Fjärran från vimlets yra/Kapitel 50

←  Fyrtionionde kapitlet

Fjärran från vimlets yra av Thomas Hardy Översättare: Nino Runeberg Femtionde kapitlet

Femtioförsta kapitlet  →

FEMTIONDE KAPITLET

Fårmarknaden — Troy vidrör sin hustrus hand

Greenhill var Södra Wessex’ Nischni-Novgorod; och den bråkigaste, muntraste, bullersammaste dagen i hela almanackan var dagen för fårmarknaden. Denna årliga folkförsamling ägde rum på toppen av en kulle som bevarade i gott skick återstoderna av ett gammalt jordverk, bestående av en hög fästningsvall och förskansning av oval form, vilken omgav kullens topp, ehuru nedbruten här och där. Till vardera av de två huvudingångarna på motsatta sidor ledde en slingrande väg upp, och den jämna gröna plan av tjugu eller tretti tunnlands ytvidd som omslöts av vallen utgjorde marknadsplatsen. Några få varaktiga byggnader stodo här och där, men de flesta besökare använde enbart tältduk såsom skydd vid vila och måltider under sin vistelse här.

Fårherdar, som drogo dit från stora avstånd, begåvo sig 1 väg två eller tre dar, eller till och med en vecka före marknaden, oeh drevo sina hjordar några miles framåt varje dag — inte mera än tio eller tolv — samt rastade med dem om kvällarna på fält som de hyrde på förhand och där hjordarna fingo beta efter att hava fastat ända sedan morgonen. Herden för varje hjord tågade efter den, med ett bylte, innehållande hans packning för veckan, fastsnört över sina skuldror, och bärande i handen sin herdestav, vilken han begagnade som stöd under pilgrimsfärden. Flera får kunde bli trötta och halta, och stundom hände att ett av dem lammade på vägen. För sådana tillfällen sörjde man ofta, då vägen var lång, genom att låta en pony och en kärra åtfölja hjorden och upptaga dess svagare medlemmar för återstoden av färden.

Weatherbury Övergård och Nedergård lågo emellertid inte på så stort avstånd från backen, och sådana anordningar voro inte nödvändiga för dem. Men de stora förenade hjordarna från Bathsebas och farmare Boldwoods ägor bildade en värdefull och imponerande skara som krävde mycken omvårdnad, och därför åtföljdes de längs vägen, utom av Boldwoods herde och av Cain Ball, även av Gabriel själv, genom den gamla förfallna staden Kingsbere och upp till högslätten — och naturligtvis var gamle George, hunden, med bakom dem.

När höstsolen denna morgon kastade sina sneda strålar över Greenhill och upplyste den daggiga planen på dess topp, sågos töckniga dammoln sväva mellan de häckar som parvis genomkorsade den vidsträckta utsikten i alla riktningar. Dessa häckar konvergerade småningom emot kullens fot, och hjordarna blevo synliga var för sig, klivande uppför de slingrande vägar som ledde till toppen. Sålunda tågade de i långsam procession in genom den öppning dit vägarna ledde, skara efter skara, behornade och utan horn — blåa hjordar och röda hjordar, ljusbruna och mörkbruna hjordar, till och med gröna och laxfärgade hjordar, alltefter märkarens infall och gårdens sedvänja. Karlar hojtade, hundar skällde, allt med största livlighet, men de långväga vandrarne hade blivit tämligen likgiltiga för alla sådana fasor, ehuru de alltjämt ömkligt bräkte över det osedvanliga i de erfarenheter de upplevde, medan en högrest fårherde höjde sig här och där mitt ibland dem, såsom en väldig avgudabild bland sina krypande tillbedjare.

