Erotik och idyll

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Vissna blad Novelletter
av Alexander Kielland
Översättare: Okänd

Erotik och idyll
Balstämning  →


[ 29 ]

Erotik och idyll.




»Laga bara att ni komma tillsammans!» sade fru Olsen.

»Ja, jag förstår inte hvarför ni inte gifta er nu till hösten,» utbrast den äldre fröken Ludvigsen, som svärmade för den sanna kärleken.

»Ja visst!» utropade fröken Louise, som var säker om att bli brudtärna.

»Men Sören säger, att han inte har råd,» svarade fästmön litet ängsligt.

»Inte råd!» upprepade fröken Ludvigsen. »Att en ung flicka kan nämna ett sådant ord! Om du redan nu vill låta din unga kärlek växas öfver af praktiska beräkningar, hvad blir det då qvar af den ideela glans, som endast kärleken förmår sprida öfver lifvet? Att en man kan ta hänsyn till sådant, kan jag möjligen förstå, det är ju på visst sätt hans pligt; men en fin, qvinlig själ i kärlekens blomstermånad! Nej, nej, Marie, låt för Guds skull ej dessa simpla penningfrågor förmörka din lycka!»

[ 30 ]»Nej för all del!» utropade fröken Louise.

»Och för öfrigt,» tog fru Olsen till orda, »har din fästman visst inte så litet att lefva af. Min man och jag började med mycket mindre. — Jag vet hvad du vill säga, att det var andra tider då. Ja, Gud bevars, det veta vi, jag bara undrar öfver att ni aldrig tröttna på att säga oss det. Tro ni då inte, att vi gamla, som sjelfva ha upplefvat öfvergången, ha den bästa insigten i hvad som fordrades för att lefva förr och nu? När derför jag som en erfaren husmor säger, att din fästmans lön hos min man i förening med hvad han lätt skall komma att förtjena med extraarbete, är tillräckligt att gifta sig på, så kan du väl inse, att jag tar tillräcklig hänsyn till de förändrade förhållandena.»

Fru Olsen hade blifvit helt ifrig, oaktadt ingen tänkte på att motsäga henne. Men hon hade så ofta under samtal af denna art blifvit retad af att höra i synnerhet de unga fruarna utbreda sig öfver huru löjligt billigt allting hade varit för trettio år sedan. Det var som om man ville förringa det mönstergiltiga sätt, hvarpå hon hade skött sitt hushåll.

Detta samtal gjorde ett djupt intryck på fästmön, ty hon hade mycken tillit till den kloka och erfarna fru Olsen. Och denna hade, sedan Marie blef förlofvad med häradshöfdingens biträde, tagit sig mycket ifrigt af henne. Det var en energisk qvinna och som hennes egna barn [ 31 ]redan voro fullvuxna och gifta hvar och en på sitt håll, var det ett välkommet aflopp för hennes verksamhetslust att få liksom en andel i de unga förlofvade och hvad som rörde dem.

Maries mor var deremot ett mycket stillsamt fruntimmer. Hennes man, som haft ett litet embete, hade dött så tidigt, att pensionen var ytterst knapp. Hon var af god familj och hade i sin ungdom ej lärt annat än att spela piano. Denna talang hade hon länge sedan upphört att utöfva, och i tidens lopp hade hon blifvit i hög grad religiös.

»Hör nu, min käre Sören! Tänker ni inte på att gifta er?» frågade häradshöfdingen på sitt godmodiga sätt.

»Jo,» svarade Sören långsamt, »när jag får råd.»

»Råd,» upprepade häradshöfdingen, »ni har det minsann inte så dåligt. Jag vet, att ni har lagt ihop pengar —»

»En obetydlighet,» inföll Sören.

»Nå ja, må så vara, men det visar att ni har sinne för ekonomi, och det är värdt mycket pengar. Med edra goda betyg, edra familjeförbindelser och öfriga relationer i hufvudstaden behöfver det inte dröja så länge förr än ni kan börja söka de mindre embetena, och är man bara väl inne på embetsmannabanan, så går det — som ni vet — af sig sjelft.»

