En krona bland flickor/Kapitel 03

←  Nya seder

En krona bland flickor av Louisa May Alcott Översättare: Okänd Pollys bekymmer

Småsaker  →

TREDJE KAPITLET.
Pollys bekymmer.

Polly fann snart att hon vistades i en ny värld, vars seder och bruk voro så vitt skilda från hennes enkla vanor i hemmet, att hon kände sig lik en främling i ett obekant land och ofta önskade att hon stannat hemma. Först och främst hade hon ingenting att göra annat än att latas och prata, läsa noveller, promenera och klä sig, och innan en vecka gått till ända var hon så innerligt led vid allt detta som en frisk människa skulle bli på försöket att leva på konfekt. Fanny tyckte om detta levnadssätt, hon var van därvid och visste icke om något bättre, men så var icke fallet med Polly, som ofta kände sig lik en liten skogsfågel i en förgylld bur. Överflödet behagade henne likväl, hon njöt därav, önskade att äga det och undrade varför Shawska familjen icke var lyckligare. Hon var icke tillräckligt erfaren for att inse var felet låg; hon försökte icke att avgöra, vilketdera levnadssättet var det rätta; men hon visste emellertid, vilketdera hon tyckte bäst om, och trodde att även detta berodde på hennes „gammalmodiga“ uppfostran.

Fannys väninnor intresserade henne icke särdeles; hon kände sig snarare blyg för dem, emedan de alla, även de yngre, syntes så mycket äldre och förståndigare än hon. De talade om saker som hon icke kände till, och när Fanny sökte förklara dem för henne, fann hon dem värdelösa; en del till och med sårade och brydde henne, och flickorna lämnade henne därför åt sig själv, visade sig artiga när de träffade henne, men tyckte synbarligen att hon var alltför „enfaldig“ att upptagas i deras krets. Hon sökte då Rosas sällskap, ty hennes egen lilla syster var en förträfflig lekkamrat, och Polly älskade henne innerligt. Men fröken Rosa var alltför upptagen av sina egna små bestyr, ty hon hade också sin lilla umgängeskrets, vilken bestod av små flickbytingar om fem à sex år, som hade sina „soiréer“, lustpartier, mottagningar och promenader, alldeles som de äldre, och vilkas huvuduppgift tycktes vara att efterapa de moderna dårskaper, som de borde ha varit för oskyldiga att ens förstå. Rosa hade sin lilla visitlåda och gjorde visiter, „liksom mamma och Fanny“, sin handsklåda, sin nipperask, sina nålar, en garderob, så fin och modern som trots någon parisisk modedocka, och en fransysk kammarpiga för sin toalett. I början kunde Polly icke riktigt med henne, ty hon skickade sig icke alls som ett barn och tillrättavisade Polly ofta för hennes sätt att uttrycka sig och hennes maner, ehuru lilla frökens egna voro allt annat än fullkomliga. Ibland när Rosa hade tråkigt eller var vid dåligt lynne, ty hon hade sina små „nervattacker“ liksom mamma, brukade hon komma till Polly för att bli „voad“, och Pollys vänliga bemötande och milda utseende tröstade den lilla damen bättre än allt annat. Polly gladdes häråt och berättade sagor för henne, lekte eller promenerade med henne, allt efter hennes önskan, och vann på detta sätt långsamt och säkert den lillas hjärta samt befriade hela huset från hennes tyranni.

Tom upphörde snart att stirra på Polly och brydde sig icke mycket om henne i början, ty enligt hans åsikt „var det icke särdeles bevänt med flickor“, och med hänseende till det slags flickor han kände, var Polly av alldeles samma mening. Han roade sig emellanåt med att retas med henne för att se huru hon skulle fördraga det, och förorsakade Polly mycken oro, ty hon visste aldrig vilket spratt han ämnade spela henne härnäst.

