En krona bland flickor/Kapitel 01

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Pollys ankomst

Nya seder  →

FÖRSTA KAPITLET.
Pollys ankomst.

„Det är dags att gå till stationen nu, Tom.“

„Kom då.“

„Nej, jag tänker inte gå, det ä’ så regnigt. Jag skulle bli våt som en trasa om jag ginge ut i ett sådant väder, och jag vill vara fin och vacker när Polly kommer.“

„Du inbillar dig väl inte att jag skall gå och hämta hem en vildfrämmande flicka ensam heller?“

Och Tom såg så besvärad ut som om hans syster föreslagit honom att bli kavaljer åt en australisk vildinna.

„Jo, visst gör jag det. Det ä’ din skyldighet att gå och hämta henne, och om du inte vore en så oartig figur som du ä’, skulle det göra dig ett nöje.“

„Ja, men nog ä’ det nedrigt! Jag kunde väl förstå att jag skulle gå, men du sa’ du skulle gå med. Men kom en annan gång du, och besvära mig med dina vänner! Nehej, du!“

Och Tom reste sig från soffan med en min av harmfull beslutsamhet, som liksom förfelade något av sitt åsyftade intryck genom det lurviga håret och det uppblåsta utseendet av hans samtliga klädespersedlar.

„Seså, var inte elak nu, så skall jag be mamma att hon låter den där otäcka Ned Miller, som du tycker så mycket om, komma och hälsa på dig när Polly har rest“, sade Fanny i hopp att lugna hans upprörda känslor.

„Hör på, du, hur skall jag känna igen människobarnet, jag har ju aldrig sett henne förr, och inte hon mig. Du får bestämt lov att följa med, Fanny“, tillade han och stannade på vägen till dörren, träffad av den avskräckande tanken att han kunde få tilltala flera obekanta flickor innan han träffade på den rätta.

„Å, du skall lätt nog finna henne; hon står troligtvis och ser sig omkring efter oss. Jag tror nästan att hon skall känna igen dig, fastän jag icke ä’ med, ty jag har beskrivit dig för henne.“

„Ja, men om hon inte gör det, då?“ invände Tom och strök hastigt det knollriga håret till rätta med en blick i spegeln, förvissad att hans syster icke gjort honom full rättvisa. Det är så vanligt av systrar, det, som vi alltför väl veta, vi hyggliga ungdomar av „det starka könet“.

„Nej, men gå nu, annars kommer du för sent, och vad skall då Polly tänka om mig?“ ropade Fanny och gav honom en sådan där otålig puff, som är så ytterst förödmjukande för den manliga värdigheten.

„Hon skulle tänka att du frågar mera efter dina grannlåter än efter dina vänner, och det skulle hon inte ha så alldeles orätt uti.“

Nu tyckte Tom att han sagt någonting riktigt kvickt och bitande, och han avlägsnade sig därför helt makligt, fullkomligt medveten att det var sent, men obenägen att göra sig någon brådska så länge han var i sikte, ehuru han sedan började springa allt vad tygen höllo för att ta igen skadan.

Tåget stannade just som han kom fram till stationen, flåsande som en häst efter kappridningen och röd som en kräfta av blåsten och den häftiga språngmarschen.

„Jag gissar hon nyttjar styvkjol och stångpiska liksom alla andra; och hur i all världen skall jag känna igen henne? Det var bra illa av Fanny att låta mig gå ensam!“ tänkte Tom medan han stod och betraktade folkströmmen genom bagageexpeditionen och kände sig alldeles bortkommen bland den mängd präktiga unga damer som gingo förbi. Då ingen av dem tycktes söka någon, tilltalade han ingen, men betraktade varje ny grannlåtsladdning med blicken av en martyr. — „Där ä’ hon“, sade han för sig själv, då han inom kort fick sikte på en flicka som stod med hopknäppta händer i en storståtlig toalett och med en mycket liten hatt fäst på yttersta änden av en mycket stor chignon. „Jag får väl lov att tilltala henne“, tänkte han, „kör för det då!“ Och därmed tog han mod till sig och närmade sig långsamt den lilla damen, som såg ut som om stormen hade slitit hennes kläder i småbitar, så kringfladdrad var hon av band, uddar, remsor, lockar och plymer.

