Ett slagsmål på Stortorget
Ett slagsmål på Stortorget.
Stockholmsbild från 1730-talet.
CLAES LUNDIN.
— Jag kommer från Guilletmots kaffehus — sade Gothard Volgenau, nickade åt Mathias Lang och Friedrich Lochner, frågade efter sin kritpipa och bad Hans, Adolf Standarts förste kypare, att ställa fram en remmare med det vanliga rhenska.
— Puh! Kaffehus! — puttrade Henrik Russwurm. — Löjliga påhitt! De växa upp som svampar här i sta’n. Det är inte nog med gamla Altenecks enka vid Kimstugatan och Guilletmots i Stora Kyrkobrinken och sen den där kapten Saliet, som har sitt vid Prestgatan, utan nu ha vi fått två här vid själfva Stora torget, de som ha öppnats af Anders Hedlin och Jockum Köster. Det går sannerligen för långt, ärade bröder.
— Ackurat något dylikt sade Berend, kaffehusvärden vid Myntgatan — yttrade Mathias Lang.
— Sa’ han det om kaffehusen?
— Nej, om boklådorna och synnerligen om Russwurms. Hvad ska’ vi med alla de här svenska böckerna? — frågade Jacques Berand.
Man skrattade, och Russwurm själf deltog i munterheten, men kunde dock icke underlåta att uttrycka sin förvåning öfver att Volgenau, som hade sin boklåda vid Skomakaregatan, gick ända ned i Stora Kyrkobrinken för att besöka ett kaffehus, då han dock hade Storkällaren här vid torget och vore god vän med mäster Standart. Annat vore, om Russwurm, som hade sin låda vid Smedgatan, slunke in på Kyrkobrinken.
— Men slikt kan ej falla mig in — tillade den bokhandlaren.
Volgenau ursäktade sig med att Petter Momma stämt möte med honom hos Guilletmot. De hade en viktig angelägenhet att afhandla.
— Så-å — bror Volgenau gör affärer med unge Momma. Har bror inte det kungliga antikvitetsarkivets boktryckare Horrn och storfurstendömets tryckare Merckel och Åbo akademis Biörckman, för att icke tala om Benjamin Scheider, alla hedersamme och välerfarne borgersmän, då Petter Momma inte är annat än en ung spoling, en förlupen skrifvare från kongliga kansliet, en . . .
— Som dock lärt konsten i Holland — afbröt Volgenau — och stått på Anton de Groots stora tryckeri i Amsterdam. Nu har han tagit emot direktör Werners tryckeri här vid Norrbro, och vi bokhandlare få nog visa honom höflighet och ett välvilligt bemötande.
Däruti instämde både Lang och Lochner. Den förre hade sin boklåda vid Stora Nygatan. Den senare var faktor, som det hette, i Weidemanska lådan vid samma gata.
— Petter Momma skall nu också börja gjuta stilar — meddelade Volgenau och tog en duktig klunk ur remmaren.
Ute på torget sorlade folket.
— Det säges ock, att han införskrifvit holländska tryckprofver och att han ämnar anlägga ett pappersbruk, som skall förse hans tryckeri med allt papper det behöfver.
— Jo, jo, Werners gamla tryckeri behöfver ny uppsättning af allting — inföll Russwurm — Det gagnade ingalunda hans egen rörelse, att han lät göra sig till direktör öfver alla tryckerier i hela riket.
— Men — tillade han spefullt — skall Momma lägga pappersbruket på Norrbro?
— Nej, vid Harg i Nyköpingstrakten — upplyste Volgenau — Petter Mommas födelseort. Om allt det där underrättade Momma mig på Guilletmots kaffehus, men jag hade svårt att fatta allt han talade om, ty där väsnades förskräckligt. Vid ett bord sutto ett par herrar och disputerade om de Dippelska villfarelserna och om det buller som bröderna Ericsson, de nya svärmarne, kommit åstad mot stadens venerandum consistorium. Detta har nu försökt, om Ericssönerna icke kunde förmås att afsvärja sina irrmeningar. I det ändamålet har consistorium uppdragit åt komminister Hermonius i Stora kyrkan och consistorienotarien Eckman att omvända dem och deras anhang. Men den omvändelsen lär näppeligen så snart gå för sig som consistorium menar. Så mycket kunde man höra af den häftiga dispyten hos Guillemot, där hvar och en af de båda herrarne fick sina medhållare, som skreko ofantligt och orerade med vreda åthäfvor.
