsskiljaktighet vare sig i tanke, ord eller gärning. Och nu, sedan förra måndagen, har plötsligt en mur rest sig mellan oss — jag märker, att det i hennes liv och i hennes tankevärld finns något, om vilket jag svävar i lika stor okunnighet, som vore hon en för mig alldeles främmande kvinna. Vi ha kommit från varandra, och jag vill ha reda på orsaken därtill.

»Emellertid finns det en omständighet, som jag, innan jag går vidare, ber er ej förlora ur sikte, mr Holmes. Effie älskar mig. Låt aldrig en motsatt åsikt få insteg hos er. Hon älskar mig av hela sitt hjärta, av hela sin själ — hon har aldrig älskat mig högre än nu —jag vet det — jag känner det. Jag vill inte orda mer om den saken — en man märker lätt nog, när en kvinna älskar honom. Men nu står denna hemlighet lik en ogenomtränglig mur mellan oss, och vi kunna ej bli detsamma för varandra som förut, innan den blivit nedriven.»

»Var god giv mig några fakta, mr Munro», sade Holmes litet otåligt.

»Jag skall säga er allt vad jag vet om Effies föregående liv. Hon var änka, när jag gjorde hennes bekantskap, men hon var helt ung — endast tjugofem år. Hon hette mrs Hebron. Redan som barn hade hon kommit ut till Amerika, där hon bodde i staden Atlanta och där hon gifte sig med mr Hebron, en jurist med god praktik. Hon hade en liten flicka, men så bröt gula febern ut i trakten, och både hennes barn och hennes man dogo i den hemska sjukdomen. Jag har sett hans dödsattest.

»Hon fick avsmak för Amerika och reste hem till England, varest hon bosatte sig hos en gammal ogift tant i Pinner i Middlesex. Jag bör kanske tillägga, att [ 39 ]hennes man ej lämnat henne på bar backe; hon hade ett kapital på fyra tusen femhundra pund, dem han placerat så bra, att de inbringade sju procent i årlig ränta. Hon hade vistats i England endast ett halvt år, då jag lärde känna henne; vi blevo genast förtjusta i varandra och gifte oss inom helt kort tid.

»Själv har jag en stor humleaffär, som ger mig en årsinkomst av sju å åtta hundra pund; vi voro således i goda omständigheter och hyrde en trevlig liten villa i Norbury. Vårt hem är mycket lantligt, fastän det ligger så nära staden; två större villor och ett hotell äro belägna i vårt omedelbara grannskap, och tvärs över ängen, som utbreder sig framför våra fönster, ser man en liten lantgård — eljes finnas inga människoboningar, förrän man kommer halvvägs fram till järnvägsstationen. Mina affärer fordra vissa tider på året min närvaro i staden, men om sommaren har jag ej mycket att göra; såväl min hustru som jag själv trivas dessutom utmärkt bra på landet. Jag har redan sagt er, att det aldrig funnits den ringaste skugga av någon misshällighet mellan oss, förrän den här fördömda historien började.

»En sak till måste jag säga er, innan jag fortsätter min berättelse. När vi gifte oss, överlät min hustru hela sin förmögenhet på mig. Det skedde egentligen alldeles mot min vilja; jag insåg mer än väl hur riskabelt det var — mina affärer kunde ju råka på obestånd. Hon ville emellertid ha det så, och därvid blev det. För sex veckor sedan kom hon emellertid en dag till mig. »'Jack', sade hon, 'när du tog mina pengar om hand, sade du, att när helst jag ville ha något, skulle jag bara säga ifrån.'

»'Ja visst', svarade jag, 'pengarna äro ju dina egna.'

»'Nu skulle jag gärna vilja ha hundra pund.'

»Summans storlek förvånade mig — jag hade trott, att det gällde en ny klädning eller något i den vägen.

»'Vad i all världen ska' du ha så mycket pengar till?' frågade jag.

»'Å', svarade hon skämtande, 'du har sagt mig, att du bara är min bankir, och dylika herrar göra inga frågor.'

»'Om det verkligen är ditt allvar', sade jag, 'skall du naturligtvis få pengarna'.

»'Ja, det är mitt fulla allvar'.

»'Och du vill inte säga mig, vad du skall ha dem till?'

»'Litet längre fram, Jack; inte nu.'

»Jag måste nöja mig med detta besked — det var första gången det funnits en hemlighet oss emellan. Jag skrev ut en växel och tänkte ej vidare på saken. Händelsen har kanske ej ringaste sammanhang med vad som skedde, men jag ansåg, att jag borde tala om den för er.