„Ber om förlåtelse, heter ni Polly Milton?“ frågade Tom blygt i det han stannade framför den luftiga obekanta.

„Nej, det gör jag inte“, svarade den unga damen med en lång, iskall blick, som verkade på honom som en skopa vatten.

„Var böveln håller hon till då?“ puttrade han i det han gick därifrån helt harmsen. Ljuden av små, snabba steg bakom kom honom att vända sig om i rättan tid för att se en liten rödkindad flicka springande utefter det långa stationshuset, med en min som om hon funne det nästan roligt. Då hon smålog och vinkade åt honom med sin resväska, stannade Tom och väntade på henne mumlande:

„Åhå! Jag undrar om det ä’ Polly?“

Den lilla flickan kom fram till honom med handen utsträckt och en halvt blyg, halvt glad blick i sina blå ögon, i det hon frågande yttrade:

„Det ä’ Tom, inte sant?“

„Jo, hur kunde ni känna igen mig?“

Och i överraskningen gick Tom igenom provet att skaka hand med henne, utan att han tänkte därpå.

„Jo, Fanny skrev, att du hade knollrigt hår och en trevlig näsa och brukade vissla och nyttja en grå mössa, som hängde ned över ögonen; så jag kände genast igen dig.“

Och Polly gav honom den mest vänliga nick, sedan hon artigt nog undvikit att kalla hans hår „rött“, hans näsa „trubbnos“ och mössan „gammal“, vilka samtliga sanningsenliga förhållanden Fanny noga inpräglat i hennes minne.

„Var har ni kappsäcken?“ frågade Tom, då han erinrades om sina skyldigheter vid det hon räckte honom resväskan, som han icke erbjudit sig att taga.

„Pappa sa’ att jag inte skulle vänta på någon för att inte gå miste om en droska, därför lämnade jag märket åt en karl; och där ä’ han nu med kappsäcken“, och därmed trippade Polly bort efter sin enda, blygsamma reskoffert, åtföljd av Tom, som kände sig smått skamsen över sin underlåtenhet att visa sig artig.

„Hon ä’ då inte det minsta förnäm, Gud ske lov! Fanny sa’ mig inte att hon var vacker heller. Hon ser inte ut som stadsflickorna och inte heller uppför hon sig som de“, tänkte han i det han höll sig bakom och obehindrad betraktade de bruna lockarna som fladdrade framför honom.

Då vagnen satte sig i gång frågade Polly.

„Hur mår Fanny? Varför kom hon inte med?“ och hennes ögon dansade omkring till trots för hennes försök att se allvarsam ut.

„Hon var rädd för att bli våt och förstöra rynkarna på sin klänning“, svarade Tom småleende och helt belåten med detta låga missbruk av ett förtroende.

„Du och jag, vi bry oss icke om litet regnstänk. Jag är mycket tacksam för att du kom och tog hand om mig.“

Det där var snällt sagt av Polly, och det gjorde också sitt intryck på Tom; ty hans röda lugg var en ömtålig punkt, och dess kopparglöd tycktes minskas i jämnbredd med Pollys vackra, bruna lockar. För övrigt hade han ju inte gjort någonting för henne, annat än burit hennes resväska några steg; men hon tackade honom ändå. Toms erkänsla vaknade, och i ett utbrott av förtrolighet bjöd han henne en handfull nötter, av vilken angenäma delikatess han alltid hade ett litet förråd i sina fickor, så att man alltid kunde spåra var han gått fram genom nötskalen, som han lämnade efter sig.

Han erinrade sig likväl genast att Fanny ansåg dem såsom en simpel traktering, och han kände på sig att han skämt ut sin familj. Han stack ut huvudet genom fönstret och blev sittande i denna ställning så länge, att Polly frågade honom om någonting var på färde. „Bah! Vad bryr jag mig om ett sådant där litet våp“, sade han manligt till sig själv; och lusten att spela henne ett spratt vaknade i honom och blev oemotståndlig.

„Jo, han ä’ ordentligt full, men jag gissar han kan styra sina hästar ändå“, svarade han illistigt, med en min av lugn tillgivenhet.

