Hoppa till innehållet

Fjärran från vimlets yra/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Fjärran från vimlets yra
av Thomas Hardy
Översättare: Nino Runeberg

Första kapitlet
Andra kapitlet  →


[ 5 ]

FÖRSTA KAPITLET

Beskrivning över farmare Oak — En tillfällighet

När farmare Oak log, avlägsnade sig hans mungipor från varandra tills deras avstånd från hans öron blev en ren obetydlighet, hans ögon krympte ihop till springor blott, och rynkor spridde sig från dem i alla riktningar över hans ansikte såsom strålarna på en flyktig skiss av en soluppgång.

Hans dopnamn var Gabriel. På söckendagarna var han en ung man med sunt omdöme, viga rörelser, snygga kläder och god karaktär i allmänhet. På söndagarna var han en man med oklara föreställningar, en viss fallenhet för uppskov, och besvärad av sina bästa kläder och sitt paraply, — en man, som kände på sig att hans andes laodiceiska ljumhet på det hela taget stod halvvägs mellan nattvardsgästerna i sockenkyrkan och socknens fyllbultar på krogen; — det vill säga, han gick ordentligt i kyrkan, men gäspade i mjugg då församlingen nådde fram till trosbekännelsen, samt undrade vad han skulle få till middagen då han inbillade sig att han hörde på predikan. Med andra ord, om vi vilja skildra hans [ 6 ]karaktär sådan den avspeglade sig i den offentliga meningen, så var han i sina vänners och kritikers ögon en ganska otrevlig karl så ofta de själva voro ur humör; voro de däremot vid gott lynne, så var han en rätt trevlig karl; och voro de vid intet särskilt lynne alls, så ansågs han å karaktärens vägnar för ett slags blandning av svart och vitt.

Eftersom han visade sig sex gånger flera dagar i söcken än i helg, var farmare Oaks uppenbarelse i hans gamla kläder den bäst bekanta — den bild hans omgivning gjorde sig av honom var alltid klädd på det viset. Han bar en lågkullig filthatt, som hade vidgat sig nedtill genom att ofta tryckas ned över öronen för säkerhets skull, då det var blåsväder, och en rock efter Dr Johnsons snitt; hans lägre extremiteter inrymdes i vanliga läderdamasker och väldiga stövlar, vilka gåvo fötterna ett rymligt kvarter, och voro så konstruerade, att deras bärare kunde stå mitt i en älv en hel dags tid utan att känna av det; ty deras upphovsman var en samvetsgrann karl, som alltid sökte uppväga sina skapelsers brist på skönhet genom storslagna dimensioner och gediget arbete.

Herr Oak medförde alltid i egenskap av fickur en tingest som kunde betecknas som ett litet bordsur; det vill säga, det hade formen av ett fickur och avsåg även att vara ett sådant; men till storleken var det ett litet bordsur. Denna tidmätare, som var flera år äldre än herr Oaks farfar, [ 7 ]hade den egendomligheten att antingen gå för fort eller alls inte gå. Den mindre av dess två visare släppte dessutom ofta taget i sin tapp och föll lodrätt neråt, så att ehuru klockan utvisade minuterna rätt noggrant, kunde man aldrig vara riktigt förvissad om till vilken timme de hörde. Oak botade sin klockas lust att stanna genom att rätt kraftigt ruska och knacka om den; dess övriga två egendomligheter motverkade han genom att flitigt iakttaga sol och stjärnor, samt genom att trycka sitt ansikte tätt intill sina grannars fönsterrutor, ända tills han kunde urskilja den tid, som angavs av de gröna urtavlorna å deras klockor. Det torde böra nämnas att då Oaks urficka var pinsamt svåråtkomlig på grund av dess höga läge i hans byxgjord (vilken i sin tur var ganska högt belägen under hans väst), måste klockan naturligtvis dragas ut under det kroppen våldsamt böjdes åt ena sidan, samt under det munnen och ansiktet drogos ihop till en enda skälvande rödlett massa genom den ansträngning som erfordrades, varefter klockan befordrades till ytan med tillhjälp av sin kedja, liksom ett ämbar med en kätting halas upp ur en brunn.

