En krona bland flickor/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Pollys ankomst
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Nya seder
Pollys bekymmer  →


[ 19 ]

ANDRA KAPITLET.
Nya seder.

»I dag skall jag gå i skolan», sade Fanny en eller par dagar därefter, när de lämnade det sena frukostbordet. Kom upp så få vi göra oss i ordning.»

»Du ä' ju ganska nätt; vad skall du göra då?» frågade Polly och följde henne in i salen.

»Kråma sig en halvtimme och sätta på sig sin valk», svarade den vanvördige Tom, vars tillrustningar för skolan bestodo i att slänga på sig mössan och spänna en läderrem omkring flera stora böcker, som sågo ut som om de emellanåt nyttjades såsom försvarsvapen.

»Vad är valk för något?» frågade Polly medan Fanny gick upp utan att värdigas svara.

»Jo, det ä' en annans hår på hennes huvud, där det inte borde vara», svarade Tom och gick visslande sin väg med en min av sublim likgiltighet för tillståndet av hans egen "lurviga lugg".

»Varför skall du vara så fin för att gå i skolan?» frågade Polly under det hon såg på huru Fanny burrade upp de små lockarna kring pannan och ordnade de många vimplarna och festonerna på sin klädsel.

»Det ä' alla flickor, och det ä' tvunget, för man kan aldrig veta vem man möter. Jag tänker göra en liten promenad, när jag har slutat mina läxor, och därför skall du vara snäll och [ 20 ]sätta på dig din bästa hatt och långklänning», sade Fanny i det hon försökte fästa på sig sin egen hatt på ett sätt som trotsade alla tyngdlagarna.

»Jag skall göra det, om du tycker den här inte ä' vacker nog», svarade Polly och skyndade in till sig för att kläda sig fin, hon också, av fruktan att hennes väninna skulle skämmas för henne om hon vore alltför enkel.

När de båda flickorna kommo fram till skolan och Polly fick se alla de unga damerna som sutto där fint klädda och allmänt samtalande blev hon mycket förlägen. Flickorna betrak»tade henne med en lång och kall blick, som tycktes vara lika mycket på modet som att nyttja glasögon. De nickade nedlåtande när Fanny presenterade henne, sade någonting artigt och makade åt sig för att ge henne plats vid bordet, kring vilket de sutto och väntade på monsieur. Några av de mera uppsluppna övade sig i åtskilliga, besynnerliga attituder, några lutade sina huvuden tillsammans över små biljetter, nästan alla åto konfekt, och allesammans snattrade som skator. Polly, som artigt blivit bjuden på karameller, satt och såg på dem och lyssnade och kände sig helt obetydlig ibland alla dessa unga, eleganta fruntimmer.

»Säg har ni läst "Spökbruden"? Det ä' någonting rivande, det! Man riktigt slåss om den i bokhandeln; fastän somliga föredraga "Puppa och Fjäril". Vilkendera tycker ni bäst om?» frågade en blek flicka Polly, i ett ögonblick då det allmänna samtalet blev något mindre bullersamt.

»Jag har inte läst någondera.»

»Då måste ni göra det. Jag avgudar Guy Livinstone's böcker, och Yate's också. Ouida's ä' min förtjusning, fastän de äro så långa att jag blir trött, innan jag hinner till slutet.»

»Jag har inte läst någonting sedan jag kom hit, utom en av Mühlbachs noveller. Dem tycker jag om för det ä' historia i [ 21 ]dem», sade Polly glad att äntligen få säga något för egen räkning.

»De äro bra nog i sitt slag. Men jag tycker om riktigt spännande noveller; gör inte ni det?»

Polly slapp ifrån förödmjukelsen att tillstå det hon aldrig läst någon sådan genom ankomsten av monsisur, en gråhårig gammal fransman, som utförde sina åliggande med en min av undergivenhet som vittnade att han var van att tjäna såsom offerbock åt flinsjuka skolflickor. De unga damerna rabblade igenom läxan, skrevo ett tema och läste en liten fransk historia. Men den tycktes icke göra synnerligt intryck på dem, ehuru monsieur visade sig mycket beredvillig att förklara allt för dem; och Polly riktigt rodnade på sin väns vägnar när denna, på tillfrågan vad det var för en ryktbar fransman, som deltog i Amerikanska frihetskriget, svarade Lamartine, i stället för Lafayette.

Timmen gick snart till ända, och sedan Fanny tagit en musiklektion i ett annat rum, medan Polly såg på, var fristunden inne. De yngre flickorna promenerade på gården, arm i arm, och tuggade smörgåsar; andra stannade i skolrummen för att läsa och prata, men Fanny jämte två av kamraterna, Belle och Trix, gingo att frukostera i ett fint konditori i närheten, och Polly följde beskedligt efter utan att våga kasta fram en vink om pepparkakan som farmor hade stoppat i hennes ficka. Den rara bruna kakan fick också ligga där och smulas sönder, medan Polly försökte tillfredsställa sin verkligen goda aptit med en glace och tre bakelser.