„Ä’ mannen drucken? Bevara oss! Låt oss stiga ur! Ä’ hästarna stygga? Det ä’ mycket brant här; tror du inte det ä’ farligt?“ utbrast den stackars Polly och stötte en buckla på sin lilla hatt, när hon försökte titta ut genom det halvöppna fönstret på den sida, där hon satt.

„Det finns fullt med folk att ta vård om oss, om någonting skulle hända; men det vore kanske säkrare, om jag steg ut och satte mig bredvid kusken“, och Tom strålade av belåtenhet med denna lysande utsikt till hastig befrielse.

„Ack ja, gör det, om du inte ä’ rädd. Mamma skulle bli så ängslig, om någonting skulle hända mig så här långt borta!“ ropade Polly helt bekymrad.

„Var inte rädd. Jag ska ta hand om karlen och hans hästar också“ och därmed öppnade Tom dörren och försvann upp på kuskbocken, där han i allsköns lugn njöt av sin frihet och sina nötter bredvid den stadiga kusken, medan den stackars uppoffrade Polly fick sitta ensam med sin oro inne i vagnen.

Fanny kom flygande utför trappan mot sin „ängla-Polly“, som Tom presenterade med den artiga anmärkningen: „Jag knep henne ändå!“ och med samma min som en oförskräckt jägare visar trofféerna av sin skicklighet. Polly surrades genast uppför trappan, och sedan Tom gjort några kvicka danssteg på förstugumattan, tog han reträtten in i matsalen för att stärka sin trötta lekamen med någonting gott.

„Du ä’ väl alldeles uttröttad? Kanske du behöver vila litet?“ sade Fanny, medan hon satt på sängkanten i Pollys rum och pratade, under det hon granskade sin väninnas klädsel.

„Nej, inte alls. Jag hade så roligt på vägen, och inte det minste obehag, utom att kusken var drucken; men Tom steg ut och hjälpte honom till rätta, så att jag var just inte rädd“, svarade den oskyldiga Polly i det hon tog av sin släta kappa och sin simpla hatt utan ett tecken till plym.

„Prat! Inte var han full. Tom narrade dig bara för att komma ut. Han kan inte tåla flickor“, sade Fanny med en högdragen min.

„Inte. Jag tyckte likväl han var ganska snäll och trevlig“, sade Polly och spände upp ögonen med ett uttryck av överraskning.

„Det ä’ en förfärlig pojke; han plågar livet ur en, om man ber honom om en tjänst. Alla pojkar ä’ otäcka, men maken till honom att vara gemen har jag aldrig sett.“

Fanny gick i en modern pension, där de unga damerna hade så brått med sin franska, tyska och italienska, att de inte hade någon tid över att lära att uttrycka sig väl på modersmålet. Polly kände sig rubbad i sitt förtroende för unge herrn och beslöt i tysthet att inte bry sig om honom samt gav samtalet en annan vändning i det hon med en beundrande blick omkring det stora, vackra rummet utropade:

„Så grant här är! Aldrig har jag sovit i en säng med gardiner förr eller haft ett så där vackert toalettbord!“

„Det var roligt du tycker om det, men för allt i världen, säg icke sådana där saker i andra flickors närvaro!“ inföll Fanny med en hemlig önskan att Polly ville nyttja örhängen liksom alla andra.

„Varför inte det då?“ frågade Polly, undrande vad det kunde vara för ont uti att tycka om andras vackra saker och tala om det.

„Å, de skratta åt allting som ä’ aldrig så litet löjligt, och det ä’ inte trevligt.“ Fanny sade icke „bondaktigt“, men hon menade det, och Polly kände sig besvärad. Hon slätade ut sitt lilla svarta sidenkläde med en tankfull min och beslöt att icke tala om hur det var hemma hos henne, om hon kunde undvika det.

„Jag ä’ så ledsen; mamma har sagt att jag inte behöver gå i skolan som vanligt, så länge du ä’ här; bara två eller tre gånger i veckan, så mycket att jag inte glömmer min franska eller ligger utav mig i musik. Du kan gå med mig du, om du vill, har pappa sagt. Gör det, det ä’ så roligt!“ utbrast Fanny och gjorde sin väninna helt överraskad av denna oförmodade lust för skolan.

„Jag skulle bli rädd, om alla flickorna äro lika fint klädda som du och kunna så mycket“, sade Polly och kände sig litet blyg vid denna tanke.