»Ni har redan hört, att det ligger en liten lantgård alldeles i vårt grannskap. En bit ängsmark skiljer vår villa från granngården, och för att komma till densamma måste vi först följa stora landsvägen ett stycke och sedan vika in på en liten byväg. Tätt intill denna ligger en furudunge, och jag brukade ofta ta mig en promenad dit — träden kunna vara riktigt angenämt sällskap. Det lilla lantstället hade under de sista åtta månaderna stått obebott, ledsamt nog; det var en vacker och bekväm tvåvåningsbyggnad, överväxt av kaprifolium och prydd med en gammaldags portal. Jag har mer än en gång tänkt, att man av den enkla lantgården skulle kunna skapa ett förtjusande litet hem.»

»I måndags kväll gjorde jag som ofta förr en promenad åt det hållet. På vägen mötte jag en tom möbelvagn och såg en hög mattor och andra saker ligga på gräsplanen framför portalen. Huset var tydligen [ 40 ]uthyrt. Sedan jag gått förbi stannade jag en sekund, kastade en blick omkring mig och undrade vad för slags folk vi skulle få till grannar. I detsamma blev jag medveten om, att någon från ett fönster i andra våningen ihärdigt betraktade mig.»

»Jag vet ej, hur det var, mr Holmes, men det ansikte, jag fick se, sände en rysning genom hela min kropp. Jag befann mig på ett visst avstånd från själva byggnaden och kunde ej särdeles noga urskilja anletsdragen, men de föreföllo mig hemska och onaturliga. Kanske just till följd av det sällsamma intryck, ansiktet gjorde på mig, gick jag närmare för att få se den person, som tycktes så noggrant skärskåda mig. Men då försvann denna så plötsligt, att det såg ut, som om någon med våld dragit honom in i rummet. Ett par minuter stod jag kvar, funderande på saken och försökte analysera mina känslor. Jag kunde ej avgöra, huruvida ansiktet tillhörde en karl eller en kvinna. Men det var färgen på detsamma, som ådragit sig min största uppmärksamhet. Det var alldeles vaxgult, och den bleka, jämnstrukna gula färgtonen förlänade dragen ett stelt, frånstötande uttryck, som ej föreföll naturligt. Jag kände mig helt orolig till sinnes och beslöt att genast skaffa mig reda på villans nya hyresgäster. Således gick jag fram och knackade på dörren, vilken ögonblickligen öppnades av en storväxt, mager kvinna med kallt, ovänligt ututseende.

»'Vad vill ni?' frågade hon barskt.

»Jag är er närmaste granne', svarade jag och pekade på mitt hem. 'Ni tycks just i dagarna ha flyttat hit, och jag tänkte, att om jag på något sätt kunde stå till tjänst, så — —

»'Ja — ja — vi ska' nog skicka bud på er, när vi behöver er', avbröt kvinnan och stängde dörren mitt för näsan på mig.

»Förargad över det ohövliga, snäsiga svaret, vände jag om och gick hem. Men fast jag försökte tänka på helt andra saker, kunde jag hela kvällen ej glömma det gulbleka ansiktet i fönstret och kvinnans ohyfsade beteende. Jag beslöt att ej säga något om saken till min hustru; hon har ett nervöst, ytterst känsligt temperament, och jag ville ej, att hon skulle få samma obehagliga intryck av våra grannar, som jag fått. Emellertid berättade jag henne, när vi gingo till sängs, att villan var uthyrd, men det tycktes ej det minsta intressera henne.

»I allmänhet har jag en ovanligt god sömnförmåga; det har alltid varit ett stående skämt i min familj, att ej ens det häftigaste nattliga buller kunde väcka mig, när jag väl somnat. Men hur det nu var — möjligen till följd av den sinnesrörelse, mitt lilla äventyr förorsakat — sov jag den natten ej så bra som vanligt. I ett tillstånd mitt emellan dröm och vaka tyckte jag mig märka, att något försiggick i rummet, och småningom blev det klart för mig, att min hustru stigit upp och klätt sig och stod i begrepp att ta på sig hatt och kappa. Jag hade just öppnat läpparna för att göra en eller annan sömndrucken anmärkning, då min blick plötsligt föll på hennes ansikte, som klart bestrålades av skenet från den brinnande lampan. Förvåningen gjorde mig mållös. Hon hade ett uttryck, som jag aldrig förr sett hos henne — ett uttryck, som jag aldrig trott mig skola få se hos henne: hon var alldeles dödsblek, hon andades tungt och flämtande och såg, under det hon knäppte sin kappa, oavvänt på mig för att se efter, om jag blivit störd. När hon tycktes övertygad om, att jag sov i lugn och ro, smög hon sig ljudlöst ut ur rummet, och ett ögonblick därefter [ 41 ]hörde jag ett skarpt gnisslande, som ej kunde härleda sig från annat än förstugudörrens gångjärn. Jag satte mig upp i sängen och bultade med knytnäven i väggen för att förvissa mig om, att jag var vaken. Så såg jag på klockan — den hade nyss slagit tre. Vad i all världen hade min hustru att göra ute på landsvägen klockan tre på morgonen?

