Erik Grane/XVII.
| ← XVI. |
|
XVIII. → |
XVII.
Morgonen därpå gick Grane tidigt ut. När
han druckit kaffe, gick han direkt upp till
Randers. Denne var nyss hemkommen från en
ridlektion. Han brukade rida tre gånger i veckan
för att skaffa sig motion. När Grane kom in,
hade han nyss fått af sig den ena ridstöfveln och
var just sysselsatt med den andra. Han märkte
inte Granes upprörda utseende, utan började prata
som vanligt.
Grane afbröt honom:
— Jag har läst din uppsats, sade han.
— Har du det? Redan?
Randers tittade upp från stöfvelknekten.
— Jag tänkte annars ge dig ett exemplar. Jag har just skaffat mig några aftryck.
— Tack. Men det behöfs inte.
Det uppstod en stunds tystnad, under hvilken Randers fullbordade sin nederdels toalett och slutligen stannade framför spegeln för att ordna sitt hår.
Grane hade blifvit blossande röd, och hela hans ansigte var i rörelse.
— Jag har skrifvit ett svar, sade han plötsligt. Rösten lät tjock och hård.
— Hvad säger du? Har du skrifvit ett genmäle?
Randers blef så öfverraskad, att han på en lång stund inte fick fram ett enda ord. All förstälning var bortblåst, flegman var aflagd, hans ögon glödde, och med hårdt sammanprässade läppar gick han fram mot Grane. Han stannade midt på golfvet, och ett ögonblick stodo de båda unga männen stilla, utan att säga ett ord, mätande hvarandra från hufvud till fot. Och båda kände, att från detta ögonblick voro de fiender för lifvet.
— Hvad är det du har skrifvit?
— Jag har skrifvit ett genmäle på dina sofismer, sade Grane kort. För öfrigt är jag ej skyldig dig någon redogörelse, för hvad jag har skrifvit. Men att jag skrifvit, ville jag själf tala om för dig, så att du inte sedan skulle komma och beskylla mig för att hafva handlat bakom din rygg.
— Jaså.
Randers skrattade kort och gick tillbaka till spegeln, där han med borsten likgiltigt strök utmed sitt hakskägg. Han hade återvunnit väldet öfver sig själf, och rösten lät kall och lugn.
Grane fortfor:
— För resten kan du gärna få veta, hvad jag har skrifvit. Jag skulle möjligen ha kunnat göra en psykologisk utredning af den sinnestämming, som föranleder ett dylikt skrifsätt, och jag skulle möjligen däri kunnat inskjuta ett och annat, som hade gjort skriftställaren bekant, så som han förtjänade.
— Och du skulle därigenom ha kunnat skära vackra lagrar äfven inom skandalskrifveriets nu så högt uppburna fack. Af en person med dina åsigter hade det varit en konsekvens, som man kunnat vänta sig.
— Jag har icke gjort det.
Grane höjde rösten, och hans läppar darrade.
— Men om jag inte gjort det, så har det därför inte varit af någon skonsamhet emot dig. Men jag vill det inte. Jag föraktar det. Kan du komma dig upp i verlden på det sättet, så gärna för mig. Jag är dig egentligen tacksam. Ty hade inte du varit, skulle jag sannolikt ej fått energi nog att säga, hvad jag nu har sagt.
— Nå, hvad är det då för märkvärdigt du har sagt?
— Det är ingenting märkvärdigt als. Men det har varit nyttigt för mig. Ty det har skaffat mig luft, och det var hvad jag behöfde. Det är du och dina likar, som ha satt min galla i gång. Och det tycks, som om entusiasmen i våra dagar hade sitt säte i gallan.
Randers hade satt sig och såg nu med ett retsamt småleende upp på Grane:
— Jag vill göra dig uppmärksam på, att man inte brukar komma upp till en person på hans rum för att öfverösa honom med personliga grofheter.
— Grofheter?
Grane tog ett steg framåt, som om han velat rusa på den andre. Randers hejdade honom.
— Du tänker inte säga mig, hvad du skrifvit?
— Nej. Det kan du läsa, när tidningen kommit ut. Uppsatsen har jag här i fickan. Och omedelbart härifrån går jag till redaktionen med den.
