Erik Grane/XIX.
| ← XVIII. |
|
XX. → |
XIX.
Det samtal tänjes sällan ut, som föres
Emellan två, som ej förstå hvarann.
BYRON.
Fru Grane hade fått lunginflammation. Hon
hade varit uppe tidigt en morgon och bakat.
Det regnade och var kallt. Från den heta ugnen
hade hon flere gånger gått direkt öfver gården för att titta in i köket och så från köket och
tillbaka in i bagarstugan.
— Det är ålderdommen som kommer, sade hon på aftonen. Hon kände sig matt och frös.
Under natten hade hon full feber och yrade. På dagen upphörde hon att yra, men i stället infunno sig kväfningsattacker. Dessemellan var hon lugn, men talade ofta om sonen.
Man tänkte i början ej på någon fara. Men efter några dagar började den sjuka att spotta blod.
Vid middagstiden kom doktorn som venligt, och på kvällen telegraferade förvaltar Grane efter sin son.
När han sändt kusken till stationen med telegrammet, stod han en lång stund i fönstret till sitt arbetsrum och såg tankfullt ut på gården.
Det hade aldrig rådt någon intimare förhållande mellan honom och hans son. Han hade kanske inte förstått att vinna honom, och när sonen på sista tiden varit hemma, hade de sorgfälligt undvikit alla samtal, som kunde föra dem närmare till hvarandra. I stället för den forna dispytlusten hade å ömse sidor kommit ett ängsligt begär att icke såra hvarandra. Deras förtrolighet inskränkte sig dock nästan till, att far och son berättade herrhistorier för hvarandra.
Och dock längtade förvaltar Grane efter sin son lika varmt, som denne ibland kunde längta efter fadern. Men så ofta de träffades, fröso alla de vänliga ord, som de båda tänkt att säga, bort på deras läppar, och de kände sig båda förlägna när de voro ensamma. Det var lättare för modern. Hon kunde slå armarna om sonens hals och kyssa honom. Men hvad kunde fadern göra? Han kände sig i denna stund så sorgligt ensam, när han visste, att hans hustru låg sjuk däruppe och säkert aldrig skulle stiga upp från sjukbädden.
Per Grane tänkte på alla de drömmar, som spunnit sig omkring deras förstfödde, ännu när hans moder gick med honom, och sedan när han röd och ifrig log mot dem med sina klara, bruna ögon. I löndom hade han altid älskat denne son, älskat i honom hela sin egen ungdoms liflighet och kraft, som han känt igen och gladt sig åt att känna igen. Men han hade aldrig vågat säga, hur högt han älskade honom. Kanske var han rädd, att den faderliga myndigheten skulle förlora därpå.
Förvaltar Grane stod länge kvar och såg ut på gården, där almarnas skuggor i kvällsolen föllo långa, och där kastanjerna börjat skjuta skott.
Hur hade den köld uppstått, som nu rådde emellan dem? Per Grane mindes, att han stått i ett spändt förhållande till sin far, och att denne aldrig brukat tala förtroligt med honom. Men det var i den gamla tiden, när barn ej fingo nalkas sina föräldrar förtroligt. Dessutom var den gamle honom gramse, därför att han gjorde öfver med så mycket pengar.
Men här? Hvad var det i vägen mellan Erik och honom? En känsla af ovilja kom öfver honom, när han tänkte på alla de häftiga ord, som växlats mellan dem, då sonen glömt respekten och fadern sin värdighet. Men ändå! Hur hade denna gnagande bitterhet uppstått, som nu stod på gränsen att blifva ren likgiltighet? Hade han ej altid varit en god far mot sonen? Hade han ej älskat honom som sitt barn, arbetat och släpat för honom i öfver tjugu år, gifvit honom ett godt hem och goda exempel att minnas i lifvet? Jo, det hade han.
Per Grane gick trött och satte sig i sin softa. Det käns svårt ibland att se på den lugna naturen, när man själf är i oro.
Nå-å. Var inte det nog? Kanske det inte var nog? Kanske det behöfs mer för att vinna ett barn, så att det ej glider en ur händerna med åren? Ja, det är så outgrundligt svårt att veta, hvad det är, som skiljer den ena människan från den andra, och fina äro de trådar, som spinnas från människa till människa. Det fordras kärlek och tålamod för att spinna dem, och äro de spunna, måste de ändå vårdas noga för att ej brista på nytt.
Men ensam kände han sig nu, mycket ensam. Och han skulle så väl hafva behöft en son i sin sorg.
Han gick uppför trappan och trädde sakta in till den sjuka. Karin satt vid sängen och läste för henne ur bibeln. När fadern inträdde, lade hon undan boken.
Per Grane gick fram till sängen.
— Jag har telegraferat efter Erik, sade han.
Den sjuka tryckte stilla hans hand, och hennes ögon glänste.