— Det är hiskligt, att Guds ord kan på slikt sätt disputeras på ett kaffehus och Guds ords tjänare göras till föremål för kaffehusgästers syndiga utfall.
— Visserligen — medgaf Volgenau — så mycket mera som man där hörde träta om ganska världsliga föremål strax bredvid. Där grälade med mycken véhémence löjtnanterna Wannock och Brandkula, som bägge äro i tjänst vid kongl. artilleriet och båda frekventera Guilletmots kaffehus samt ha godt öga till Maja Lisa, som är uppasserska där. Den ene löjtnanten säger sig vilja uppsätta ett eget kaffehus i kyrkobrinken åt Maja Lisa, men detta har i så hög grad irriterat den andre, att han vid alla tillfällen söker gräl med sin kamrat, och vanligtvis få äfven de sina medhållare. I dag hade olyckligtvis konglige kapellmusikanten Zellbell, som är organist i Stora kyrkan, tagit parti för löjtnant Wannock, hvarför löjtnant Brandkula vardt så högeligen förgrymmad, att han drog blankt, och nog hade den arme kapellmusikanten fått sätta lifvet till, om han icke skyndsamligen sig såverat genom att springa ut på gatan. Då kom hela kaffehuset i uppror. Maja Lisa grät och skrek. Guilletmot svor och skrek och alla gästerna instämde. Det var något högst desagreabelt, och jag sprang ut och kände mig inte lugn förr än jag hunnit inom Storkällarens väggar. . . . Men hvad är det nu här ute på torget?
Det var ett hiskligt oväsen på Stortorget.
Alla gästerna reste sig från sina platser och skyndade till fönstren, genom hvilkas små och dunkla rutor man endast ganska otydligt kunde se hvad som i skymningen försiggick på platsen. Mellan rådstugan och skampålen hade samlats mycket folk. Så mycket såg man. Det folket skränade starkt. Så mycket hörde man. Dessutom tyckte man sig märka, att folkmassan vaggade fram och tillbaka, än drog sig åt Kåkbrinken, än till mynningen af Köpmangatan, och att väldiga slag utdelades, följda af ännu starkare skrik ock klagorop.
— Där är Brandkula! — ropade Volgenau vid ett af Storkällarens fönster. — Jag känner igen honom på hans höga gestalt. Så grym han ser ut! Gud nåde den som i afton råkar ut för honom. Så han dänger omkring sig!
— Nej, se den där lilla tjocka, hur han svänger påken! Jag tror, Gud hjälpe mig, att det är tukthusskrifvaren Sahlström på barnhuset. Hur har han kommit midt i det där handgemänget?
— Det är bara pöbel, tycker jag. Mest lärpojkar och dragare, en och annan gesäll kanske, bara några få borgare.
— Säg inte det! Där ser jag mäster Reimers, guldslagaren på Smedgatan, och mäster Werneck, korgmakaren, med mäster Forsberg, pumpmakaren, och stålsliparen mäster Björck. . . . Åh ja, där finnas många borgare, som kommit med i tumultet. Så går det till . . .
— Jo, jo, där är nog också de som fiska i grumligt vatten. Jag har sett några som äro Dippels anhängare och bröderna Ericssons hejdukar. Efter hvad Volgenau sagt oss, skulle det vara uppasserskan Maja Lisa, som varit den syndiga orsaken till detta tumult, men det ligger allt något bakom. Hör hur de skräna komminister Hermonius’ namn och hota notarien Eckman. Där ha vi det!
— Nu rusa de hit! Hindra dem, mäster Standart! . . . För Guds skull hindra dem! Vi bli ihjälslagna allesammans.
Källarmästaren befallde Hans och de andra kyparne att i största hast stänga dörren åt torget.
— Fort på med bommen! — skrek mäster Standart.
Det gick fort att bomma igen, men många af tumultuanterne hade redan förut inträngt i källarsalen, där de fortsatte slagsmålet.