»I hela tjugu minuter satt jag och funderade och försökte finna något antagligt svar på min fråga. Ju mer jag tänkte på saken, desto egendomligare och oförklarligare föreföll den mig. Jag höll ännu på med mina gissningar, när jag hörde ytterdörren sakta stängas och min hustru komma uppför trappan.

»'Var i alla himlars namn har du varit, Effie?' frågade jag, när hon kom in.

»Vid mitt tilltal ryckte hon häftigt till och utstötte ett litet halvkvävt skri; hennes synbara ängslan oroade mig mer än allt annat — den tydde på skuldmedvetenhet och fruktan. Min hustru är ovanligt öppenhjärtig och sanningsälskande; det gjorde mig ont att se henne smyga sig in i sitt eget rum och bli förskräckt, när hennes man tilltalade henne.

»'Är du vaken, Jack!' sade hon med ett litet nervöst skratt. 'Och jag, som trodde, att ej ens ett kanonskott kunde väcka dig om natten.'

»'Var har du varit?' frågade jag än en gång.

»'Det är ej underligt, att du känner dig förvånad', svarade hon, och jag såg, att hennes händer darrade, när hon tog av sig kappan. 'Jag kan själv ej minnas, att jag i hela mitt liv någonsin gjort, vad jag nu företagit mig. Saken är den, att jag tyckte mig nära att kvävas och riktigt stormlängtade efter litet frisk luft — jag tror, att jag skulle ha svimmat, om jag inte kommit ut. Jag stod i dörren ett par minuter, och nu är jag alldeles kry igen.'

»Under hela tiden hon berättade mig denna historia såg hon ej en enda gång på mig, och hennes röst var sig alldeles olik — tydliga tecken till att vad hon sade, ej var sant. Jag svarade ingenting utan vände mig mot väggen, orolig, ond och med hjärtat uppfyllt av tusen hemska tvivel och misstankar. Vad kunde det vara, det, som min hustru dolde för mig? Varthän hade hon under sin nattliga utfärd begivit sig? Jag visste, att jag ej skulle bli lugn, förrän jag fått reda härpå, och likväl drog jag mig för att fråga henne, sedan hon nu sagt mig en osanning. Jag fick den natten ej en blund vidare i mina ögon — jag låg och gjorde upp för mig den ena hypotesen efter den andra, alla lika oantagliga.

»Egentligen skulle jag på morgonen ha rest in till staden, men jag var så ängslig och betryckt, att det var mig omöjligt skänka någon uppmärksamhet åt mina affärer. Min hustru tycktes vara lika upprörd som jag. Av de snabba frågande blickar, hon kastade på mig, förstod jag, att hon begrep mina misstankar och kände sig fullkomligt rådlös. Under frukosten sade vi knappt ett ord till varandra; straxt därefter gick jag ut för att under en promenad i den friska morgonluften tänka över, vad som vore att göra.

»Jag begav mig till Kristallpalatset, tillbragte en timme i trädgården där och var vid ettiden hemma i Norbury igen. Av en händelse tog jag vägen förbi den lilla, nyss uthyrda lantgården och saktade en sekund mina steg för att se efter, om jag möjligen skulle kunna uppfånga en skymt av det egendomliga ansikte, som kvällen förut stirrat på mig från fönstret i övervåningen. Döm om min förvåning, mr Holmes, när dörren helt plötsligt öppnades och min hustru visade sig på trappan!

»Jag blev alldeles stum av häpnad, men min [ 42 ]sinnesrörelse var ett intet mot den, som bemäktigade sig henne, när våra ögon möttes. En sekund såg det ut, som ämnade hon vända tillbaka in i huset, men så besinnade hon sig och gick fram emot mig; hennes dödsbleka kinder och skrämda blick förtogo fullkomligt all verkan av det småleende, som krusade hennes läppar.