Men en tänkande iakttagare, som hade sett Gabriel Oak vandra över ett av sina åkerfält en viss decembermorgon — solig och med synnerligen milt väder — hade törhända kunnat betrakta honom under en annan synvinkel än denna. I hans anlete kunde man märka att flera av ungdomens skiftningar och drag hade fördröjt sig [ 8 ]ända in i hans mannaålder; i dess avlägsnaste skrymslen hade till och med några av pojkens särdrag glömt sig kvar. Hans högresta längd och hans bröstvidd hade kunnat vara tillräckliga att göra hans anblick imponerande, om de blott hade förts till torgs med tillräcklig överläggning. Men somliga män ha ett sätt, på samma gång lantligt och hövligt, för vilket deras själ har större ansvar än deras muskler och senor, och vilket medför ett förringande av deras dimensioner genom själva sättet att uppbära dem. Och på grund av en stilla anspråkslöshet, som kunde ha lämpat sig för en vestal, och som städse tycktes tillviska honom att han inte hade rätt att upptaga för mycket utrymme i denna världen, vandrade Oak sin stilla stig utan tilltagsenhet och med en lindrig böjning framåt, vilket inte alls innebär någon kutryggighet. Detta kan betecknas som ett fel hos en person vars värde är mera beroende av hans utseende än av hans uppförande; men sådant var inte fallet med Oak.

Han hade just nått den ålder i livet, då beteckningen »ung» inte längre nödvändigt sättes framför ordet »man» var gång en person omtalas. Han var i den bästa perioden av en mans uppväxttid, ty hans förnuft och hans känsla voro tydligt avgränsade mot varandra; han hade hunnit förbi den tidpunkt då ungdomens inflytande sammanblandar dem oskiljaktigt i samma impuls, och hade ännu ej nått den ålder då de återförenas genom fördomarnas makt på grund av [ 9 ]inflytandet av ens hustru och barn. Med ett ord, han var tjuguåtta år gammal och ogift.

Det fält där han befann sig denna morgon sluttade brant upp mot en kulle, som hette Norcombe Hill. Över en utlöpare av denna kulle gick stora landsvägen från Norcombe till Casterbridge, nedsänkt i en djup inskärning i marken. I det han händelsevis tittade över häcken, såg Oak en prydlig gulmålad fjäderkärra förspänd med två hästar komma ned för sluttningen framför honom; vid dess sida gick en forman bärande sin piska i lodrät ställning. Kärran var lastad med husgeråd och prydnadsväxter i krukor, och allra högst uppe satt ett ungt och vackert fruntimmer. Gabriel hade inte skärskådat denna anblick i mera än en halv minut, då fordonet gjorde halt mitt för hans ögon.

»Det bakre brädet har fallit från kärran, fröken,» sade formannen.

»Då hörde jag det falla nyss, sade flickan med en blid, ehuru inte alltför lågmäld röst. »Jag hörde ett buller medan vi körde uppför backen, och undrade just vad det var.»

»Jag måste gå efter det.»

»Gör det,» svarade hon.

De kloka hästarna stodo alldeles stilla, och formannens steg ljödo allt mindre och mindre tydligt allt efter som avståndet ökades.

Flickan uppe på lasset satt orörlig, omgiven av bord och stolar, som sträckte benen i vädret, i det de lutade sig mot en ekbänk och framtill [ 10 ]kransades av krukor med geranier, myrten och kaktusplantor jämte en kanariefågel i bur — alla tydligen härstammande från ett nyss övergivet hem. Där var även en katt i en videkorg, under vars halvöppna lock den tittade fram med halvslutna ögon och med blickar fulla av tillgivenhet betraktade småfåglarna i omnejden.

Den vackra flickan väntade en tid sysslolös i samma ställning, och det enda ljud som hördes i tystnaden var kanariefågelns hoppande upp och ned på pinnarna i dess bur. Sedan tittade hon uppmärksamt ner. Det gällde varken fågeln eller katten; det gällde ett avlångt paket inlagt i papper, som låg mellan dem båda. Hon vände på huvudet för att se efter om formannen kom. Han var inte ännu inom synhåll; då smögo sig hennes ögon tillbaka till paketet och hennes tankar tycktes syssla med dess innehåll. Slutligen drog hon det till sig och lade det i sin famn samt öppnade dess pappershölje; då visade sig en liten spegel, i vilken hon nu började uppmärksamt skärskåda sitt utseende. Hennes läppar öppnades, hon log.

Det var en vacker morgonstund, och solen sken på hennes röda tröja så att den lyste som högrött scharlakan, och spred en mild glans över hennes ljusa anlete och hennes svarta hår. Myrten, geranien och kaktusplantorna som omgåvo henne voro friska och gröna, och mitt i denna lövlöshetens tid förlänade de hela denna sammanställning — hästar, fordon, möbler och flicka — [ 11 ]ett slags säregen vårlig tjusning. Vad som drev henne att hängiva sig åt denna sysselsättning, med sparvarna, trastarna och den osedda farmaren som vittnen, det kan ingen så noga veta, — heller inte kan någon säga om hennes leende till en början var konstlat, för att förvissa sig om att hon kunde konsten; — i varje fall slutade det med ett otvivelaktigt verkligt leende. Hon rodnade då hon såg det, och då hon såg bilden rodna, rodnade hon ännu mera.