— Gifve gud, att han måtte komma, sade hon. Kanske kan min död vara honom till välsignelse.
Hon låg en stund med slutna ögonlock. Så såg hon upp igen.
— Karin, sade hon, gör i ordning Eriks rum. Jag vet så säkert, att han kommer. Och se efter, att lakanen äro varma och sätt in en bukett aurikler och pärlhyacinter. Det tycker han om. Min gosse skall känna, att han har kommit hem.
Hon började gråta och låg en stund med handen för ögonen.
— Det är ju nära två år sedan, snyftade hon.
Karin reste sig stilla upp för att gå.
— Jag skall se till det, mamma, sade hon.
Men i sitt sinne tänkte hon, att om Erik hade hört detta, så skulle han ej känna sig främmande hemma.
Natten, som kom, var lugn. Men nästa dag var fru Grane sämre. Doktorn kom igen. Han sade ej mycket, men alla kände, att han misströstade om utgången.
På middagen kom telegram från Erik, att han skulle vara hemma samma afton.
När den sjuka fick höra det, var det, som om hon lefde upp igen. Kinderna fingo en svag rodnad, och det kom glans i hennes ögon.
Länge låg hon sedan och talade om sonen, om sin sorg öfver hans otro, om sin fruktan för hans själ, hur hon vakat och bedt, hur hon kämpat med Gud i bönen, att han skulle varda frälst. Och hon hoppades ännu. Hon kunde inte tro, att Gud skulle låta hennes barn gå förloradt, hennes barn, som kostat henne så mycket.
Och så började hon att tala om hans barndom, om hur snäll han var, och hur lätt han haft att lära. Läsa hade han mest lärt sig själf, satt och stafvade på stora bokstäfver i tidningarna och kom och frågade om alting. Det blef aldrig slut med hennes minnen. Ett efter ett kommo de fram, och alting kom hon ihåg.
— Mamma blir trött, sade Karin, som med moderns hand i sin satt och hörde på.
— Ja ja, sade den sjuka. Hon lutade sig tillbaka mot kuddarna.
— Jag har icke långt igen. Det är tid att tänka på det ena nödvändiga. Jag vet, att min förlossare lefver, och att han har förlåtit mig alla mina synder. Jag är inte rädd för att dö. Nej, nej. Det är ju befriaren som kommer, befriaren, som för mig in bland härskarorna kring lammets tron.
— Gråt inte barn, fortfor hon, när hon såg, hur dottern vände sig bort. Gråt inte för mig. Jag får det bara godt. Gud välsigne dig, för att du städse varit mig en god dotter.
Karin lutade hufvudet i sitt knä, och den tjocka flätan föll fram öfver hennes skuldra. Äfven hos henne fans det många upproriska tankar, men som modern inte visste af. Hon hade aldrig haft mod att bedröfva modern genom att säga henne sina tankar rent ut. Därför hade hon altid tegat med dem, och nu kände hon sig till mods, som om hon aldrig varit sann mot modern. Och därför grät hon nu, utan att kunna se upp.
— Kära mamma, sade hon och tryckte sina läppar mot moderns hand.
På eftermiddagen kom presten. Fru Grane hade själf önskat, att han skulle komma då.
— Det är kanske bäst, att jag får nattvarden, innan Erik kommer, sade hon. Han kan ju ändå inte vara med.
Sedan den sjuka fått nattvarden, gick presten igen. Han hade hört, att Erik Grane skulle komma hem, och ville ej träffa honom.
Fru Grane föll i en lätt slummer. Hon vaknade fram mot aftonen och kände sig mycket matt. Det var tydligt, att slutet var nära.
— Kommer inte Erik snart? sade hon.
Och hennes man måste oupphörligt gå ned för att se efter, om icke vagnen var kommen än. Själf låg hon hela tiden och lyssnade efter bullret af vagnshjul. När vagnen stannade vid trappan, blef hon lugn, och hennes ansigte fick ett uttryck af spänd väntan. Det syntes, att hon samlade alla sina krafter.
Sakta trädde Erik innanför dörren. Fadern dröjde nere på gården för att gifva kusken ett par befalningar.
Erik Grane stod en stund stilla innanför dörren. Han stod så, att modern icke kunde se honom.
Bredvid honom stod toalettbordet med dess hvita marmorskifva och silfveraskarna, hvilka han så ofta fått leka med som barn, när han varit riktigt snäll. På spegeln hängde det hvita, virkade omhänget. Gardinerna voro neddragna, endast en tumsbredd dager insläpptes genom den ena, och de mörkgråa tapeterna, den smala soffan med de lösa kuddarna, den lilla stolen framför toalettbordet, porträttet af fadern, som hängde på väggen, den djupa alkoven, den gamla chiffoniern af mahogny, på hvilken en smal ribba varit lös och ännu satt snedt fastlimmad — hur väl kände han icke igen det altsammans. Och »stora sängen», där det varit hans högsta fröjd att få ligga, när han var en liten, liten gosse.