— Jaså. Nå, hvarför har du då egentligen kommit hit?
— Jo.
Grane skrattade till.
— Det är egentligen litet romantiskt.
Han såg ned, men blef plötsligt alvarsam igen, och den förra häftigheten kom tillbaka. Han darrade af vrede, och det låg gråt i rösten.
— Du har icke haft rätt att behandla mig, som du gjort. Du har ganska snart lärt att känna mig, och det var inte svårt för dig. Ty jag förstälde mig aldrig. Men det gjorde du. Du narrade af mig förtroenden, du lät mig tala mig varm inför dig. Begriper du inte, att jag nu skäms för mig själf, som om jag klädt mig naken på öppen gata?
— Jag har aldrig narrat af dig några förtroenden. Dem gaf du mig själf.
— Ja.
Grane knöt händerna.
— Men hvarför? Därför att du stälde dig för mig sådan, att jag kunde göra det.
Och med en plötslig omkastning frågade han lugnt:
— Kan du neka för, att du emottagit ett visst uppdrag af professorskan Ranke? Att skaffa vissa adresser? hva?
Randers stack händerna i byxfickorna och satt, lugnt stilla:
— Det behöfver jag visst inte neka för.
— Och mins du, hvad du sade åt mig, när vi gingo hem från Rankes, och jag berättade dig mitt samtal med henne?
Randers ryckte på axlarna:
— Du vet, att jag inte tycker om att vara oartig.
Grane hade sänkt rösten. Den lät nästan vemodig.
— På det sättet har du behandlat mig altid. Jag förstår det nu mycket väl. Du har låtit mig tala, och när du ej motsagt mig, utan svarat med en banal artighetsfras, har jag tagit det för sympati.
Randers smålog sarkastiskt:
— Får man fråga, när du skrifvit din fillipik emot mig? För det ska väl i alla fall föreställa en fillipik?
Grane blef häftig igen.
— I natt, sade han, så fort jag läst din.
— Du önskade ju inte häller någon opinionsyttring, vill jag minnas? Eller kanske det också är en af de många saker, i hvilka vi missuppfattat hvarandra?
— Nu vill jag det emellertid. I alla händelser vill jag inte, att saken skall angripas med dumma floskler, som man inte själf tror på, utan som man skrifvit dit för att … Ja, hvad vet jag? Det ligger altid något under, hvad du gör.
Grane bytte om plats och gick fram till chiffoniern. Där lågo några aftryck af uppsatsen. Ett par af dem hade påskrifter med tillägnan »från förf.» Grane såg på ett af dem sitt eget namn, på ett annat namnet på den professor, som genom sin mellankomst förhindrat studentkårens sammankomst.
— Fabula docet, sade han torrt och höll opp de båda papperen.
Därpå började han tyst att sätta på sig öfverrocken. Randers följde honom till dörren och bugade sig vårdslöst, i det han sträckte fram sin hand.
Grane tog den flyktigt, som om han varit rädd för att röra vid den, och rusade ut.
Han var häftigt upprörd och gick hastigt framåt Ågatan.
Han tyckte ett ögonblick, att det ingenting tjänade till att inlåta sig i polemik med Randers. Och han stannade en stund på Nybron och såg på, hur Aprilsolen gassade på den bruna ån, utför hvilken de smältande isstyckena muntert dansade ut till hafs,
— Om han kunde få följa med. Bort härifrån. Bort.
Med en suck gick han vidare till tidningsbyrån, där han träffade redaktören.
Redaktören tog artigt emot honom och bjöd honom att sitta ner.
— Jaså, herr Grane har skrifvit i religionsfrågan. Det ska bli mycket intressant att få läsa. Mycket intressant. Ja. »Genmäle till hr R—s.» Hm! Hm! Ja, ser herr Grane, man kan inte trycka alting. Det intresserar inte almänheten längre. Almänheten är trött på den här saken. Kanske herr Grane tänker ägna sig åt publicistisk verksamhet. Inte? Jo, annars skulle herr Grane snart ha lärt sig, att det fins två saker, som en tidningsredaktör i första rummet måste tänka på: att vara försigtig och söka träffa almänhetens smak. Det här är alt bra långt. Tycker inte herr Grane själf, att det är litet långt? Skulle man inte kunna förkorta det litet? Använda saxen här och där? Herr Grane vet. Saxen! Hähä. Saxen.