»'Å, Jack', sade hon, 'jag har just varit inne hos våra nya grannar för att höra efter, om jag på något sätt kunde hjälpa dem. Varför ser du på mig så där, Jack? Är du ond på mig?'

»'Jaså', sade jag, 'det var här du var i natt?'

»'Vad menar du?' utropade hon.

»'Du gick hit — det är jag säker på. Vad är det för slags folk, som du besöker mitt i natten?'

»'Jag har ej varit här förr.'

»'Hur vågar du säga en så uppenbar osanning?' utbrast jag. 'Själva rösten förråder dig — den är sig alldeles olik. När har väl jag någonsin haft en hemlighet för dig? Nu ämnar jag gå in här i huset och i grund och botten ta reda på, hur saken hänger i hop.'

»'Nej, nej, Jack, för Guds skull gör det inte!' flämtade hon, gripen av en obetvingelig ångest. Och när jag likväl närmade mig dörren, fattade hon mig i armen och drog mig med konvulsivisk styrka tillbaka.

»'Jag besvär dig, Jack, gör det inte!' utropade hon. 'Jag lovar dig vid allt vad heligt är, att jag en dag skall tala om allt för dig; men ingenting annat än elände och olycka blir följden, om du nu går in här i huset!'

»Jag försökte lösgöra mig från henne, men hon höll sig krampaktigt fast vid mig.

»'Hav förtroende till mig, Jack!' bad hon. 'Lita på mig — tro på mig åtminstone denna gång — du skall aldrig få orsak att ångra det. Du vet, att jag ej skulle vilja hålla något hemligt för dig, så framt det ej vore för ditt eget bästa. Hela vår framtida lycka står på spel! Om du nu följer med mig hem, skall allt bli bra — om du i denna stund med våld tränger in här i huset, är allt slut oss emellan !'

»I hennes ord låg ett sådant uttryck av sorg och förtvivlan, att jag obeslutsamt förblev stående vid dörren.

»'Jag skall tro dig på ditt ord', sade jag, 'men endast på ett villkor, och det är, att du upphör med dina nattliga utflykter och med besöken här i huset. Du äger rätt att behålla din hemlighet för dig själv, men du måste lova mig att hädanefter ej göra något, som behöver undanhållas min vetskap. Jag är beredd att förlåta, vad som skett, om du vill gå in på detta villkor.'

»'Jag var säker på, att du skulle tro mig!' utbrast hon med en suck av lättnad. 'Och jag skall rätta mig efter din önskan, det lovar jag. Kom nu — följ mig hem!'

»Hon höll alltjämt fast i min arm och drog mig med sig bort. Under det vi gingo, vände jag mig om och fick se det vaxgula ansiktet stirra på oss från fönstret i övervåningen. Vad samband kunde det väl finnas mellan min hustru och den där hemska varelsen? Eller vad kunde den obehagliga, ohyfsade kvinnan, som jag dagen förut råkat, ha att göra med henne? Detta var en svårlöst gåta — och ro i min själ finge jag ej, förrän jag lyckats upptäcka nyckeln till hemligheten.

»Efter denna händelse stannade jag två hela dar hemma. Min hustru tycktes troget ämna stå fast vid vår överenskommelse, ty så vitt jag vet, gick hon under denna tid ej utom dörren. Men tredje dagen fick jag emellertid bevis på, att ej ens hennes högtidliga löfte kunde skydda henne från inflytandet av den [ 43 ]hemlighetsfulla makt, som drog henne bort från plikt och make.

»Jag hade den dagen rest in till staden, men återvände hem med 2,40-tåget, i stället för med 3,36-expressen, som jag vanligen brukade. När jag trädde in i förstugan, kom vår lilla husjungfru med förskrämd uppsyn emot mig.

»'Var är frun?' frågade jag.

»'Hon är visst ute och promenerar', svarade flickan.

»Mina misstankar vaknade genast. Jag sprang upp i andra våningen för att förvissa mig om att min hustru ej fanns där. Händelsevis kom jag att kasta blicken ut genom ett fönster och fick se den tjänstflicka, jag nyss talat med, springa tvärs över ängen i riktning mot den lilla lantgården. Jag förstod naturligtvis genast anledningen. Min hustru hade gått dit igen och hade sagt till jungfrun att hämta henne, om jag oväntat skulle komma tillbaka. Ursinnig av vrede ilade jag ut, fast besluten att genast och för alltid göra slut på den förbannade historien. Jag såg min hustru och tjänstflickan i rask fart komma gående utefter vägen, men stannade ej för att tala med dem. I huset därborta fanns den hemlighet, som hotade förgifta mitt liv; och jag lovade mig själv, att den nu skulle bli bragt i dagen, hända vad hända ville. När jag kom fram, brydde jag mig ej ens om att knacka utan slog upp dörren och rusade in i förstugan.

