En gammal stockholmares minnen/Del 1/Utflykter och förlustelser
UTFLYKTER OCH FÖRLUSTELSER.
Närmast i förbindelse med samfärdseln stodo invånarnas utflykter. De kortaste sträckte sig under mina uppväxtår nästan endast till Skepps- och Kastellholmarne. På Skeppsholmen syntes ännu den gamla krog, där »mor på Tuppen» fordom förde spiran, men som icke besöktes af andra än flottans båtsmän och annat sjöfolk. Däremot utgjorde Kajsa Rultas brunn en kär vallfärdsplats för barnen från det inre Stockholm, hvilka med stort intresse hörde sagan om den gamla brunnen.
Man byggde på Karl Johans kyrka, men Kanonierkasernen (Johan III:s hus) stod i ganska ruskigt skick, och Båtmanskasernen hade fullbordats, som inskriften på framsidan upplyste, »under konung Karl XIV:s första regeringsår». Långa raden, med officerarnas boställsrum, fanns också i ungefär samma tillstånd som nu.
På Kastellholmen klättrade man gärna upp till det lilla kastellet, utanför hvilket man slog sig ned på klippan och tog fram matsäcken för att under vackra sommaraftnar njuta af smörgåsar i svalkan och glädja sig åt utsikten öfver vatten och land. Nedanför utsiktsplatsen reste sig den stora, klumpiga mastkranen, som föreföll mig vara riktigt skräckinjagande.
På holmens andra sida låg, då som nu, det lilla numera under namnet Blåsut bekanta värdshuset, tätt invid segelleden. Midt på värdshusets gård brann alltid i en liten kur en stor lunta, vid hvars eld de besökande tände sina pipor. Närmare kastellet tilläts icke, vill jag minnas, någon tobaksrökning, liksom sådan var, ända till 1834, förbjuden utomhus i hela Stockholm. Detta hindrade icke att kastellet sprang i luften, hvilket dock inträffade först 1845. Orsaken blef aldrig uppdagad, men något människolif spilldes icke.
Under sensommaren och hösten 1834 skydde man Kastellholmen, ty då låg där ett kolerasjukhus nära intill det lilla värdshuset.
En längre utflykt var till Djurgården, men den företogs ganska ofta, fastän samfärdsmedlen voro tröga nog. Vanligaste vägen gick med »roddarbåt» från Stan till Allmänna gränd eller från Skeppsholmen till Bomslupsgränd och, mellan stora brädupplag, sedan till fots till Rundstycksgrind, midt emot Hasselbacken, där Allmänna gränd också mynnade ut.
Roddarbåtsafgiften har jag redan nämnt, men vid grind erlades också afgift, ursprungligen endast ett rundstycke, liksom vid alla grindar och portar in till Djurgården. Färdades man till lands, fanns ingen annan väg än Storgatan i ända, öfver gamla Djurgårdsbron, förbi Kaptensudden och in genom Blå porten, som på 1830-talet visst ännu, såsom jag vill minnas, var en blåmålad träport, fastän denna sedan fick vika för en svart järnport med åtskilliga prydnader.
Inkommen på det egentliga Djurgårdsområdet, hade man på höjden midt emot sig Skansen, en paviljong innanför en linie af klotformigt klippta träd, hvilket ställe ägdes af grosshandlaren Burgman och därför ofta benämndes »Burgmans Fåfänga». Högt belägna lusthus kallades allmänt »Fåfängor». Så hade man Westmans» Fåfänga» vid Sabbatsberg, där sjukhuset nu är, Titzens i Skinnarviksbergen, Lundins ofvanför Tegelviken, den enda nu kvarstående.
På vänstra sidan, när man vände ansiktet mot Skansen, låg det mest besökta utvärdshuset, Blå Porten, förr kallad Lusthusporten, och litet längre bort på samma sida det till schweizeri förvandlade sommarstället Framnäs, där Emilie Högqvist bodde någon sommar, på en udde vid Brunnsviken som dåvarande professorn och öfverstelöjtnanten, sedan öfversten Fredrik Blom hade år 1828 fått på tjugufem år sig öfverlåten mot en årlig afgift af 20 rdr banko och där han ställde upp några af sina flyttbara hus samt hyrde ut dem till »sommarnöjen».
Midt emot Framnäs låg på höjden den af norske statsministern Due i midten af 1830-talet uppbyggda och i många år sedan bebodda Fjeldstuen. Gick man vidare åt detta håll, längs stranden af den vackra Brunnsviken, kom man snart till Sirishof, som af konungen förlänats åt grefvinnan Aurora af Wetterstedt, född De Geer och i sitt andra gifte förenad med statsministern för utrikes ärendena, exc. Gustaf af W., ett namn som man ofta hörde nämnas på den tiden.
Vidare kunde man fortsätta vägen till Rosendal. Men flertalet af Djurgårdsbesökande begaf sig vanligtvis åt motsatt håll och stannade, så snart de kommit innanför Blå Porten, vid Djurgårdsteatern, som då ännu ägdes af De Broen’ska släkten, men 1835 öfvertagits af Torsslow och Pierre Deland för att sedan omväxlande innehas af Torsslow, Fredrik Deland och Pierre Deland. Teatersalongen var ganska tarflig, och husets yttre hade utseende af en gulmålad lada.
Nedanför Skansen gick vägen till Djurgårdsslätten. Byström började att ofvanför den vägen, mot slutet af 1830:talet, låta uppföra sin villa, men ofvanför »slätten» låg då Ludvigsro, där källarmästaren Pierre Bichard hade värdshusrörelse på den plats som förut intagits af Hasselbackskrogen, ett värdshus af lägsta rang, till och med sämre än Gröna Lund, som dock icke hade något godt rykte om sig. År 1836 sålde Bichard Ludvigsro till grosshandlar Michaelson, hvilken sexton år därefter öfverlät stället till Wilhelm Davidsson, nya Hasselbackens skapare.
Med undantag af att värdshusen på denna del af Djurgården voro af olika beskaffenhet mot nutidens, var lifvet på slätten föga annorlunda.
Det ena konstberidarsällskapet kom efter det andra, och tidtals funnos där till och med flere på samma gång. Den förste cirkus-direktören var fransmannen Foureaux, men han fick snart medtäflare i Gauthier, Tourniaire och Kuhn. En högtid var det för barnasinnet att få komma en afton till någon af dessa maneger. Det var föga mindre högtidligt att få se snabblöparen Philip, som sprang ända bort åt Manilla och en tid var en af Stockholms berömdaste män, men fick en medtäflerska i en äldre kvinna som var lika rörlig och lika uthållig samt väckte ofantligt uppseende som snabblöperska.