Flickorna tycktes vara upprymda, i synnerhet sedan de

Polly skulle ansett honom såsom en gosse, om han icke burit en hög kastorhatt. Fanny lämnade sina olyckliga vänner, som måste återvända till skolan, och gick, åtföljd av den ståtlige ynglinge, att spatsera utefter de mest befolkade gatorna för att [ 22 ]som hon uttryckte sig få en liten promenad. Polly höll sig mycket grannlaga efteråt och roade sig med att betrakta butikfönstren, till dess Fanny, som även under så intressanta omständigheter icke kunde helt och hållet glömma sina skyldigheter, tog henne in i ett tavelgalleri och uppmanade henne att njuta av konstverken därstädes medan de vilade. Den lydiga Polly gick igenom rummen flera gånger och betraktade tavlorna med en kännares intresse, såsom det tycktes, under det hon bemödade sig att icke höra det halvkvävda samtalet mellan paret på soffan. Men hon kunde inte undgå att fråga sig vad Fanny fann så intressant i redogörelsen för en modern kofta å la Bismarck, och varför hon behövde lova så högtidligt att icke glömma bort eftermiddagskonserten.

Då Fanny slutligen steg upp, mötte henne en förebråelse i Pollys trötta anletsdrag; hon tog hastigt avsked av den lille gentlemannen och begav sig på hemvägen, sägande förtroligt i det hon stack sin ena hand i Pollys muff:

»Nu, Polly lilla, får du inte säga ett ord om Frank Moore, annars tror jag pappa vrider nacken av mig. Jag bryr mig inte alls om honom, och han tycker om Trix; men de ha blivit osams, och han vill reta henne genom att kurtisera mig litet. Jag bannade honom duktigt, och han lovade att försona sig med henne. Vi gå allesammans på eftermiddagskonserten och roa oss, och Belle och Trix komma också dit i dag; och om du bara ä' tyst, så blir allting bra.»

»Jag ä' rädd att det inte gör det, ändå», svarade Polly, som inte var van vid några hemligheter och tyckte det ganska svårt att bevara även en obetydlig sådan.

»Var inte ängslig, barn. Det ä' ju ingenting som rör oss; vi bara gå och njuta av musiken, och inte ä' det vårt fel om andra slå sig på kurtis», sade Fanny otåligt.

[ 23 ]»Naturligtvis inte. Men om din pappa vill att du inte skall göra som andra, bör du gå dit då?»

»Jag säger till mamma och hon bryr sig inte om det. Pappa bråkar för ingenting; och farmor gör också väsen över allt vad jag gör. Du tiger ju, inte sant?»

»Ja, det skall jag visst. Jag skvallrar aldrig». Och Polly höll också ord, då hon var övertygad att Fanny ej hade för avsikt att bedraga sin far, eftersom hon talade om allting för sin mor.

»Vem skall du göra sällskap med?» frågade mrs Shaw, då Fanny i sista ögonblicket nämnde att det var konsertdag.

»Bara Polly; hon tycker om musik, och det var så blåsigt i förra veckan att jag icke kunde gå då», svarade Fanny, tilläggande när de kommit ut på gatan: »Om vi få något sällskap på vägen, kan jag ju inte hjälpa det, eller hur?»

»Du kan ju säga ifrån att vi inte behöver något, tycker jag.»

»Det vore ohövligt. Bevara mig! Här kommer Bells bror, Gustav — han går alltid på konserten. Ligger mitt hår riktigt, och hur sitter hatten sen?»

Innan Polly hann svara, kom herr Gustav fram och slöt sig till dem, liksom detta vore någonting helt naturligt, och Polly fann sig snart trippande efter; hon kände att allting icke var som det borde vara, fastän hon icke visste huru hon skulle kunna ställa det till rätta. Hon tyckte om musik, och i sin okunnighet trodde hon att alla andra gingo på konserten endast för att höra den; hon fann sig därför mycket störd av viskningarna mellan ungdomen, som satt i närheten. Belle och Trix voro närvarande i stor toalett, och under uppehållen mellan musiknumren trakterade herrarna Frank och Gustav jämte flera andra "lysande kavaljerer" de unga damerna med kvickheter och småskvaller, alltsammans högst intressant att döma av den spända uppmärksamhet, som ägnades däråt. Polly betraktade med bävan [ 24 ]dessa nobla varelser, som med sitt köns hela nedlåtenhet betraktade henne; de ansågo henne likväl synbarligen såsom en "liten enfaldig stackare", och sedan de funnit att hon inte förstod sig på sällskapslivet, lämnade de helt artigt det vackra barnet i fred och ägnade sin uppmärksamhet åt de unga damerna.