Sören bet i pennan och såg villrådig ut.

[ 32 ]»Låt oss nu tänka oss,» fortsatte principalen, »att ni, tack vare er sparsamhet, kan sätta bo utan någon skuld att tala om, så har ni ju er lön och hvad ni eljest kan förtjena på extraarbete. Och det skulle då vara underligt, om ej en man med er duglighet skulle kunna få någon sysselsättning på sina lediga stunder i en uppåtsträfvande handelsstad som vår.»

Sören tänkte hela förmiddagen på häradshöfdingens ord; det blef allt mera klart för honom att han öfverskattade den ekonomiska risken vid att gifta sig, och det var ju i sjelfva verket sant, att han hade åtskillig tid öfrig från kontorsgöromålen.

Han skulle äta middag hos principalen, der äfven hans fästmö var. På det hela taget möttes de unga nästan lika ofta hos häradshöfdingens som i Maries hem. Ty den egendomliga färdighet fru Möller — Maries mor — hade förvärfvat sig att gifva alla samtal en religiös riktning, var icke synnerligen tilldragande för de unga.

Vid bordet talades det om ett litet trefligt hus, som fru Olsen hade upptäckt; »ett riktigt fogelbo för ett nygift par», som hon uttryckte sig. Sören gjorde sig i förbigående underrättad om priset och tyckte det vara ganska billigt i förhållande till fruns beskrifning.

Att fru Olsen så gerna ville se detta äktenskap påskyndadt, berodde för det första derpå att hon — som antydt är — ville ha något att [ 33 ]sysselsätta sig med, och för det andra hyste hon en obestämd önskan att någonting, hvad som helst, skulle försiggå — ett psykologiskt fenomen, som ej är ovanligt hos energiska karaktärer under små, enformiga förhållanden.

Häradshöfdingen arbetade i samma riktning, för det första efter ordre från frun och för det andra derför att han tänkte, att när Sören blef gift med fröken Marie, som hade hans hus att tacka för så mycket, skulle han bindas ännu fastare vid kontoret, och häradshöfdingen var nöjd med sitt biträde.

Efter middagen promenerade de förlofvade i trädgården. De samtalade på ett besynnerligt, andtrutet sätt, tills Sören i en ton, som skulle vara lätt, framkastade den frågan: »Om vi skulle gifta oss i höst, hvad säger du om det?»

Marie glömde att bli öfverraskad; hon hade ju sjelf gått i samma tankar, och derför svarade hon med nedslagna ögon: »Ja, tror du bara att vi ha råd, så är det visst inte mig emot.»

»Låt oss räkna efter,» sade Sören och drog henne in i lusthuset.

En halftimme derefter kommo de arm i arm ut i solskenet. Det var som om det äfven sken af dem, ty det hvilar en glans öfver ett dristigt beslut, fattadt efter moget öfvervägande och allvarlig beräkning.

En och annan tycker kanske, att man ej bör lita obetingadt på ett räknetals riktighet [ 34 ]endast derför att två älskande ha fått ut precist samma facit, isynnerhet om problemet har gält valet mellan den högsta lycka eller försakelse.

Sören hade också, medan de räknade, haft några anfäktelser. Han mindes huru han sjelf under sina studentdagar hade talat i höga ordalag om ansvaret mot de efterkommande, huru han på filosofiska omvägar hade påvisat det egoistiska hos kärleken och uppstält den löjliga frågan, om man så der utan vidare har rättighet till att skaffa barn till verlden.

Men tiden och det praktiska lifvet hade lyckligtvis botat honom från dessa tomma och skadliga tankeexperiment. Och dessutom var han alltför sedlig och väl uppfostrad för att vilja stöta sin intet anande fästmö genom att taga med i beräkningen en så frivol utsigt som den att de kunde få många barn. Det är ju så vackert, att de unga öfverlåta dessa saker till Vår Herre och storken.