Antalet fiolspelare och virtuoser på nyckelharpa var på Slätten nog större än nu. De pojkar som i Djurgårdsbackarne spelade kronvägg och »singlade» voro också talrika, detta till stor förargelse för de familjer som släpade sina matsäckskorgar upp i buskarne för att där fira söndagen. Slagsmål voro ganska vanliga, och folklifvet var i allmänhet tämligen rått.
Som ett synnerligt nöje betraktades att gå till Rosendal för att »se Karl Johan spisa». Vanligtvis togs vägen då icke längs Brunnsviken, utan förbi Bellmans byst, som beundrades i förbigående. På Rosendal trängdes man utanför de öppna slottsfönstren för att kämpa sig till en blick in i den kungliga matsalen, där konungen höll så att säga öppen taffel och lät sitt trogna folk skåda huru en monarks matlust tillfredsställes.
Det trogna folket var också mycket förtjust öfver att se huru de kungliga damerna och deras kvinnliga uppvaktning på slottets balkong voro sysselsatta med något fruntimmershandarbete. Men bland folkmängden hördes dock på söndagsaftnarne åtskilliga yttranden af förvåning öfver att de kungliga icke tvekade att på sådant sätt vanhelga hvilodagen. Att i synnerhet den »rara snälla» kronprinsessan kunde göra sig skyldig till dylikt sabbatsbrott ansågs högst beklagligt.
Men klagoljuden tystnade i glädjen öfver att man fick se prins Max af Leuchtenberg, som kommit för att hälsa på sin syster kronprinsessan och visade sig vara en vacker och liflig yngling på nitton år.
⁎
Bland öfriga föremål för stockholmarnes utflykter intog Hagaparken ett framstående och omtyckt rum. Småborgarnes familjer voro de som i synnerhet roade sig i denna park, dit de gärna begåfvo sig till fots på Norrtullsgatans då ohyggligt dåliga stenläggning. Ofta fingo både gesäller och lärpojkar följa med, de sistnämnda för att bära matkorgen turvis med pigan. Under vägen hvilade man vanligtvis vid något af de många färskölsställena och våffelbruken.
Efter framkomsten till Haga gjorde man vidsträckta och noggranna undersökningar för att finna en plats på en gång tjänlig att duka upp matsäcken och att springa sista paret ut. Man fann platsen, åt och drack »bättre måltidsdricka», tog en liten sup, kanske två eller tre supar, sprang änkleken, och efter en glad dag i det gröna med dans och lek och ej så litet brännvin gaf man sig i god tid på hemvägen, knogade åter upp för Norrtullsgatan och kom hem alldeles dödstrött.
Men man hade roligt, det är obestridligt, och kostnaderna voro ej synnerligen stora. Lika roligt hade man på lustturer till sjös. Då hyrde ett par eller tre familjer en roddarbåt tillsammans och den fördes alltid af sin egen besättning, två tvärsäkra roddargummor. För några få riksdaler, vanligtvis sex riksdaler riksgälds, och fri förtäring åt rodderskorna kunde man få hyra en båt för hela dagen.
Fort gick det icke, men säkert och stundom ganska långt. Klockan sex på morgonen steg sällskapet ombord vid Flugmötet, och vid middagstiden hade gummorna kanske knogat ända till Drottningholm, där man steg i land.
Under färden var det alltid en af familjefädren som skötte rodret. En af ungherrarne hade gitarr med sig för att beledsaga sången, ty sång måste det alltid vara om bord, och ungdomen lät höra fina bitar, icke folkvisor och sådant där, utan stycken ur operor, ur Den stumma eller Fra Diavolo och hvad för öfrigt var nytt på 1830:talet. Det var först senare som folkvisan åter hördes.
När man rodde förbi Essingen, gnolade gubbarne gärna något ur Bellman, vanligtvis åtföljdt af en liten tår på tand, men bland den tidens ungdom var Bellman icke mycket på modet. Visserligen firades han alltid den 26 juli på Djurgården, där hans byst hade rests 1829, men i enskilda lag hördes han ej mycket af, åtminstone icke bland de unga. Det var först senare hans sånger åter intogo den plats som bör tillkomma dem, men då ej så mycket i soloföredrag, som ej mera i kvartett och kör, hvilket för dem onekligen är något främmande.
Sedan man besett Drottningholms slott både utan och innan, bar man matkorgarna till någon aflägsen del af parken, slog sig ned, bullade upp och gjorde sig en glad söndag, ty det var naturligtvis alltid en söndag, då ett sådant lustparti företogs.
Efter måltiden sprang ungdomen åter sista paret ut. Man sprang alltid sista paret ut. Möjligtvis kastade man också boll eller ring. Ungherrarne hjulade, och yngste lärpojken stod på näsan. Det hörde till lustpartiet.
Men så begaf man sig i tid på hemfärden, ej alldeles omedelbart dock, utan med något uppehåll på en af Mälarens små holmar, där man gjorde upp eld och kokade kaffe. Hända kunde det, att kaffekokningen åstadkom en liten skogseld, men det störde vanligtvis icke glädjen. Glad var man, det är visst, och roligt hade man, ofantligt roligt.
Stockholmarne hade sina »speljakter» och segelslupar eller hyrde sådana vid Betlehems varf nedanför Skinnarviksbergen, men segling var dock icke mycket i bruk, och sådana segelbåter som våra vid början af 1900-talet funnos icke. »Söndagsseglare» kantrade då som nu, men okunnighet i segling var mycket större.
⁎
I de allra flesta fall var det på Mälaren som lustfärder med roddargummorna företogos, visst icke alltid till Drottningholm, men här och där med något mål vid de täcka stränderna. Mera sällan gällde färden Saltsjön, vid hvars omgifningar man fann få lämpliga landstigningsplatser.
Där träffade man dock på en hel mängd sjögästgifverier med hvar sin krog. Hade man väl kommit förbi Blockhusudden, med station för sjötullen, kom man till Fjäderholmarne, sedan till Kungshamn, till Skuru och Stäket samt så vidare åt det hållet eller rakt fram till Hasseludden.
Dessa krogar besöktes dock mest af skärgårdsbefolkningen på deras resor till och från Stockholm. Det var nästan endast Fjäderholmarnes värdshus och värdshuset vid Skuru som sågo gäster bland hufvudstadens borgare.
Någon gång hyrde dessa en roddarbåt för att fara ut på Saltsjön i stället för på Mälaren, men man kom vanligtvis ej så långt. En färd till Skurusund eller till och med till endast Danmarks holme, utanför inloppet till sundet, betraktades som en resa långt ut i skärgården. En sådan färd erinrar jag mig, då ett par familjer gjorde i roddarbåt en utflykt till »Danmark» för att se på en gumma, hvilken uppgafs vara öfver hundra år.