Huvudmassan av marknadens får utgjordes av Southdownare och av får av den gamla behornade Wessex-rasen; till den sistnämnda hörde större delen av Bathsebas och Boldwoods får. Dessa intågade omkring klockan nio; deras krusiga horn kurrade sig behagfullt på vardera sidan av deras kinder i fullkomligt geometriska spiraler, och ett litet vitt och ljusrött öra gömde sig under varje horn. Före och efter dem tågade andra varieteter, verkliga leoparder vad deras ylledräkts rika fyllighet beträffar, blott att de saknade fläckar. Där funnos också några av Oxfordshire-ras, vilkas ull började knollra sig såsom ett barns linlugg, ehuru de i detta avseende överträffades av de verkliga Leicesterfåren, som i sin tur ändå voro mindre lockiga än Cotswoldarne. Men den ojämförligt mest pittoreska var en liten hjord av Exmoor-får, vilka råkade förekomma där detta år. Deras brokiga ansikten och ben, deras mörka och tunga horn, deras långa ulltestar som hängde ner omkring deras svartmuskiga pannor, riktigt upplivade enformigheten av hjordarna på detta håll.

Alla dessa bräkande, flämtande och trötta tusenden hade inkommit och instängts i fållorna förrän det var långt lidet på morgonen, och den hund som hörde till varje hjord stod bunden vid hörnet av den fålla dit denna drivits in. Gångar för fotgängare gingo mellan fållorna, och upptogos snart av en skara köpare och säljare från när och fjärran.

På en annan del av kullen började ett helt olikartat skådespel att tilltvinga sig uppmärksamheten då klockan närmade sig tolv. Ett cirkelrunt tält, av ovanlig nyhet och storlek, höll på att uppställas här. Då dagen skred framåt, började hjordarna byta ägare; herdarnas ansvar minskades härigenom, och de vände sin uppmärksamhet till detta tält samt frågade av en karl som var sysselsatt där, och vars hela själ tycktes samlad för att knyta en krånglig knut inom så kort tid som möjligt, vad som här stod på.

»Den Kungliga Hippodromens Utförande av Turpins Ritt till York, samt Svarta Bess’ död,» svarade karlen snabbt, utan att vända på huvudet eller upphöra med knytandet.^[1]

Så snart tältet var färdigt spelade orkestern upp en mängd synnerligen eggande harmonier, och det offentliga tillkännagivandet ägde rum; Svarta Bess stod på en framstående plats därutanför, såsom ett levande vittnesbörd, ifall ett sådant behövdes, om sanningen av den orakelmässiga förkunnelse, som skedde från den estrad över vilken publiken skulle stiga in. Publiken övertygades till den grad av dessa obestridliga vädjanden både till hjärta och förstånd, att den snart började strömma in i talrika skaror, och bland de främsta syntes Jan Coggan och Joseph Poorgrass, som även voro här, men hade ledigt.

»Det var mig en riktig bandit att skuffas!» skrek en kvinna framför Jan över sin axel åt honom då rusningen var som värst.

»Hur kan jag hjälpa att jag knuffar er när folk bakom mig knuffar mig?» sade Coggan i ursäktande ton, vändande buvudet tillbaka mot sagda folk så gott det gick utan att vända på kroppen, vilken var inklämd så stadigt som i ett skruvstäd.

Nu blev det en tystnad; sedan uppstämde trummor och trumpeter ånyo sina ljudeliga toner. Folkmassan hänfördes ånyo därav och gjorde ett nytt anfall, varvid Coggan och Poorgrass åter drevos fram av dem som stodo bakom mot kvinnorna framför dem.

»Nog är det ändå rysligt att ett stackars fruntimmer skall vara utsatt för såna banditer!» utropade en av dessa damer igen, då hon skakades av stormen såsom ett vassrör.

»Nå men,» sade Coggan. med allvarlig röst vädjande till publiken i allmänhet, som skockade sig bakom hans skulderblad, »har ni nånsin hört om ett så oförnuftigt kvinnfolk som det här? För katten, grannar, om jag bara kunde komma ut ur den här ostpressen, så skulle de förbaskade kvinnfolken gärna för mig få äta opp hela cirkusen för sin egen del!»

»Bli bara inte arg, Jan!» bönföll Joseph Poorgrass viskande. »De kan hitta på att be sina män att mörda oss, förty mig synes av deras ögons tindrande att de äro ett syndigt kvinnosläkte.»