Det blef stor glädje icke allenast hos häradshöfdingens, utan nästan hela staden kom i ett slags feber vid underrättelsen om, att Sören skulle hålla bröllop till hösten. Ty de, som kunde vänta bjudning till bröllopet, gladde sig långt på förhand; och de, som icke kunde vänta någon sådan, förargade sig och talade illa om det unga paret; men de, som visste, att de stodo på exspectanslistan, voro nästan hufvudyra af spänning. Och all sinnesrörelse har värde i stillsamma småstäder.

[ 35 ]Fru Olsen var ett modigt fruntimmer, och likväl klappade hennes hjerta hårdt, då hon begaf sig på väg till enkefru Möller. Det är en kinkig sak att bedja en mor om lof att få hålla dotterns bröllop. Men hon kunde ha besparat sig sin oro.

Ty fru Möller skydde alla slags ansträngningar nästan lika mycket som hon skydde synden i alla former, och derför kände hon en stor lättnad vid fru Olsens förslag, som framstäldes med en för denna dam ovanlig grannlagenhet. Det var emellertid icke fru Möllers sätt att visa någon lätt eller förnöjd stämning. Då allt ju i sjelfva verket var ett »kors» på ett eller annat sätt, lät hon det äfven nu skina igenom, att hennes tålamod var i stånd att bära hvilken pröfning som helst.

Fru Olsen återvände strålande från denna visit. Hon hade gått miste om halfva nöjet af detta giftermål, om hon ej fått hålla bröllopet, ty att hålla bröllop var fru Olsens specialitet. Hon lade då bort sin sparsamhet, och den tillfredsställelse, hon kände öfver att få använda hela sin arbetskraft, gjorde henne riktigt älskvärd. Dessutom var embetet inbringande, och Olsens hade alltid egt en liten förmögenhet, som det emellertid aldrig talades om.

Så firades alltså bröllopet, och ett präktigt bröllop var det. Fröken Ludvigsen hade skrifvit ett orimmadt poem om den sanna kärleken, som [ 36 ]afsjöngs vid bordet, och Louise tog sig bäst ut af alla brudtärnorna.

De nygifta flyttade in i det af fru Olsen upptäckta fogelboet för att börja denna halft medvetna tillvaro af festlig lycksalighet, som engelsmännen kalla »honingsmånaden», derför att den är för söt, tyskarne »Flitterwochen», derför att glansen försvinner så fort, och vi norrmän »Hvedebrødsdagene», derför att vi veta, att det kommer husmanskost efter.

Men i Sörens hus räckte hvetebrödsdagarne länge, och då Vår Herre gaf dem en liten engel med gula lockar, var deras lycka så stor, som vi öfver hufvud taget kunna begära i denna sorgliga verld.

Hvad inkomsterna beträffar, så räckte de någorlunda till, ehuru Sören tyvärr ej hade lyckats sätta bo utan skuld; men med tiden skulle den saken nog klarera sig. — —

Ja, med tiden! Åren gingo, och hvarje år skänkte Vår Herre Sören en liten engel med gula lockar. Efter sex års äktenskap hade han alltså precist fem barn. Den lilla stillsamma staden var oförändrad, Sören innehade fortfarande samma befattning, häradshöfdingens voro sig lika; men Sören sjelf kunde ingen känna igen.

Det finnes sorger och tunga slag af ödet, om hvilka det säges att de kunna göra en mans hår grått på en natt. Sådana skickelser hade ej kommit på Sörens lott. Hvad som hade gifvit [ 37 ]honom gråa hår, böjt hans rygg och gjort honom gammal i förtid, var ett långsamt, vulgärt bekymmer — näringsbekymret.

Näringsbekymret spelar samma roll bland bekymren som tandvärken bland sjukdomarne. Det är ej någon smärta, som låter besegra sig i öppen kamp; det är icke som en nervfeber eller en annan »ordentlig» sjukdom, som har en utveckling och en kris. Men liksom tandvärken är lång och enformig som en binnikemask, så lägger näringsbekymret sig omkring sitt offer som en grå sky; man tar det på sig hvarje morgon med sina luggslitna kläder, och man sofver sällan så djupt, att man alldeles glömmer det.