Gumman erinrar jag mig ännu mycket väl. Hennes åldriga utseende gjorde ett starkt intryck på barnasinnet, hvartill också kom, att hon bodde alldeles ensam, vinter och sommar, på den lilla holmen — ensam med undantag af en get och en katt. Förbifarande skärgårdsbor skänkte henne de oundgängligaste födoämnena, men tidtals var det tämligen långt mellan deras besök.
Hon ansågs som en af stockholmstraktens märkvärdigheter. Nu lefva nog ej många som minnas henne, men i Kungl. biblioteket har jag, tack vare de alltid tjänstaktige bibliotekstjänstemännens vänlighet, lyckats komma öfver en plansch, som med tillhörande text återgifver den gamlas bild. Planschen är tecknad 1836 af den då tjuguårige Carl Staaff samt litografierad af J. Z. Blackstadius och tryckt hos Gjötström & Magnusson. Hennes namn var Greta Bartelsson, född 1728, änka efter torparen Johan B., med hvilken hon var gift i 32 år och som drunknade, då Greta var 68.
Då man efter ett sådant besök ute i skärgården återvände till staden, måste båten lägga till vid sjötullen för att undergå tullvisitation. Denna var visserligen icke synnerligt sträng, då tullnären såg att fråga varit endast om en lusttur, och framför allt, om han bjöds på en sup — så vida det fanns något brännvin kvar om bord; men man vågade icke undandraga sig visitationen eller hvad som fick gälla för denna.
Tilläggandet vid Blockhustullen gaf anledning att prata om tullinspektoren där, öfverste Carl Otto Mörner, »konungamakaren».
⁎
Lustresor gjorde man visst icke hvar söndag. Långt därifrån. Man inskränkte sig kanske till Kastellholmen eller gick till Djurgården. I staden stannade man icke gärna på vackra sommarsöndagar.
Inträffade någon militärståt på Ladugårdsgärdet, och det var ofta nog under Karl Johans tid, försummades den icke af Stockholms borgare, i synnerhet om det var fråga om en af »hjältekungens» ståtliga simulacres. Hufvudstadens borgerskaps infanteri var ej längre med i uniformerad tropp, såsom ännu under Karl Johans första regeringstid, men i civil dräkt infunno sig de borgerliga infanteristerna eller »musketörerne» som åskådare och beundrare, med hustru och barn.
De flesta borgare hade visst då ännu sina gamla uniformspersedlar i behåll, och jag erinrar mig huru jag som liten gosse fick leka med min fars bantlerrem och patronkök samt hans uniformshatt af hög form och med en liten ståndplym. Men infanteristerna uppträdde ej mera, fastän, såsom här redan omnämnts, officersgraderna ännu bibehöllos och noga iakttogos.
Annorlunda var det med borgerskapets kavalleri, hvilka ganska ofta visade sig till häst. Den enda gången jag såg infanterister af borgergardet i tjänstgöring var vid Oscar I:s kröning, i september 1844, då ett par kompanier paraderade på Mynttorget, men då hade truppen ej varit i tjänstgöring sedan många år tillbaka.
Nu var det fråga om militärståt på »gäle» (det äkta stockholmska uttalet bland mindre bildade), och då försummade borgaren icke att infinna sig. Bodde man i Stan, lät man på en roddarbåt frakta sig öfver från Gustaf III:s staty till norra slaktarhuset, hvarpå man till fots begaf sig till det närbelägna Sillhofvet (nu norra Blasieholmshamnen), där man steg ombord i en annan af roddarmadamernas båtar, som gick till Grefbron, hvarpå man förbi de ruskiga stränderna vandrade uppåt Grefgatan, vid hvilken idel trähus lutade sig mot hvarandra.
Så kom man slutligen på den mycket knaggliga stenläggningen till Ladugårdslands tull förbi Djursborg, där gamle hofjägmästare Israel af Ström bodde och afled 1856. Och sedan bar det ut på gärdet, där tusentals stockholmare rörde sig mellan regementena och fikade efter att få se Karl Johan. Hvar denne red fram, mottogs han med starka hurrarop, och efter honom och hans uppvaktning vältrade en tät skara karlar som utan uppehåll vrålade sitt bifallstjut. En sådan eftertrupp hade kungen för öfrigt hvarje gång han visade sig på Djurgården, och allmänt berättades, att dessa »hurrabasar» voro för sådana tillfällen ordentligt inmönstrade af polisen samt erhöllo hvar sin riksdaler, men då skulle de också springa och utan uppehåll hurra, så länge kungen satt till häst eller i vagn.
Största ståten på »gälet» var vanligtvis midsommardagen, Karl Johans namnsdag, då, efter slutadt militärskådespel, middag gafs i Borgen, den på Drottningberget, till högkvarter för de kungliga personerna uppförda paviljongen. Då gällde det för allmänheten att komma så nära festplatsen, att man åtminstone kunde höra taffelmusiken och se lakejerna som sprungo med maten från köket ut i matsalen. Detta var för många hela behållningen af midsommarfesten.
⁎
Men gällde det icke så storståtliga fester som midsommardagen på Ladugårdsgärdet eller Josefinadagen på Drottningholm, dit också mycket folk samlades och där till och med olyckor ett par gånger inträffade genom den starka folkskockningen, fingo stadens barn kanske nöja sig med, utom besök i de här förut nämnda små trädgårdarne på Söder, en vandring till Zinkens damm vid Yttersta Tvärgränd och Krukmakaregatan, ej långt från Hornskroken, en bland Stockholms vackrare trädgårdar och parker. Där promenerade man afgiftsfritt, utom under bärtiden, då tre skilling erlades vid inträdet, men man hade rätt att från buskarne plocka och på stället förtära så mycket bär man orkade.
En annan stor trädgård på söder, den Rosenbladska, lämnade icke sina bärbuskar till plundring, men tillät anständigt folk att där glädja sig åt en stor rikedom af praktfulla blommor. Denna trädgård ägdes af »handelsmannen och bryggaren» Rosenblad och var belägen vid Götgatan, där katolska församlingen nu har ett stort hus och S:t Eriks kyrka.
Trädgården sträckte sig ned till Fatbursjön, som redan på 1830-talet var ett osundt träsk, hvilket dock ej hindrade, att man från trädgården gjorde utflykter på sjön eller på »Döda hafvet», som vattnet ofta benämndes, samt att musik där uppfördes från två »kascherade» orkestrar. Så var tillfället åtminstone under sommaren 1835, då den blott ett par år gamla Svenska trädgårdsföreningen hade en utställning i Rosenbladska trädgården, hvilken väckte uppmärksamhet med orangeri och en byst af Linné. Vid utställningen infann sig mycket folk, så väl åkande som gående.