Redaktören skrattade förtroligt och klappade Grane på knät.
— Den kan verkligen inte förkortas.
Redaktören vek ihop papperet, lade hufvudet på sned och fäste sina stora vattniga ögon på Graue med en min af resignerad sorgbundenhet.
— Det gör mig verkligen mycket ondt. Men jag kan inte taga den. Om herr Grrane visste, hur öfverlupen jag är af insändare. Se här.
Han lyfte upp en rulle papper från bordet.
— Tror herr Grane, man kan trycka altihop det här? Hvasa? Hvart tror herr Grane, att det skulle ta vägen? Hvad tror herr Grane det är? Hvasa? Insändare. Bara insändare. Jag får tio så’na här om dan. Bara att läsa dem. Bara att läsa dem, herr Grane, det tar sin tid. Och när jag sen ser, att det här är så långt. Själf måste jag erkänna, att jag till alla delar sympatiserar med herr Grane. Men hvad ska man göra? Det är omöjligt.
Den stora mannen höjde ögonbryn, öfverläpp, kindmuskler, axlar och händer med en enda automatisk rörelse.
— Ja, hvad ska man göra?
Grane bad om ursäkt, att han besvärat, och gick till den andra tidningen.
Där blef uppsatsen mottagen med uppräckta händer, och redaktören beledsagade den egenhändigt med följande inledning:
— »Då redaktionen af tidningen X. Y. Z . tvärt emot all publicistisk takt vägrat att intaga detta genmäle på en i dess egna spalter nyligen synlig uppsats, undertecknad med signaturen R—s» hafva vi med nöje mottagit förf:s anbud att trycka den i vår tidning, så mycket hällre som vi därigenom fått tillfälle att i vår mån protestera mot vår kollegas på platsen sedvanliga försök att lägga kafle i munnen på den almänna meningen.»
När uppsatsen var tryckt, skickade Grane den i ett anfall af ridderlighet, försedd med en påskrift, till Randers och fick ett elegant bref till svar.
Detta var det sista, han hörde från Randers.
För öfrigt väckte uppsatsen föga uppmärksamhet. Men inledningen, som kommit dit utan Granes vetskap, och som var undertecknad med det mystiska Red. anm. gaf anledning till en två veckors liflig polemik mellan de båda rivaliserande tidningarna.
Emellertid hade ett nytt förslag att få en opinionsyttring till stånd blifvit framstäldt. Man ämnade sätta i gång en masspetition, och för detta ändamål värfvades nu namn. Själfva Ling sprang omkring med listor, om af intresse för saken eller för att få gyckla med sina bekanta må lemnas oafgjordt, och listan räknade snart flere hundra namn.
Men hur det var, så hade de visa och förnumstige räknat rätt. Naturen gjorde gemensam sak med visheten. Följden blef en den härligaste vår, följden häraf det gladaste lefverne med vin och flickor, och följden af detta blef återigen den, att religionsfriheten skuffades åt sidan och gömdes till hösten. Och när hösten kom, var det ingen, som ville rifva upp det gamla såret igen.
Att de sansade elementen inom lärarestaten och studentkåren skulle läsa tacksägelser öfver det skedda var klart. Ling påstod till och med, att man varit betänkt på att hålla Te Deum. Men däri låg troligen någon öfverdrift.
Det är emellertid säkert, att äfven rörelsens ledare voro rätt glada, att det gick som det gick. Ty sanningen att säga var intresset inom kåren för denna sak ej så särdeles stor, och att studenterna en masse skulle inlåta sig på några äfventyrligheter, var knappast att befara. »Vår tids ungdom» är i det fallet vida mera sansad än ungdomen i gamla tider. De äldre må nu om den saken säga hvad de vilja. Dessutom var det ju Maj, ungdomens, punschens, kägelbanornas och kärlekens månad. Och — för att ännu en gång citera Ling — »det fins inga kattor, som ta’ råttor i Mars».
Grane blef ovän med Norström en kväll för den här saken. De träffades ibland några andra på Nybron, och naturligtvis kom den stora frågan genast på tal.