„Kors, barn, det behöver du inte bry dig om. Jag skall hjälpa dig och snygga upp dig, så att du inte skall se löjlig ut.“

„Är jag löjlig?“ frågade Polly bestört och smått orolig att detta ord hade någon dålig betydelse.

„Du ä’ en liten rar unge och mycket, mycket vackrare än i fjol somras, fastän du fått en olika uppfostran och därför har ett annat sätt än vi, förstår du“, svarade Fanny, som fann det litet svårt att förklara vad hon egentligen menat.

„Hur så då?“ frågade Polly, som gärna ville gå till botten med en sak.

„Först och främst klär du dig som en liten flicka.“

„Ja, men jag ä’ ju en liten flicka, och varför skulle jag då inte vara klädd så?“

Och Polly betraktade med förvirrad min sin enkla blå merinoklänning, sina grova kängor och sitt kortklippta hår.

„Du ä’ fjorton år, och vid den åldern anse vi oss som unga damer“, fortsatte Fanny i det hon kastade en granskande och belåten blick på sitt hår, som låg uppfäst över hjässan och i burr kring pannan, medan en lång lock hängde och slängde utefter hennes svarta och mörkröda klänning med dess breda släp, lilla panier, granna knappar, uddar, rosetter — och Gud vet vad. Hon hade en medaljong kring halsen, örhängen blänkte i öronen, klocka och kedja hängde vid skärpet och flera ringar prunkade på ett par händer som tvål och vatten skulle gjort ännu vackrare.

Pollys blick flög från den ena lilla gestalten i spegeln till den andra, och hon tyckte att Fanny var den löjligaste; ty Polly bodde i en liten, lugn småstad och hade icke mycket reda på de stora städernas seder och bruk. Hon blev nästan rädd för den lyx som omgav henne, helst hon icke sett Fannys hem förut, då de blivit bekanta under det Fanny var på besök hos en gemensam väninna i närheten av Pollys hemvist. Men hon lät icke länge oroa sig av olikheten mellan sig och Fanny, ty i nästa ögonblick skrattade hon och sade förnöjsamt:

„Mamma vill att jag skall vara enkelt klädd och mig gör det detsamma. Jag vet inte hur jag skulle bära mig åt, om jag vore utstyrd så där. Glömmer du aldrig att lyfta upp skärpändarna och akta de där puffarna när du sätter dig?“

Innan Fanny hann svara hördes ett skrik nedifrån, och de lyssnade bägge. „Det ä’ bara Rosa; hon gör då aldrig annat än väsnas“, sade Fanny, och hon hann knappast tala ut, förrän dörren stöttes upp och en liten sex eller sju års flicka kom in, gallskrikande. Vid åsynen av Polly höll hon upp, stirrade på henne ett ögonblick, men började därefter sitt skrik precis där hon slutat och kastade sig i Fannys knä, i det hon ilsket utropade:

„Tom skvattav åt mig! Ha honom att låta bli!“

„Vad skrattar han då åt? Skrik inte så, du skrämmer ju Polly!“ och Fanny gav keruben en skakning, som hade en förklaring till påföljd.

„Jag sa’ bava att vi hade kall kväm på kalaset i gåv kväll, och då bövjade han skvatta.“

„Glace var det, barn!“ och Fanny följde Toms dåliga exempel.

„Det ä’ detsamma, det va’ kallt; och jag vävmde min framföv elden, och då blev det gott; fast Wille Bliss spillde på min nya Gabville!“ och Rosa började åter att kvida över sina hopade olyckor.

„Gå till Katarina! I dag är du riktigt stygg!“ sade Fanny och sköt henne ifrån sig.

„Katvina voar mig inte, och jag måste ha någon som voar mig, för jag ä’ så gvälsjuk, det har mamma sagt“, snyftade Rosa, som synbarligen levde i den föreställningen att grälsjuka vore någon intressant åkomma.

„Kom med och ät middag nu, så får du roligt!“ sade Fanny och steg upp, kråmande sig som en fågel innan han ger sig ut på flykt.