⁎
Jag har talat om »utflykter», men de ha, som man kunnat finna, gällt i synnerhet Stockholms malmar och närmaste omgifningar. Verkliga resor härifrån voro på 1830-talet föga brukliga och likaledes bodde stockholmarne, äfven de förmögnare af medelklassen, sällan på »sommarnöjen». Några malmgårdar funnos visserligen ännu, men egentliga sommarställen på landet voro okända. Man höll sig till stadens utkanter, och jag erinrar mig en borgarfamilj som hyrde sig sommarnöje vid Stora Gråbergsgatan (nu Upplandsgatan) samt en annan som tillbragte sommaren vid Norrtullsgatan, under det andra slogo sig ned på Surbrunn.
De ofvan nämnda kullsniporna bidrogo dock mycket ej blott till enstaka utflykter, utan äfven till begagnande af sommarställen utanför Stockholm. Det gick så lätt att komma ut från staden, tyckte man, med så snabba samfärdsmedel. Så började redan i midten af årtiondet kullbåtar regelbundna färder från Slottstrappan, som Logårdstrappan då kallades, till Tegelviken, samt sedan också på Hammarby sjö och Norra Brunnsviken. Samtidigt gick »Carlbergs nya kullbåt», hette det, från Riddarholmsbrons norra sida till Bellstadsbro. Allt längre och tätare blefvo kullbåtsresorna, och allt mera lockades därför stockholmarne att söka frisk luft längre bort från staden, såsom på Essingen, Löfholmen, Gröndal o. s. v.
En och annan af vår hufvudstads förmögnare invånare begaf sig sommartiden till någon brunnsort, i synnerhet till Medevi, men de voro ganska få, och sällan företogs någon sådan resa af borgarklassen, om icke bland »Skeppsbroadeln». Men brunn drack man på stadens område, såsom vid Surbrunn, Sabbatsberg och Djurgårdsbrunn, senare också i Kungsträdgården, på Mosebacke och i Trädgårdsföreningen.
Jag nämnde Essingen och kan åberopa en gammal uppgift, att Lilla Essingen skulle ha varit det första af de sommarställen som begagnades af stockholmarne. Bland dem som komma därnäst torde Gröndal ha varit ett af de mest anlitade. Stället, beläget vid Mälaren och Liljeholmsviken uti en täck natur med frodig växtlighet, blef i synnerhet på 1840- och 1850-talen mycket bebodt sommartiden. Det ägdes i åtskilliga år af kaptenen och f. d. skräddarmästaren A. Nordfelt, öfvergick sedan i stadsmajoren, körsnären Vogels ägo och kom därpå i handlanden J. Eurenius’ besittning. Den sistnämnde hade först, gemensamt med tapetmålaren och kattunstryckaren C. G. Mineur, rått om »Holmen», en liten del af Gröndal, sedan ensam ägt denna del och slutligen blifvit ägare af hela stället, hvilket efter hans frånfälle 1879 öfvergick till hans söner, fil. doktor J. Eurenius, protokollssekreteraren C. Eurenius och v. häradshöfdingen L. Eurenius, af hvilka den sist nämnde, efter brödernas frånfälle, fick ensam besiktningsrätt och sålde egendomen, 1898, till Gröndals tomt- och byggnadsaktiebolag.
Utländska orter besöktes föga, ehuru allt flere stockholmare började fara till Karlsbad för att söka bot för magåkommor. Spa hade redan flere årtionden förut besökts af den förnäma världen, och Tysklands kurorter blefvo småningom moderna, dock ej af någon betydenhet för oss svenskar förr än på 1840- och 1850-talen.
Det var i medlet af 1830-talet som ångbåtsfarten på Lübeck sattes i gång, och Stockholm därigenom kom i närmare förbindelse med utlandet. Samtidigt fingo vi regelbunden ångbåtsfart på Åbo, dit ångfartyget Solide afgick på bestämda tider. Vid årtiondets början hade vi oafbruten ångbåtsfart på några inrikes orter. Till Uppsala gick ångfartyget af samma namn tre dagar i veckan. Till Strengnäs, Västerås och Arboga gingo Josephina och Yngvar Frej. Med Norrköping underhölls regelbunden förbindelse medelst Ormen Långe, och Ellida satte Stockholm i förbindelse med Södertelge och Nyköping, under det ångbåtarne Sjöhästen och Engelbreckt med åtföljande pråmar i sakta mak på ett par dagar tillryggalade sjövägen till Örebro. Stor öfverraskning väckte det, då det tillkännagafs, att det nybyggda ångfartyget Norrköping skulle tillryggalägga resan till staden af samma namn på en enda dag.
Ångfartygsbiljetter såldes i Strindbergs kryddbod vid Stadssmedjegatan och i Warodells diversehandel vid Riddarhustorget samt äfven i Tjäders tobaksbod vid samma torg, i hörnet af Storkyrkobrinken och Stora Nygatan.
I medlet af årtiondet talade man med stor belåtenhet om »ångfartygsinrättningens otroliga förkofran», enär Stockholm hade tretton ångbåtar på Mälaren och tre på Saltsjön.
Till lands hade man, utom skjutsen från Packartorget, de då nymodiga diligenserna, af hvilka de som voro afsedda för Uppsala och Gefle hvarje tisdag och fredag afgingo från Kastenhofshuset, under det de som gingo dels till Linköping och Jönköping, dels till Örebro, Göteborg och Helsingborg, hvilka hade sitt kontor vid Klara Södra Kyrkogata, hade sin afgångstid på tisdagar, onsdagar och fredagar.
Den diligens som befordrade resande till Göteborg och Helsingborg afgick hvar fredag kl. 6 f. m., anlände till Göteborg påföljande tisdag e. m., stannade där öfver natten och fortsatte färden på onsdags morgon samt kom fram till Helsingborg på torsdag e. m. och behöfde således många dygn för den resan — en otroligt kort tid, tyckte man då. Resan till Uppsala tog en hel dag.
For man med skjuts, kunde afresan, mot måttliga väntpengar fördröjas huru länge som helst.
Jämförelsevis kan erinras, att posten från Paris till Stockholm fordrade fjorton dagar, från Italien minst tre veckor, vanligtvis tjugufem dagar.
Inrikes postbefordran skedde icke hvarje dag till alla orter. Till Göteborg, med hvilken stad postgången var lifligast, kunde bref sändas fyra dagar i veckan, men med ingen annan plats stod Stockholm i så liflig förbindelse. Till Vaxholm, Öregrund och Östhammar gick post blott en gång i veckan, till alla öfriga postkontor två gånger. Postportet var olika för olika afstånd. Till de skånska och en del af de norrländska platserna gick porto till 8 skill., till Göteborg 7 skill. men till Haparanda 11 skill., allt banko. Minsta afgift var 3 skill. banko, som fordrades för ett bref till Vaxholm.