I hela nedre våningen härskade lugn och ro; i köket stod en tekittel och kokade på spisen, och en stor svart katt låg hoprullad i en korg och sov, men av den kvinna, jag förut sett, fanns ej minsta spår. Jag sprang uppför trappan — även de två i övervåningen belägna rummen voro tomma och övergivna. Det fanns ej en människa i hela huset. Möblerna och de få prydnadssakerna voro av vanligaste, tarvligaste slag. Endast det rum, i vars fönster jag sett det sällsamma ansiktet, var bekvämt och elegant möblerat, och mina misstankar och min vrede fingo ny näring, då jag på kaminhyllan varseblev ett porträtt av min hustru — en stor fotografi, som hon på min begäran låtit taga endast några månader förut.

»Jag stannade kvar länge nog för att hinna bli övertygad om, att huset verkligen var tomt. Sedan begav jag mig med tungt hjärta hem igen. I förstugan kom min hustru mig till mötes, men jag var så ond, att jag ej ville tala med henne utan styrde kosan direkt in i mitt arbetsrum. Hon följde emellertid efter mig.

»'Jag är så ledsen över, att jag brutit mitt löfte, Jack', sade hon, 'men om du kände förhållandena, skulle du med all säkerhet förlåta mig.'

»'Tala om alltsammans för mig då', sade jag.

»'Det kan jag inte, Jack, det kan jag inte!' utbrast hon.

»'Det kan inte heller bli tal om något förtroende oss emellan, förrän du sagt mig, vem som bor i huset därborta och vem det är, som fått ditt porträtt', sade jag, i det jag störtade förbi henne och lämnade hemmet.

»Detta skedde i går, mr Holmes. Sedan dess har jag ej råkat min hustru och ej hört något mer om denna besynnerliga affär. Det var första gången någon misshällighet uppstått mellan min hustru och mig, och jag var så ängslig och uppskakad, att jag ej visste, vad jag skulle ta mig till. Då kom i morse plötsligt den tanken för mig, att jag borde vända mig till er med bön om råd och hjälp. Jag skyndade genast hit och lämnar nu utan all reservation saken i edra hän-der. Om det i min redogörelse finns någon detalj, som fordrar närmare förklaring, så var snäll och fråga mig. Men framför allt, säg mig genast, vad jag [ 44 ]bör göra — den här ovissheten tar snart livet av mig!»

Holmes och jag hade med största intresse lyssnat till den sällsamma berättelsen, som framställts i korta, avklippta meningar på det sätt, som karaktäriserar en kroppsligen och andligen uttröttad, orolig människa. Min vän satt en lång stund alldeles tyst med huvudet lutat i händerna och försjunken i djupa tankar.

»Säg mig», sade han slutligen, »skulle ni kunna svära på, att det var ett karlansikte, ni såg i fönstret?»

»Var gång jag såg det, stod jag på ett visst avstånd, så att det är svårt för mig att säga.»

»Det tycks emellertid ha gjort ett obehagligt intryck på er?»

»Färgen var så onaturlig och själva dragen voro alldeles stela och orörliga. När jag gick närmare, försvann det med ett hastigt ryck.»

»Hur länge sedan är det er hustru bad er om hundra pund?»

»Ungefär två månader.»

»Har ni någonsin sett ett porträtt av hennes förste man?»

»Nej; straxt efter hans död utbröt i Atalanta en häftig eldsvåda, och alla min hustrus papper blevo förstörda.»

»Men hon hade likväl hans dödsattest. Ni har sagt mig att ni sett den?»

»Ja, hon skaffade sig ett duplikat.»

»Har ni aldrig träffat någon, som känt henne i Amerika?»

»Nej.»

»Har hon någonsin sagt, att hon skulle vilja resa dit igen?»

»Nej.»

»Får hon aldrig några brev därifrån?»

»Inte så vitt jag vet.»