Hvar och en uttalade sina åsigter, och Norström sade, att han tyckte, det var bäst, som det var. Nu hade man åtminstone fått lugn efter alt det myckna bråket.
Då blef Grane het och stälde till ett stort uppträde. Han tog till stora ord och kallade Norström för en konservativ träskalle och ett satans byråkratfrö. Därefter utöste han några välmenta förbannelser öfver lifvet i almänhet och Upsalalifvet i synnerhet samt gick häftigt sin väg, i det han affyrade ett sista batteri af de mest utsökta och svafveldoftande eder.
När han gick, var han verkligen så ädelt upprörd, som en människa gärna kan vara, och han hade hjärtat fullt af sorg öfver, att han med alla sina vackra känslor egentligen uträttade bra litet.
Och med de tankarna i hufvudet promenerade han en hel timme fram och åter i Karolinaparken för att svalka sig.
Men när den timmen gått, började han granska de förebigående. Snart stod han stilla och såg efter dem, hälst om det var fruntimmer. Och något senare vandrade han hem till sig, ledande under armen en skönhet, hvilken hade blåa ögon och en gul lugg, som såg ut som en tvärklippt man.
Morgonen därpå låg han och försökte komma underfund med, hvad som föranledt Göthe att dikta sin Faust och ställa Mefistofeles vid hans sida. Bestämdt hade Göthe erfarit, hur nära de sublima känslorna ligga … ja, vissa andra. Och så hade han hittat på den där kompositionen Faust-Mefistofeles. Kanske var det vulgärt att tro Göthe om sådant. Men — han trodde det ändå, och det smickrade honom.
Han var i en förfärligt orolig sinnestämning, det var hela saken. Han visste ej, hur det kom sig. Men någon ro hade han aldrig. Aldrig hade han lefvat så som under denna vår. Ofveralt syntes han ute, ofveralt var han med, och ofveralt var det han, som var gladast, uppsluppnast och mäst böjd för upptåg och galenskaper. Sällan kom han hem före två eller tre om mornarna och sällan syntes han två aftnar å rad i samma sälskap.
Schultz var orolig för honom och frågade honom en dag, hvad det var åt honom.
— Ska’ inte jag också kunna få vara glad, sade Grane. Det kunde jag inte förr. Nu, när jag kan det, ska’ jag inte få det då? Tror du, man är ung hela lifvet. Åh fan. Var lugn du.
Och han lefde som förut. Om förmiddagarna var han ute och promenerade, drömde och samtalade i sälskap med vänner och bekanta. Middagen intogs på Gästis eller Eklundshof, kaffet efter omständigheterna, och när punschen kommit på kaffet, var dagen skämd. Eller — som Grane brukade uttrycka sig — »man hade tvärtom förstått att taga vara på den.» Och nu följde kägelpartier, toddar, supéer, nachspiel, poetiska promenader under de långa, ljusa sommarnätterna, svärmiska fantasier, när solen gick upp öfver den långa, ändlösa slätten. — Men också nattliga äfventyr af mindre eterisk art.
Under denna tid hade han ett samtal med professor Ranke. Professorn förebrådde honom hans sysslolöshet, att han ej tenterat under termin o.s.v.
Grane erkände sina förseelser, men lofvade icke bättring.
Professorn frågade honom då, om han höll på att bli ett brutet geni, men Grane svarade, att geni hade han aldrig haft anlag för, och än så länge höll han nog ihop.
Men alt möjligt fantiserade han på, och de mest olika saker sysslade han med. Han skref tidningsartiklar, gjorde parodiska tillfällighetsvers och tog kall dusch om mornarna. Han beskyldes för att vara anstiftare till ett af de sista gatupptågen, då ett kompani af studenter klockan fyra en morgon gått genom gatorna med fiol, handklaver, triangel och skramlande kakelugnsluckor.
Under två veckors tid hade han fått något särskildt att tänka på. Han hade träffat på en flicka, som var tämligen på fallrepet, och som hon var vacker, tyckte han synd om henne och beslöt, att hon skulle räddas.
På ett Magdalenahem ville han ej sätta henne. Han ville försöka ett annat sätt. Han ville skaffa henne arbete och sätta henne i beröring med folk, som icke föraktade henne, utan behandlade henne som en människa.
