En gammal stockholmares minnen/Del 1/Sedan solen gått ned
SEDAN SOLEN GÅTT NED.
»Glöm inte lyktan!» Det var vanliga uppmaningen, när någon af husets folk skulle gå ut på aftonen för att icke återvända förr än sent. Detta gällde naturligtvis endast den mörka årstiden, enär Stockholm, liksom andra platser under samma breddgrad, njuter af sina ljusa sommarnätter, då man icke har behof af någon konstig belysning.
Ehuru Stockholm redan i början af 1830-talet begynte få en bättre gatupplysning, hade de nya Argandska lyktorna dock ännu icke kommit riktigt i bruk, och det var därför ganska mörkt under vanliga förhållanden, men alldeles svart de kvällar, då det var polismånsken, och öfverståthållarämbetet medgaf, att inga gatlyktor alls tändes, emedan det skulle vara månljust, men kanske var så mulet, att icke en enda månstråle bröt genom skyarne.
Under sådana kvällar kunde enskilda personers handlyktor vara ganska nödvändiga och de behöfdes kanske i hvad fall som helst efter klockan elfva, hvarför det var fyrtio skillingar banko plikt på att gå på gatan efter den timmen utan att ha en lysande handlykta med sig.
Man såg därför hvarje afton under den mörka årstiden ett stort antal lanternor röra sig på Stockholms gator, burna af manligt eller kvinnligt tjänstfolk, i spetsen för en från något aftonsällskap återvändande familj eller belysande ett ensamt i sin pelis insvept fruntimmer.
Stockholms gator voro på den tiden icke så fullt säkra, och ofta hörde man omtalas öfverfall och rån. Bland illa beryktade gator var Rörstrandsgatan och dess fortsättning ut till Karlberg. På den vägen blefvo fredliga vandrare ofta öfverfallna, i synnerhet kadetter som begåfvo sig hem till »Kungliga Krigsakademien».
Vid jultiden 1835 öfverföllo två karlar hofpredikanten Lindgren, då adjunkt vid nämnda »akademi», när han, sent en afton, begaf sig från Karlberg till sitt hem i Solna, där han då var komminister. Men hofpredikanten var beväpnad och använde så kraftigt sin värja, att ej blott de två angriparne, utan äfven två andra röfvare som skyndat till de förres undsättning blefvo drifna på flykten.
Detta tilldrog sig visserligen utanför Stockholm, men äfven inom stadens område var osäkerheten ganska stor efter mörkrets inbrott. Rån föreföllo ej sällan i gränderna i staden. Mord voro ej heller sällsynta. Mycket talades i början af 1836 om ett då begånget mord på den unge bryggaren Wertmüller i faderns bryggeri i hörnet af Högbergs- och Björngårdsgatorna.
Mordbrand förekom också. Mycket uppseende väckte en sådan hos den bekante och i hög grad fruktade polisgevaldigern Titz i hans egendom vid Yttersta Tvärgränd på Söder.
Stölder med eller utan inbrott voro ej heller sällsynta, stundom förenade med rätt lustiga biomständigheter, såsom då en tjuf gömde ej blott det stulna, utan äfven sig själf i skarprättaren Hafströms bostad, sista egendomen till höger vid Götgatan.
»Allt detta ha tidningarne på sitt samvete», hette det ofta bland allmänheten. »Numera berättas i bladen alla ohyggligheter, och detta har blifvit en begärlig läsning.»
Tidningarna, som dock den tiden voro ganska oskyldiga, beskylldes för att företrädesvis meddela olyckshändelser och att alltför noggrant redogöra för brottmålsrannsakningar, hvilket slutligen måste åstadkomma sedeslös råhet hos den obildade mängden.
»Visserligen», hette det från annat håll, »men hvad som företrädesvis gynnar brotten och osäkerheten på våra gator är det mörker som råder så stor del af året. Med bättre gatupplysning vore öfverfallen otänkbara och inbrottsstölderna skulle också försvåras.»
Ändtligen afskaffades de små odugliga lyktorna, de s. k. katt- eller vargögonen, och införandet af de vida bättre lysande Argandska oljelamporna tog sin början.
⁎
Stockholmarne voro stolta öfver sina nya, vanligtvis midt öfver gatan hängande lyktor och funno dem utmärkta, ehuru de visst icke förverkligade alla förhoppningar man fäst vid dem. Ännu var det nog klokast att låta betjänten, springpojken eller pigan komma och med lanternan lysa hem herrn och frun, då de varit bortbjudna. Och ännu kunde det hända, att någon skurk stod och lurade på öfverfall vid hörnet af gränden, i synnerhet som de gamla lyktorna tills vidare bibehöllos i gränderna.
