En krona bland flickor/Kapitel 04

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Pollys bekymmer
En krona bland flickor
av Louisa May Alcott
Översättare: Okänd

Småsaker
Ledsamheter  →


[ 38 ]

FJÄRDE KAPITLET.
Småsaker.

Mr Shaw var mycket snäll mot Polly, ty han tyckte om hennes blygsamma, tjänstvilliga sätt, och hon var så tacksam för hans ynnestbevis, att hon snart glömde sin rädsla för honom och visade honom sin tillgivenhet genom alla slags små förtroligheter, som utomordentligt behagade honom. Hon brukade följa honom genom parken, när han gick till kontoret om morgnarna, och samspråkade med honom mycket livligt under vägen sägande sitt: »Adjö!» med en nick och ett småleende, när de skildes vid stora grinden. I början brydde sig mr Shaw inte stort om det, men snart saknade han henne, om hon uteblev, och fann att någonting friskt och behagligt följde honom hela dagen, om en liten, gråklädd gestalt med ett själfullt ansikte, en glad röst och en liten hand, förtroligt sluten i hans, följde honom genom den ödsliga, vinterklädda parken. När han kom hem sent, fägnade det honom att se ett brunlockigt huvud, spejande efter honom genom fönstret, och finna sina tofflor framsatta, sin tidning på sin plats och ett par kvicka fötter, ivriga att passa upp på honom. »Jag önskar Fanny vore mera lik henne», tänkte han ofta då han betraktade flickorna, medan de trodde honom fördjupad i politiken eller börsberättelserna. Den stackars mr Shaw hade haft så brått att bli rik, att han icke haft tid att lära sina barn att älska honom; nu hade han mera ledigt, och då hans son och flickor [ 39 ]blevo större, började han sakna någonting. Polly visade honom omedvetet vad det var och framtedde barnakärleken såsom någonting så ljuvt, att han icke kunde umbära den, ehuru han icke visste på vad sätt han skulle vinna barnens förtroende, då de alltid funnit honom sysselsatt, likgiltig och tankspridd.

En afton, när barnen gingo till sängs och Polly som vanligt kysste farmor, skrattade Fanny och sade:

»Vad du är barnslig! Vi ä' ju alldeles för gamla för sådant där nu.»

»Jag tycker man blir aldrig för gammal att kyssa sina föräldrar», svarade Polly hastigt.

»Rätt så, min lilla Polly», sade mr Shaw och räckte henne handen med en så vänlig min, att Fanny studsade av överraskning och yttrade förläget:

»Jag trodde du inte brydde dig om sådant, pappa.»

«Det gör jag visst, barn.» Och därmed räckte mr Shaw den andra handen åt Fanny, som kysste den med dotterlig ömhet, glömsk av allt annat än den känsla som vaknade till liv i hennes hjärta vid förnyandet av det barnsliga bruk, som vi aldrig behöva växa ifrån.

Mrs Shaw var en nervös, otålig sjukling, som var femte minut behövde någonting; Polly hade således otaliga tillfällen att göra henne små tjänster, och gjorde dem med så mycken glättighet, att den stackars damen tyckte om att ha det stillsamma, tjänstaktiga barnet i sin närhet, för att passa upp på henne, läsa för henne, springa ärenden eller räcka henne de olika schalarna, som hon beständigt tog av och på.

Farmor var också glad att finna ett par händer och fötter villiga att tjäna henne, och Polly tillbragte många glada stunder i hennes småtrevliga rum, där hon lärde allehande vackra konster och lyssnade till hennes trevliga prat, utan att någonsin [ 40 ]drömma om huru mycken glädje hon beredde den ensamma gamla.

Tom var en lång tid Pollys förargelseklippa, ty överallt var han framme, och man visste aldrig var man hade honom. Han plågade men roade henne; var snäll den ena dagen och stygg den andra; ibland föreställde hon sig att han aldrig skulle bli elak mera, men bäst det var, spelade han henne något spratt och hånade all tanke på ånger och bättring. Polly uppgav allt hopp om honom, men var så van vid att bistå envar, som tycktes vara i bekymmer, att hon var god mot honom helt enkelt därför att hon icke kunde annat.

»Hur ä' det fatt? Ä' din läxa för svår?» frågade hon en afton, då ett jämrande läte kom henne att kasta en blick till andra sidan av bordet, där Tom satt och våndades över en hög trasiga böcker, med händerna i håret, liksom om hans huvud var i fara att spricka av den utomordentliga ansträngningen.

