En försvunnen värld/Kapitel 01

En försvunnen värld av Arthur Conan Doyle Översättare: Hanny Flygare Hjältedåd omgiva oss

Pröva er lycka hos professor Challenger  →

FÖRSTA KAPITLET.
»HJÄLTEDÅD OMGIVA OSS.»

MR HUNGERTON, hennes far, var verkligen den taktlösaste människa i världen — en pösig, uppblåst, snaskig gammal papegoja, visserligen mycket beskedlig men helt upptagen av sitt eget enfaldiga jag. Om någonting kunnat avlägsna mig från Gladys, så var det tanken på en sådan svärfar. Jag är övertygad om att han innerst trodde, att jag tre gånger i veckan kom över till »Kastanjerna» för att få nöjet att sällskapa med honom och höra honom utveckla sina åsikter om den dubbla myntfoten — ett ämne vari han var ett slags auktoritet.

Minst en timme satt jag den aftonen och hörde på hans prat om hur dåliga pengar drevo ut goda, om silvret som värdetecken, om rupiens fallande i värde och om den riktiga normen för växelrörelse.

»Antag», skrek han i sin vanmäktiga iver, »att alla skulder i världen samtidigt blevo uppsagda till omedelbar inbetalning. Vad skulle väl under våra förhållanden då inträffa?»

Jag gav det självklara svaret, att jag då bleve ruinerad, vilket hade till följd, att han rusade upp från sin stol, förebrådde mig mitt vanliga lättsinne, som gjorde det omöjligt för honom att i min närvaro avhandla något allvarligt ämne, och klampade ut ur rummet för att kläda sig till något frimurarsammanträde.

Så var jag då äntligen ensam med Gladys och det betydelsefulla ögonblicket var inne. Hela den aftonen hade jag känt mig som soldaten, då han väntar på signalen, som kallar honom till ett farligt utfall. Hoppet om seger och fruktan för nederlag skifta då i hans sinne.

Hon satt med den där stolta, fina profilen tecknad mot den röda gardinen. O, vad hon var vacker! Och dock så svåråtkomlig! Vi hade varit vänner, riktigt goda vänner, men jag kunde aldrig med henne komma utöver samma slags kamratskap som det, vilket rådde mellan mig och mina medarbetare i tidningen Daily Gazette — ett fullkomligt öppet, fullkomligt vänligt umgänge, men fritt från allt som kunde tyda på kärlek. Instinkten säger mig, att det inte är smickrande om en kvinna är alltför uppriktig och obesvärad i förhållande till mig. Så fort kärleken vaknar, åtföljes den av blyghet och osäkerhet — ett arv från de gamla råa dagar då kärleken och våldet ofta gingo hand i hand. Det böjda huvudet, det vikande ögat, den svävande rösten, den skygga hållningen — dessa, icke den fasta blicken och det raska svaret, äro passionens verkliga kännetecken. Till och med under mitt korta liv har jag lärt mig inse detta — eller också har jag ärvt det i det medfödda släktminne som vi kalla instinkt.

Gladys besatt i rikt mått alla kvinnliga egenskaper. Somliga ansågo henne kall och hård, men den tanken innebar ett högmålsbrott. Den fint bronserade hyn, nästan orientalisk i färgtonen, det korpsvarta håret, de stora, glänsande ögonen, de fylliga men utsökt väl tecknade läpparna — allt vittnade om värme och glöd. Men jag visste alltför väl med mig, att jag hittills icke lärt mig hemligheten att framkalla dessa känslor. Hur det än gick, hade jag dock beslutat att ej längre gå i ovisshet utan få saken avgjord i kväll. Hon kunde inte värre än säga nej och det var bättre att vara en avvisad tillbedjare än en accepterad broder.

Så långt hade jag kommit i mina funderingar och ämnade just bryta den långa och otrevliga tystnaden, då ett par kritiska mörka ögon vändes mot mig och det stolta huvudet med ett förebrående leende skakades.

»Jag har en förkänsla av att ni ämnar fria, Ned. Ack, om ni ville låta bli det — det är så mycket roligare som det är.»

Jag drog min stol litet närmare hennes.

»Hur kunde ni veta, att jag ämnade fria?» frågade jag med oförställd förundran.

»Vet man inte alltid när sådant är i faggorna? Blir väl någonsin en kvinna oförberett utsatt för nåonting sådant? Men, bästa Ned, vår vänskap har ju varit så sann och så angenäm! Nog är det synd att fördärva den. Tycker ni inte, att det är någonting härligt i att en ung man och en ung kvinna kunna tala så obesvärat med varandra som vi gjort?»