»Tack. Nu skulle jag gärna i lugn och ro vilja tänka på saken. Om lantgården blivit definitivt övergiven, kunna ju en del svårigheter ställa sig i vår väg; om å andra sidan — och jag antar, att så varit händelsen — invånarna blivit underrättade om er ankomst och givit sig av, innan ni hunnit fram, kunna de ju ha vänt tillbaka, och i så fall är saken lätt utredd. Det bästa är, att ni genast reser hem till Norbury och noga ger akt på det lilla lantställets fönster. Om ni märker, att hyresgästerna åter tagit sin bostad i besittning, så telegrafera genast till oss. Vi skola vara hos er inom en timme efter det ert bud nått oss och skola snart nog klara upp hela historien.»

»Och om huset fortfarande är obebott?»

»I det fallet kommer jag i morgon ut till er för att överlägga om, vad som bör göras. Farväl nu! Och framför allt — låt bli att gå och gräma er; det är tids nog göra det, när ni fått verklig orsak därtill.»




»Jag är rädd för, Watson, att det här är en ruskig historia», sade min vän, sedan han följt ut mr Grant Munro. »Vad är din tanke därom?»

»Den låter inte vidare tilltalande», svarade jag.

»Du har rätt. Om jag ej misstar mig, är det säkert fråga om penningutprässning.»

»Vem skulle i så fall vara den skyldige?»

»Antagligen samma person, som bebor det enda väl möblerade rummet och har mrs Munros porträtt på sin kaminhylla. För tusan, Watson, det är ju riktigt intressant, det där vaxgula ansiktet i fönstret! Jag skulle inte för allt i världen ha velat gå miste om det här lilla äventyret.»

»Du har alltså redan bildat dig en teori?»

»Ja — men bara helt provisoriskt. Fast det skulle [ 45 ]mycket förundra mig, om den till slut ej vore den rätta. Mrs Munros förste man befinner sig i det där huset.»

»Varför tror du det?»

»På vad sätt skulle man eljes kunna förklara hennes synbara ansträngningar att hindra sin andre man från att gå dit? Saken förhåller sig, så vitt jag kan se, på följande sätt:

»Denna mrs Munro gifte sig i Amerika. Hennes man utvecklade småningom några mindre älskvärda egenskaper eller fick kanske någon hemsk sjukdom, blev spetälsk eller sinnesslö. Slutligen reste hon från honom, återvände till England, bytte namn och började, som hon trodde, sitt liv på nytt. Hon hade varit gift i tre år och ansåg sig fullt säker i sin nya ställning, sedan hon visat sin nuvarande man en dödsattest, utfärdad för någon bland hennes bekanta, vars namn hon lagt sig till med. Men så upptäckes hennes vistelseort av hennes förste man eller av någon samvetslös kvinna, som fått sig vården om invaliden anförtrodd. Han eller hon skriver till mrs Munro och hotar att komma och angiva henne. Hon skaffar sig hundra pund och försöker köpa deras tystnad. Trots detta slå de sig ner i hennes närhet, och då hennes man tillfälligtvis omtalar, att det lilla landstället blivit uthyrt, gissar hon genast, att de nya grannarna just äro de personer, som förfölja henne. Hon väntar, tills hennes man somnat, ilar till nykomlingarna och försöker övertala dem att lämna henne i ro. Enär det första försöket misslyckats, återvänder hon till dem följande morgon, som vi veta, och hennes man träffar henne, när hon är stadd på hemväg. Hon lovar honom att ej gå dit igen; men ett par dar därefter blir hennes önskan att bli kvitt dessa obehagliga grannar henne övermäktig och hon gör ett andra besök. Hon tar då med sig det porträtt, man troligen begärt av henne. Mitt under förhandlingarna störtar tjänsteflickan in i rummet och säger, att hennes husbonde kommit hem, varpå mrs Munro, som anar, att denne antagligen följt flickan i hack och häl, jagar de andra köksvägen ut i den lilla furuskogen, som är belägen ej långt därifrån. På så sätt finner mannen huset tomt. Men det skall på det högsta förvåna mig, om så är händelsen, när han i kväll går dit på rekognosering. Vad säger du om min teori?»

»Alltsammans är ju bara gissning.»

»Men den täcker alla fakta åtminstone. När nya fakta, vilka ej passa in i densamma, kommit till vår kännedom, är det tids nog söka framställa en annan. Men än så länge kunna vi ingenting göra — vi måste avvakta budet från vår vän i Norbury.»

Länge behövde vi ej vänta på detsamma — det kom, just som vi hade slutat dricka te. Telegrammet lydde:

»Huset fortfarande bebott. Har sett ansiktet i fönstret igen. Möter vid 7-tåget; tar inga mått och steg före er ankomst.»




Han väntade på oss vid stationen, och vi lade genast märke till, att han var mycket blek och darrade av sinnesrörelse.