Detta oaktat tyckte Polly nästan om Tom, ty hon insåg snart att han var vårdslösad, tillbakasatt och lämnad väl mycket åt sig själv. Hon undrade ofta varför hans mor icke behandlade honom lika vänligt som flickorna, varför hans far visade sig så sträng mot honom, som om han varit det värsta utskott, och föga intresserade sig för sin ende son. Fanny ansåg honom som en rå slyngel och skämdes för honom, men försökte aldrig att bibringa honom någon hyfsning; och Rosa och han levde som hund och katt. Farmor var den enda som visade stackars Tom någon ömhet, och Polly ertappade honom flera gånger med någon liten handling som vittnade om erkänsla för henne, då han alltid syntes helt skamflat. Hans sätt mot henne var just icke vördnadsfullt; han kallade henne „gumman“ och lät henne förstå att han „inte tålde några snubbor“, men när någonting var på färde, gick han alltid till „gumman“ och var ganska tacksam för „snubborna“. Polly höll av honom härför och var många gånger på väg att tala därom, men instinkten sade henne att detta icke gick an, ty att prisa deras tillgivenhet för varandra hade varit att förebrå familjens övriga medlemmar för likgiltighet; därför teg hon, men tänkte på det så mycket mera.

Farmor var tämligen förbisedd, hon också, och detta var måhända skälet varför hon och Tom voro så goda vänner. Hennes vanor och tänkesätt voro också mera gammalmodiga än själva Pollys, men man tycktes icke fästa något så stort avseende därvid, då hennes tid antogs vara förbi, och man väntade heller ingenting annat av henne än att hon skulle hålla sig för sig själv och vara anständigt klädd, när hon någon gång uppträdde „inför folk“. Farmor förde ett lugnt, ensligt liv på sina egna rum, som voro fulla av gamla möbler, tavlor, böcker och minnen från en förfluten tid, som ingen mer än hon brydde sig om. Hennes son tittade upp till henne en stund varje afton, var mycket vänlig mot henne och såg till att ingenting fattades henne, som kunde anskaffas för pengar; men han var affärsman och så ivrig att samla rikedomar, att han inte hade tid att njuta av vad han redan ägde. Den gamla klagade aldrig, eller blandade sig i vad som föregick, eller föreslog någonting; men det låg någonting sorgligt i hennes stilla väsende, en trånfull blick i hennes matta ögon, liksom hon önskade något som icke kunde köpas för pengar, och då barnen voro närvarande, höll hon sig alltid till dem; synbarligen längtande att få smeka och kela med dem såsom endast ålderstigna kunna göra det. Polly kände detta, och då hon själv saknade smekningar i hemmet, visade hon glättigt, huru innerligt det fröjdade henne att se det lugna, gamla ansiktet klarna när hon inträdde i det ensliga rummet.

En sak, som Polly led av, var bristen på rörelse. Hemma brukade hon springa omkring och rida, åka kälke och skridsko, hoppa svängrep och räfsa hö, arbeta i sin trädgård och ro omkring i sin båt. Det var således icke underligt, om hon längtade efter någonting mer livligt än en daglig promenad tillsammans med en hop bångstyriga flickor, som trippade framåt i högklackade kängor och kostymer sådana att Polly skämdes att bli sedd i sällskap med några av dem. Hon brukade också smyga sig ut ensam, medan Fanny var upptagen av någon bok, någon främmande eller några modesaker, och tog sig snabba promenader omkring parken på den sida där barnen höllos, eller också gick hon ut och såg på, huru gossarna åkte kälke, och önskade att hon också kunnat få åka, som hon gjorde hemma. Hon gick aldrig långt bort, men kom alltid tillbaka med rosiga kinder och strålande ansikte.

En dag, kort före middagen, kände hon sig så uttröttad på att göra ingenting, att hon smög sig ut på språng. Förmiddagen hade varit mulen, men nu syntes solen, sänkande sig klar mellan skyarna. Det var kallt men lugnt, och Polly trippade framåt den mjuka, snöbetäckta gatan, gnolande för sig själv att förjaga sin hemlängtan. Kälkarna voro i full fart, och hon stod och såg på så länge, att hennes längtan att deltaga i nöjet blev oemotståndlig. Några små flickor lekte med sina kälkar överst på backen — riktiga små flickor i varma huvor och kappor, läderkängor och vantar — och till trots för sin rädsla för Fanny kände Polly sig dragen till dem.

„Jag skulle så gärna vilja åka utföre, men jag törs inte, det ä’ så brant“, sade en av dessa „simpla ungar“, som Rosa kallade dem.

„Om du vill låna mig din kälke och sitta i mitt knä, så skall jag hjälpa dig utför helt ledigt“ sade Polly i en förtrolig ton.