»Jag vet just inte det, Gladys. Ser ni, jag kan ju tala alldeles obesvärat med — med stationsinspektoren också.» Jag begriper inte hur denne tjänsteman blev inblandad i saken, men det var han emellertid nu och narrade oss båda att skratta. »Det tillfredsställer mig inte alls. Jag vill slå mina armar om er, känna ert huvud vila vid mitt bröst och — o, Gladys, jag vill —»

Hon hade sprungit upp från sin stol, då hon sett tecken till att jag ämnade i handling förtydliga vad jag ville.

»Nu har ni förstört alltsammans, Ned», sade hon, »Allt är så roligt och så naturligt tills sådant här kommer med i spelet. Det var verkligen skada. Varför kan ni inte lägga band på er?»

»Det är inte min uppfinning», invände jag. »Det är naturen, det är kärleken som talar.»

»Det är kanske olika då båda älska, men jag har aldrig erfarit det där.»

»Men ni måste göra det — ni som är så vacker, så själfull. O, Gladys, ni är skapad för kärlek! Ni måste älska!»

»Man får vänta tills det kommer.»

»Men varför kan ni inte älska mig, Gladys! Är det mitt utseende eller vad är det?»

Nu veknade hon litet. Hon räckte fram handen — hennes ställning var så vänlig och behaglig då hon böjde sig ned — och så tryckte hon tillbaka mitt huvud. Med ett drömmande leende betraktade hon mitt uppåtvända ansikte.

»Nej, det är inte det», sade hon till sist. »Ni är inte någon egenkär pojke, så jag kan tryggt säga er, att det inte är det. Det ligger djupare.»

»Min karaktär?»

Hon nickade strängt.

»Vad kan jag göra för att förbättra den? Sätt er och låt oss tala om saken. Nej, jag försäkrar, att jag skall hålla mig lugn, bara ni sätter er.»

Hon såg på mig med en undran, ett tvivel, som var långt mera i min smak än hennes oförbehållsamma tillit. Hur primitivt och rått ter det sig inte, när det sättes på papperet. Och det kan ju hända, att den där känslan bara är en egendomlighet hos mig. Emellertid satte hon sig.

»Så säg mig då nu, vad som är på tok med mig?»

»Jag är förälskad i en annan», sade hon.

Nu var det min tur att springa upp från stolen.

»Det är inte någon särskilt», förklarade hon och skrattade då hon såg uttrycket i mitt ansikte, »det är bara ett ideal. Jag har aldrig träffat på någon man av det slag jag menar.»

»Beskriv honom för mig. Hur ser han ut?»

»Han skulle kunna se ut ungefär som ni.»

»Vad det är älskvärt av er att säga så. Nå, vad är det han har för sig, som inte jag gör? Tala ut! Är han absolutist, vegetarian, aviatiker, teosof, övermänniska — jag skall försöka mig på saken, Gladys, om ni bara säger mig vad det är som behagar er.»

Hon skrattade åt tänjbarheten i min karaktär.

»För det första», sade hon, »tror jag inte, att mitt ideal skulle tala så där. Han skulle vara en strängare, styvare man, inte så benägen att rätta sig efter en tanklös flickas nycker. Men framför allt måste han vara en man som kan handla, som kan verka och som skulle kunna se döden i ansiktet utan att bli rädd — en man av stora handlingar och sällsamma erfarenheter. Mannen själv skulle jag aldrig älska utan den berömmelse han vunnit, ty den skulle kasta sin återglans på mig. Tänk på Richard Burton! Då jag läste hans hustrus levnadsteckning över honom, förstod jag så väl hennes kärlek. Och lady Stanley! Har ni någonsin läst det underbara sista kapitlet i boken hon skrivit om sin man? Se, det är män av det slaget, som en kvinna kunde dyrka av hela sin själ och dock bli större, inte mindre, på grund av sin kärlek — ärad av hela världen såsom en den där livar till ädla bragder.»

Hon var så vacker i sin hänförelse, att det inte var långt ifrån att jag flyttat vårt mellanhavande över på ett annat plan. Jag gjorde dock våld på mig och fortsatte tankeutbytet.

»Vi kunna ju inte alla vara en Stanley eller en Burton», sade jag. »Dessutom yppar sig inte något tillfälle därtill — jag har åtminstone inte råkat på något sådant. Gjorde jag det, skulle jag försöka.»