Han vinkade tyst åt systern, som rest sig upp. Hon nalkades honom sakta, och med en kväfd snyftning lade hon armarna om hans hals. Han sköt henne åt sidan.
— Gå ut litet, sade han bedjande.
— Det är icke långt kvar, mumlade flickan.
— Bara ett ögonblick, sade han med osäker röst.
Karin gick ut, modern slog upp ögonen och fick se honom.
— Andtligen, sade hon och ville resa sig upp, men förmådde ej, utan sjönk tillbaka mot kuddarna igen.
Erik gick fram till henne och kysste hennes panna. Modern höll hans hand och såg länge på honom.
— Tack, för att du kom, sade hon.
Hennes röst lät lugn och klar.
— Jag har längtat mycket efter dig.
Erik låg på knä med hufvudet lutadt mot moderns barm. Aldrig hade han så som nu känt, hur fjärran han var sin mor. Hela vägen hade han längtat efter henne, längtat, så att alt, som funnits emellan dem, synts honom smått. Och nu var skiljemuren där igen, hög, ogenomtränglig, oöfverstiglig som förr. Han visste ej, hvad han skulle säga. En outsäglig ångest sammanpressade hans bröst.
— Kära, kära mamma, sade han.
Orden läto så klanglösa i hans egna öron, och ändå kände han dem så djupt.
Han såg på modern. Hon låg stilla, det såg ut, som om hon tänkt på, hvad hon skulle säga honom.
— Du får ej hysa något agg till mig, sade hon. Jag har alltid älskat dig, Erik, älskat dig mer än mitt eget lif.
Han ville afbryta henne, men hon tystade honom med ett tecken af handen.
— Nej, hör på mig till slut. Jag vet väl, att jag har felat i många stycken, och det är min tyngsta sorg, att hade jag varit, den jag borde vara, så hade jag gifvit dig en bättre ledning, och du hade icke blifvit, den du nu är. Nu kan du icke bli ond på mig, öfver hvad jag säger dig, nu när döden står mig så nära.
Hon grep hårdare tag om hans hand och reste sig på armbågen upp i sängen. Hennes ögon lyste, ansigtet var flammigt rödt och hon talade lågt och hastigt. Orden kommo fram stötvis och med synbar ansträngning. Ibland rent af kväfdes orden af det häftiga rosslandet.
— Nu säger jag dig inför dödens ansigte, att jag lefver och dör i tron på sin frälsare, och det fins ingen räddning utan genom honom. Ty han är vägen, sanningen och lifvet. Och nu kan du ej annat än tro. Nu måste du tro. Det måste finnas en vrå i ditt hjärta, där Gud i detta ögonblick talar. Du måste tro, att det är min gränslösa kärlek, som gör, att jag talar till dig, så som jag nu gör. Och jag skall en gång få stånda inför lammets tron och säga: Herre, här är jag och barnen, som du mig gifvit hafver.
Grane böjde sitt hufvud. Han ville ej, att modern skulle se hans ansigte. Men han tyckte, att i denna stund all jordlifvets jämmer fylde hans själ. Han hade inga tårar, han kände ingen sorg längre, öfver att modern skulle dö. En vild häftighet grep honom. Hvarför hade han kommit för att få detta förfärliga minne att bära på?
Han gjorde sig lös och gick till dörren.
— Karin, ropade han sakta.
Systern och fadern trädde in och gingo fram till sängen. Erik stod kvar vid dörren. Han hade en känsla af, att han ej borde gå närmare. Ett ögonblick var han nära att gå ut. Per Grane tog sin hustrus hand och kysste den:
— Känner du igen mig?
Då slog den sjuka upp ögonen, och ett lyckligt leende sväfvade på hennes läppar.
— Erik, hviskade hon, min egen älskade gosse. Mins du den blåa blusen och de svarta och hvita strumporna? Hvad du var vacker, och hvad du var snäll …
Hon tystnade och sjönk ned på bädden. Därpå hördes ett långsamt stönande ljud.
— Jesus, i dina armar … hviskade hon.
Så blef alt stilla.
Förvaltar Grane böjde knä bredvid bädden; och tillslöt den dödas ögon. Karin lutade sitt hufvud mot hans axel och grät.
När modern nämde hans namn, ryckte Erik liäftigt till och gick fram mot sängen. Så stilla som om ingenting händt, hade döden gått genom rummet och släckt ett lif, lika lätt som man blåser ut ett ljus. Och nu låg man på knä för denna döda kropp och bad för själen. Han stod upprätt bakom de två, som knäböjde. Länge såg han på moderns orörliga ansigte, och stora tårar fylde hans ögon. Han gick ut ensam, utan att fadern och systern märkte, att han lemnade rummet.