De små flickorna tittade på henne, tycktes tillfredsställda, och anbudet blev antaget. Polly såg sig noga omkring för att förvissa sig att icke något ömtåligt öga såg det förskräckliga dådet, och när hon övertygat sig härom, gjorde hon foran i ordning och satte utför backen, njutande från topp till tå den angenäma retelse som åtföljer en hastig motion och som gör kälkåkning till ett favoritnöje för den mindre vekliga delen av barnasläktet. Hon styrde utför backen åt den ena efter den andra av de små flickorna och drog dem uppför igen, medan de betraktade henne som en liten gråklädd ängel, som nedstigit enkom för deras räkning. Polly återkom just efter en härlig „sväng“ på egen hand, då hon hörde en välkänd vissling bakom sig, och innan hon hann undan, stod Tom bredvid henne och såg på henne med lika mycken förvåning som om han funnit henne ridande på en elefant.

„Åhå, Polly, vad tror du Fanny skall säga om det här?“ var hans artiga hälsning.

„Vet inte och bryr mig inte om det heller. Det ä’ ingenting ont i att åka kälkbacke; jag tycker det ä’ roligt, och nu gör jag det också, medan jag har tillfälle; så se upp där-ne-re!“ Och så bar det av med den självständiga Polly, vilken satt med fladdrande hår och ett uttryck av verklig njutning i sitt ansikte, som inte alls vanpryddes av den tämligen röda näsan.

„Det ä’ bra, Polly!“ Och därmed kastade Tom sig på kälken med den mest vårdslösa likgiltighet för sina revben och rusade efter henne samt hann upp henne just som hon stannade „General Grant“ på den breda vägen utanför backen. „Jojo, nu lär du väl få när du kommer hem!“ ropade unga herrn, innan han ännu stigit upp från sin behagfulla ställning.

„Ånej, bara du inte går och talar om det; men det gör du naturligtvis“, tillade Polly och satt stilla, under det ett uttryck av oro började sprida sig över hennes lyckliga ansikte.

„Ja, men nu gör jag inte det“, svarade Tom för motsägelsens skull.

„Om man frågar mig, skall jag naturligtvis tala om det själv; men frågar man inte, tror jag inte det är något orätt uti att tiga. Jag skulle inte gjort det, om jag inte vetat att jag fått lov av mamma; men jag vill inte göra din mamma ledsen, och därför vill jag inte tala om det. Tror du det var mycket illa gjort av mig?“ frågade Polly och såg på honom.

„Jag tycker det var riktigt lustigt, jag; och ingen skall få veta det heller, om du inte vill. Kom nu och åk en gång till“ sade Tom hjärtligt.

„Bara en enda, då. Flickorna måste gå, och det ä’ deras kälke.“

„Låt dem ta den, då, den ä’ aldrig för god; du får åka med mig. Mazeppa ä’ en snabbfot han, det skall du få se.“

Polly satte sig frampå och drog upp kläderna omkring sig, Tom hängde bakom på något besynnerligt sätt, och Mazeppa visade sig förtjänt av sin herres uppriktiga, ehuru mindre eleganta beröm. Tom och Polly kommo mycket väl överens, ty den förre var just nu i sitt rätta element och visade sin bästa sida i det han skämtade och var artig på sitt rättframma sätt, medan Polly alldeles glömde sin blyghet vid denna „uppryckning“, som hon tyckte bättre om än den vanliga. De skrattade och pratade och fortsatte att „åka ett tag till“, till dess solen sjönk och den vanliga middagstimmen slog.

„Vi komma för sent; låt oss springa“, sade Polly då de kommo ned på vägen efter sista åkningen.

„Sitt du stilla bara, skall jag dra dig hem i rykande rappet!“ sade Tom, och innan hon hann stiga av, galopperade han bort med henne helt hastigt.

„Se, det är ett par kinder, det! Jag önskar du hade en sådan färg, Fanny!“ sade mr Shaw, då Polly steg in i matsalen efter att hava slätat ut sitt hår.

„Din näsa ä’ ju röd som vinbärssåsen där“, svarade Fanny i det hon steg ned från den stora länstolen, där hon suttit uppkrupen ett par timmar, fördjupad i „Lady Audley’s hemlighet.“

„Ja, det ä’ den“, sade Polly i det hon blundade med ena ögat för att se på den förrädiska ansiktslemmen. „Det gör ingenting, jag har i alla fall haft roligt“, tillade hon med en liten sprittning på stolen.