»Men vi omgivas ju av idel tillfällen. Det är någonting utmärkande för mannen av det slag jag menar, att han själv skapar sina tillfällen. Hjältedåd omgiva oss, väntande på att bli utförda. Det tillkommer männen att utföra dem, kvinnorna att belöna sådana män med sin kärlek. Tänk bara på den unge fransmannen, som i förra veckan steg upp i ballongen. Det blåste alldeles förfärligt, men enär det tillkännagivits, att han skulle stiga upp just då, ville han nödvändigt göra det. Vinden förde honom ett tusenfemhundra engelska mil på tjugofyra timmar och han föll ned mitt i Ryssland. Det är män av det slaget jag menar. Tänk på den kvinna han älskade och tänk vad andra kvinnor måtte ha avundats henne! Se det är sådant jag skulle tycka om — alt bli avundad för min mans skull.»

»Jag skulle gärna ha gjort detsamma för att behaga er.»

»Men ni skulle inte göra det bara för att behaga mig. Ni skulle göra det för att ni inte kunde låta bli, för att det föll sig naturligt för er — emedan mannen inom er fordrade att få ge sig till känna på ett heroiskt sätt. Ni beskrev till exempel explosionen i Wigan förliden månad. Kunde ni inte, trots gruvgasen, ha gått ned i stenkolsgruvan och hjälpt del stackars folket?»

»Det gjorde jag.»

»Men ni talade inte om det.»

»Det var väl ingenting att skryta med.»

»Se, det visste jag inte.» Hon såg på mig med något mer intresse. »Det var modigt gjort av er.»

»Jag var tvungen att göra det. Om man skall ge en god beskrivning på någonting, måste man vara på platsen och se det.»

»Vilket prosaiskt skäl! Det förtar ju allt det romantiska i saken. Men av vilket skäl ni än gjorde det, gläder det mig, att ni gick ned i gruvan.» Hon räckte mig handen, men med så mycken mildhet och värdighet, att jag bara böjde mig ned och kysste den. »Jag är intet annat än en dåraktig kvinna med en ung flickas fantasier. Men ändå är detta någonting för mig så verkligt, det utgör till den grad del av mitt väsen, att jag inte kan låta bli att handla därefter. Om jag gifter mig, vill jag gifta mig med en ryktbar man.»

»Och varför skulle ni inte det?» utbrast jag. »Det är kvinnor lika er, som elda männens mod. Ni har eldat mitt. Ge mig bara ett tillfälle, och ni skall få se att jag begagnar mig av det, För resten har ni rätt i att männen borde själva skapa sig tillfällen och inte vänta tills de bjudas dem. Tänk bara på lord Clive — en fattig bokhållare och han erövrade Indien. Vid himlen, jag skall minsann uträtta något i världen, jag också.»

Hon skrattade åt det plötsliga utbrottet av min irländska iver.

»Varför inte?» sade hon, »Ni har allt vad en man kan önska sig — ungdom, hälsa, krafter, uppfostran, energi. Nyss var jag ledsen för att ni talat. Nu gör det mig så glad, så glad — om det väcker sådana tankar hos er.»

»Och om jag —?»

Hennes hand låg som varm sammet över mina läppar.

»Ej ett ord mer, sir. Ni skulle ha varit i redaktionslokalen och gjort er plikt där redan för en halvtimme sedan, men jag hade inte hjärta att påminna er. Någon dag längre fram, när ni tillkämpat er en ställning i världen, skola vi kanske åter tala om saken.»

Och detta var anledningen till att jag den dimmiga novemberkvällen sprang ifatt Camberwell-spårvagnen med hjärtat brinnande i bröstet på mig och med det fasta beslutet, att icke en dag till skulle förgå utan att jag funnit någon uppgift, värdig mitt hjärtas dam. Men vem i all världen hade väl kunnat tänka sig den fast otroliga form den bragden tog eller de sällsamma mått och steg, som ledde till dess utförande?

Detta inledande kapitel skall kanhända i läsarens tycke ingenting ha att göra med min berättelse. Därförutan hade det dock icke blivit någon berättelse av. Det är först när mannen går ut i världen i den tanken att möjligheter till hjältedåd omgiva honom och med den levande föresatsen att gripa sig an med det som kommer inom hans synhåll, det är först då han sliter sig lös från det liv han redan känner och vågar sig ut i det underbara, mystiska skymningsland, där de stora äventyren och de stora belöningarna vänta. Och så trädde jag in i Daily Gazettes redaktionslokal, jag, den obetydlige medarbetaren i denna tidning, fast besluten att om möjligt ägna mig åt något vågsamt företag, som vore min Gladys värdigt. Var det hårdhet, var det själviskhet, att hon bad mig att till hennes förhärligande sätta mitt liv på spel? Sådana tankar kunna uppstå hos den medelålders mannen men aldrig hos den eldige tjugotreåringen under den första kärlekens feber.