Färdiggjorda brefkuvert kände man icke till. Brefmärken funnos ej heller, utan brefven måste bäras till kungl. posthuset vid Lilla Nygatan och där betalas i postluckan, och denna stängdes kl. sju på kvällen. Då sorterades brefven och nedlades i de olika postsäckarne. Så bar det af med postiljonerna som blåste på sina posthorn, kände efter att pistolerna funnos i bältet och sabeln på sin plats i skjutskärran till värn mot poströfverier, hvilka förekommo ganska ofta.
⁎
De förnämsta förlustelserna som barnen alltid längtade efter voro naturligtvis dem julen medförde och äfven utom hus hade de sitt stora värde. Julmarknaden på Stortorget var en högtid som de små icke kunde nog njuta af. I de rymliga brädstånden — några af väf funnos icke — syntes nästan allt som kunde tillfredsställa barnens behof af roande leksaker, och nyttiga föremål saknades ej heller, fastän de ej utgjorde föremål för den barnsliga åtrån.
Många bland Stockholms handtverksmästare deltogo i denna, såsom det hette »staden ensam förbehållna» marknad, och deras hustrur och döttrar stodo själfva i stånden, trotsande kyla och hårdt väder. Nästan alla sina julklappar köpte äfven de förmögnare stockholmarne i julmarknaden, ehuru Benjamin Leja redan i början af 1830-talet sökte draga köpare till sin »exposition» vid Gustaf Adolfs torg. Julgranar fördes då, som nu, in till staden och såldes i synnerhet på Järntorget och Jakobstorg.
Julaftonen och julottan morgonen därpå voro ej mycket olika mot nu, med undantag af den kyrkliga belysningens beskaffenhet. Med andaktsfullt nöje gick man till Schönborgska huset vid Götgatsbacken för att skåda »Frälsarens krubba i Betlehem», hvilken där utställts af katolska församlingen, enär utrymmet i stadshuset, där församlingen, som nämndt är, hade sin kyrka, ej var tillräckligt.
Andra förevisningar följde också med julen, då kanske mera än nu.
Fettisdagen var äfven en förlustelsedag, med skollof och blåsande af såpbubblor samt förtärande af »hetvägg». På gatorna fördes ett muntert lif med fastlagsrisen, men det muntra urartade också till bullersamma uppträden, och skolgossar voro ofta i handgemäng med handtverkslärlingar, hvarvid risen användes på fullt allvar.
På den dagens afton bevistade den mera eller mindre mogna ungdomen de talrika baler som då anställdes i Kirsteinska huset vid Klara, på Claes på hörnet m. fl. ställen. Andra nöjde sig med att »gå på spektaklet», som det hette, där då alltid något lustigt spelades, eller taga i betraktande de »Schene Rariteten» som visades i Bergstrahlska huset med flere lokaler. Ett år, det var visst 1835, ställde drottning Eugenia till bal och supé på slottet och bjöd 400 personer. På en maskeradbal på Stora operan hade 1,300 personer infunnit sig. Fettisdagen ansågs som en »lätthelgdag», på hvilken både barn och fullvuxna personer skulle roa sig.
Under den »stilla veckan» var allt tyst i Stockholm, och på långfredagen gick man svartklädd, men för barnen var den veckan en ganska glad tid, hvartill bidrog att man fick påsklof redan på onsdag till och med påföljande onsdag. Konserter gåfvos då, liksom nu, i stort antal, för det mesta på Riddarhuset, men kungl. teatern, Stockholms enda skådespelshus på den tiden, hölls stängd hela veckan.
⁎
Första maj betraktades också som »lätthelgdag», och man hade naturligtvis skollof. Vandringen till Djurgården var en långt förut afgjord sak. De som icke till fots, på eller efter häst samt möjligtvis med roddarbåt begåfvo sig till festplatsen, sutto i fönster vid Storgatan eller Nybrogatan, kanske till och med i Smala Gränd och för öfrigt på hvar enda plats hvarifrån en skymt af det stora festtåget kunde uppfångas.
Till den dagen hade man rustat sig redan flera veckor förut. Då skulle allt nytt och fint i kläder vara färdigt, och olycklig den skräddare eller sömmerska som då ej fullgjort de uppdrag som lämnats. Då skulle stockholmaren börja sitt sommarlif, väderleken må vara hurudan som helst. Då tog han på sig de gula »kitajspantalongerna» och nankingsbenkläderna af det kinesiska bomullstyg som då var på modet. På hufvudet sattes en hvit halmhatt eller en brun rothatt. Man gick till Klingbergs på »Blå porten» och anställde en högtidlig invigningsfest, förklarande sommarfälttåget vara öppnadt. Hasselbacken fanns icke då ännu, åtminstone icke Davidssons Hasselbacke, hvarför medelklassens majfirare, efter att ha deltagit i lifvet på Slätten, återvände till Blå porten.
Det hände dock, åtminstone en gång på 1830-talet, att våren var så långt framskriden, att man kunde slå sig ned i gröngräset, taga fram matsäcken, i fall man hade någon, och göra sig en glad eftermiddag i Guds gröna natur. När Karl Johan då red förbi i spetsen för en lysande uppvaktning, lämnade man matsäcken, rusade utför backen och hurrade för gamle kungen. Fruntimmerna nego och viftade med näsdukarne, så innerligt belåtna med att ha fått se en skymt af majestätet.
Stater och kårer voro också i rörelse den dagen. Ej blott hästgardets officerskår syntes till häst på promenaden och tog kanske sedan in på Franska värdshuset, så vida middagen ej var beställd på Lilla Sällskapet vid Munkbron, utan äfven borgerskapets kavallerikår satt i parad på sina bryggar- och bagarhästar och skumpade af till någon festlokal på Djurgården.
Begaf man sig icke till Djurgården, satt man, som ofvan antydts, i fönster, helst vid Storgatan för att »se på folket». De som bodde vid stråkvägen till Djurgården hade vanligtvis bjudningar den dagen. Man fann det präktigt att från betraktandet af de glänsande uniformerna, de skinande hästarne och lackerade vagnarna på gatan höja blicken till fönstren, där man såg sommarklädda damer i högtidsskrud. Hade man ej bekanta vid Storgatan eller Nybrogatan, hyrde man sig ett eller ett par fönster vid de gatorna, och mången ung man gjorde sin lycka genom att bjuda »föremålet» och dess familj till några fönsterlufter vid stora stråkvägen.
⁎
Utom julmarknaden var det också ett par andra marknader som lifligt efterlängtades af ungdomen, och det var i synnerhet löfmarknaden, men till någon del äfven höstmarknaden. Den förra är allt för väl känd för att behöfva här beskrifvas. Höstmarknaden värderades kanske mest af den äldre åldersklassen. Den hölls i ett stort antal för ändamålet på Skeppsbron uppförda salustånd och innehöll i synnerhet väfnader samt var den redan år 1636 upprättade frimarknaden, hvilken skulle hvarje år öppnas den 29 september och ursprungligen räckte i tre veckor, men sedan pågick dubbelt så länge.