Tryggheten skulle dock stärkas, hette det, genom att Stockholms stads militärkompani hade efterträdt de afskaffade brandvakterna, hvilkas fullkomliga oduglighet redan långt förut insetts, och blef patrulleringen nattetid nu anförtrodd åt »stadsmilitärerne».
Denna kår, efterträdare af den gamle stadsvakten, upprättades i medlet af årtiondet, men blef en tämligen missaktad trupp, som ej kunde jämföras med garnisonsregementena, så illa ansedda dessas soldater än voro, och de benämndes fortfarande i dagligt tal »korfvar», stodo under öfverståthållarämbetets omedelbara tillsyn och användes i synnerhet, liksom den gamla stadsvakten, att inom Stockholm föra manliga fångar. De kvinnliga fördes långt in på 1830-talet af s. k. separationskarlar, på folkspråket »siffrationskarlar» eller »paltar». Sådana transporter såg man oupphörligt på hufvudstadens gator, då fångarne släpades till fots mellan de olika, i skilda stadsdelar belägna domstols- och fängelselokalerna. Äfven efter mörkrets inbrott syntes sådana fångtransporter, sedan någon rannsakning dragit ut på tiden.
»Korfvarne» hade sin kasern i den Sivertska vid Tjärhofsgatan och sin högvakt, »Korfkitteln» kallad, i rådhuset. Ett försök att kalla dessa stadsmilitärer för gendarmer lyckades icke och försvann snart alldeles af sig själf.
⁎
Det var icke blott rån och stölder som störde lugnet sedan solen gått ned. Bland lagöfverträdelser voro smugglingar ej mycket sällsynta, och vid tullarne hade inrikes tullbevakningen mycket att göra för att om nätterna passa på lurendrejare. Mycket vanligt var att de som ville smuggla tullpliktiga varor stoppade upp sig med sådana för att sålunda passera oantastade af tullnärerna. De gingo till och med i sällskap in genom tullportarne. Men en gång kommo sex mycket digra personer in genom Hornstull, och tulltjänstemännen lyste på dem samt funno det besynnerligt att så många fetlagda kommo i hvarandras sällskap, hvarför de anmodades att stiga in i vaktstugan för att tagas i närmare betraktande, och det dröjde ej länge förr än orsaken till fetman var uppdagad och tagen i beslag. Sådana historier berättades ofta och voro otvifvelaktigt tillförlitliga skildringar ur verkligheten.
Men det var en annan nattens gärning som också ifrigt efterspanades och ofta belades med straff, nämligen förbjudet spel som idkades i särskilda spelhus. Ahrngrenska spelklubben vid Norra Smedjegatan fanns ej mera, och dess rent af fabelaktiga lyx hade försvunnit. I dess präktiga lokal hade hofskräddaren och stadsmajoren Kæding upprättat sin lofliga handtering, sedan han förut i huset utrotat alla spår af speltiderna. Men andra, om ock mindre fint utrustade spelhus funnos här och där i gränderna. Ett sådant, i Nygränd vid Österlånggatan, var ofta föremål för beslag, och man träffade där spelare af olika samhällsklasser. En gång, det var på sommaren 1836, öfverraskades där en baron, en f. d. gardist, en ryttmästare, en brukspatron och en vaktmästare, utom andra personer af olika samhällsställning.
⁎
Fastän stadsvakten undergått förändringar, bibehöllo polisbetjänterna sin benämning, sin uniform eller brist på uniform och hela sitt föga aktningsbjudande väsen ännu i nära ett par årtionden. Dem såg man icke mycket till i mörkret, men mötte däremot, med korta mellanrum, den offentliga renhållningens verkställare, hvilka under prat och skratt forslade på stång sin doftande börda, som tills vidare magasinerades på någon af de redan omtalade »renovationsinrättningarna» och därifrån forslades i öppna pråmar till platser utanför Stockholm. Såg man dessa, från korrektionshusen lånade, hjon icke i mörkret, så gafs deras närvaro dock genom lukten allt för tydligt till känna.