„Jag kan inte veta vad det är för särdeles roligt att springa omkring så där i kylan, som du tycker så mycket om“, sade Fanny gäspande och rysande.

„Du skulle försöka bara“, sade Polly skrattande med en blick på Tom.

„Gick du ut ensam vännen lilla?“ frågade farmor och klappade den rosiga kinden hon hade bredvid sig.

„Ja, men jag träffade Tom ute och vi kommo hem tillsammans“. Pollys ögon glänste när hon yttrade detta, och Tom fick soppan i vrångstrupen.

„Tomas, gå ifrån bordet!“ befallde mr Shaw, då hans oförbätterlige herr son storknade och flåsade bakom servetten.

„Nej, var snäll och inte skicka bort honom, sir. Jag narrade honom att skratta“, sade Polly ångerfullt.

„Vad ä’ det som ä’ så roligt, då?“ frågade Fanny, som äntligen vaknade ur sin slöhet.

„Jag tyckev du bovde inte navva honom att skvatta, näv han alltid navvav dig att gvåta“, anmärkte Rosa, som nyss kommit in.

„Vad har du gjort nu igen, sir?“ frågade mr Shaw, då Tom, rodnande och allvarsam, återvände från sin korta förvisning.

„Jag har bara åkt kälkbacke“, sade han vresigt, ty fadern läxade alltid upp honom, men lät flickorna göra som de behagade.

„Ja, och Polly också; jag såg henne. Jag och Blanche kommo hem just nyss, och vi sågo henne och Tom åka utföv backen på hans kälke, och sen så dvog han henne långt, långt bott“, skrek Rosa med munnen full.

„Gjorde du det?“ Och Fanny släppte sin gaffel med en min av bestörtning.

„Ja, det gjorde jag, och det var mycket, mycket roligt“, svarade Polly och såg orolig men beslutsam ut.

„Såg någon dig?“ utbrast Fanny.

„Bara några små flickor och Tom.“

„Det var rysligt opassande, och Tom borde ha sagt dig det, om du inte förstod bättre. Jag skulle blivit dödligt förödmjukad, om någon av mina vänner fått se dig“, tillade Fanny helt ängsligt.

„Seså, bråka du inte. Det ä’ inte alls någonting ont i att åka kälkbacke, och om Polly vill, så skall hon också få det; inte sant farmor?“ sade Tom, som ridderligt kom Polly till hjälp och sökte vinna en mäktig bundsförvant.

„Jag har mammas lov, och om jag inte går med pojkarna, kan jag inte finna vad det ä’ för ont uti det“, sade Polly innan gamla frun hann yttra sig.

„Det ä’ mycket som går an på landet, men som inte ä’ passande här“, började mrs Shaw i en förebrående ton.

„Låt barnet göra som hon vill och ta Rosa med sig också. Jag skulle bli glad att få en okonstlad och hjärtlig flicka i huset“, avbröt mr Shaw, och därmed var saken slut.

„Tack, sir!“ sade Polly erkännsamt och nickade åt Tom, vilken med en tydlig åtbörd svarade: „skönt“, och därpå kastade sig över anrättningen på sin tallrik med en vargs aptit.

„Aha, din skälmska unge, du vill låta kurtisera dig utav Tom, du?“ viskade Fanny och såg helt road ut.

„Vad!“ och Polly såg på henne med en så överraskad och harmfull min, att Fanny skämdes och lämnade ämnet, i det hon vände sig till sin mor med underrättelsen att hon behövde nya handskar.

Polly höll sig helt tyst efter detta, och så snart middagen var förbi, lämnade hon rummet för att i stillhet tänka på vad som tilldragit sig. Innan hon hann halvvägs uppför trappan, såg hon Tom komma efter, och satte sig genast ned för att akta sina fötter. Han skrattade och sade, i det han klängde upp på balustraden: „Nej, jag skall inte nypa dig. Jag vill bara säga, att om du vill ut i morgon en stund och åka kälkbacke, så få vi roligt.“

„Nej“, sade Polly, „jag kan inte komma med.“

„Varför inte det? Ä’ du ond? Jag skvallrade ju inte.“ Och Tom tycktes helt brydd över denna skenbara förändring i hennes tänkesätt.