»De äro där ännu, mr Holmes», sade han och lade handen på min väns arm. »Jag såg ljus i fönstren, när jag gick hit. Vi ska' väl reda ut saken nu en gång för alla.»

»Har ni gjort upp någon plan?» frågade Holmes, under det vi veko in i den mörka allén.

»Jag ämnar med våld tränga in i huset och se efter vem som bor där. Jag önskar, att ni båda ville följa med som vittnen.»

[ 46 ]»Och ni är fast besluten att göra detta, i trots av er hustrus försäkran, att ni ej bör söka leta ut hemligheten?»

»Ja — det är mitt fasta beslut.»

»Nå ja — jag tror, att ni har rätt. Allting är bättre än ovisshet. Det är kanske bäst att gå dit genast. Vi begå en lagstridig handling, det vet ni så väl som jag, men det finns tillfällen, då man sätter sig över den saken.»

Kvällen var mörk, och ett fint regn började falla, då vi lämnade stora landsvägen och veko in på en smal byväg med höga häckar på sidorna.

Mr Munro ilade otåligt före, och vi stapplade efter honom, så fort vi kunde.

»Där borta ligger mitt hem», sade han och pekade på ett ljussken bland träden, »och här ha vi det hus, om vilket det är fråga.»

Vi kommo till en svängning av vägen och sågo framför oss den byggnad, han menade. En klar ljusstrimma, som föll ut över den mörka gårdsplanen, visade att ytterdörren ej var riktigt stängd, och ett fönster i övre våningen var upplyst. När vi sågo dit varseblevo vi att en mörk figur rörde sig inne i rummet.

»Där är den där otäcka varelsen!» utropade Grant Munro.

»Följ nu bara med mig, så ska' vi snart ta reda på alltsammans!»

Vi närmade oss dörren. Plötsligt gled en kvinnogestalt fram ur skuggan och blev stående mitt i det klara ljusskenet. Jag kunde ej se hennes ansikte, men anade vem hon var, då hon bönfallande sträckte sina händer mot oss.

»För Guds skull, Jack, gör det inte!» utropade hon. »Jag hade en förkänsla av, att du skulle komma hit i kväll. Tänk på vad jag bett dig om! Lita på mig — du skall aldrig få orsak att ångra det!»

»Jag har alltför länge haft förtroende för dig, Effie!» sade hennes man strängt. »Släpp mig fram! Låt mig komma förbi ! Mina vänner och jag ämna i grund och botten reda ut den här historien.»

Han sköt henne åt sidan, och vi följde tätt efter honom. När han slog upp dörren, störtade en äldre kvinna fram och ställde sig i hans väg, men han trängde sig förbi henne, och ögonblicket därefter sprungo vi alla uppför trappan. Grant Munro öppnade dörren till det rum, varifrån ljussken syntes, och vi trädde in tillsammans.

Det var ett hemtrevligt, väl möblerat rum; två ljus brunno på bordet, två på kaminhyllan. I ena hörnet satt en liten flicka lutad över en bok. Hennes ansikte var vänt ifrån oss, men vi kunde se, att hon var klädd i en röd klädning och bar långa vita handskar. När hon vände sig mot oss, uppgav jag ett rop av överraskning och fasa. Hennes ansikte var av en sällsam vaxgul färg, och dragen voro fullkomligt uttryckslösa. Men inom mindre än en minut fick saken sin förklaring. Med ett lätt skratt förde Holmes sina händer bakom barnets huvud, en mask föll av, och framför oss stod en liten kolsvart negress, vars vita tänder blixtrade och blänkte, när hon vid åsynen av vår ohöljda förvåning brast ut i ett klingande skratt, så friskt och smittosamt, att jag ej kunde avhålla mig från att instämma däri. Men Grant Munro stod som rotad i marken och förde med en konvulsivisk rörelse handen till sin strupe, som om något hotade att kväva honom.

»Store Gud!» utbrast han slutligen. »Vad betyder detta?»

»Det skall jag säga dig», svarade hans hustru, som med lugn, stolt hållning i detsamma inträdde. »Mot min önskan har du tvingat mig att ge dig del av min hemlighet — nu måste vi båda söka göra det bästa av [ 47 ]vad som skett. Min man dog i Atlanta — mitt barn förblev vid liv.»

»Ditt barn?!»

Hon visade honom en stor silvermedaljong.

»Du har aldrig sett, vad som finns i denna?»

»Nej — jag har alltid trott, att den ej kunde öppnas.»