Samtidigt med denna marknad på Skeppsbron ägde en annan, dock mycket obetydligare, rum på Munkbron, bestående af frukt och i synnerhet gurkor, mest västeråsgurkor, hvilka utbjödos i stora såar och tunnor, som voro uppradade framför Kirsteinska arfvingarnes hus. Vid hvarje marknads öppnande påmindes hvar och en af stadsfiskalen »att handla redligt, utan falskhet och flärd, med rätt mål och vikt». Allt buller, oväsen och slagsmål voro strängeligen förbjudna och bestraffades såsom brott mot marknadsfriden, allt i öfverensstämmelse med bruket i småstäderna.
⁎
Slädpartier voro mycket vanliga, då väglaget och väderleken därtill uppmuntrade. År 1836 i februari försiggick ett kungligt slädparti som lät mycket tala om sig och hvilket afslutades med supé och bal på Haga för 150 personer. Enskilda sådana partier åtföljdes vanligen af dans och supé, än hos mamsell Björklund på Lilla Sällskapet i Petersenska huset vid Munkbron, än på Hôtel Turc eller Norra slaktarhuskällaren på Blasieholmen, än på Franska värdshuset på Djurgården eller på Blå Porten.
Skridskopartier hörde man däremot icke talas om, men väl om kappkörningar på Norra Brunnsviken och därtill hörande fester på Stallmästargården. Kälkbacksåkning på de s. k. Montagnes russes å Djurgården var en tid ett mycket omtyckt nöje, men kälkpartier i staden sågos med oblida ögon af polisen. Om inga skridskopartier afhördes, åkte dock den manliga ungdomen skridskor på Mälaren, i synnerhet utanför Betlehem, den lilla förut nämnda båthamnen vid södra bergen, där de flesta olyckshändelserna också förekommo.
Till förlustelserna på 1830-talet räknades också de högtidligheter, med hvilka stockholmarne och i synnerhet hufvudstadens borgerskap hälsade Karl Johan välkommen, när han återvände från sina utflykter i landet eller till Norge. Då red borgerskapets kavalleri konungen till mötes ut på landet och då upptimrades alltid en stor äreport på Slottsbacken, och på själfva den högtidliga kvällen — intåget skedde alltid på kvällarne — uppsattes transparanger på offentliga samt äfven enskilda byggnader och en eklärering, så lysande som vax- och talgljus samt oljelampor kunde åstadkomma, tändes öfverallt i staden.
För att för långa tider stadfästa minnet af Karl Johans lyckliga hemkomst i oktober 1835 beslöt Stockholms stads börs-, bro- och hamnbyggnads-direktion att, i stället för den mycket bristfälliga så kallade »Nybron» eller Ladugårdslandsbron, låta uppföra en ny bro och kajbyggnad af järn och huggen sten.
Några dagar därefter, den 2 november, firades kungen med mycken glans, då han bevistade uppförandet af »Ferdinand Cortez» på kungl. teatern, och för att uttrycka borgerskapets obegripliga glädje infann sig en skvadron af borgerskapets kavalleri på borggården och följde därifrån hans majestät till operahuset. I salongen var hänförelsen af kraftigaste slag. Alla platser voro naturligtvis upptagna, och teatern kunde icke på långt när rymma alla som ville vara med för att uttrycka sin vördnad och tillgifvenhet för gamle kungen. Då han, efter föreställningens slut, skulle begifva sig hem till slottet igen, stod borgarskvadronen troget utanför operahuset och slöt upp efter den kungliga vagnen. Detta var ett så vackert uttryck af undersåtlig hängifvenhet, att kungen fann sig föranlåten att gå ned på borggården och tacka kavalleristerna, hvaröfver dessa på sin sida icke kunde visa sig nog erkännsamma.
Det var icke alldeles på samma sätt som stockholmarne, ett par år därefter, uttryckte sig, då de »demonstrerade» utanför stadshuset med anledning af den dömde Crusenstolpes affärd till statsfängelset i Vaxholm, men nog betraktades äfven den demonstrationen, ehuru blod flöt och människolif spilldes, som en förlustelse. Man torde dock böra ihågkomma, att de uppträdande icke voro desamma 1838 som 1835. Borgerskapet var icke med vid stadshuset, ehuru många bland dem idkade en stilla opposition samt några till och med öppet togo parti för Crusenstolpe.
⁎
Förlustelse var det alltid äfven att infinna sig vid en eldsvåda, lika väl som att gå och se på brudar och på lik. Allt detta hörde till folknöjena ända bort åt halfva århundradet och väl ännu ett par årtionden till, hvad eldsvådorna angår. Så snart de första klämtslagen påkallat uppmärksamheten och kanske innan larmtrumman låtit höra sina dystra hvirflar, rusade man ut — det kunde sägas »man ur huse» — äfven om man bodde aldrig så långt från brandstället samt om det ock vore midt i natten.
Man skulle ovillkorligt se huru det brann, vara med om släckningen, som det hette, och rädda, som det också kallades. »Räddningen» gick till på det sättet, att folk som icke hade det ringaste med eldsvådan att göra, rusade in i ett hus som låg i grannskapet eller ock kanske rätt långt från eldsvådan och kastade möbler, sängkläder, böcker o. s. v. ut genom fönstren. Gick det ej ut genom fönstren, bröts det först sönder. I alla händelser krossades det på gatan.
Under tiden brann det i godt mak eller med vild häftighet, allt efter som vinden blåste eller byggnadsämnet var. Det dröjde länge innan någon spruta hann anlända. Så infann sig slutligen en med söndrig slang. Vattnet i den lilla kaggen som skvalpade på kärran var alldeles otillräckligt, och det lilla som fanns, rann ut genom den trasiga slangen.
Det var ett stort elände, och icke afhjälptes det genom att hvar och en som var med ansåg sig böra taga ledningen och kommenderade.
Det var en förskräcklig villervalla, en ofantlig förvirring, ett allas krig mot alla och ett storartadt folknöje. Men slutligen var nöjet till ända, och glädjemusiken drog genom gatorna, antingen eldsvådan hämmats eller flere hus brunnit ned samt kanske åtskilliga människor satt lifvet till.