Gästerna kommo i hast på benen. Somliga kröpo in i vrårna och förskansade sig bakom borden. Andra sökte skydd bakom disken, hvilken dock snart angreps och vräktes öfver ände. Några gingo modigt in midt bland de stridande och sökte stilla oväsendet, men de fingo till större delen hugg af båda partierna och blefvo kanske hårdast medfarna. Bland dessa befann sig bokhandlaren Lang och bokhandelsfaktorn Lochner, hvilka icke tvekat att kasta sig in bland slagskämparne för att söka mäkla fred, men nu, illa tilltygade och blödande ur flera sår, sjönko ned vid det bord, bakom hvilket Volgenau och Russwurm öfverlade, huru de skulle kunna slippa ut och komma helskinnade hem.
Tumultet fortfor med samma styrka. Men midt under tumultet hördes en gäll stämma som skar igenom hela oväsendet. Den tillhörde en man som klifvit upp på den omkullslagna disken och började predika.
Under häftiga åtbörder for han ut mot den lutherska statskyrkan, fördömde dennas förstelnade ortodoxi och urartade predikoämbete, själfviskhet och inskränkta begrepp.
— Slå ned honom! — skreks från ett håll i salen, under det de handgripliga fientligheterna plötsligt afstannat.
— Nej, hör på hvad han säger! — ropades från annat håll.
Predikanten trampade häftigt och liksom i heligt vredesmod uti den hög af krossade glas, flaskor och tillbucklade tennmått som spridts på den kullslagna disken. Det krasade och sprakade omkring honom, under det han dundrade mot den Antikrist, som kallade sig den ortodoxa kyrkan, förnämligast mot Nils Barchius, öfverhofpredikanten och kyrkoherden i Storkyrkan, hvilken genom sitt häftiga uppträdande mot religionssvärmaren Dippel gjort sig i hög grad förhatlig hos dennes anhängare.
— Antikrist är ni själf! — skrek någon och rusade med höjd påk mot predikanten.
— Vräk honom ut! . . . Slå ihjäl den ormen! Hör hur han smädar vårt prästerskap . . . och det midt på Storkällaren!
— Hållen eder syndiga mun, I Belials afkomma — hördes från predikantens parti. — Herren skall förgöra eder nu och i all evighet, utrota från jorden edert syndiga släkte och kasta er i den eld som aldrig slocknar.
Och så började slagsmålet med förnyad häftighet. På torget utanför Storkällaren hade det aldrig hvilat.
— Sök att komma ut bakvägen — sade mäster Standart till kyparen Hans —, spring genast till stadskapten och bed honom skicka hit manskap.
— Stadskapten bor vid Packartorget — invände Hans, som skälfde i alla leder.
— Nå, så spring till fänrik Halling. Han bor i Yxsmedsgränd. Du kan väl se, att stadsvakten här i rådhuset inte räcker till. Den vågar sig ju inte ut ur sitt corps-de-garde. Den måste ha förstärkning, och den som förslår, vore det också alla hundratrettiotre man med spel och profosser. . . . Nu slå de ganska visst ihjäl hvarandra, de där dårhushjonen. Hör du Hans, det är nog bäst att du springer till stadsmajoren själf, öfverste Snoilsky. Han bor närmast vid Skärgårdsgatan . . . i Brennerska huset, hör du! Bed öfversten . . .
— Snoilsky är död redan för ett par år sedan — upplyste någon — men sök upp den nye stadsmajoren, öfverste von Tholin, som bor i Köpmanshvalfvet.
Volgenau och Russwurm lyckades smyga sig ut på samma gång som kyparen, och i samma ögonblick som dörren åt Stortorget började gifva vika för de yxhugg som länge nog riktats mot den. Det var i synnerhet en smed från Skomakaregatan, vid namn Daniel Ham, som arbetade i sitt anletes svett på att hugga sönder ekdörren.
— Dippel är där inne! — skrek smeden.
— Prat — försäkrade glasmästaren Telschau, som höll på med att krossa de små fönsterrutorna. — Dippel är inte kvar i sta’n. Men jag slår vad om att det är Tranbom, den falske profeten, som predikar därinne.