De af nattens barn man icke såg, men efter klockan tio så mycket mera hörde voro församlingarnas tornväktare, hvilka, så snart hvarje timslag ljudit, läto höra sina förskräckliga lurar, ett riktigt trolskt ljud i natten. Man skämtade ofta med, att tornväktaren vore en så högt uppsatt man i samhället, men denne illa aflönade väktare på kyrkans murar måste vara en uppmärksam och ständigt påpasslig person, hvilken icke tordes låta någon nattlig timme gå förbi, utan att tillkännagifvandet därom utbasunades till den sofvande staden och icke lämna en aldrig så liten nattlig eld tillfälle att utveckla sig, utan att låta kyrkklockornas dofva brummande väcka nära och fjärran boende.
Utom klämtningarna vid eldsvådor fortforo ännu i lång tid de från gammalt brukliga klämtljuden hvarje dag klockan tio förmiddagen och fyra eftermiddagen, och klockan sju eftermiddagen hördes dessutom en kort ringning från kyrktornen. Mest poetisk föreföll sjuringningen i Klara af Jeppeklockan, som förut satt i vårdtornet på Brunkeberg.
⁎
Samma klockor sattes också i gång, icke af tornväktaren, utan af ringkarlarne, ofta flera gånger om dagen, mest dock på eftermiddagarne och ända långt in i mörkret.
Tämligen sent på kvällarne hördes begrafningsringning, och i gatorna mötte man likprocessioner som till fots följde den af några kyrkdrängar eller kanske ock af vänner till den aflidna burna kistan, under det att andra karlar gingo omkring likföljet med hvar sin lanterna, och en lanterna alltid af klockaren eller kyrkvaktaren bars i spetsen för det hela. Begrafningarna förrättades vanligtvis ännu i lång tid på kyrkogårdarna inne i Stockholm, ehuru norra begrafningsplatsen (»Nya kyrkogården») hade invigts redan 1827.
Sena begrafningar voro ganska vanliga, och likväl voro gästerna bjudna vanligtvis en vecka eller ännu längre tid förut. Bjudningen verkställdes af en vaktmästare, så vida dödsboet icke hade någon betjänt, och bjudaren framförde någon gång bjudningen muntligt, för det mesta dock genom öfverlämnandet af ett stort, med sorgkanter omgifvet kort.
Bjudaren var klädd i passande mörk, helst alldeles svart dräkt samt alltid försedd med hvita bomullsvantar. I sorghuset bjödos rhenskt vin och konfekt, hvilket väl ännu någon gång, om ock sällan, kan förekomma, men på den tid hvarom nu är fråga var alldeles oundvikligt. Skedde uppassningen af vaktmästare, erhöll hvar och en af dem ett par hvita trådvantar, kanske någon gång handskar, och samma förhållande ägde rum med bärarne och lanternhållarne samt likvagnens kusk. Åkte man till jordfästningen, hvilket dock var mindre brukligt, eller möjligtvis ut till Nya kyrkogården, fick hvarje vagns kusk dylik handbeklädnad, möjligtvis också en stor begrafningskringla af det slag som utdelades till dem hvilka på något sätt hjälpte till vid begrafningen.
Innan liktåget satte sig i rörelse, läste klockaren upp i hvilken ordning begrafningsgästerna skulle intaga platserna i processionen, och följdes därvid rangordningen så noggrant som möjligt, det hela slutande därmed, att klockaren tillkännagaf, det »öfriga herrar ordna sig efter behag». Fruntimmer deltogo aldrig i begrafningsprocessioner, utan stannade i sorgehuset, i fall någon af den aflidnes familj där var tillstädes, och afvaktade de manliga begrafningsgästernas återkomst. Vanligen afslöts begrafningen med en högtidsmåltid, hvilken kanske ej sällan fick anstrykning af ett glädjekalas samt ansågs höra till en »hederlig» begrafning.
⁎
Bland de få personer som en sen vandrare på Stockholms gator alltid kunde vara säker på att få se, var kommendanten Dævel, hvilken ständigt var i rörelse, inspekterade posterna och vakade öfver att lugnet, så mycket på honom kunde bero, aldrig stördes. Dævel, kommendant i Stockholm samt öfverste och chef för Upplands regemente, var en gammal hedersman, hvars vaksamhet icke under några förhållanden slappades och hvars goda lynne gjorde honom omtyckt af de många med hvilka han kom i beröring. Han var på 1830-talet Stockholms kanske mest folkkäre myndighetsperson. Mycket omtyckt var också öfverståthållaren friherre Sprengtporten. Icke egentligen omtyckt — därtill hade han visat sig allt för sträng och äfven allt för egenmäktig, men likväl ganska populär var f. d. polismästaren, sedan underståthållaren af Wannqvist, kallad »Gamle Olle», och mycket illa omtyckt var polismästaren Nerman, i synnerhet för åtgöranden under oroligheterna 1838.
