Erik Grane/XVIII.
| ← XVII. |
|
XIX. → |
XVIII.
Tidigt nästa morgon var Grane uppe för att
packa in sina effekter. När det var gjordt, hade
han ännu en timme kvar, innan tåget skulle gå.
Han tog ett papper och skref följande rader till
Schultz.
»Min mor är döende. Jag far med morgontåget. Klockan nio i kväll är jag hemma. När jag kommer tillbaka igen, kan jag inte säga.
Jag känner mig så underlig till mods. Det är, som om jag i detta ögonblick sade Upsala farväl. Jag tycker, att jag går till ett helt nytt lif, eller rättare att mitt lif hädanefter på ett eller annat sätt skall blifva nytt. Jag vet ej, om denna känsla kommer sig af sorgen, eller helt enkelt däraf, att något händt, som ryckt upp mig till medvetande af, att jag ej längre får motståndslöst rulla ned för lifvets utförsbackar.
Men du skall hafva tack, för hvad du varit för mig under dessa år. Gud skall veta, att jag, om så skall vara, lemnar Upsala utan saknad. Ty jag känner, att jag gör det nu. Jag kommer aldrig tillbaka. Det har varit mitt största fel, att jag ej gjort det långt före detta. Ty det fins ingenting värre än att gå sysslolös midt uppe i ett lif, som man hatar. Det är möjligen mitt eget fel. Men jag kan ej lefva i Upsala. Och vet du hvarför? Jo, det värsta är, att man tappar sin ungdom här. Och min ungdom vill jag behålla, så länge mitt lif varar. Ty är den slut, hvad ha vi då kvar? Lifvet är kort, och hvad som kommer efter, det vet ingen.
Du skall icke tro, att denna tanke är ny för mig. Den har grott hos mig länge, länge. Den är icke född af en torr reflexion. Den har växt upp inom mig och växt till ett beslut. Och motiven finner du i hela mitt lif, i mina forcerade nöjen, i min irritation, i mitt galna försök att omvända den där flickan, i min ohåg för att studera, i min ifver för religionsfrihetsfrågan och — i en sak till. Ty när man är ung och lefnadsfrisk, kan man till en tid känna det som en hälsa, detta lif med lösa kvinnor. Men nu är det för mig blott en ytterligare plåga. Jag kan icke bli det lifvet kvitt, och jag står inte ut att lefva det.
Hvad jag behöfver, är ett arbete, som ger mig intresse för att lefva, en lugn verksamhet, som lär mig att älska lifvet, hvilket är det samma som att lefva. Jag skulle kunna taga hvad som hälst, tror jag, hällre än att gå här och »mogna» i en fyra, fem års tid, innan jag tar examen. Ty det är ju så, man här i sta’n säger, när man vill bemantla, att man på ett fint vis slår dank.
Jag är 25 år nu och har således i rundt tal räknadt lefvat halfva mitt lif. Den andra hälften vill jag gärna använda bättre än den första.
Farväl med dig. Och tack.
En halftimme senare satt Grane i vaggonen och hörde, hur konduktören slog igen kupédörren om honom. Han stack ut hufvudet genom fönstret och såg på staden, medan tåget långsamt rullade ut från perrongen.
Öfver bygnaderna syntes taket på Karolina, och högt uppe på backen låg slottet och lyste rödt i morgonsolens glans. Solstrålar blänkte på domkyrkotornens svarta hufvar, och mellan de små bygnaderna lyste trädgårdama grönt.
Tåget kom längre ut.
Nu såg han Flustret. Han såg de gröna sofforna och de hvita borden, dammen, där svanarna brukade glida fram och tillbaka, den långa promenaden under träden utmed ån. I den tidiga morgonen syntes här och där ensamma promenerande, hvilka med rask fart styrde kursen bort till »Kap» eller kommo tillbaka därifrån och åter gingo upp emot staden. Det var de flitiga, som gingo där, de flitiga studenterna, som i tio, tolf timmar kunde sitta stilla, fängslade vid boken, och som nu behöfde morgonen för att hämta krafter till den långa dagens stillasittande.
Hvad vunno de? Hur sågo de ut, när de hade slutat?