Det var i den långa kampen mot den framträngande fattigdomen som Sören hade slitit ut sig; och ändå var han en stor ekonom.

Men det finnes två slags ekonomi: den aktiva och den passiva. Den passiva ekonomien tänker dag och natt på huru den skall kunna spara en skilling; den aktiva grubblar lika ifrigt på huru den skall kunna förtjena en daler. Den första arten af ekonomi — den passiva — är egendomlig för oss, den aktiva för de stora samhällena — hufvudsakligast Amerika.

Sören hade sin force i den passiva riktningen. Han använde all sin fritid och litet af arbetstiden med till att uttänka alla slags besparingar och inskränkningar. Men antingen det nu berodde på att han ej hade tur med sig eller [ 38 ]— hvilket är troligast — att hans inkomster i sjelfva verket voro för små att lefva af med hustru och fem barn, nog af: hans financiela ställning förvärrades.

Alla platser i lifvet tyckas vara så väl besatta, och ändå finnes det några menniskor, som haka sig fast öfverallt. Sören hörde ej till dessa, och han sökte förgäfves efter detta extra arbete, som både för honom sjelf och hans fästmö hade stått som en oklar, men rik inkomstkälla. Icke heller hade han någon nytta af sina goda relationer. Det är alltid fullt upp med folk, som vilja hjelpa förhoppningsfulla unga personer, hvilka kunna hjelpa sig sjelfva; men behöfvande familjefäder komma alltid olägligt.

Sören hade haft många vänner. Man kunde ej säga, att de hade dragit sig tillbaka från honom; men han hade liksom försvunnit för dem. När de nu träffades, var det en viss förlägenhet å begge sidor. Sören hade ej längre sinne för hvad som intresserade de andra, och dessa tyckte det var tråkigt att höra honom utbreda sig om huru strängt han arbetade och huru dyrt det var att lefva.

Och när han någon enda gång blef inviterad till herrbjudning hos en af sina ungdomsvänner, gick det med honom som det brukar gå med personer, som i hvardagslag lefva ytterst tarfligt: han föråt sig och drack för mycket. Och från att ha varit den glade, men fine och försigtige [ 39 ]Sören, sjönk han ner till att vara ett slags narr, som höll osammanhängande tal och omkring hvilken sällskapets unga glopar samlades efter supén för att föra spektakel. Men det, som gjorde det pinsammaste intrycket på hans bekanta, var att han hade blifvit alldeles likgiltig för sin klädsel.

Sören hade nämligen varit ytterst noga med sin toalett; under studenttiden kallades han »den elegante Sören». Och till och med som familjefar hade han en tid förstått att gifva sina tarfliga kläder ett visst schwung. Men sedan den hårda nöden hade tvingat honom att begagna hvarje klädesplagg en onaturligt lång tid, hade hans fåfänga slutligen rymt fältet. Och när en man mister sinnet för att hålla sin person prydlig, mister han den gerna totalt. Det var hans hustru, som måste påminna honom, när anskaffandet af en ny rock var absolut nödvändigt, och när hans löskragar blefvo alltför trasiga i kanten, klipte hon dem med en sax.

Sjelf hade han annat att tänka på, stackare. Men när det kom främmande in på kontoret eller när han skulle in genom en dörr, hade han den rent mekaniska vanan att spotta på sitt rockuppslag och gnida det med handen. Liksom de i följd af icke-begagnande försvunna rudiment af organ, som zoologerna finna hos vissa djur, var detta den enda lemningen af »den elegante Sörens» smak för elegans.

[ 40 ]Emellertid bar Sören sin värste fiende i sitt eget inre. Han hade i sin ungdom sysselsatt sig med filosofi, och nu hände det stundom att denna olycksaliga lust till att tänka kom öfver honom, kullkastade alla invändningar och slutade med att vända upp och ned på allting.

Det var när han tänkte på sina barn som detta hände honom.