Hon tryckte på en hemlig fjäder, och framsidan på medaljongen sprang upp. Inuti fanns bilden av en ovanligt vacker, intelligent man, vars anletsdrag dock buro omisskänneliga spår av hans afrikanska härkomst.

»Detta är John Hebron från Atlanta», sade mrs Munro, »och en ädlare man har jorden aldrig burit. Jag avskar all förbindelse med min släkt och min ras för att gifta mig med honom; så länge han levde ångrade jag ej ett ögonblick mitt beslut. Vår sorg var, att vårt enda barn kom att likna sin fars stamförvanter och ej sin mors — men så händer det ofta i dylika äktenskap, och liten Lucy är mycket mörkare än sin far. Men ljus eller mörk är hon min egen lilla flicka, sin mammas älskling.»

Barnet sprang vid dessa ord fram och smög sig ömt intill sin mor.

»Jag lämnade henne kvar i Amerika endast därför, att hon ej var särdeles stark till hälsan; luftombytet hade kunnat skada henne. En gammal trogen tjänarinna, som i många år varit i min familj, tog henne i sin vård. Dittills hade det ej ens i drömmen fallit mig in att ej vilja erkänna barnet som mitt. Men så gjorde jag din bekantskap, Jack; jag lärde älska dig, och då vågade jag ej tala med dig om min lilla dotter. Gud förlåte mig, men jag var rädd att förlora dig! Jag trodde mig ha att välja mellan er, och i min svaghet vände jag mig från mitt eget barn. I tre år har jag hållit hennes tillvaro hemlig för dig, men jag har ofta haft underrättelser från hennes sköterska och visste, att flickan var frisk och hade det bra. Så överväldigades jag nyligen av en oemotståndlig önskan att få se den lilla. Jag försökte övervinna detta begär, men lyckades ej. Fastän jag insåg risken, beslöt jag att låta henne komma hit, om så bara på ett par veckor. Jag skickade sköterskan hundra pund och gav henne anvisning på det lilla lantstället, där de kunde slå sig ner och således vistas i mitt grannskap utan att synas ha minsta gemenskap med mig. Jag drev mina försiktighetsmått så långt, att jag befallde sköterskan hålla barnet inomhus hela dagen och på något sätt skydda dess händer och ansikte, så att man även om någon händelsevis skulle få se flickan i fönstret, ej skulle börja prata och undra, hur det kom sig, att det fanns ett negerbarn på trakten. Om jag varit mindre försiktig hade det varit vida bättre, men jag var utom mig av ängslan för, att du skulle lära känna sanningen.

»Det var du själv, som berättade mig, att vi fått nya grannar. Jag borde ha väntat med mitt besök tills morgonen, men jag kunde ej sova, så upprörd var jag, utan steg upp och gick ut, väl vetande, hur svårt det i allmänhet är att väcka dig. Men du vaknade och fick se mig — och så började mina besvärligheter och bekymmer. Dagen därpå hade du kunnat tvinga mig att uppenbara hemligheten för dig, men du avstod ädelmodigt därifrån. Ett par dar senare, när du rusade in i huset, lyckades emellertid sköterskan och barnet endast med knapp nöd undkomma genom köksdörren. Nu vet du allt, och nu frågar jag dig: 'vad skall det bli av mitt barn och mig själv?'»

Hon knäppte ihop händerna och väntade ångestfullt på svar.

En lång stund stod Grant Munro alldeles tyst och [ 48 ]orörlig, men det svar, han slutligen avgav, är mig kärt att minnas. Han lyfte upp den lilla flickan på sin arm, kysste henne, sträckte handen mot sin hustru och gick långsamt mot dörren.

»Vi kunna i större lugn och ro avhandla den frågan hemma hos oss», sade han. »Jag är ej någon ovanligt god människa, Effie, men jag tror, att jag är bättre, än du ansett mig vara.»

Holmes och jag följde dem till avtagsvägen. När vi hunnit dit, drog min vän mig sakta i armen.

»Jag tror», sade han, »att vi kunna vara till mer nytta i London än i Norbury.»

Han yttrade ej ett enda ord till om saken, förrän när han sent på kvällen tände sitt ljus för att gå in i sin sängkammare.

»Watson», sade han då, »om du någonsin skulle tycka, att jag är litet för självbelåten och säker på min sak, eller om jag visar benägenhet att ej ge så mycken uppmärksamhet åt en 'affär', som den förtjänar, så var snäll och viska ordet 'Norbury' till mig, och jag skall bli dig stor tack skyldig.»