Då kyparen och de två bokhandlarne lyckats smyga sig ut bakvägen och Hans var färdig att springa till stadsmajoren, hejdades han af Volgenau, som i största hast förklarade, att det vore mera passande, om två borgare, som han själf och yrkesbrodern Russwurm, uppvaktade öfversten och sökte beveka honom att i egen person infinna sig med vakten. Det hade Hans ingenting emot.
— Du Hans kan springa till fänriken i Yxsmedsgränd och be honom att också infinna sig. Det kan inte skada. Till kapten Hulling är vägen för lång. Se så, rappa dig nu.
Befälhafvaren för stadsvakten tog med värdighet emot de två bekante bokhandlarne, hörde med uppmärksamhet på deras brådskande andragande och skickade genast ut att samla hela manskapet.
Volgenau och Russwurm aktade sig nog att återvända till slagfältet. De togo närmaste vägen till den först nämndes bostad vid Skomakaregatan, och Russwurm, som ännu icke vågade begifva sig till sin bostad vid Smedgatan, emedan det nog på en sådan dag kunde vara oroligt där i ansende till de många kaffehusen i grannskapet, antog Volgenaus inbjudning att för en stund gästa dennes hem och där smaka på en ny sändning Rostockeröl, som Volgenau erhållit.
De två bokhandlarne voro glada att så lyckligt ha undsluppit det förskräckliga slagsmålet, hvars buller förnams ännu på afstånd.
— Men hvart togo de två löjtnanterna vägen? — frågade Russwurm, som påminde sig hvad Volgenau berättat om artilleriofficerarne på Guilletmots kaffehus.
— Åh, de äro väl midt i tumultet — svarade den andre bokhandlaren — så vida de inte arm i arm återvändt till Maja Lisa. Sådant har man sett förr. Tumultet på torget gällde nog ej så mycket löjtnanternas täflan om den vackra uppasserskan, som ej mera den strid John Conrad Dippel införde i vårt samhälle och som fortsatts af bröderna Ericsson. Ingalunda skulle det förvåna mig, om magister Tollstadius, kyrkoherden på Skeppsholmen, hade sitt finger med, visst inte i själfva gatutumultet, men i hvad som anbelangar uppeggandet af Dippels anhängare.
— Jo, jo — medgaf Volgenaus gäst — Tollstadius har ju varit föremål för fiskalisk aktion, och det både inför konsistorium och kämnersrätten, för att inte tala om den särskilda kommission som var tillsatt. Han är känd pietist och Dippelian.
— Så är han, och likväl lär han vara en sannt gudfruktig herde, som intet ondt vill åstadkomma. Vi kunde nog behöfva en ny upplaga af hans predikningar. Jag tror det kunde vara ett vinstgifvande företag. Om den saken skall jag tala med Petter Momma.
— Hm, hm! — lät det från Russwurm, hvilken fortfarande visade sin obenägenhet för den nye, kraftigt uppträdande boktryckaren, men som dock visst icke ville neka att i sin låda mottaga och sälja hvad denne kunde upplägga.
Han talade likväl ej gärna om den nye innehafvaren af Werners tryckeri, hvarför han återförde samtalet till dagens tilldragelse och uttryckte sin förvåning öfver att så mycket folk i hast kunnat samlas.
— Alla kunde de ändå inte ha varit samlade på Guilletmots kaffehus — sade han.
— Visserligen inte — genmälde Volgenau — men jag såg tillräckligt många misstänkta figurer på Riddarhustorget, som nu är vårt egentliga skvallertorg. Och då löjtnanterna med hvar sina anhängare rusade ut från kaffehuset, vardt det i hast lifligt i Kyrkbrinken. Dagdrifvarne på Riddarhustorget strömmade till jämte några som kommo från en konventikel i Gråmunkegränd, som, efter hvad jag förut hört, skulle, ehuru af magistraten förbjuden, hållas där på eftermiddagen. Då var det färdigt. Konventikelfolket, som väl var Dippelianskt, tyckte tillfället vara gynnsamt att låta höra af sig offentligt, och de som höllo med vår egen kyrka retades att trumfa på de andra . . .
— Men — afbröt Volgenau plötsligt sitt eget anförande — hur tror bror, att Lang och Lochner ha det?
