En gammal stockholmares minnen/Del 1/Huru man var klädd
| ← Utflykter och förlustelser |
|
Sedan solen gått ned → |
HURU MAN VAR KLÄDD.
Stockholmarne ha alltid klädt sig med omsorg, men moderna ha ofta växlat. På 1830-talet såg man vintertiden ett icke ringa antal af de pälsar som kallades tulubber, hvilka buros med vänstra ärmen hängande tom, under det blott den högra tjänade till armbetäckning. Tulubberna utgjordes vanligtvis af klädespälsar, fordrade med svart kalmuckskinn. Äfven dyrbarare pälsar förekommo, men mest som lifrockar.
Under årtiondet kommo bottforer (bottes fortes), pälsklädda utanstöflar, också i bruk, men utträngde icke lädergaloscherna, hvilka ansågos oumbärliga, så föga behagliga de än voro.
Då päls icke begagnades, nyttjade man dels lifrockar s. k. syrtuter, vanligtvis af ljust, gulbrunt kläde, långa med kort lif, dels kapprockar med många kragar, s. k. kuskkragar. Slängkappor utan ärmar, men med en liten krage, begagnades då väderleken tillät.
Under senare delen af 1830-talet kommo kautschukskappor i bruk och begagnades i synnerhet i regnväder, men luktade illa och befunnos hälsofarliga, hvarför de småningom öfvergåfvos.
Benkläderna voro ofta ljusa, i synnerhet sommartiden, då de ej sällan förekommo af nanking, ursprungligen ett kinesiskt bomullstyg af gul färg, liksom kitaj af samma ursprung eller af hvitt s. k. engelskt skinn. Under vintern brukades mycket byxor af korderoj eller kasimir.
Modet föreskref ibland vida, ibland trånga benkläder, oftast det senare, och de sträcktes åtsittande genom hällor. En man på modet kunde ej undvara hällorna. Ju spändare byxorna höllos, dess finare var det. Visserligen hände det, att plaggen därigenom spräcktes öfver knäna, men modet var strängt fordrande, och hällorna bibehöllos i ett par årtionden.
Ända långt fram på 1830-talet syntes under hvilken årstid som helst en och annan gammal herre i kortbyxor samt till knäna räckande stöflar. I sådan utrustning såg man, bland andra, kyrkoherden i Tyska församlingen Lüdeke d. y., urmakaren Kihlberg vid Stora Nygatan (far till den år 1902 aflidne rektor O. J. Kihlberg) och vaktmästaren Bäckman i Krigskollegium (sedan känd som rimsmidare och författare till »Jullen på världshafvet»). Sporrar nyttjades ofta, fastän det icke alltid var fråga om att rida, men mest s. k. danssporrar utan kringlor.
Skodonen voro vanligtvis glänsande af Boholms blanksmörja som till 8 sk. bko buteljen såldes i Tjäders tobaksbod vid Riddarhustorget.
Manshattarna voro än låga, än höga med mycket uppvikta brätten, men för öfrigt af ungefär samma form som de manliga hufvudbonaderna vid århundradets slut.
Som sällskapdräkt begagnade bemedlade manspersoner frack, men den kunde vara af mycket olika färg, svart, brun, grön, till och med ljusblå, med förgyllda knappar och långa, vanligtvis med hvitt siden fordrade, skört och alltid af kläde. För icke särskildt festliga aftonsamkväm klädde en man på modet sig i gul kasimirsväst, mörkbrun frack, chokladfärgade pantalonger, hvita handskar och tjock svart sidenhalsduk, virad flere hvarf kring halsen. Håret var omsorgsfullt brändt och friseradt i hög tupé, s. k. coup de vent. När han lämnade sällskapet, svepte han in sig i en ljus, rutig kappa med svart foder. Det var en hvardagselegant i sin prydno. Till sällskapsdräkten hörde trekantiga, hopslagna hattar, s. k. chapeau claque.
Då han icke gick i sällskap, klädde han sig i bonjourrock med kort lif och långa skört, och på promenaden syntes han ej sällan i pigesch, en med snören och tofsar utstyrd lifrock. En sådan rock knäpptes alltid ända upp i halsen, men med öppna rockar begagnades mångfärgade, blommiga samt äfven broderade västar af siden, sammet eller fint ylle.
De förnämsta skräddarne voro hofskräddaren och stadsmajoren Carl Kæding, N:o 8 Norra Smedjegatan, Norström & Smedberg, 47 Regeringsgatan, Åberg »från Berlin», vid Gustaf Adolfs torg, samt kanske några andra.
