Fjärran från vimlets yra/Kapitel 38

←  Trettiosjunde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Trettioåttonde kapitlet

Trettionionde kapitlet  →

TRETTIOÅTTONDE KAPITLET

Regn — Den ena enslingen möter den andra

Nu var klockan fem, och daggryningen syntes lova att infinna sig i färger av säck och aska.

Luften ändrade temperatur och upprördes allt kraftigare. Kalla ilar drogo sina osynliga virvlar runtom Oaks ansikte. Vinden kantrade om ännu ett streck eller par och blåste starkare. Inom tio minuter tycktes varenda en av himmelens vindar vara ute på vidsträckta strövtåg. En del av vetestackarnas täckning virvlades nu fantastiskt i höjden och måste läggas om samt nedtyngas med några störar som funnos till hands. Då detta var gjort trälade Oak vidare med havren. En diger regndroppe slog honom i ansiktet, vinden ven i alla knutar, träden gungade ända ned till roten och deras kvistar drabbade samman med varandra. Genom att driva in sparrar överallt enligt olika system täckte han tum för tum alltmera av denna hjärteängslande skatt av sjuhundra punds värde. Regnet infann sig på allvar, och snart kände Oak vattnet sila sig längs kalla och klibbiga vägar nedför hans rygg. Till slut kände han sig nära nog förvandlad till en jämnt genomblött massa, och färgerna i hans kläder dröpo nedåt och befunno sig i en pöl vid stegens fot. Regnet slog snett ned genom den domnande atmosfären i flytande snärtar, oavbrutna i deras kontinuerlighet från deras början däruppe i molnen till deras ände som träffade honom.

Oak påminde sig plötsligt att han åtta månader tidigare hade kämpat lika förtvivlat emot elden som han nu kämpade emot vattnet — av fåvitsk kärlek till samma kvinna. Vad henne beträffar — — Men Oak var ädelmodig och trofast och bjöd sådana reflexioner farväl.

Klockan var omkring sju denna mörka blygrå morgon då Gabriel klev ner från sista stacken och tacksamt utropade: »Nu är det gjort!» Han var genomblött, trött och bedrövad, men ändå inte lika bedrövad som genomblött och trött, ty han uppmuntrades av tanken att ha vunnit seger för en god sak.

Svaga ljud hördes från rian, och han tittade ditåt. Gestalter skredo ensamma eller parvis ut genom dörrarna — alla stapplande och skamsna, alla utom den främsta, som bar en röd rock och som gick sin bana fram visslande och med händerna i fickorna. De andra lomade efter med skuldmedveten uppsyn: hela processionen påminde om Flaxmans grupp av Penelopes friares skuggor vacklande ned mot Hades under Mercurii ledning. De knotiga skepnaderna tågade in i byn; Troy, deras ledare, inträdde i gårdens karaktärsbyggnad. Ingen enda av dem hade vänt blicken åt stackarna eller tyckts ägna dessas tillstånd så mycket som en tanke.

Snart gick även Oak hemåt, men längs en annan väg än deras. Framför sig såg han mot den våta glatta ytan av stigen en person som vandrade framåt ännu långsammare än han själv och bärande ett paraply. Mannen vände sig om och spratt synbart till; det var Boldwood.

»Hur står det till i dag, herr Boldwood?» sade Oak.

»Ja, det är fuktigt väder. — Åh, jag mår bra, mycket bra, tack skall ni ha; alldeles bra.»

»Det var roligt att höra, herr Boldwood.»

Boldwood tycktes småningom vakna till medvetande om det närvarande. »Ni förefaller trött och skral, Oak,» sade han slutligen med en ostadig blick på honom.

»Jag är trött. Ni ser mycket förändrad ut, herr Boldwood.»

»Jag? Inte det minsta; jag mår alldeles bra. Hur faller ni på den idén?»

Jag tyckte ni inte såg riktigt lika rask ut som vanligt, det var hela saken.»

»Då tog ni nog alldeles miste,» sade Boldwood kort. »Mig felas ingenting. Min kroppsbyggnad är av järn.»