Jan höll sig tyst, som om han inte hade något emot att hålla fred för att göra en vän till viljes, och de nådde småningom fram till trappans fot, Poorgrass tillplattad som »gubben i dosan»; och den sexpence som han en halvtimme tidigare hade gjort i beredskap för entrén, hade blivit så brännhet då den hållits tätt sluten i hans ivriga hand, att kvinnan i spännen, mässingsringar och glasdiamanter, samt med ansiktet och skuldrorna sminkade, som tog emot avgiften, hastigt släppte slanten igen, av fruktan att något puts var i beredskap att sveda hennes fingrar. Så inträdde de alla, och tältduken blev för en åskådare utifrån uppsvälld av otaliga knölar, liksom på en säck potatis, förorsakade av de olika människohuvudena, ryggarna och armbågarna, vilka under högtryck inrymdes därinne.

Bakom tältet funnos två små påklädningstält. Det ena av dessa, avsett för de manliga medspelarne, var avdelat i två delar genom ett kläde; och i det ena av de två rummen, sittande på gräset och dragande på sig ett par kragstövlar, finna vi en ung man i vilken vi genast igenkänna sergeant Troy.

Vi kunna i korthet redogöra för Troys uppenbarelse i denna skepnad. Briggen, som tog honom ombord vid Budmouth, var stadd på avresa, ehuru den hade en något fåtalig besättning. Troy läste igenom villkoren och tog hyra, men innan de avseglade skickades en båt tvärsöver fjärden till Lulstead-viken; såsom han halvt hade förmodat, voro hans kläder försvunna. Han lyckades slutligen arbeta sig över till Förenta Staterna, där han i olika städer förtjänade ett knapphändigt uppehälle såsom lärare i gymnastik, sabel- och värjfäktning samt boxning. Några få månader voro tillräckliga för att inge honom avsmak för detta slags liv. I hans natur innebodde ett visst slag av animalisk förfining; och hur trevlig än en äventyrlig samhällsställning kunde vara så länge umbärandena med lätthet höllos på avstånd, blev den obehaglig och tarvlig så snart pengarna togo slut. Dessutom stod alltjämt för hans tanke den idén, att han kunde få ett hem och alla dess bekvämligheter så snart han blott behagade återvända till England och Weatherbury gård. Om Bathseba trodde han var död eller inte, var ofta ett föremål för hans gissningar. Till England återvände han till slut: men känslan av att komma närmare Weatherbury gjorde detta ställe allt mindre förtjusande, och hans avsikt att där intaga sin gamla ställning förändrades. Med dysterhet betänkte han vid sin landning i Liverpool att om han återvände hem skulle hans mottagande bli allt annat än trevligt att emotse; ty den själsrörelse varav Troy var mäktig var en tillfällig hetsig känsla, som stundom orsakade honom lika mycket olägenhet som om den varit en själsrörelse av starkare och upphöjdare slag. Bathseba var inte en kvinna som man kunde hålla för narr, och inte heller en kvinna som ämnade tiga och lida; och bur skulle han fördraga att leva tillsammans med en djärv och modig hustru till vilken han omedelbart vid sitt första inträde skulle bli hänvisad för att få husrum och föda? Heller icke var det alls osannolikt att hans hustru skulle förlora sin farm, om hon inte redan hade gjort det; och då skulle han bli ansvarig för hennes uppehälle: och vad skulle väl ett liv och en framtid i fattigdom bli tillsammans med henne, med Fannys bild ständigt emellan dem båda, pinande hans medvetande och förbittrande hennes ord! Sålunda, av skäl sammansatta av motvilja, ånger och skam, uppsköt han sin återfärd dag efter dag, och skulle ha beslutit att helt och hållet skjuta den tanken ifrån sig, om han annorstädes kunde ha funnit den färdigt beredda plats som väntade honom där.