»Svår! Jo, jag menar det. Vad tusan bryr jag mig om de där gamla carthagienserna? Regulus var inte så illa men jag ä' uttråkad på honom.» Och Tom gav "Harkness's latinska läsebok" ett slag med knytnäven, som uttryckte hans känslor bättre än ord.

»Jag tycker om latin, och jag kunde inte så litet, när jag läste tillsammans med John. Kanske jag kan hjälpa dig en liten smula», sade Polly, medan Tom torkade sig i ansiktet och vederkvickte sig med en nöt.

»Du? Ä, flicklatin ä' inte mycket bevänt med», var det tacksamma svaret.

Men Polly var van vid honom numera och lät inte skrämma sig, utan lät sin blick glida över den nedsmorda sidan, på vars mitt Tom hade hakat fast. Hon explicerade den så väl att unga herrn upphörde att mumsa, för att se på henne med en aktningsfull förvåning, och när hon slutade, sade han:

[ 41 ]»Du ä' allt bra slängd, du Polly, som läst så långt att du reder dig bättre än jag. Men det går väl inte ändå i längden, min gumma lilla; slå upp några sidor längre fram, så få vi se.»

Polly lydde och bestod provet bättre än förut, sägande, då hon såg upp, med ett skratt: »Jag har gått igenom hela boken, Tom, så inte lurar du mig på det.»

»Men hur har du kommit att läsa så mycket?» frågade Tom, helt slagen.

»Jag läste jämte John och följde med honom, ty pappa lät oss lära alla våra läxor tillsammans. Det var så roligt och gick så fort att lära.»

»Berätta mig litet om John! Det ä' din bror, det?»

»Ja, han var, men han ä' död nu. Jag skall tala mera om honom en annan gång; du får lov att läsa nu, och kanske jag kan hjälpa dig», sade Polly med en liten darrning på läpparna.

»Det skulle jag inte undra på.» Och Tom bredde ut boken mellan dem med en allvarlig och viktig min, ty han kände att Polly var honom överlägsen, och att det tillkom honom att göra sitt bästa till heder för sitt kön. Han grep sig an med läxan med iver, och här och där underlättad av Polly, övervann han sina svårigheter; de fortforo på detta sätt med framgång, till dess de kommo till några regler som skulle läras. Polly hade glömt dem, och bägge försökte nu erinra sig dem: Tom vaggade av och an med händerna i flickorna, mumlande hastigt igenom reglerna, medan Polly skruvade den lilla locken fram i pannan och stirrade i väggen, under det hon rabblade efter allt vad hon förmådde.

»Punkt!» ropade Tom snart.

»Punkt!» upprepade Polly, och därpå läste de upp dem för varandra tills bägge voro säkra.

»Det där var lustigt!» sade Tom muntert, i det han kastade läseboken åt sidan i känsla av att den angenäma eggelsen i kamratskapet kunde låna ett behag även åt latinska läxan.

[ 42 ]»Nu, min nådiga, ta vi till algebran. Den tycker jag lika mycket om, som jag avskyr latinet.»

Polly antog inbjudningen och erkände snart att Tom var hennes mästare häruti. Detta återgav honom jämvikten, men han gycklade icke med henne, långt därifrån, han tvärtom hjälpte henne till rätta med en faderlig långmodighet, som kom Pollys ögon att gnistra av undertryckt löje, under det han mycket noga och allvarligt förklarade och belyste sina satser med så mycket, ehuru omedvetet, pedanteri i sitt sätt, att Polly hade svårt att icke skratta honom upp i ansiktet.

»Du kan få dig en lektion till, när du behagar», anmärkte Tom ädelmodigt, i det han lät algebran gå samma väg som latinska läseboken.

»Då skall jag komma för var kväll. Det skall göra mig ett nöje, för jag har inte läst en smul sen jag kom hit. Du skall försöka att ge mig håg för algebra, så skall jag försöka att ge dig Iust för latinet; vill du det?»

»Åja, jag skulle inte tycka så illa om det om jag bara hade någon som förklarade det för mig. Rektorsgubben går igenom läxan i ett huj, så man inte hinner göra några frågor.»

»Fråga din pappa, då; han vet det nog.»

»Det tror jag inte, och om han också gör det, törs jag inte besvära honom.»

»Varför inte?»

»Han skulle bara nypa mig i örat, säga att jag var ett "nöt" och be mig gå min väg.»

»Det tror jag inte han. skulle göra. Han ä' mycket snäll mot mig, fastän jag frågar honom om en hel hop.»