Som skomakare hade fransmannen Feron vid Drottninggatan stort anseende, men han dog under förra hälften af årtiondet hvarefter hans änka gifte sig med en dalkarl, gesällen Tallquist, hvilken tillägnade sig namnet Feron och flyttade affären till Tyska Prästgatan samt lefde ända till slutet af adertonhundratalet, dock under flera år utan skor, verkstad och förlag, men förskaffande sig inkomster som husägare m. m. Af den verklige Ferons tre söner blef Constantin F. chef för guldsmedsfirman G. Möllenborg och far till Carl Feron, den n. v. innehafvaren.
Till klädseln måste också paraplyer räknas. Sådana af siden voro just icke allmänna. Äfven fina herrar och damer begagnade ofta stora paraplyer, s. k. familjetak, röda, ljusblå eller storrutiga, af groft bomullstyg, med en klumpig mässingsring vid ett snöre för att hålla paraplyet tillsammans, då det ej var uppspändt.
Parasoller, ofta »solparasoller» kallade, voro ej så mycket i bruk, men funnos dock, ehuru de bredbrättiga hattarne, i synnerhet de stora italienska, gjorde dem mindre oundgängliga. En tjänstflicka eller en arbetarhustru kunde aldrig få det infallet att styra ut sig med ett parasoll.
⁎
Fruntimmernas öfverplagg utgjordes af pälsfordrade salopper och peliser eller också långa kapotter med kort lif. Klädningarna voro af olika beskaffenhet, och deras prydnader i öfverensstämmelse med tyget, som kanske var af siden, lika väl som af ylle eller bomull. Bland ylletygen voro bombassin och tibet mest värderade, och orléans nyttjades äfven. Vanligtvis voro klädningarna tämligen vida, men uppnådde aldrig de tjugu och trettio år därefter moderna krinolinernas omfång. Ärmarnes vidd var vanligtvis ganska stor.
I hemmet bar äfven borgarhustrun s. k. négligé, en tyllmössa, vid högtidliga tillfällen kantad med konstgjorda blommor och alltid försedd med långa, breda sidenband som knötos under hakan eller också fladdrade fritt kring skuldrorna.
Hvita nettelduksklädningar brukades mycket under sommaren äfven på promenader och med en blå, blommerad foulard till mantilj. Schalar begagnades dock mer än mantiljer och voro af olika beskaffenhet, från de simplaste ylleschalar till de finaste kaschemirs.
Finare utrustning bestod af röd sammetsklädning och en liten, broderad hvit merinosmantilj, som också bars i teatersalongen, samt hatt af invirkad gas, prydd med ett par paradisfåglar.
Hatten, om ock af olika beskaffenhet, var förbehållen »bättre» fruntimmer, och dit ville äfven småborgarnes kvinnor räknas. Tjänstflickor och kvinnor ur arbetsklassen klädde sig i schalett. Stycke och mössa begagnades af äldre kvinnor som ej ansågos tillhöra »bättre» folk, och bindmössor utgjorde ett slags uniform för värdshusuppasserskor.
Hvita bomullsstrumpor hörde till fruntimmersdräkten, och öfver foten och smalbenet lindades skobanden i kors. Flickor hade byxholkar, s. k. mamelucker, som slöto till om fotknölen.
På hårets prydlighet nedlades mycken omsorg, och de korkskrufs- samt kanonlockar som hörde till klädseln fordrade ej ringa arbete vid toaletten. Löshår var mycket brukligt, och de nämnda lockarna voro nästan aldrig naturliga. I håret buros höga genombrutna kammar, ofta af sköldpadd, på hvilkas ornerande nedlades mycket arbete. Stockholm hade på den tiden ett icke ringa antal kammakare.
Guldnipper voro mycket brukliga. Fruntimren hade alltid örhängen, stundom ganska dyrbara, liksom broscher, ringar och armband, stora skärpspännen o. s. v. af olika värde. Örhängen begagnades ej sällan äfven af manfolk, och många karlar buro stora karneolsringar på fingrarna. Urkedjor af guld med berlocker dinglade på de manliga magarne, ty uren buros icke i västfickan, utan i särskilda urfickor fram på benkläderna.
Snusdosor brukades kanske mera än nu för tiden och voro stundom ganska dyrbara. Cigarrfodral funnos icke före 1834, då cigarrökning på gatan tilläts först under kolerafarsoten. Cigarretter kände man ej till. Pipa röktes däremot mycket, och piphufvudena voro ofta ganska dyrbara, af äkta sjöskum och med fint arbetadt silfverbeslag samt med tofsprydda eller med pärlor smyckade pipskaft. Piphyllan saknades sällan i ett borgarhus.
⁎
Närsynta stockholmare funnos väl på 1830:talet likaväl som vid århundradets slut, men de som begagnade glasögon voro jämförelsevis flere än nu. Däremot var bruket af lorgnett mycket mindre. En fin man som behöfde synglas gick till någon af de optiske instumentmakarne, Collin vid Tyska Stallplan eller Hellström vid Nybrogatan, och skaffade sig synglas, så vida han ej låtit öfvertala sig att gå till Benjamin Lejas vid Gustaf Adolfs torg öppnade »Nipper- och galanterihandel».