Till lycka för Polly glömde hon alldeles bort dem för njutningen av den vackra musiken, som hon mera kände än förstod, och satt lyssnande med en så lycklig min att flera verkliga musikälskare betraktade henne småleende. Konserten slutade i skymningen, och Polly kände sig helt lätt kring hjärtat, då hon fann att vagnen väntade på dem, ty hon tyckte inte om att vara tredje personen i en liten kurtis och hade redan fått nog av sådant under dagens lopp.

»Jag ä' så glad att bli kvitt de där människorna; de tråkade ut mig med sitt prat när jag ville höra på musiken», sade Polly medan vagnen förde dem bort.

»Vilkendera tyckte du bäst om?» frågade Fanny med en min av överlägsenhet.

»Den enkla, som inte talade så mycket; han tog upp min muff, när den föll ned på golvet, och hjälpte mig igenom folkträngseln; de andra brydde sig icke alls om mig.»

»De tyckte du var en liten flicka, kan jag tro.»

»Min mor säger, att en verklig gentleman ä' lika artig mot en liten flicka som mot en kvinna; därför tycker jag också bäst om mr Sidney, som var vänlig mot mig.»

»Du är minsann en skarpsinnig flicka, du Polly. Jag kunde aldrig tro du skulle lägga märke till sådant», sade Fanny som började förstå att det kan finnas ganska mycken kvinnlighet även hos en liten flicka.

»Jag är van vid goda seder, fastän jag bor på landet», svarade Polly något hett, ty hon tyckte ej om att bli sedd över axeln ens av sina vänner.

[ 25 ]»Farmor säger att din mor ä' en fullkomlig dam, och du tycks just likna henne; du får inte bli ond på de där stackars gossarna, så skall jag dra försorg om att de skicka sig bättre nästa gång. Tom uppför sig just inte så utmärkt han heller, men du klagar aldrig över honom», tillade Fanny skrattande.

»Jag räknar inte på honom; han är en gosse och skickar sig som en sådan, och jag kommer bra mycket bättre överens med honom än med de där ungherrarna.»

Fanny ämnade just förebrå Polly för den föraktfulla ton varmed hon yttrade "de där ungherrarna", då bägge blevo skrämda av ett högljutt: "kukeliku!" under sitsen mittemot.

»Det ä' Tom!» skrek Fanny, och den oefterrättlige pojken kom mycket riktigt framkrypande, röd i ansiktet och andlös av återhållen skrattlust: Han satte sig och såg på flickorna, synbarligen högst belåten med sitt lyckade spratt, och väntade att bli komplimenterad.

»Hörde du vad vi sade?» frågade Fanny oroligt.

»Lita på det, du, vartenda ord!» svarade Tom och såg så innerligen förnöjd ut.

»Har du någonsin sett en sådan retfull pojkbyting, Polly? Du skall väl gå och skvallra om en hel hop för pappa nu, kan jag tro.»

»Kanske och kanske inte. Du vet att du blivit förbjuden att slå dig i slanger med de där poikarna, och det ä' därför du nu är ängslig. Jag tror nästan att jag skall tala om det», fortsatte Tom med ett starkt begär att retas.

»Ja, men om jag lovar att inte göra om det?» yttrade Fanny bedjande.

»Jag skall tänka på det närmare, och om du lovar att aldrig göra om det skall jag låta bli. Jag kan hålla ögonen på dig bättre än pappa, och om du försöker en gång till, så ä' [ 26 ]det allt förbi med dig, mamsell», sade Tom, som omöjligen kunde avstå från nöjet att tyrannisera en smula, när tillfälle yppade sig.

»Det gör hon inte; plåga henne nu inte längre, så blir hon snäll mot dig, när du kommer i klämma», svarade Polly och slog sin arm omkring Fanny.

»Det gör jag aldrig, och om så vore skulle jag aldrig be en flicka hjälpa mig ur den.»

»Varför inte? Jag skulle genast vända mig till dig, om jag råkade i ledsamhet och du kunde hjälpa mig», sade Polly tillitsfullt.

»Verkligen? Minsann skulle jag icke också drilla dig igenom, så sant jag heter Tom Shaw. Seså, akta att du inte halkar, Polly», tillade mr Tomas och hjälpte dem ur vagnen med ovanlig artighet, ty hennes vänliga yttrande gladde honom. Han kände att åtminstone en satte värde på honom, och denna känsla hade ett gott inflytande på hans lynne och sätt, som beständiga snubbor och motsägelser giort strävt och obändigt.