Alla dessa ämbetsmäns verksamhet hörde uti icke ringa grad till den tid af dygnet, då solen gått ned.
Sammanfatta vi således de spridda dragen af en afton i Stockholm på 1830-talet, under den mörka årstiden och då månen väl skulle lysa, men fått förhinder, finna vi dystra gator, hvilkas mörker endast här och där genombrytes af skenet från någon handlykta som lyser ett sällskap eller en ensam person hem. Från gränden höres nödrop. Man rånar någon. Se där, långt bort i en skog, en präst som med sin värja drifver fyra skurkar på flykten. Så är man åter på den mörka gatan i staden, och där kommer en »korf», släpande på en ruskig mansperson, och en »palt» som drager af med ett eländigt kvinnfolk. Från insidan af stängda fönsterluckor tränga ljud af glada sällskapsförlustelser, men också af spelares förbannelser. Och där möta vi fånghjon med stinkande börda och så höra vi klockringning i kvällen och skåda ett af lanternor omgifvet begrafningståg. Men så kommer kommendanten. Det är långt lidet på natten.
Nej, där kommer ännu en lykta, buren af en kvinna i schalett på hufvudet, således en tjänstflicka. Lyktan sättes ned utanför en port, och så börjar ett häftigt smällande med en portklapp. Längre bort på gatan smäller en annan portklapp. Ännu en, litet hvarstädes i grannskapet, och de många portklapparne gifva återljud längs hela gatan. Det var den tidens sed att tillkännagifva sin hemkomst nattetid.
Aldrig hörde man dock ett så ohyggligt bultande på portarne som på hösten 1834. Det var under koleratiden. Och det var de män som forslade koleralik hvilka ställde till det gräsliga oljudet. De skulle ovillkorligt hämta lik, påstodo de, äfven om man från fönsterna i huset försäkrade, att där icke funnes något sådant. Där voro alla lefvande, bedyrades ofta, om också några illa sjuka. Likhämtarne måste aflägsna sig, ty de hade väl oriktigt uppfattat anvisningen. Men de foro med den tunga, med stort antal kistor huller om buller belastade rustvagnen, blott till nästa hus, och så började en portklapp åter höra af sig, och nya pockande fordringar på att få ut den kräfda tillökningen till vagnslasten.
Hela grannskapet väcktes upp, och det midt under den mördande farsorten! Detta är ett barndomsminne af ohygglig beskaffenhet. En natt hände det, erinrar jag mig, att, midt under rasslandet af de stora likvagnarna och öfverröstande karlarnes under gräsliga svordomar utslungade likkraf, hördes klämtning från kyrktornen. En eldsvåda hade utbrutit någonstädes, och snart understöddes klämtslagen af larmtrummorna som drogo genom gatorna för att göra bullret riktigt bedöfvande och sömnen omöjlig. Men det var åtminstone en omväxling i nattens fasor. Den som, vore det äfven i späda barndomen, genomlefvat en sådan sorglig tid, glömmer den aldrig.
För öfrigt var det icke blott under nätterna som farsoten gjorde sig påmind. Sjukbårarne öfver allt på gatorna erinrade först och främst om den ohygglige gästen. I kyrkorna hade redan tre år förut upplästs hvad som vore att iakttaga för sjukdomens bekämpande, och det var ganska stränga, men föga iakttagna föreskrifter. Bland lindrigare skyddsmedel var ständigt tuggande af kalmusrot och äfven hvitlök, kloralpåsar på halsen, en liten kopparplåt på bröstet samt, framför allt, ättiksbad. Ett läkemedel, som för öfrigt begagnades för alla möjliga sjukdomar och åkommor var den på ifrågavarande tid mycket anlitade Kron-Essenz, som i höga, men smala flaskor, af ungefär samma form som den tidens Eau-de-cologneflaskor, såldes för en riksdaler rgs i Webers kryddbod vid Kornhamnstorg. Denna underbara »essens» tillverkades i Altona. Ett annat universalmedel på den tiden var J. Weinbergs balsam, mycket använd mot yttre fall, men kanske ej nog kraftig mot kolerakramp.