Förflyttningen från den vanliga omgivningen och från det nödvändiga tillfället för en sådan handling — från påklädningen i en sängkammare till en flyttningsmorgon ute på landsvägen — förlänade denna handling av sysslolöshet ett nyhetens behag, som den förvisso inte i sig själv ägde. Tavlan hade sin tjusning. Kvinnans hävdvunna svaghet hade framträtt i solens klara dager, som hade förlänat den en sällsam tjuskraft. En försmädlig tanke stal sig över Gabriel Oak, där han betraktade scenen, hur gärna han än hade varit ädelmodig. Det fanns absolut intet skäl för henne att titta i spegeln. Hon jämkade inte på sin hatt, hon slätade inte sitt hår, hon strök inte en grop ur kinden; hon gjorde inte ens en åtbörd som skulle röjt att hon hade haft någon sådan avsikt då hon framtog spegeln. Hon iakttog helt enkelt sig själv såsom en vacker Naturens skapelse av kvinnokönet, hennes tankar tycktes sväva bort mot avlägsna ehuru sannolika dramatiska tillfällen i vilka man[ 12 ]liga deltagare skulle uppträda som medspelande — mot utsikter till kommande segrar — hennes leenden voro av en art som röjde funderingar om förlorade och vunna hjärtan. Detta var dock blott en gissning, och alla hennes åtbörder voro så tydligt framkallade av hennes sysslolöshet, att det tycktes förhastat att alls anse dem avsiktliga.

Nu hördes formannens steg åter nalkas. Hon lade glaset tillbaka i sitt pappersomslag och lade alltsammans tillbaka på sitt ställe.

Då vagnen hade kört förbi, drog Gabriel sig tillbaka från sin observationspunkt, trädde fram på landsvägen och följde efter fordonet ända till vägbommen nedanför backen, där föremålet för hans betraktelse nu gjorde halt för att betala bompengar. Han hade ännu kvar omkring tjugu steg dit, då han hörde en dispyt. Det gällde en summa av två pence, om vilken de båda å vagnen och bomvaktaren hade råkat i oenighet.

»Fruns systerdotter sitter på lasset, och hon säger att jag har bjudit er tillräckligt, och hon vill inte ge er mera — Ni gamla snålvarg där.» Dessa voro formannens ord.

»Det var skönt det; då får fruns systerdotter inte fara igenom här,» svarade bomvaktaren och stängde bommen.

Oak såg från den ena på den andra av de tvistande och försjönk i drömmar. Föreställningen om två pence föreföll honom anmärkningsvärt betydelselös. Tre pence, det skulle ändå ha varit [ 13 ]pengar att bråka om — det skulle ha varit en märkbar minskning av en dagspenning, och då kunde man ju ställa till krångel om den saken; men två pence — »Här,» sade han, steg fram och räckte två pence åt bomvaktaren; »låt det unga fruntimret fara förbi nu». Nu tittade han upp på henne; hon hörde hans ord och tittade ner.

Gabriels anlete höll sig så noggrant till en skönhetsgrad mittemellan apostelen Johannes‘ och Judas Iskariots, sådana de voro framställda på ett målat fönster i hans församlings kyrka, att intet enda drag däri kunde utpekas såsom synnerligen säreget eller anmärkningsvärt. Det tycktes den mörkhåriga flickan i den röda tröjan också inse; ty hon kastade en likgiltig blick på honom och tillsade sedan sin forman att köra på. Törhända hade hennes ögon uttryckt en tillstymmelse till tacksamhet mot Gabriel, i varje fall yttrade hon ingen sådan; och det troligaste är att hon inte heller hyste någon; ty genom att skaffa henne fri passage hade han berövat henne ett ämne för rätthaveri, och det veta vi ju alla vad kvinnor tycka om slikt.

Bomvaktaren tittade efter kärran, då den for vidare. »Det var mig en nätt flicka,» sade han till Oak.

»Nog har hon sina svagheter, sade Gabriel.

»Jojo, husbond.»

»Och den värsta är — den vanliga.»

»Att hon är högfärdig mot folk? — jojo.»

»Nehej då.»

[ 14 ]»Nå vilken?»

Gabriel, kanske en smula förtretad över den täcka resenärens likgiltighet, såg tillbaka till det ställe där han bakom häcken hade varit vittne till hennes sysselsättning för en stund sedan, och yttrade: »Hon är fåfäng.»