När han betraktade dessa små varelser, som — det kunde han ej dölja för sig sjelf — under tidernas lopp blefvo allt mer och mer vanskötta, var det honom omöjligt att se dem under kategorien: guldlockiga englar, som Vår Herre hade gifvit honom. Han måste ju tillstå, att Vår Herre ej ger oss sådana gåfvor utan någon tillskyndelse från vår sida, och då frågade Sören sig sjelf: Har du haft rättighet till detta? Han tänkte på sitt eget lif, som börjat under lyckliga förhållanden. Han kom från ett komfortabelt hem; hans far — en embetsman — hade gifvit honom den bästa uppfostran, som var möjlig i landet; han var utrustad till lifvets strid som de bästa; — och huru hade han redt sig deri?

Och hvad hade han att gifva sina barn med i den strid, hvari han sände dem? De började sitt lif i torftighet och brist, som helst skulle döljas; de lärde tidigt känna den skärande kontrasten mellan förväntningarne och fordringarne på lifvet och de yttre vilkoren; och från sitt oordentliga hem skulle de medtaga — kanske [ 41 ]det tyngsta arf en menniska kan släpa med sig genom lifvet: fattigdom med pretentioner.

Sören försökte säga: Vår Herre skall nog hjelpa dem. Men han blygdes strax, ty han kände, att det var någonting som han sade för att urskulda sig och lugna sitt samvete.

Dessa tankar voro hans värsta plåga, men sanningen att säga var det ej ofta de kommo öfver honom; ty Sören hade blifvit slö. Det tyckte också häradshöfdingen. Det var på sin tid,» brukade han säga, »en rätt duktig karl, mitt biträde. Men, ser ni, detta öfverilade giftermål, de många barnen, o. s. v. — kort sagdt, det är nästan förbi med honom.»

Illa klädd och illa född, öfverhopad af skuld och bekymmer var han trött och utsliten utan att ha uträttat något. Och lifvet gick sin gilla gång, och Sören släpade sig med. Han tycktes glömd af alla utom af Vår Herre, hvilken, som sagdt, hvarje år skänkte honom en liten engel med gula lockar.

Sörens unga hustru hade troget följt sin man genom dessa sex år, och så hade hon också kommit till samma mål.

Det första året af hennes äktenskap hade glidit förbi som en bedårande, lycksalig dröm. När hon lyfte upp den lille guldlockige engeln inför sina beundrande väninnor, var hon skön som en fulländad bild af modersglädjen; och [ 42 ]fröken Ludvigsen sade: »Se der den sanna, den äkta, den riktiga kärleken!»

Men snart blef fru Olsens »fogelbo» för trångt; familjen ökades, medan inkomsterna stodo stilla. Dagligen stäldes nya anspråk på henne, nya omsorger och nya pligter. Marie grep sig kraftigt an, ty hon var en modig och förståndig qvinna.

Det hör icke till de s. k. upplyftande kallen att förestå ett hus fullt af små barn, utan medel att tillfredsställa ens de tarfligaste anspråk på komfort och trefnad. Dessutom var hon ju aldrig riktigt frisk; hennes tillstånd vexlade mellan att antingen nyligen ha fått ett barn eller att snart skola få ett. Medan hon trälade från morgon till qväll, miste hon sitt glada humör, och hennes sinne blef bittert; ibland frågade hon sig sjelf: huru hänger detta ihop?

Hon såg den ifver, hvarmed de unga flickorna eftersträfva äktenskapet, och den sjelfbelåtna min, hvarmed de unga männen erbjuda det; hon tänkte på sina egna erfarenheter, och hon fick en känsla af att man hade narrat henne.

Men det var icke rätt af Marie att tänka så; ty hon hade fått en utmärkt uppfostran.

Den lifsåskådning, hvari hon tidigt hade blifvit inöfvad, var den enda sköna, den enda, som var i stånd till att rädda det ideala för henne i lifvet. Ingen oskön, prosaisk betraktelse af tillvaron hade någonsin kastat sin skugga öfver hennes utveckling; hon visste, att kärleken är det [ 43 ]skönaste på jorden, att den står öfver förnuftet och finnes i äktenskapet; hvad barn beträffar, hade hon lärt sig att rodna, då de nämndes.