Själf hade han icke öfverdrifvet stor tro på framgången af detta företag. Det intresserade honom mäst, som experiment, och dessutom var det en afledare för det verksamhetsbegär, som gnagde och plågade honom.
Han gjorde en extra resa till Stockholm för att få en plats åt henne och lyckades. Efter sex veckor rymde hon tillbaka till Upsala och spred ut, att Grane hållit henne i Stockholm och tänkt i framtiden gifta sig med henne. — —
En afton i Maj kom Grane långsamt drifvande nedför åpromenaden. Det var månsken, och genom de nyutspruckna träden, som stå i en lång allé längs utmed ån, föll månens gulhvita dager och bildade fantastiska figurer på de släta sandgångarna och långt bort på de klippta gräsplanerna. På Flustret spelades ouvertyren till »Den Stumma». Orkestern var skral. Pianot lät skramligt, och klarinetten skar i öronen med sin gälla ton och lät, som om den haft på sitt parti ett solo med ackompagnemang. Åns vatten låg i en mörkare skugga, blott på en enda fläck midt i strömfåran syntes en smal strimma af gungande ljus.
Grane var ute för att träffa någon kamrat, hade gått och drifvit från kafé till kafé, men misslyckats i att träffa någon och gick nu ensam nedåt promenaden. Han mötte alt färre människor, ju längre bort han kom. Endast med långa mellanrum kunde han upptäcka en ensam vandrare.
Först var han förargad öfver att få tillbringa aftonen ensam. Just denna kväll var han så särskildt upplagd för att ha roligt, för att få ställa till något riktigt originelt. Men småningom vek denna känsla för en annan. Det var så länge sedan han var ensam med sig själf. Aftonens milda svalka omgaf honom, och han hämtade andan djupt af välbehag.
Och han började tänka öfver sig själf. Hvad gjorde han egentligen? Hvad tänkte han på? Det var dock en tid, när dagarna ej gingo så spårlöst förbi som nu. Det föreföll honom, som om han hölle på att förlora intresset för sig själf.
Han ryckte till och påskyndade sina steg. Där promenaden slutade, fortsatte ån mellan kala åkerland och förlorade sig i mörkret långt bort mellan de öde stränderna.
Länge stod han och stirrade på detta. Länge, länge. Det kom en varm, vek stämning öfver honom, och tårarna trängde sig fram i hans ögon.
Det var så mörkt där borta. Och i detsamma kröp månen in under ett moln. En ilning som af köld gick genom hela hans kropp.
Sådant var hans lif. Ja, sådant var hans lif. Först gick det en kort stund i ljus mellan gröna stränder. Till dess att stränderna blefvo öde, och alt blef mörkt.
Han vände sig hastigt om och gick hemåt. Han kände sig lugnare, när han åter kom under de höga träden, som böjde sig öfver honom. Månen hade kommit fram igen, och för hans fötter darrade månskenets vexlande ljusa bilder.
Nära Flustret mötte han Lars Johan, som med händerna i fickorna långsamt sträfvade nedåt promenaden.
Grane grep fatt i detta möte som i ett nödankare.
— God dag, Lars Johan, sade han. Hvart ska’ du gå?
Lars Johan stannade och tog honom i hand.
— Jag? Hvart jag ska’ gå? Just ingenstans.
— Har du lust, så gå vi in på Flustret och äter smörgåsar med öl. Det kan väl altid bli råd för en half punsch efteråt.
— N-ja-a.
Lars Johan grubblade.
— Det är så djäfla kallt, te sitta ute än.
— Tycker du, det är kallt? Ja, då gå vi opp åt sta’n då.
— N-ja-a.
Lars Johan grubblade igen.
— Det är så djäfla dyrt.
— Ah, kom du. Jag har pengar.
Lars Johan funderade igen.
— Kan du låna mig en och tjugufem på en vecka?
Lars Johan lånade altid precis, hvad han behöfde.
— Ja, gudbevars.
— Nå, då gick vi då. Och Lars Johan stretade med skinande uppsyn i väg uppåt Vestra Ågatan. Grane följde honom.
När de kommo till Nybron, stannade de.