»Jag har fått arbeta hårt för att få våra stackar täckta, och hann nätt och jämt med det. Aldrig haft ett sådant bråk i hela mitt liv… Era är naturligtvis i ordning, herr Boldwood.»

»Javisst.» Boldwood tillade, efter en stunds tystnad: »Vad var det ni frågade, Oak?»

»Era stackar är naturligtvis alla täckta långt för detta.»

»Nej.»

»Åtminstone de stora, de på stenstöttorna?»

»Nej.»

»Nå de där under häcken?»

»Nej. Jag glömde att säga till om det åt täckaren.»

»Nå men den lilla då, vid gärdet?»

»Inte heller den lilla vid gärdet. Jag glömde bort stackarna i år.»

»Då kommer inte en tiondedel av ert korn till mätning, herr Boldwood.»

»Kanske inte.»

»Glömde bort stackarna, upprepade Gabriel långsamt för sig själv. Det är svårt att skildra den djupt tragiska verkan som detta tillkännagivande utövade på Oak i detta ögonblick. Hela natten hade han haft en känsla av att den försummelse han strävade att gottgöra var abnorm och ensamstående — exempellös inom hela grevskapet. Och just i samma stund och i samma socken hade en lika stor förlust ägt rum, utan att beaktas eller beklagas. Några månader tidigare var föreställningen att Boldwood kunde glömma sitt lantbruk lika otänkbar som den att en sjöman kunde glömma att han var ombord. Oak tänkte just att vad han än hade lidit till följd av Bathsebas giftermål, så var här ändå en som hade lidit mera — då Boldwood utbrast med en förändrad stämma — stämman hos den som längtar att få förtro sig åt någon och utgjuta sina känslor:

»Oak, ni vet lika väl som jag att det har gått på tok för mig nyss. Jag kan lika gärna medge det. Jag ämnade ordna om mitt liv; men på något sätt har det misslyckats.»

»Jag trodde att min matmor skulle gifta sig med er,» sade Gabriel, utan att tillfullo hava pejlat djupet av Boldwoods kärlek eller förstå att han borde tiga för hans skull, men besluten att inte undandraga sig ödets tuktan genom att tiga för sin egen. »Men så händer det ibland, och aldrig går det som man tror,» tillade han, med lugnet hos en man som lyckan snarare har härdat än kuvat.

»Jag är väl en visa i hela socknen nu,» sade Boldwood, som om detta ämne oemotståndligt trängt sig fram på hans tunga, och med en förtvivlans munterhet ämnad att uttrycka liknöjdhet.

»Nej ingalunda — det tror jag inte.»

» — Men den verkliga sanningen om hela saken är att inte någon förlovning blev uppslagen av — henne. Jag har aldrig varit förlovad med fröken Everdene. Folk påstår det, men det är inte sant: hon gav mig aldrig något löfte!» Boldwood stannade nu och vände sitt upprörda anlete mot Oak. »Åh, Gabriel» fortsatte han, »jag är svag, och tokig, och jag vet inte allt vad, och jag kan inte kasta av mig min eländiga sorg! … Jag hade ännu kvar någon tro på Gud ända tills jag förlorade den kvinnan. Ja, han lät en kurbits växa upp för att överskygga mig, och liksom profeten tackade jag honom och var glad. Men nästa dag sände han en mask som frätte upp kurbitsen och bragte den att vissna; och nu tycker jag det är bättre att dö än att leva.»

En tystnad följde. Boldwood höjde sig över det kortvariga begär att bikta sig, åt vilket han hade hängivit sig, och fortsatte vägen framåt, återtagande sin vanliga förbehållsamhet.

»Nej, Gabriel,» återtog han, med en vårdslöshet så munter som grinet i en dödsskalles ansikte, »annat folk gjorde mer av den saken än vi nånsin gjorde. Jag känner nog verkligen en viss saknad ibland, men ingen kvinna har nånsin fått makt över mig för någon längre tid. Men god morgon nu; jag kan ju lita på att ni inte berättar för andra vad som har hänt mellan oss två.»