Hon hade alltid vakat strängt öfver hvad hon läste. Hon hade läst många allvarliga böcker om qvinnans pligter; hon visste, att hennes lycka är att blifva älskad af en man och hennes bestämmelse att vara hans hustru. Hon kände menniskornas ondska, huru ofta de ställa sig i vägen för två unga älskande; men hon visste också, att den sanna kärleken till sist går segrande ur striden. Och om menniskorna dukade under i lifvets kamp, så var det derför att de sveko idealet, och det trodde hon på, fast hon icke visste hvad det var.

Hon kände och älskade de skalder hon fick läsa. Mycket af det erotiska förstod hon endast till hälften, men just det tyckte hon så mycket om. Hon visste, att äktenskapet var någonting allvarligt, mycket allvarligt, hvartill det behöfdes prest, och att äktenskapen stiftas i himlen liksom förlofningarne i balsalen. Men när hon under dessa sin ungdoms dagar tänkte sig detta allvarliga förhållande, då var det som om hon såg in i en förtrollad skog, der amoriner binda kransar, storkarne komma med små guldlockiga englar, och framför den lilla hyddan i bakgrunden, som dock är stor nog till att rymma all verldens lycksalighet, sitter det ideala äkta paret och fördjupar sig i hvarandras ögon.

[ 44 ]Och aldrig hade någon haft nog dålig smak att säga henne: »Ursäkta, min fröken! skulle ni inte ha lust till att följa mig på den andra sidan och se saken bakifrån ett ögonblick. Tänk om alltsammans inte vore annat än dekorationer af papp?

Nu hade Sörens unga hustru rikt tillfälle att betrakta dekorationerna bakifrån.

Fru Olsen hade från början besökt henne bittida och sent och öfverhopat henne med råd och tillrättavisningar. Både Sören och hans hustru voro mången gång uttröttade på henne; men de hade fru Olsen att tacka för så mycket.

Men småningom svalnade den gamla fruns ifver. Då de ungas hus ej längre var så rent, så ordentligt och mönstergiltigt, att hon kunde vara stolt öfver sitt verk, försvann hon efter hand; och när Sörens hustru vid något enstaka tillfälle bad om råd eller hjelp, satte fru Olsen sig på sina höga hästar, tills den unga frun ej längre vände sig till henne. Men när samtalet på bjudningar föll på häradshöfdingens biträde och någon uttalade sitt medlidande med den stackars hustrun med de många barnen och de knappa inkomsterna, då tog fru Olsen till orda med stor kraft: »Jag kan försäkra er, att om Marie hade dubbelt så mycket att lefva af och rakt inga barn, skulle det ändå inte förslå. Ser ni, hon är —» och fru Olsen gjorde en åtbörd med händerna, som om hon öste ut åt alla håll.

[ 45 ]Marie gick ej ofta på bjudningar; och när hon uppträdde i sin väl tio gånger förändrade brudklädning, var det vanligen för att sitta ensam i en vrå eller föra ett tråkigt samtal med en likstäld husmor om de dyra tiderna och de pretentiösa pigorna.

Och de unga damerna, som hade samlat herrarne omkring sig antingen midt på golfvet eller i ett rum, der de hade de bästa stolarne att ligga i, hviskade till hvarandra: »Hvad det är odrägligt att de unga fruarna aldrig kunna tala om annat än hushåll och barnkläder.»

Under den första tiden hade Marie ofta haft besök af sina många väninnor. De voro hänryckta öfver den trefliga våningen, och den lilla guldlockliga engeln måste formligen beskyddas mot deras glupska beundran. Men när det nu inträffade att någon af dem förirrade sig in till henne, var det helt annorlunda. Der fans ej längre någon guldlockig engel i ren, broderad klädning med röda sidenband att förevisa. Barnen, som aldrig voro presentabla utan förberedelse, kördes ut i hast, qvarlemnande leksaker på golfvet, halfätna smörgåsar på stolarne och denna egendomliga atmosfer, som man på sin höjd kan tåla hos sina egna barn.