»Han tycker mera om dig än om mig.»

»Nej, Tom, det ä' inte rätt av dig att säga så. Det ä' ju naturligt att han älskar dig mycket, mycket mer än mig», utbrast Polly förebrående.

[ 43 ]»Ja, men varför visar han det inte, då?» mumlade Tom med en halvt längtande, halvt trotsig blick mot biblioteksdörren, som stod på glänt.

»Hur kan han göra det, när du inte uppför dig så?» frågade Polly efter en stunds tystnad, varunder hon upprepat för sig Toms fråga och inte funnit något bättre genmäle än detta.

»Varför har han inte givit mig min velociped, då? Han sa' att om jag skickade mig ordentligt i skolan en månad, så skulle jag få den; och nu har jag knogat sex veckor, utan att han låtsar om någonting. Flickorna få nog sin strunt, de, därför att de ligga åt honom. Det bryr jag mig inte om; men inte må du tro att jag läser mig fördärvad, utan att få någonting för det.»

»Det ä' mycket illa; men du borde göra det ändå, utan att tänka på någon belöning», svarade Polly och försökte moralisera, ehuru hon inom sig uppriktigt beklagade den stackars Tom.

»Prata nu inte grannlåter, Polly. Om farsgubben frågade efter mig och visade att han ville jag skulle gå framåt, så skulle jag inte fästa mig så mycket vid några presenter; men han bryr sig inte om mig ett dugg och frågade inte ens om det gick bra för mig deklamationsdagen, när jag gått och pluggat i mig "The Battle of Lake Regillus", därför att han tyckte om den.»

»Nej Tom, läste du upp den? Den ä' så storartad; John och jag brukade skandera Horatius tillsammans, och det var så innerligt roligt. Läs upp ditt stycke för mig.»

»Det ä så rysligt långt», svarade Tom, men hans ansikte klarnade, ty Pollys intresserade utseende lugnade hans upprörda känslor, och det fägnade honom att få avlägga ett prov på sin vältalighet. Han började utan synnerligt liv, men den krigiska rytmen eldade honom snart, och innan han visste av det, var han på fötter och dundrade fram sina vers i en storståtlig stil, [ 44 ]medan Polly åhörde honom med djupaste uppmärksamhet och livade anletsdrag. Tom deklamerade verkligen väl, ty han glömde sig själv helt och hållet och framsade den gripande balladen med en kraft, som kom Polly att rodna och spritta av beundran och hänryckning och rentav elektriserade en annan lyssnare, som hört alltsammans och åsåg det lilla uppträdet bakom sitt tidningsblad.

Då Tom slutade, andlös, och Polly klappade händerna i hänryckning, besvarades ljudet av ett starkt eko bakom honom. Båda svängde sig om, och där stod mr Shaw i dörren och applåderade allt vad han förmådde.

Tom såg helt flat ut och sade icke ett ord, men Polly sprang fram till mr Shaw och dansade framför honom, sägande livligt: »Var det inte härligt? Gjorde han det inte bra? Får han inte sin velociped nu?»

»Bravo, Tom! Du blir en talare med tiden. Lär dig ett sådant stycke till, så skall jag komma och höra på dig! Är du klar för din velociped, he?»

Polly hade rätt, och Tom medgav att "farsgubben" var snäll, att han höll utav honom och inte hade alldeles glömt honom. Gossen rodnade av glädje och tummade på knapparna i sin jacka, medan han lyssnade till detta oväntade beröm; men därefter såg han sin far rakt i ansiktet, och hans eget strålade av tillfredsställelse, då han svarade i ett andetag: »Tack, sir! Det skall jag göra, sir! Skulle tro det, sir!»

»Gott, sir; du kan se dig om i morgon efter din nya häst.» Och mr Shaw klappade vänligt det lurviga, rödhåriga huvudet med en känsla av fadersglädje, i övertygelse, att, när allt kom omkring, det ändå fanns ett gott gry i hans son.

Tom fick sin velociped dagen därpå, kallade den "Black Auster" efter hästen i "The Battle of Lake Regililus", men råkade illa ut, genast han började rida den.

[ 45 ]»Kom och se på mig», viskade Tom till Polly, efter tre dagars övning på gatan, sedan han redan lärt åka på banan.

Polly och Rosa gingo med helt villigt och åsågo hans kramprörelser med största intresse, till dess han blev kullkastad så våldsamt, att det så när varit slut med hans velocipedåkning för alltid.

»Hejsan! Auster kommer!» skrek Tom, då han kom surrande utför den långa breda gatan utanför parken.