Något i den vägen voro också de märkvärdiga sprutmönstringarna, ett alldeles ovärderligt folknöje. Med de usla redskap och de odugliga anordningar som då funnos, kunde eldsläckningen omöjligt bedrifvas på något verksamt sätt. Det brann också friskt den tiden i Stockholm. Bland de större eldsvådorna var Riddarholmskyrkans brand i juli 1835. Det var ett riktigt, ett stort folknöje som firades af tusentals människor, hvilka hade skockat sig på Munkbron och trakten närmast omkring. Den eldsvådan är ett af mina bäst bibehållna barndomsminnen. Jag åskådade den under många timmar från ett fönster vid Munkbron. Hvad man hade mycket att berätta dagen därpå i skolan, där sommarlofvet då för några dagar sedan var slutadt och man behöfde något upplifvande för att stå ut i rötmånadsvärmen vid den trånga gatan och i det kvalmiga rummet.
⁎
Den första teaterföreställning jag som barn bevistade utgjordes af »Oden i Svithiod», tragedi på vers i fem akter af G. A. Brakel, kommissarie i riksens ständers bank, men då somnade jag, hvilket man väl ej får tillskrifva författaren ensamt. Stycket var försedt med musik af Johan Berwald, som i många år var kapellmästare och chef för kungl. hofkapellet. Hvilka som uppträdde i detta sorgespel minnes jag icke och har väl heller aldrig haft reda på.
Bättre kommer jag i håg »Gubben i bergsbyggden», gammal fransk komedi med sång, af Marsollier och musiken af Dalayrac, men då jag såg det stycket var jag redan några år äldre. Där beundrade jag mest framställaren af Zozo, hofsekreteraren C. F. Berg, en mycket omtyckt komiker, men något öfverdrifven, sade de äldre teatervännerna på den tiden. Stycket hade först uppförts på Operan, sedan på Dramatiska teatern i Arsenalen och efter den skådebanans brand, återgått till Operan, men för öfrigt spelats på många andra teatrar i Stockholm och ett stort antal gånger.
Ganska ofta fick jag under min barndom »gå på spektaklet». Min far var en stor teatervän. Vi sutto vanligtvis på fjärde radens sida, någon gång i fonden, mera sällan i femte radens fond, hvilken icke var så dålig plats som man vanligtvis föreställde sig. Spektaklet började alltid kl. half sju e. m.
Jag blef således i tillfälle att se icke få teaterstycken, liksom att höra talas om skådespel och skådespelare. Mina föräldrar mottogo ej sällan besök af några bland den tidens teaterfolk. Af dem fäste jag mig mest vid en ung och synnerligt älskvärd skådespelare, Henrik Hyckert, otvifvelaktigt, som jag sedan fann, en af den svenska scenens förnämsta krafter, men som, utan känd anledning, föll i svårmod och begick själfmord 1845. Nils Vilhelm Almlöf och Olof Ulrik Torsslow beundrade jag på afstånd. De voro då ännu unge män, men redan med stort konstnärsanseende.
Främst bland alla stod Lars Hjortsberg, men som då uppträdde mera sällan och vid medlet af årtiondet helt och hållet lämnade teatern. Jag minnes honom föga samt tror t. o. m. att jag aldrig såg honom på scenen, men jag hörde så mycket mera talas om honom.
En skådespelare, som först mottagits föga uppmuntrande och nästan gjort sig löjlig, men snart arbetade sig in i allmänhetens gunst och blef en af de allra främsta, var Georg Dahlqvist, hvilken år 1830 hade som »lärftskramhandelsexpedit» gjort cession med 52,148 rdr rgs i tillgångar samt 50,125 i skuld. Hans varulager såldes hos H. Schück, i kvarteret Morpheus, Vesterlånggatan n:o 9 (1810 års nummerordning), nu 55.
På fruntimmerssidan började den då ännu icke tjuguåriga Jenny Lind väcka uppmärksamhet, och den obetydligt äldre Fanny Westerdahl (sedan fru Hjortsberg) hade redan som elev vunnit bifall. Emilie Högqvist hade från midten af årtiondet genom skönhet samt ett fint och ledigt spel blifvit allmänhetens gunstling, men det är icke troligt, att hennes framställningssätt skulle ha gjort lycka femtio eller sextio år senare. Den som kan jämföra sina minnen från 1830-talet med hvad man sett på scenen i slutet af samma århundrade inser nog att hvad som då ansågs fullt konstnärligt, nu skulle betraktas som konstladt och tillgjordt.
Så skulle t. ex. Sevelin, som på 1830-talet ansågs som den mest fulländade komiker, i vår tid otvifvelaktigt ha väckt afsmak genom sina simpla öfverdrifter. En skådespelare som dock sannolikt kunnat tillfredsställa äfven en nyare tids fordringar var Edvard Stjernström, hvilken som helt ung uppträdde i flera betydande roller på kungliga scenen, t. ex. Don Carlos, Mortimer, Max Piccolomini o. s. v. Hans egentliga betydenhet tillhör likväl tiden efter 1830-talet.
Under det sist nämnda årtiondet hade den lyriska scenen en så betydande sångare som Sällström, hvilken ej blott var Du Puys lärjunge, utan äfven den som öfvertog de flesta af dennes sångpartier. Kanske till och med ännu mera betydande ansågs Henriette Widerberg, som i lång tid var icke endast teaterns mest använda sångerska, utan äfven den mest konstnärligt begåfvade, med den oförlikneligt välljudande rösten. Utmärkt sångerska var också fru Enbom, som en tid var fru Lindeberg. Mot sista slutet af årtiondet förvärfvade operan en så betydande kraft som Julius Günther, då endast tjuguett år.
Inom baletten var parisiskan Sophie Daguin obestridligen den förnämsta under hela årtiondet, liflig, konstnärlig och full af behag. Bland dansörerne framstodo Selinder och Pettersson, den förre verkande i synnerhet som danslärare och balettmästare, den senare äfven skådespelare.
Under hela 1830-talet fanns i Stockholm blott den Kungliga teatern, i operahuset vid Gustaf Adolfs torg, samt utanför staden teatern på Djurgården. Kungl. Dramatiska eller Kungl. Mindre teatern, i f.d. Arsenalen, hade brunnit den 24 november 1825, och dess verksamhet öfverflyttats till Kungl. teatern i operahuset. Vid 1830-talets början var d. v. generaladjutanten, sedan generalmajoren och chefen för lifgardet till häst, grefve Puke, första direktör, men efterträddes redan 1831 af kammarherren, en af de 18 i svenska akademien Bernhard v. Beskow, som på den platsen dock icke stannade längre än ett år och några månader, då, efter en kort mellanregering af öfverste Törner, första direktörskapet öfvertogs af presidenten Westerstrand, hvilken uthärdade där ända till årtiondets slut, dock med tjänstledighet under de sista två åren.