Vid denna tidpunkt — i den juli månad som föregick den september under vilken vi finna honom på marknaden i Greenhill — träffade han på en kringresande cirkus som gasterade i förstäderna av en stad i norden. Troy presenterade sig för direktören genom att tämja en istadig häst som tillhörde truppen, genom att skjuta ett upphängt äpple med pistol från ryggen av en häst i fullt galopp, och andra liknande bragder. På grund av dessa meriter — alla mer eller mindre baserade på hans lärospån såsom gardesdragon — upptogs Troy vid truppen, och spelet om Turpin inövades med avsikt att låta honom framställa dess huvudperson. Troy blev inte synnerligen egenkär av den uppskattning som tydligen kom honom till del, men han tänkte att hans engagemang kunde skaffa honom några veckors betänketid. Sålunda kom det sig att Troy, av ren vårdslöshet och utan att ha uppgjort någon bestämd framtidsplan, denna dag befann sig på marknaden i Greenhill med resten av truppen.

Och nu började den milda höstsolen sjunka, och mitt framför tältet hade följande lilla händelse ägt rum. Bathseba — som hade körts till marknaden av sin arbetsdräng Poorgrass — hade, liksom alla andra, läst eller hört omnämnas annonsen om att herr Francis, den Store Kosmopolitiske Konstberidaren och Skolryttaren, skulle utföra Turpins roll, och hon var ännu inte för gammal och levnadstrött för att sakna all nyfikenhet att få se honom. Denna skådebana var den ojämförligt största och präktigaste vid hela marknaden; en hord av små stånd grupperade sig i dess skugga såsom kycklingar kring en höna. Folkmassan hade trängt in; Boldwood, som hela dagen hade väntat på ett tillfälle att tala med henne, såg att hon nu var jämförelsevis ensam, och gick fram till henne.

»Jag hoppas era får har gått bra åt i dag, fru Troy?» sade han nervöst.

»Åh javisst, tackar för efterfrågan, sade Bathseba, i det en rodnad tändes i medelpunkten av hennes kinder. »Jag hade den turen att få sälja dem allihop just då vi kom uppför backen, så att vi inte alls behövde någon fålla.»

»Och är ni ledig nu?»

»Ja, utom att jag borde träffa ännu en fårhandlare inom de nästa två timmarna; annars skulle jag redan vara på hemfärd. Jag tittade just på det här stora tältet och på annonsen. Har ni nånsin sett det här teaterspelet om Turpins Ritt till York? Turpin var ju en verklig människa, var han inte?»

»Jovisst, nog är det sant alltihop. Jag tror till och med att jag har hört Coggan säga att en av hans släktingar var riktigt bekant med Tom King, Turpins gode vän.»

»Coggan är visst litet fallen för underliga historier angående sin släkt, får ni komma ihåg. Måtte de bara alla vara att lita på.»

»Jojo, man känner nog Coggan. Men Turpin är nog verkligen sann. Ni har visst aldrig sett det spelas?»

»Nej aldrig. Jag fick inte gå på sådant när jag var ung. Hör! Vad är det där för ett travande? Så de ropar!»

»Svarta Bess har visst just nu kommit in, tänker jag. Har jag rätt i min förmodan, fru Troy, att ni gärna skulle se den här föreställningen? Ursäkta mitt misstag, om det är ett sådant; men om ni vill det, skall jag med nöje skaffa er en plats.» Då han märkte att hon tvekade, tillade han: »Jag stannar inte här för att se det: jag har sett det förut.»

Nu hade Bathseba verkligen rätt god lust att se föreställningen, och hade avhållit sig från att beträda trappan endast därför att hon var rädd för att gå in ensam. Hon hade hoppats att Oak skulle infinna sig, vars biträde vid sådana tillfällen alltid ansågs som en oförytterlig rättighet, men Oak syntes ingenstädes till; och därför var det som hon sade: »Nå då så — ifall ni vill se åt först därinne om där finns plats, så tror jag att jag har lust att gå in dit för ett ögonblick eller par.»

Och följaktligen visade sig Bathseba en kort stund därefter inne i tältet med Boldwood vid sin sida; denne ledde henne fram till en »reserverad» plats, varefter han åter drog sig tillbaka.