Grane kom ihåg ett par filosofie licentiater och läkare, på hvilkas examensfester han varit med. Bleka, magra och alvarsamma sågo de ut. Det var först, när spriten flödat, som deras munterhet väcktes.
En sky af ånga slog in mot fönstret. När den skingrades, syntes promenadens träd som en lång grön linie. Bygningarna i staden sågo ut som en stor mörk massa. Endast kyrktornen urskilde han tydligt, kyrktornen och Karolina och slottet, utanför hvilket de långa popplarna till följd af tågets fart sågo ut, som om de sprungit i kapp för att komma in genom den låga hvalfdörren, utanför hvilken de stodo.
Grane tänkte på sin ungdom, hela den ungdom, som gått så glädjelöst förbi och han drog en djup suck af lättnad vid tanken på, att det var den, han nu lemnade bakom sig. Från ungdomslifvet reste han bort för att rätt kunna blifva ung. Men han kände sig som en gammal man, och han misstrodde sin egen förmåga att börja på nytt igen.
En darrande känsla af sorg genomflög honom plötsligt. Tänk, om han icke hunne hem. Tänk, om modern dog, innan han kom. Fadern hade ju ej ens skrifvit, hvad det var hon led af. Och Grane gaf sig nu till att fundera öfver, hvad det kunde vara.
Det var två år sedan, han sett henne. Och han längtade nu efter sin moder, längtade, som när han var en liten gosse, och modern kom hem efter en lång resa. Utan att göra sig reda för, hur det gick till, hoppade han i minnet öfver ynglingaåldern. Han glömde alla stridigheter, som varit dem emellan. Alla bittra ord, som växlats, de sista årens kyla och ovänliga känslor — alt detta var som bortsopadt och försvunnet. Och han mindes endast den moder, till hvars knä han kommit, när han gjort sig illa som barn, och som smekt honom och tröstat. Han såg modern ung, leende, öm och glad. Han kände hennes mjuka hand på sitt hufvud, och han värmdes af hennes leende, när han talade om för henne alla sina små sorger och motgångar, och hon hörde på och förstod honom.
Och han längtade efter denna moder, längtade efter henne så starkt, att alt mellanliggande försvann i ett tyst mörker, och fast han visste, att han rest för att träffa en döende, erfor han dock en besynnerlig känska af glädje. Ty han for ju ändå för att träffa sin mor, som han icke sett på så länge. Och han kände sig viss på, att nu skulle kärleken räcka till att hålla all afvoghet och alla tvister på afstånd. Alt skulle blifva som förr. Modern måste förstå honom, så som han nu tyckte, att han förstod henne. Ty det kunde ej fortvara så som förut. Den onaturliga krigsfot, på hvilken de lefde med hvarandra, kunde ej fortfara.
Och fadern?
Om nu modern dog?
Grane ryckte till, och gråten steg honom upp i halsen. Ja, då skulle kanske hennes död närma dem till hvarandra.
Och tankarna kommo och gingo, stämningarna växlade, fantasierna aflöste hvarandra, medan tåget rullade vidare i den klara vårmorgonen. Men till sist tog naturen ut sin rätt. Och Grane somnade.
När han vaknade, höll tåget vid perrongen i Stockholm. Och bland alt detta buller och alla dessa människor, som i förvirrad brådska sprungo fram och tillbaka, skringrades hans tankar, och för den återstående delen af resan greps han småningom af den apati, som vanligen beherskar resande.
Först när han nalkades den station, där han skulle stiga af för att åka den återstående delen af vägen i vagn, grep honom på nytt oron. Med en egendomlig känsla af njutning såg han på den kända trakten, på granskogen, björkhagarna, sädesfälten, som buro kort, grön, höstsådd råg.
Han spejade ifrigt efter vagnen, när de nalkades den lilla stationen.
Mycket riktigt. Där stod vagnen, det var lilla tvåmansdroskan. Karlson satt styf och rak på kuskbocken, och vagnen var förspänd med två unga hästar, som Grane inte kände igen.
Han kände sig nästan som främmande, när han såg detta. Men det var då inte underligt. På två år!