Polly hoppades att "den förskräcklige pojken" inte skulle vara närvarande; men han var det, och stirrade på henne, så länge middagen räckte, på ett sätt som satte hennes tålamod på prov. Mr Shaw, som såg ut att ha mycket bråttom, sade endast: „Huru mår du, min lilla vän? Jag hoppas du skall komma att trivas“, och tycktes sedan helt och hållet glömma bort henne. Mrs Shaw, ett blekt, nervöst fruntimmer, hälsade sin lilla gäst mycket vänligt och drog försorg om att ingenting fattades henne. Madame Shaw, en stillsam gammal fru med en imponerande mössa, utbrast, då hon fick se Polly: „Bevare mig! så lik hon är sin mor — en älsklig kvinna — hur mår hon, min lilla vän?“ och fortfor att.titta på henne över glasögonen, till dess den stackars Polly, som satt mellan Tom och gamla frun liksom mellan två eldar, alldeles förlorade matlusten.

Fanny snattrade som en skata, och Rosa puttrade till dess Tom föreslog att stoppa henne i soppskålen, vilket föranledde ett sådant utbrott att lilla fröken måste bäras från bordet av den tåliga Karin. Det var alltigenom en tråkig middag, och Polly var mycket glad när den tog slut. Var och en gick till sitt, och sedan Fanny gjort sina skyldigheter såsom värdinna, skulle hon gå till sömmerskan och lämnade Polly att roa sig själv i salongen.

Polly var glad att få vara ensam några minuter; och sedan hon betraktat alla de vackra sakerna kring sig, började hon promenera upp och ned på den mjuka, blomstervävda mattan, gnolande för sig själv medan det skymde och ingen annan belysning fanns i rummet än den röda glöden från eldstaden. Snart kom gamla frun in och satte sig i sin länstol, sägande: „Det där ä’ en gammal, vacker sång; sjung den för mig, min lilla vän. Jag har inte hört den på mycket, mycket länge.“

Polly sjöng inte gärna för främmande, ty hon hade inte fått någon annan undervisning än den hennes mor kunnat giva henne på lediga stunder; men hon hade lärt sig visa den största aktning för gammalt folk, och då hon icke hade något skäl att vägra, gick hon genast till pianot och gjorde som hon blivit ombedd.

„Se det ä’ en musik som ä’ rolig att höra. Sjung lite mer, barnet lilla!“ sade den gamla milt när hon slutat.

Glad över detta beröm sjöng Polly med frisk röst, som gick rakt till åhörarens hjärta och stannade där, några enkla, vackra och välbekanta folkvisor. Ju längre hon sjöng, dess bättre gick det, och när hon slutligen stämde upp „en skål för kung Karl!“ genljöd det riktigt i rummet av den bullrande musik som den lilla flickan och det stora pianot åstadtkommo tillsammans.

Hon fick inte fortsätta, ty Fanny kom just nu instörtande med den glada underrättelsen att Clara Bird hade bjudit dem bägge två på teatern och skulle komma och hämta dem klockan sju. Polly blev så förtjust över att så där plötsligt finna sig störtad in i stadslivets förströelser, att hon flög omkring lik en yr fjäril, och knappast visste vad som tilldrog sig förrän hon satt framför det stora gröna förhänget på den granna teatern. Gamle mr Bird satt på ena sidan om henne, Fanny på den andra, och bägge lämnade henne i fred, för vilket hon var ganska tacksam, då hela hennes uppmärksamhet var så upptagen av vad hon såg, att hon icke kunde tala.

Polly hade icke ofta varit på spektaklet, och de teaterstycken hon sett voro några goda, gamla sagor, dramatiserade särskilt för unga åskådare — livliga, rena och fulla av det harmlösa nonsens, som kommer en att skratta utan att rodna. Denna afton såg hon en av dessa pjäser, som på senare tider blivit så omtyckta och gå hundratals gånger, bländande, retande och demoraliserande åskådaren med all den tjusningskraft som fransk fyndighet kan åstdkomma och lyxen underhjälpa. Vad den hette kan vara likgiltigt, alltnog att den var ganska praktfull, ganska simpel och ganska mycket på modet; följaktligen var den även mycket beundrad och alla människor skulle naturligtvis se den. Polly tyckte till en början att hon befann sig i ett riktigt förtrollat land, och såg endast de strålande varelserna som dansade och sjöngo i en värld av ljus och skönhet, men snart började hon lyssna till sångerna och samtalet, och då försvann illusionen, ty de älskliga skuggbilderna sjöngo sjåarevisor och slogo omkring sig med bångmål och uppförde sig så simpelt i jämförelse med de snälla älvorna och tomtarna, som hon kände så väl till och tyckte så mycket om.