Han skaftade sig ofta »guldglasögon», som det hette, d. v. s. glasögon med guldbågar, och äfven lorgnetterna försågos ofta med sådana bågar. Vanligtvis fästes lorgnetten icke i ögonvrån, utan hängde i en snodd, kanske också guldkedja, eller i ett bredt sidenband fram på bröstet samt lyftes endast vid närmare behof upp till ögat. Den var nästan alltid enkellorgnett. Dubbel sådan ansågs hvad vi nu skulle kalla »snobbig», men tillhörde då endast en petit maître eller helt enkelt sprätt. Snobbar kände man då ej till, under det att sprättar funnos i stort antal.
De väckte, oaktadt sitt stora antal, alltid uppmärksamhet på gatan och blefvo ofta föremål för gatpojkarnes gyckel. Hvad som väckte mycket mindre uppmärksamhet var det stora antalet af nationaldräkter som då syntes på våra offentliga platser. Talrikast bland dem var dalfolkets då ännu fullt originella klädedräkter.
Under vintrarne fanns mycket dalfolk af båda könen i Stockholm, mest dock dalkarlar, hvilka hvarje höst infunno sig här, utrustade med yxa och sågbock. En i sin fullständiga nationaldräkt utstyrd dalkarl ser man numera mycket sällan i hufvudstaden, men fordom fanns han ständigt till hands, beredd till något grofarbete, i synnerhet till vedsågning.
Dalkullorna äro kanske talrikare nu. På 1830:talet gingo de i synnerhet omkring och sålde »årarbete» samt uträttade mindre sysslor, under det de numera användas i mycket olika befattningar. Nationaldräkten ha de lagt bort, med undantag af hufvudbonaderna. Kullorna stannade i Stockholm stundom öfver sommaren och begagnades då i trädgårdsarbete, ty vi hade trädgårdar på den tiden. Men karlarna vandrade åter till Dalarne för att sköta jordbruket.
De nationaldräkter som, näst efter dalfolkets, tilldrogo sig uppmärksamhet voro västgötarnas och vingåkersfolkets. De förras bärare tillhörde de skålknallar som vandrade omkring i hela Sverige och besökte ej minst Stockholm för att sälja väfnader, så kalladt västgötetyg, samt åtskilligt annat kram, hvilket allt de ständigt buro med sig jämte den erforderliga alnen. Dessa skålknallar voro kända för en annars ovanlig förmåga att låta pruta med sig i oändlighet. Ej fullt lika medgörliga voro Vingåkerskullorna, som också sålde väfnader, men af linne och flanell. Affärsfolket från Vingåker bestod endast af kvinnor, under det att västgötaaffärerna bedrefvos uteslutande af manfolk. De förra lade mest an på borgerliga husmödrar, under det att knallarne trugade sina varor på i synnerhet tjänstflickor och mindre bemedlade kvinnor i allmänhet, hvilka lockades genom föga värderika skänker.
Utom dalfolk, västgötar och vingåkersbor, såg man äfven andra allmogefigurer i nationaldräkter och bland dem mest i Södertörn hemmahörande Sorundabönder, hvilka länge bibehöllo fäderneklädseln och visade sig alltid i långa rockar med mycket korta lif och ofantligt höga kragar, randiga västar och gula kortbyxor af sämskskinn samt stöflar med höga skaft och ett storartadt läderförskinn. Kvinnorna förekommo vanligtvis i randiga yllekjolar och bjärta halsdukar och hufvudkläden. Karlarne buro under den vackra årstiden gröna läderkasketter, men på vintern höga svarta cylinderhattar.
⁎
På Stockholms gator syntes ganska många militärer, och de saknades ej heller i sällskapslifvet. Uniformen var mera lysande än nu, i synnerhet i parad och bars alltid af officerarne ej blott på bröllop, barnsöl och begrafningar, utan äfven på andra gästabud med eller utan dans.
Till uniformen hörde för krigsmakten till lands allmänt mustascher, men, med undantag af regementenas timmermän, ej gärna något annat skägg, och flottans så väl officerare som manskap hade aldrig något annat än kindskägg eller s. k. polisonger. Först mot slutet af årtiondet kunde man få se en och annan civil med mustascher, i synnerhet bildkonstnärer och studenter, men detta sågs med oblida ögon af militärerne, hvilka tyckte, att en skäggbeväxt öfverläpp vore ett privilegium för dem. De läto också höra sitt missnöje, men detta kunde ej hindra, att de civila mustascherna småningom blefvo allt allmännare. Ingen präst hade dock denna munprydnad, och det var först fem eller sex årtionden därefter som vårt prästerskap blef lika skäggbeväxt som i svenska kyrkans äldre tider.