— Om vi skulle gå in på Phoenix och äta en »busis» för fem ti öre, föreslog Lars Johan.
»Busis» var förkortning af bus-sexa, och därmed menades, smör, ost, salt kött och sill och potatis, till hvilket lemnades bränvin och svagdricka.
Ja, kyss till då.
Man åt under tystnad. Blott då och då frammumlade Lars Johan en mild svordom som tecken till sin belåtenhet. När han slutat, lade han servietten som en stor hopknycklad boll midt på bordet och petade sig med en afbruten tändsticka i tänderna.
— Nu har man ändå, så det räcker till en cigarr och två toddar, sade han.
— Nå-å, hvart vill du gå då?
— Vi kan ju gå in på »Djurgår’n», sade Lars Johan, i det han stoppade en sista bit ost i mun. Det är så djäfla nära.
»Djurgården» var ett litet kafé, dit de, som tröttnat på studentverlden, dragit sig tillbaka. Nästan alla, som där hafva sitt stamhåll, hafva på ett eller annat sätt lidit skeppsbrott i verlden. Sälskapet är därför där mer exklusivt än på andra ställen, och det händer ej sällan, att en okänd, som anses störa trefnaden, på lämpligt sätt aflägsnas af stamkunderna.
Grane tvekade. Förslaget lockade honom egentligen icke. Men i ett anfall af nyfikenhet gaf han efter.
— Nå, så kom då. Jag har aldrig varit där förr.
En dimma af cigarrök bolmade emot dem, när de öppnade dörren. Kafét var litet, hade blott två fönster, och bordens antal inskränkte sig till fem. Klockan var redan öfver tio, och det hördes ute i förstugan, att stämningen därinne var hög.
Två af borden voro upptagna. Vid det ena sutto fyra borgare, som under tystnad och med älvar rörde på sitt bruna toddyvirke. Men vid det andra gick det så mycket lifligare till. När hans ögon blifvit något vanda vid röken, urskilde Grane, att där sutto sex personer, hvilka alla syntes vara betydligt druckna. En af dem så gut att vara en tjock patron från landet, och det var tydligen honom, som sälskapet lade an på. Fyra af dem kände Grane igen såsom ökända Upsalatyper. Alla voro gamla studenter, som blifvit öfverliggare, och alla voro de kända under något binamn, som till den grad undanträngt deras egentliga namn, att mången ej ens kände de senare. På lokalen kallades de aldrig annat än långa Anders, Kronhjorten, Grisen och Agathon. Den sjätte satt med ryggen vänd mot dörren och höll landtmannen om halsen samt tycktes hålla tal.
Plötsligt utbrast ett väsen, som aldrig tycktes vilja taga någon ända, ock ett femstämmigt: »Lefve patron»! dånade genom rummet.
I detsamma vände sig talaren om och fick syn på Lars Johan och Grane, som emellertid slagit sig ned i en soffa vid dörren och rekvirerat två toddar. Det var Ling.
Han brast i gapskratt och gick genast fram till dem.
— Hähäm. Två nya djur. Nå, hvad tycker ni om lokalen? Är det inte hemtrefligt? Hvasa? Jo, jag tyckte väl, att det gick i grinden, när jag satt och talade för den där djäfla idioten — hähäm — som bjuder på punsch i kväll. Vill ni inte flytta med er era varor? Hva? Får jag presentera er för de här gentlemännerna?
Omflyttningen och presentationenen försiggick under en viss högtidlighet. Men för resten inverkade icke de nykomna i ringaste mån på sälskåpets stämning. Grisen hade kommit i gräl med Kronhjorten, och fortsatte omedelbart efter presentationen att med honom växla de mest otvetydiga smeknamn.
Slutligen blef Kronhjorten sentimental och vände sig till Grane, med hvilken han proponerade brorskål.
— Det fins sluskar i det mänskliga lifvet — han sneglade härvid på Grisen — som genom själfva namnet angifva, att de tydligtvis glömt, hvad man har rätt att fodra af folk, som för en gång åtnjuta förmånen af bättre sälskap.