Vår lilla flicka var alldeles för oskyldig att förstå hälften av kvickheterna och undrade många gånger vad publiken skrattade åt, men när den första förtrollningen var skingrad, började Polly känna sig brydd; det föreföll henne som om hennes mor önskade att hon icke kommit dit. Och ju längre handlingen i pjäsen gick framåt, desto värre tycktes det bli, ty grannarnas skämt så väl som hennes egna snabba ögon och barnsliga instinkt kommo henne att se sakerna i dess rätta ljus. När tjugufyra flickor, klädda som jockeyer, galopperade fram på scenen, smällde med sina piskor och stampade med klackarna under det de gjorde miner åt publiken, tyckte Polly detta inte alls var roligt utan snarare äckligt och var riktigt glad när de hade gått; och när därefter en ny grupp uppträdde i gasvingar med en smal guldfrans kring midjan, visste den stackars okonstlade Polly inte vad hon skulle göra; hon kände sig både rädd och harmsen och satt med ögonen sänkta på affischen under det hennes kinder för varje minut blevo allt rödare och rödare.

„Varför rodnar du så?“ frågade Fanny, när de målade sylfiderna försvunno.

„Jag skäms riktigt för de där flickorna“, svarade Polly i det hon drog ett djupt andetag av lättnad.

„Din lilla toka — det ä’ alldeles som det var i Paris, och dansen ä’ alldeles utmärkt. Det ä’ lite besynnerligt i början, men du blir nog van vid det, liksom jag blivit.“

„Jag går aldrig hit mer“, sade Polly bestämt, ty hennes rena väsende satte sig upp emot detta spektakel, som hittills gjort henne mera plåga än nöje. Hon visste inte huru lätt det var att ’bli van’ därvid såsom Fanny, och det var lyckligt för henne att frestelsen icke kom så ofta. Hon kunde icke förklara vad hon kände, men hon var glad när det var slut och hon väl kommit hem, där Fannys snälla farmor väntade för att hjälpa dem till sängs.

„Nå, hade du roligt, vännen lilla?“ frågade hon i det hon såg Pollys glödande kinder och gnistrande ögon.

„Jag vill inte vara otacksam, men det hade jag inte“, svarade Polly. „En del var härligt, men mycket var sådant att jag haft lust att krypa under bänken. Andra tyckte visst om det, men jag tror inte det var passande.“

Då Polly sålunda gav utlopp åt sin känsla och för mera eftertryck lät sitt omdöme åtföljas av ett duktigt slag i golvet med kängan, som hon just tagit av sig, skrattade Fanny och sade under det hon dansade omkring i rummet:

„Polly blev riktigt stött, vet farmor. Hon fick ögon, stora som tefat, och hennes ansikte blev rött som mitt skärp, och en gång tror jag nära på hon höll på att gråta. Det var lite konstigt här och där, men nog var det väl passande ändå, för annars hade vi naturligtvis inte gått dit någon av oss. Jag hörde mrs Smythe Perkins säga: ’det är förtjusande! alldeles som i det kära Paris’, och hon har varit utrikes, hon, och vet naturligtvis hur det skall vara.“

„Jag bryr mig inte om var hon varit. Jag vet ändå att det inte var passande att se för små flickor, annars skulle jag inte skämts såsom jag gjorde“, utbrast Polly, som höll i sig och, oaktat hon kände sig lite brydd, icke ville låta övertyga sig ens av mrs Smythe Perkins.

„Jag tror du har rätt, barn; men du känner inte till stadslivet och har inte lärt dig inse ännu att blygsamhet har kommit ur modet.“

Och med en kyss till god natt lämnade farmor Polly, som somnade och hade en förfärlig dröm, vari hon tyckte att hon dansade på en stor scen i jockeykostym, under det Tom slog på en stor trumma i orkestern, och alla åhörarna hade hennes föräldrars ansikten och betraktade henne sorgset med ögon stora som tefat och kinderna röda som Fannys skärp.