De stego åt sidan och han ven förbi dem, arbetande som en galning med armar och ben, så att hela tillställningen liknade en lössläppt ångmaskin. Det skulle ha blivit en riktig triumftur, om icke en stor hund plötsligt rusat fram genom grindarna och kastat hela härligheten huvudstupa i rännstenen. Polly skrattade, när hon sprang fram för att betrakta nederlaget, ty Tom låg rak lång på ryggen med velocipeden över sig, under det hunden skällde ursinnigt och hans herre bannade honom för hans oskicklighet. Men när hon fick se Toms ansikte, blev Polly förskräckt; färgen hade försvunnit därifrån, hans blick såg så besynnerlig och yrande ut, och bloddroppar började framsippra ur ett stort hål i pannan. Hundens ägare såg det också och hjälpte honom upp ögonblickligen; men han kunde icke stå och stirrade omkring sig förvirrad, där han satt på avvisaren, medan Polly höll sin näsduk för pannan på honom och mycket patetiskt bad att få veta om han slagit ihjäl sig.

»Skräm inte upp mamma! Det ä' inte så farligt. Var det inte hunden som slog omkull mig?» frågade han snart i det han såg på velocipeden, mera orolig för dess skada än för sin egen.

»Jag visste du skulle göra dig illa på den där otäcka maskinen. Låt den vara och kom hem, din panna blöder förskräckligt, och alla människor se på oss», viskade Polly och försökte knyta sin lilla näsduk över det stygga såret.

[ 46 ]»Kom då. Aj, aj vad det gör ont i mitt huvud. Stöd mig, så är du snäll. Skrik inte, Rosa, utan låt oss gå hem. Ta du rätt på den där, Patrik, så skall jag betala dig för besväret!» Med essa ord reste sig Tom, och stödjande sig på Pollys axel, avgav han sina order, varefter tåget satte sig i gång. Först kom den stora hunden och skällde emellanåt, därefter den godlynte irländaren, som svor över "det fördömda rankverket", som han vanvördigt kallade den avgudade velocipeden, därnest den sårade hjälten, stödd av den trogna Polly, och slutligen Rosa, som gråtande trippade efter med Toms mössa.

Olyckligtvis var mr Shaw ute och åkte med farmor, och Fanny borta på visiter, så att ingen annan fanns att hjälpa Tom än Polly, ty huspigan dånade när hon fick se blodet, och kammarjungfrun tappade helt och hållet koncepterna i villervallan. Såret var ganska stort och måste genast sys ihop, sade doktorn, när han kom. »Någon får lov att hålla i hans huvud», tillade han, i det han drog en trådända på sin lilla, konstiga nål.

»Jag skall nog sitta stilla, men om någon skall hålla i mig. så låt Polly göra det. Du ä' väl inte rädd?» frågade Tom med en bedjande blick, ty föreställningen att bli hopsydd behagade honom inte alls.

Polly tänkte just dra sig undan och säga: O, det kan jag inte! då hon erinrade sig att Tom en gång kallat henne "kruka". Hon hade nu tillfälle att visa att han misstagit sig, och för resten fanns det ju ingen annan som kunde hjälpa stackars Tom; hon gick därför fram till soffan och nickade åt honom uppmuntrande, i det hon lade en liten mjuk hand på vardera sidan om det lidande huvudet.

»Du ä' en krona, Polly», viskade Tom. Därpå bet han ihop tänderna, knytte nävarna, låg alldeles stilla och skickade sig som en hel karl. Om en eller ett par minuter var allt överståndet, och sedan han fått ett glas vin och blivit flyttad på [ 47 ]sin säng, kände han sig tämligen kry, till trots för plågan i huvudet, och tillsagd att hålla sig stilla, sade han endast: »Tusen tack, Polly lilla!» och följde henne med en tacksam blick när hon smög sig bort.