„Nej, du höll ditt löfte och hjälpte mig som en snäll gosse. Jag är inte ond heller, men jag tänker inte åka kälkbacke mera. Din mamma tyckte inte om det.“

„Nej, det ä’ inte skälet. Du nickade åt mig, sedan hon yttrat sin mening, och då tänkte du ändå gå. Säg nu vad ä’ det?“

„Det talar jag inte om, men jag går inte med“, var Pollys avgörande svar.

„Ja, nog trodde jag du hade litet mer förstånd än de flesta andra flickor, men det har du inte, och jag vill inte ge två styver för dig.“

„Det ä’ mycket artigt“, sade Polly och började bli ledsen.

„Ja, jag tål inga krukor.“

„Jag ä’ ingen kruka.“

„Joho, det ä’ du. Du ä’ rädd för vad folk skall säga, ä’ du inte, kanske?“

Polly visste att han hade rätt och teg, ehuru hon gärna velat tala; men hur skulle hon kunnat göra det?

„Jojo, jag visste nog du inte skulle vara med länge!“ Och Tom gick sin väg med en min av förakt, som skar Polly ända in i hjärtat.

„Det ä’ då för illa! Just som han började bli snäll emot mig, och jag kunde hoppas att få roligt, skulle Fanny förstöra alltsammans med sina dumheter. Mrs Shaw tycker inte om det och troligtvis inte farmor heller. Det blir bara förargelse, om jag går, och Fanny skulle plåga mig oupphörligt; det ä’ så gott att jag låter bli, och låter Tom tro att jag ä’ rädd. Bevara mig, aldrig har jag sett så löjliga människor!“

Polly reglade dörren om sig och kände sig färdig att gråta av harm över att hennes nöje skulle bliva stört genom en så enfaldig föreställning; ty av barnaålderns alla små infall finnes väl icke något löjligare än att spela „kära“. Polly hade lärt att kärleken vore en allvarsam och helig sak, och enligt hennes begrepp var det mera opassande att kokettera för en gosse, än att åka kälkbacke med hela dussinet.

En annan sak, som gjorde Polly små bekymmer, var hennes klädsel; ty ehuru ingen sade någonting därom, visste hon att hennes kläder voro mycket enkla, och ibland önskade hon att hennes blå och grå merinklänningar varit litet mera utstofferade, att ändarna på hennes skärp varit bredare och att hon haft litet mera spetsar på sina små krås och manschetter. Hon suckade efter en medaljong och tänkte för första gången allvarsamt på att fästa upp sina vackra lockar över hjässan och skaffa sig „valk“. Hon behöll likväl dessa små sorger för sig själv, sedan hon skrivit för att fråga sin mor, om hon fick ändra sin bästa dräkt till likhet med Fannys, och fått följande svar:

„Nej, barn lilla; kostymen är passande och vacker som den är, och det gamla, enkla modet är det bästa. Jag vill inte att min Polly skall bli älskad för sina kläders skull, utan för sin egen; och därför får du nyttja de enkla klänningar, som mamma gjorde sig ett nöje av att ställa i ordning åt dig, och låta de andra ha sina paniers. Det finnes ingen så obetydlig här i världen, att han icke kan utöva inflytande på något sätt, och kanske att min lilla flicka kan göra någon nytta genom att visa andra att ett förnöjt sinne och ett glatt anlete äro bättre prydnader än själva Paris kan åstadkomma. Du vill ha en medaljong, barnet, och jag skickar dig härmed en, som jag fått av min mor för några år sedan. Pappas porträtt sitter på den ena sidan och mitt på den andra; och när du känner dig litet bekymrad, så se på in talisman, så tror jag nog det skall bli solsken i sinnet igen.“

Och så gjorde det även, naturligtvis, ty det bästa trollmedel fanns inneslutet i den lilla nätta asken, som Polly bar innanför klänningslivet och kysste så ömt morgon och afton. Föreställningen att hon kunde uträtta något gott, huru obetydlig hon än var, gjorde henne mycket noggrann om sina ord och handlingar och så ytterst angelägen att hålla sitt sinne förnöjt och sitt ansikte glatt, att hon alldeles glömde bort sina kläder och narrade andra att göra så med. Hon visste inte att hennes gamla släta klänningar voro vackra just genom deras gammalmodiga enkelhet, och att ett okonstlat väsende förskönade den lilla flickan, som bar dem.