Han tog sin kappsäck och störtade genom väntsalen ut på stationsgården.
— Goddag Karlson. Nå, hur står det till hemma?
Han höll på att säga: »lefver mamma?» Men han hejdade sig och upprepade blott:
— Hur står det till där hemma?
— Joo, jag tackar. K usken satte upp kappsäcken på kuskbocken.
— Det är nog inte så bra det, hr Grane. Presten kom dit, just innan jag for.
— Presten?
Grane ryckte till, men hämtade sig.
— Ja, naturligtvis, mumlade han.
— Är det så farligt? sade han lågt.
Hela vägen hade han skjutit undan den tanken, att modern skulle dö. Nu föreföll det honom så besynnerligt nära förestående. Och han tyckte, att han redan länge vetat, att alt var slut.
— Joo, det är säkert det, sade kusken. Patron sa’, att vi får köra, alt hvad vi kan.
— Gör det då, sade Grane och steg upp i vagnen.
Och de foro i sträckt traf. Grane brydde sig icke om att fråga mer. Han satt tillbakalutad i vagnshörnet, och hvarje bit af vägen kom med ett minne.
Först foro de genom barrskogen. Aldrig tyckte han sig ha sett sådana träd. Och där den slutade, var en grind, som en liten flicka kom och öppnade. Förr brukade det vara en gosse. Grane kastade en tioöring åt henne, och flickan stod förvånad och såg efter vagnen, medan hon höll den lilla blanka slanten i sin öppna hand.
Där togo björkarna vid, och i skogsbrynet låg stugan, där snickaren bodde. En blå rök från skorstenen snodde sig lätt kring de höga träden. Taket var nytt, af tegel. Grane kom att tänka på, hur han en gång varit där inne med modern och sett en sjuk kvinna, som låg i en stor säng. Modern hade med sig en skål soppa åt henne och en liten andlig bok. När de gingo ut, ropade den sjuka flera gånger efter dem sitt »Herren välsigne».
Han såg på vägen. Den var grusad med slagg från masugnen, och så var den svart. Det kom af de många kolryssarna, som spilde stybb, när de körde till bruket. Genom en öppning i skogen syntes en svart kolbotten, tvärsöfver hvilken låg ett kullfallet träd. Det hade nyligen fallit, och åter erfor han samma underliga, skärande känsla, som när han såg de nya hästarna.
Då hörde han plötsligt ett ljud, som kom hans hjärta att slå, ett tungt, dunkande ljud, som var långt borta, och som kom med vinden. Han tog af sig hatten, som om han stigit in i en helgedom, och en alvarlig högtidskänsla fylde honom.
De ljuden hade han hört så många gånger förr, och de betydde altid, att han nalkades hemmet. Det var hamrarna, han hörde, den stora hammaren vid bruket med sitt jämna, dofva ljud. När han kommit ännu en tio minuters väg närmare, hörde han det muntra slamret af spikhammaren.
Han satte på sig hatten igen och spratt till. Han var hemma. Det skulle ej dröja fem minuter.
Han hann ej känna någonting. Han såg den stora röda bygningen, där rättaren bodde, »rättarns», som den kallades, bron, som gick öfver ån, ladugården, stallbygnaderna. Nu var han uppe på backen. Och under almarnas och kastanjernas grenar skymtade det hvita boningshuset fram.
Med en väl afpassad sväng körde vagnen omkring rundeln på gården och stannade framför trappan.
I dörren till förstugan stod Granes fader för att taga emot honom.
Det slog Grane, hur gammal fadern såg ut. Det svarta helskägget hade grånat starkt, och fårorna i pannan voro djupa, medan hjässan var kal. Ett drag af djup sorgbundenhet låg öfver hans ansigte, och Grane tyckte att det var något osäkert och famlande i det sätt, hvarpå fadern nalkades honom. Han skulle velat kasta sig om faderns hals, men kom sig icke för, utan sträckte endast ut sin hand.
— Hur är det? sade han hastigt.
Fadern lät sina ögon liksom glida förbi honom.
— Du får skynda dig, om du vill träffa henne, sade han.
Grane kastade af sig den dammiga rocken och sprang med tysta, hastiga steg uppför trappan.