Han makade sin stol närmare Granes och hviskade honom i örat, så att det hördes öfver hela rummet:
— Den där karlen är ett svin. Han kallas också för grisen. Han skulle bli präst. Men han kunde aldrig ta examen. När han skulle tentera i exegetik, så gick han upp till professorn och grät och sa’: »Jag har legat på knä och bedt gud om andan», sa’ han. »Men det går inte. Han vill inte ge’ mig upplysning. Jag kan inte förstå texten.» Och på det sättet fick den rackarn betyg. För professorn var from och dum. Men något annat betyg fick han aldrig. Hahahaha.
— Det var lögn, yttrade sig Grisen med sluddrig röst. Det var lögn. Hade jag inte betyg i kyrkohistorien, kanske?
Kronhjorten vred sina långa mustascher, lade armarna på bordet och stirrade på Grisen.
— Du? Äh. Du, som inte kan katkesen.
Grisen tömde ett fullt punschglas, som egentligen tillhörde Lars Johan, något som därför hos denne framkallade ett ljudligt protesterande: »Nej, men hvad faen?»
Därefter lutade han sig tillbaka i soffhörnet. Ögonen voro nära att falla igen, och han viftade i luften med båda händerna.
— Nu ser Grisen flugor. Hähäm! sade Ling.
— Kan inte jag katkesen? fortfor Grisen. Det var fan. Kan inte jag katkesen? »När en människa af tio Guds bud eller lagen hafver lärt känna och ångra sina synder …»
— Ja, det kan du behöfva, din gamla kanalje, sade Kronhjorten och såg sig utmanande omkring.
— Tyst, säger jag dig. Det rör dig inte …. Hur var det nu igen? När en människa af tio guds bud eller lagen … ja … då ska’ hon inte förtvifla. Nej, det ska’ hon inte göra. Man ska’ aldrig förtvifla. Det är det dummaste som fins. Alting annat är dumt, men det är det dummaste.
Härefter slöto sig Grisens ögon fullständigt, och han sof.
Ling knackade nu i sitt glas och bad att få föreslå ännu en skål. Det var för de två nykomna unga djuren. Han bad dem vara öfvertygade om, att grinden altid skulle stå på glänt, när två sådana praktexemplar af det under ständig nydaning varande menageriet kommo och krafsade på. Och han hoppades, att samtliga närvarande skulle förena sig med honom att hälsa de nya djuren välkomna såsom djur.
Samtliga närvarande förenade sig. Grisen slog upp ögonen och grymtade igen, att man skulle inte förtvifla.
Landtpatronen hörde på och skrattade hela tiden. Långa Anders och Agathon hade fördjupat sig i en diskussion om framtidsrepubliken, där Agathon påstod, att bränvin skulle vara förbjudet och människorna följaktligen lyckliga. Kronhjorten hade börjat berätta för Grane om sin ungdomskärlek. Lars Johan satt tyst och sög alvarsamt på sin cigarr. Ling satt och såg på altsammans och spann som en katt af inre välbehag.
När flickan började skrufva ner gasen, gjorde man ett fåfängt försök att få lif i Grisen. Han föll i stället framstupa och sof tungt med pannan lutad mot bordet mellan en punschbutelj och ett vattenglas.
Man fattade sina glas och drack inbördes till afsked. Ling knackade med foten af sitt glas på den sofvande Grisens hufvud, som om han knackat i en bål för att hålla tal.
Taflan är fullständig, sade han.
De gingo ut, lemnande Grisen kvar att sofva ruset af sig. På torget skildes Lars Johan och Grane från det öfriga sälskapet. Grane gick en stund tyst. Han vämjdes vid sig själf. Lars Johan gick också och tänkte på dagens händelser.
— Det var helvete, sade han till sist.
— Ja, det tror jag, du har rätt i, sade Grane skrattande. — —
När Grane kom hem, låg det ett telegram på hans bord. Han kände en underlig kyla genom hela sin kropp, bröt det och höll det mot ljuset.
Det var från fadren. Han läste det mekaniskt, utan att kunna reda sina tankar.
»Din mor är illa sjuk. Vill du träffa henne, så res genast.»
Grane stod en lång stund stilla.
Modern? Det var länge, länge sedan han tänkt på henne. Han brast i gråt och grät länge. Först när han märkte, att ljuset brunnit ned i staken, gick han till sängs.