— Ja ha, det är sannt — yttrade Russwurm — kanske vi kunde få höra något om dem, i fall vi försiktigt tittade ut på torget.
Samvetet slog de två som satt sig själfva i säkerhet, under det kamraterna kanske lågo hjälplösa i tumultet uti källarsalen. De togo därför ännu en styrkedryck af Rostockerölet och begåfvo sig därpå framåt Skomakaregatan.
Buller hördes visserligen ännu från Stortorget, men det lät betydligt dämpadt, och då de två bokhandlarne hunnit fram till Skomakaregatans slut, funno de nog ännu mycket folk på torget, men det förhöll sig tämligen lugnt. Stadsvakten hade besatt hela platsen och undertryckte hvarje obefogad rörelse. Nils Hulling, »stadens regements-capitain», gick fram och tillbaka med barsk uppsyn, och när han talade till någon, vågade man icke svara med annat än höfviska ord. Han hade själfmant skyndat till Stortorget, då han händelsevis fått höra, att något ovanligt där vore å färde. Samtidigt hade ej blott löjtnant Sahlström, utan äfven fänrik Halling i största hast infunnit sig, och manskapet ilade dit från alla håll, då trumman låtit höra sig på stadsmajorens brådskande befallning. Själf visade sig denne i spetsen för hela styrkan.
Slagskämparne tycktes i början icke fästa något afseende vid stadsvaktens uppmarscherande, men då öfverste von Tholin gaf order att efter tre trumhvirflar gå anfallsvis till väga, och så den ene efter den andre af tumultanterna greps och forslades in i rådstuhäktet, började de återstående att sansa sig, kastade påkar och andra tillhyggen samt sökte aflägsna sig.
Smeden Ham fällde sin yxa, och mäster Standart drog själf bommen från den inre sidan af dörren, kastade upp denna och lät en del af vakten intränga i källarsalen, där predikanten i största hast hoppade ned från disken och försvann bland mängden.
Några försökte visserligen göra motstånd mot ordningsmakten, men öfvermannades snart och förpassades helt hastigt in i häktet. Det dröjde ej länge förr än lugnet var helt och hållet återstäldt, och då de två bokhandlarne tittade fram om hörnet, funno de, att man utan fara kunde våga sig ut på platsen samt till och med in på Storkällaren, där mäster Standart nu stod och grämde sig öfver den förödelse som åstadkommits.
De sårade hade tagits om hand af ett par fältskärer. Lang och Lochner förbundos af själfve stadskirurgus Salomon Schützer, under det lifgardets regementskirurg Benjamin Hunther med biträde af ett par fältskärsgesäller skötte om de öfriga.
Sedan de blifvit förbundna, ledsagades Lang och Lochner af Volgenau och Russwurn till sina hem, och det tålde ganska länge innan de åter kunde infinna sig på Storkällaren. Det stora slagsmålet glömde de aldrig och talade därom många år därefter. Mäster Standart underlät ej heller att tala därom, ty det hade gjort hans källare ryktbar. Visserligen hade han förlorat åtskilligt på hvad som förstördes under tumultet, men detta tog han sedan mångfaldigt igen genom gästernas ökade antal.
Undersökning om slagsmålet hölls både länge och väl, men ledde endast till att några få deltagare bötfälldes eller ådömdes någon tids fängelse. En bland dem som hårdast straffades var smeden Daniel Ham, och glasmästar Telschau slapp ej heller så lätt undan. Men Dippels anhängare, som voro de egentliga tillställarne af oväsendet, gingo i allmänhet onäpsta, ehuru de alltid betraktades med oblida ögon af statskyrkan. Några af dem förenade sig med bröderna Ericssons lärjungar, hvilka några år därefter slogo sig ned på Skevik å Värmdön och bildade den sekt som gjorde sig bekant under namnet »Skevikare».
Maja Lisa fick verkligen sitt eget kaffehus, men om löjtnant Wannock eller löjtnant Brandkula hade sin andel däruti är icke bekant. Kaffehusens antal i Storkyrkobrinken var emellertid i lång tid ganska stort, men de undanträngdes sedan af boklådorna, hvilka därefter rätt länge hade sitt hufvudkvarter i den brinken.