Han måste hålla sig inne en vecka och stapplade omkring med ett intressant utseende:och en stor svart plåsterlapp på pannan. Alla kelade med honom, ty doktorn hade sagt att om stöten hade träffat en tum närmare tinningen, skulle den haft en olycklig påföljd, och tanken att förlora honom gjorde Tom dyrbar för alla. Hans far frågade honom dussintals gånger om dagen hur han mådde, hans mor talade oupphörligt om "den kära gossen som nätt och jämnt slapp undan med livet", farmor proppade i honom alla möjliga goda saker hon kunde upptäcka, och flickorna passade upp på honom som tillgivna slavinnor. Denna nya behandling hade en förträfflig verkan, ty när den hittills glömde och vanvårdade Tom hunnit hämta sig från den förvirring, som denna förändring till en början förorsakade honom, överraskade han sin familj med att visa sig ovanligt tålig, erkännsam och älskvärd. Ingen fick någonsin veta huru lycklig han kände sig, ty gossar anförtro sällan dylika saker åt någon annan än sina mödrar, och mrs Shaw hade aldrig haft nyckeln till sin sons hjärta. Ett litet utsäde såddes emellertid under hans opasslighet, vilket tog rot och, ehuru det växte mycket långsamt, likväl blev något utav med tiden. Måhända bidrog Polly något härtill. Kvällarna hade han det svårast, ty bristen på rörelse gjorde honom så otålig och nervös som det är möjligt för en duktig pojke att bli på så kort tid. Han kunde inte sova, och flickorna sökte därför roa honom. Fanny spelade och läste högt, Polly sjöng och talade om sagor, och det senare gjorde hon så väl, att det snart blev en vana, och hon måste börja därmed så snart skymningen inträdde och Tom intagit sin favoritplats på farmors soffa.

[ 48 ]»Gå på nu, Polly», sade den unge sultanen en afton, då hans lilla Scheherazade satte sig ned i sin lilla karmstol, sedan hon skött om elden, till dess det blev ljust och trevligt i rummet.

»Jag känner mig inte hågad för sagor i kväll, Tom. Jag har talt om alla jag vet, och jag kan inte hitta på några flera», svarade Polly och lutade huvudet mot handen med en så sorgsen min, att Tom aldrig sett maken hos henne. Han betraktade henne ett ögonblick och frågade därefter nyfiket:

»Vad var det du tänkte på nyss, när du satt och stirrade i elden och blev allt dystrare och dystrare?»

»Jag tänkte på John.»

»Skulle du inte vilja berätta litet för oss om honom? Du sa' en gång att du skulle göra det; men vill du inte, så får det vara», sade Tom och sänkte aktningsfullt sin sträva röst.

»Jag talar mycket gärna om honom; men det ä' inte mycket att berätta», svarade Polly, tacksam för det intresse han visat. »När jag sitter här hos dig, kommer jag ihåg hur jag brukade sitta hos honom, när han var sjuk. Vi hade för övrigt så många roliga stunder, att det gör mig riktigt glad när jag nu tänker på dem.»

»Han var rysligt snäll, var han inte det?»

»Nej, men han försökte att vara det, och mamma säger att då ä' hälften vunnit. Vi tröttnade väl ibland på våra försök, men vi höllo uti med att fatta föresatser och strävade duktigt för att hålla dem. Jag tror jag inte kom så särdeles långt, men John lyckades bättre och blev mycket omtyckt av alla.» -

»Grälade ni aldrig, såsom vi bruka?»

»Jo bevars, ibland, men vi kunde aldrig vara onda länge, »utan försonade oss med varandra så fort som möjligt. John brukade alltid komma först och säga: "Klart igen, Polly!" så vänligt och muntert, att jag inte kunde låta bli att skratta och bli sams med honom på fläcken.»

[ 49 ]»Han kunde väl en hel hop?»

»Jo, det tror jag visst, för han tyckte om att läsa och ville gå framåt, så att han skulle kunna hjälpa pappa. Man sa' att han var en präktig pojke, och det gjorde mig så stolt att höra det; men man visste inte hälften hur klok han var, för han skröt aldrig. Jag tänker systrar ä' alltid stolta över sina bröder, men jag tror inte att många flickor hade så mycken rätt att vara det som jag.»

»Det synes nog att du inte har mycket reda på det; de flesta flickor bry sig inte ett dugg om sina bröder.»

»Ja, men det borde de åtminstone, och de skulle nog göra det, om gossarna voro lika snälla mot dem som John var mot mig.»

»Nå, vad gjorde han då?»

»Han höll så innerligt utav mig och skämdes aldrig att visa det!» utbrast Polly med en snyftning, som gjorde hennes svar helt vältaligt.

»Vad dog han utav, Polly?» frågade Tom allvarligt efter en liten paus.

»Han blev skadad under kälkåkning i fjol vintras; men han talade aldrig om, vem som var skulden till det, och han överlevde det bara en vecka. Jag hjälpte till och skötte honom; och han var så tålig, att jag många gånger undrade på honom, för han pinades rysligt hela tiden. Han gav mig sina böcker och sin hund och sina duvor och sin stora kniv, och sade: "Adjö, Polly", och till sist så kysste han mig, och då… ack John! John! om du kunde komma tilibaka!»