Dag ut och dag in gick hennes lif under ständigt släp; mången gång, då hon måste höra sin man klaga öfver huru strängt han arbetade, [ 46 ]tänkte hon med ett slags trots: »Jag undrar hvem som har det tyngsta arbetet af oss två?»

I ett afseende var hon lyckligare än sin man: Hon hade ingen aning om filosofi, och när hon kunde stjäla sig till ett litet stilla ögonblick för att fördjupa sig i sig sjelf, gick hon på helt andra vägar än den stackars filosofen.

Hon hade inga silfverpjeser att putsa, inga guldnipper, som hon kunde taga fram och pryda sig med. Men i hjertats innersta vrå gömde hon alla minnena från det första året af hennes äktenskap, från detta sagolika jubelår. Och hon putsade dem, dessa minnen, hon höll dem så blanka, att de lyste klarare för hvarje år som gick.

Men när den trötta och af grämelse nedtryckta husmodern i största hemlighet prydde sig med dessa härligheter, var det dock icke så, att de förmådde kasta någon glans öfver hennes nuvarande lif. Hon visste knapt af något sammanhang mellan den guldlockige engeln med röda sidenband och den lille femårige gossen, som låg och gräfde der ute på den mörka gården. Dessa ögonblick ryckte henne ut ur allt sammanhang, det var som ett opierus.

När det sedan ropades på henne någonstädes i huset eller ett af barnen skrikande fördes in från gatan med en stor skråma i pannan, gömde hon i hast sina skatter, och med sitt vanliga uttryck af hopplös trötthet lät hon sig åter gripas af sina otaliga pligter och bekymmer.

[ 47 ]Så hade det gått med detta äktenskap, och så sträfvade sig detta äkta par framåt. De drogo begge samma tunga lass; men drogo de tillsammans? — Det är sorgligt men sant: när krubban är tom, bitas hästarne.

Det var stor chokoladbjudning hos fröknarna Ludvigsen — idel ogifta.

»Ty de gifta fruntimren äro så prosaiska,» sade den äldre fröken Ludvigsen.

»Hu ja!» utropade Louise.

Stämningen var liflig, som den brukar vara i sådant sällskap och vid sådana tillfällen; och medan samtalet for staden omkring, gjorde det också en påhelsning hos Sören. Alla voro öfver ens om, att det var ett högst olyckligt äktenskap och ett sorgligt hus; några hyste medlidande, andra tadlade.

Då tog den äldre fröken Ludvigsen ordet med en viss högtidlighet: »Jag skall säga er hvad felet är vid detta äktenskap, ty jag känner till saken i grund. Redan innan Marie blef gift, var det hos henne något beräknande, något lumpet prosaiskt, som är alldeles främmande för den sanna, den äkta, den riktiga kärleken. Detta har sedan utvecklat sig och hämnar sig nu grymt på dem begge. Ty visserligen ha de inte mycket att lefva af, men hvad skulle det betyda för två, som verkligen älska hvarandra? Det är ju inte på rikedomen lyckan beror. Är det inte snarare just i det fattiga hemmet som kärleken skönast [ 48 ]visar sin allmakt? Och hvem kan för öfrigt kalla dem fattiga? Har inte Vår Herre rikligen välsignat dem med sunda och friska barn? Se, det är deras rikedom! Och hade deras hjertan varit uppfylda af den sanna, den äkta, den riktiga kärleken, så — så —»

Fröken Ludvigsen stakade sig litet.

»Nå?» frågade en modig ung dam.

»Så» — fortfor fröken Ludvigsen med värdighet, »så hade vi nog också fått se, att deras lefnadsväg tagit en helt annan vändning för dem.»

Den modiga unga damen stod der med skammen.

Det blef en paus, under hvilken fröken Ludvigsens ord sänkte sig djupt ned i allas hjertan. De kände alla, att detta var sanningen, all oro och allt tvifvel, som kanske fans hos en och annan, försvann; och alla styrktes i sin sköna och orubbliga tro på den sanna, den äkta, den riktiga kärleken; ty alla voro de ogifta.