Ingen teaterdirektör har undgått klander, men de flesta här i Stockholm ha slitit riktigt ondt, och så var nog förhållandet äfven med de nu nämnda. Allmänhetens anspråk och benägenhet till häcklande å ena hållet och teaterpersonalens omedgörlighet å det andra förorsakade både Beskow och Westerstrand olidliga förargelser, enligt hvad sakkunniga och opartiska personer på den tiden intygade. Jag förmodar, att Beskow sökte tröst i poesien, och vet, att Westerstrand flydde till sin presidentstol i statskontoret samt till de glada sammankomsterna i Par Bricole.
Det var under Westerstrands direktörskap som, bland andra beståndande stycken, »Den stumma», »Fra Diavolo» och »Alphyddan» uppsattes. Under detta direktörskap firades också halfsekel-jubiléet af Kungl. teaterns öppnande i operahuset vid Gustaf Adolfs torg, då »Cora och Alonzo» uppfördes, G. G. Adlerbeths opera med Naumanns musik, samma stycke som, femtio år förut, gifvits vid teaterns invigning. Lindström, hofsångare och hofkamrer, en mycket god tenor, som då i trettiotvå år tillhört operan, sjöng kungens i Quito parti, Sällström hade Alonzos, och mamsell Widerberg Coras parti. Fru Sevelin, som hade en vacker, men genom oförståndig behandling skadad röst, sjöng öfversteprästinnan. Öfversteprästens roll utfördes af Joseph Preumayr, operasångare och hofkapellist, en af de tre bröderna med samma namn, alla anställda vid Kungl. teatern.
Föreställningen lär ha varit ganska högtidlig, men förlöjligades i Aftonbladet.
⁎
Någon enda gång kom jag till Djurgårdsteatern, men hvad jag där såg kan jag icke erinra mig. Teaterns föreståndare var först Carl Wildner, som genom sitt giftermål med Debora Aurora De Broen kommit i åtnjutande af de privilegier som De Broen’ska familjen ägde på nämnde teater. Han tillhörde också antalet af de skådespelare som besökte mina föräldrar, hvarför jag minnes honom bättre utanför än på teatern. En af hans söner, Emmerich Wildner, civil tjänsteman, var en tid lärare i den skola där jag undervisades, och en bror till honom, Knut Wildner, var min skolkamrat, blef handlande och bosatte sig i Norrtelge samt afled där som rådman. Vid midten af årtiondet öfvertogs Djurgårdsteatern af Torsslow och Pierre Deland, och styresmannen vid årtiondets slut var Torsslow ensam.
⁎
Till Mosebacke kom jag någon söndag, då där var harmonimusik, ehuru inträdesafgiften, 8 sk. banko, ansågs något hög, men för dessa 8 sk., »tolfskillingen», erhölls fri förtäring, bestående af té eller svagdricka. Utan förtäring kostade inträdet 2 sk. banko.
Bland förevisningar minnes jag en stor oxe på Riddarhusgården samt två starka karlar och en mängd hvita råttor i Bergstrahlska huset. Allra märkvärdigast var dock hunden Munito, känd öfver hela Europa och som gjorde så underbara konster, att han med dem »surprenerade sin egen herre».
Munito hade också en son som trädde i faderns fotspår. Men det var endast den äldre Munito som gjordes till föremål för en ledare i Stockholms Dagblad. Om honom och hans herre, Castelli d’Orino, talade hela hufvudstaden, både gammal och ung, ej mindre på gator och i sällskap af enskild natur än på brunnsbalerna vid Djurgårdbrunn, på Sabbatsberg, Surbrunn o. s. v.
När en enskild person ville roa sina gäster, skickade hon efter hunden Munito, hvilken genom sina öfverraskande konster satte lif i sällskapsglädjen.
Man åt rätt duktigt på den tiden och drack i förhållande därefter, men middagsbjudningarna inskränkte sig ej alltid till bordets njutningar. Det värdfolk som ville bereda sina gäster några mera idéella nöjen hittade än på ett, än på ett annat. Det hände t. ex., att värden, sedan man efter middagen, som alltid intogs tämligen tidigt, tillbragt några timmar med musik och andra sällskapsnöjen, äfven med kortspel, förde alla gästerna, vore de än aldrig så talrika, i hyrvagnar till Kungl. teatern, där platser voro på förhand beställda och då sällskapet upptog kanske större delen af första raden. Efter föreställningens slut återvände de inbjudna för att supera. Detta hade inträffat i äfven borgerliga, men naturligtvis förmögna kretsar, och man hörde mycket talas om, bland andra, kommerserådet och grosshandlaren Cronius, hvilken var synnerligt rik på utvägar att förlusta sina gäster. Han bodde icke i Stockholm, men vistades här långa tider emellanåt och betraktades som medlem af hufvudstadens sällskapsvärld.
Med anledning af att Cronius kallades kommerseråd kan erinras, att många bland betydande grosshandlare i så väl Stockholm som andra svenska städer fingo titel af kommerseråd.
Ett offentligt nöje som var alldeles nytt i Stockholm utgjordes af den på 1830-talet där införda kappridningen. Ett sådant skådespel bereddes hufvudstadens allmänhet redan 1831, då grefve G. von Essen, kungl. sekreteraren Noring, kornetten Broström, grefve G. von Düben m. fl. gentlemen visade sig som ryttare, klädda i olika jockejdräkter.
Man talade mycket om en sådan kappridning på Ladugårdsgärdet, men riktigt populärt blef nöjet dock icke, och under 1830-talet förnyades det väl ej heller så ofta, efter hvad jag vill minnas.
⁎
Af helt annat slag var Svenska akademiens hvarje år återkommande högtidsdag, hvilken då liksom nu, samlade mycket folk i stora börssalen. Det borgerliga elementet af de församlade var ganska betydligt, hvilket väl måste i främsta rummet tillskrifvas, att högtidligheten var alldeles kostnadsfri, men det får väl ej heller förbises, att Stockholms borgerskap och bland detta äfven handtverkarne icke saknade håg för litteraturen samt att de verkligen intresserade sig för det samfund som obestridligen höll litteraturens fana högt.
En sådan festafton förekom i akademien år 1836, dock icke på den vanliga högtidsdagen, den 20 december, utan på den 5 april, då akademiens femtiårs minneshögtid firades. Af akademiens ledamöter var endast halfva antalet tillstädes. Jag har sedan erfarit, att det utgjordes af Wallin, Geijer, Brinkman, Lagerbjelke, Enberg, Valerius, Grubbe, Ling och Beskow. Då kände jag ej mycket till dessa personer, men hela föreställningen gjorde ett djupt intryck på den tioåriga gossen, och med klappande hjärta lyssnade jag till Tegnérs mäktiga skaldeverk, som i författarens frånvaro upplästes af Wallin och synbarligen hänförde hela åhörarekretsen samt lämnade ett outplånligt intryck på så väl gammal som ung, ett intryck som följer en under en hel lång lifstid.