Stackars Pollys ögon hade blivit fulla av tårar och hennes läppar darrade alltmer och mer, och när hon kom till det där: "Adjö", kunde hon inte fortsätta, utan höljde sitt ansikte och [ 50 ]grät som om hjärtat velat brista. Tom var full av deltagande, men visste inte hur han skulle visa det; han satt och skakade kamfertflaskan och försökte hitta på någonting lämpligt och tröstande att säga, då Fanny kom honom till hjälp och omfamnade Polly samt tröstade henne med små smekningar, viskningar och kyssar, till dess tårarna upphörde att rinna och Polly sade »hon rådde inte för det, och det skulle inte hända mer. Jag har tänkt på den kära gossen hela kvällen, för Tom påminner mig om honom», tillade hon med en suck.

»Jag? Hur ä' det möjligt, när jag inte ä' lik honom det minsta?» inföll Tom förvirrad.

»Jo, men du ä' det i vissa fall.»

»Jag önskar jag vore det, men det ä' inte möjligt, för han var ju snäll, han.»

»Det ä' du också, när du vill. Har han inte varit snäll och tålig, och tycka vi inte alla om honom när han ä' sådan, Fanny?» sade Polly, som ännu sörjde och tänkte på sin bror och för hans skull gärna ville finna dygder även hos sin plågoande Tom.

»Ja, Jag känner inte igen honom på senare tiden; men han blir nog lika elak igen, när han blir bra», genmälde Fanny, som inte hade synnerligt förtroende för ångern på sjuksängen.

»Det vet du så litet», mumlade Tom och lade sig åter ned, ty han hade rest sig rätt upp i sängen, när Polly kom fram med den förvånande förklaringen att han var lik hennes älskade John. Denna lilla enkla historia hade gjort ett djupt intryck på Tom, och det tårfulla slutet hade rört den ömma sträng, som gossar i allmänhet äro angelägna att dölja. Det är så angenämt att vara omtyckt och beundrad, så ljuvt att veta det man skall bliva saknad och sörjd när man dör, och Tom fattades [ 51 ]av ett plötsligt begär att efterlikna denna gosse, som inte hade gjort någonting särdeles märkvärdigt, men ändå var så älskad av sin syster, att hon grät över honom ett helt år sedan han var död; så flitig och skicklig att folk sagt att han var "en präktig pojke", och så ivrig att bliva god, att han strävade därefter, till dess han var bättre än själva Polly, som Tom i tysthet ansåg såsom ett dygdemönster bland flickor.

»Jag önskar just att jag hade en syster lik dig», utbrast han plötsligt.

»Och jag önskar just att jag hade en bror sådan som John», inföll Fanny, som fattade förebråelsen i Toms yttrande och visste att hon förtjänade den.

»Jag tycker ni skulle inte avundas någon, ni ha ju varandra», sade Polly med en så längtansfull blick, att Tom och Fanny på en gång började undra, varför de icke kunde komma bättre överens och glädja varandra som John och Polly giorde.

»Fanny bryr sig inte om någon annan än sig själv», sade Tom.

»Tom ä' så ohyfsad», genmälde Fanny.

»Så bör ni inte säga, ty om någonting skulle hända endera, skulle den andra känna sig så olycklig. Varje styggt ord jag sa' åt John, kommer tillbaka nu och gör mig så ledsen, att jag önskar jag aldrig sagt det.»

Två stora tårar rullade utför Pollys kinder och avtorkades i stillhet; jag tror dock att de åter uppväckte den liuva känsla som kallas syskonkärlek och som hittills legat gömd i dessa unga hjärtan. Varken bror eller syster sade någonting då, de varken uppgjorde några planer eller bekände några fel, men då de skildes för natten, klappade Fanny milt det skadade huvudet (Tom skulle aldrig förlåtit henne om hon kysst honom) och sade viskande: »Sov gott, Tom lilla!»

[ 52 ]Och Tom nickade åt henne med ett hjärtligt: »Likaledes, Fanny!»

Det var allt, men det innebar mycket, ty rösterna voro vänliga och blickarna fulla av den tillgivenhet, som gör orden av ringa betydelse. Polly såg det, och fastän hon icke visste att det var hon som spritt detta ljus, sken det likväl tillbaka på henne så angenämt, att hon kände sig riktigt lycklig när hon somnade, oaktat hennes älskade John icke kom för att säga henne god natt!