De »reserverade» platserna utgjordes av en enda upphöjd bänk på ett mycket synbart ställe av cirkeln, övertäckt med rött kläde samt med matta på golvet, och Bathseba märkte genast med förvirring atl hon var den enda »reserverade» individen i hela tältet, medan varenda en av de övriga, tätt packade åskådarne stod upprätt på egna ben runt kring arenan, där man såg dubbelt så bra för halva priset. Följaktligen vändes lika många blickar mot henne, där hon tronade ensam på denna hedersplats mot en scharlakansröd bakgrund, som mot ponyerna och klownen, vilka sysslade med några inledande konststycken mitt på arenan, ty Turpin hade ej visat sig ännu. Då hon engång var där, fick Bathseba så illa lov att hålla god min i elakt spel och stanna där hon var: hon satte sig alltså ner, utbredde med en viss värdighet sina kjolar åt vardera sidan över de tomma platserna, och förlänade hela tältet en förnyad och förfinad anstrykning. Inom några minuter varsnade hon Coggans feta röda nacke bland dem som stodo just under henne, och Joseph Poorgrass’ helgade profil ett litet stycke därifrån.

Det inre av tältet var skuggat av ett särskilt slags skugga. De sällsamma, strålande, halvt ogenomskinliga ljuseffekter, som en vacker hösteftermiddag och höstafton kan äga, förbytte till intensiva Rembrandtska verkningar de få gula solstrålar, vilka trängde in genom tältdukens hål och springor, och stänkte liksom flöden av guldstoft över den töckniga blåa atmosfär som rådde i tältet, ända tills de nådde inre ytor av tyg på motsatta sidan, där de skeno såsom små hänglampor.

Då Troy tittade ut ur sitt påklädningstält genom en springa för att rekognoscera före sin entré, såg han sin aningslösa hustru trona i höjden såsom nyss beskrivits, likt en drottning över torneringen. Han drog sig hastigt tillbaka i ytterlig förvirring, ty ehuru hans maskering säkerställde hans utseende emot ett igenkännande, förstod han ögonblickligen att hon ofelbart skulle igenkänna hans röst. Han hade flera gånger under dagens lopp tänkt på möjligheten av att en eller annan karl från Weatherbury kunde komma dit och känna igen honom; men denna risk hade han inte brytt sig om. »Ifall de se mig, så må de se mig då,» hade han sagt. Men här var Bathseba i egen person; och verkligheten överträffade till den grad alla hans förväntningar att han märkte att han inte hade betänkt saken hälften så mycket som den förtjänade.

Hon var så vacker och förtjusande att hans likgiltighet gentemot Weatherbury-borna försvann. Han hade inte trott henne äga en sådan ögonblicklig makt över honom. Skulle han gå på bara, utan att bry sig om alltihop? Det kunde han inte förmå sig till. Utom en politisk önskan att förbli okänd, reste sig i detta ögonblick inom honom en plötslig känsla av skam inför möjligheten att hans älskliga unga hustru, som redan förut föraktade honom, skulle förakta honom ännu mera då hon upptäckte honom i en så låg samhällsställning efter en så lång tid. Han riktigt rodnade vid den tanken, och förargade sig över att hans känslor av motvilja mot Weatherbury hade narrat honom att stryka omkring land och rike på det här sättet.

Men Troy var aldrig så uppfinningsrik som när han var absolut utan utsikt att få hjälp. Han slog hastigt åt sidan det draperi som skilde hans egen lilla klädloge från cirkusägarens och -direktörens, där denne nu syntes till i skepnad av den personlighet som kallades Tom King — dock endast från hjässan till midjan; från midjan till fotabjället var han fortfarande ovannämnde aktningsvärde direktör.

»Fan är lös sade Troy.

»Hur så?»

»Jo, där är en sabla björn i tältet, som jag inte vill råka ut för; han nappar mig så säkert som satan bara jag öppnar munnen. Vad skall vi nu ta oss till?»

»Jag tror ni skall in just nu.»

»Jag kan inte.»

»Men spelet måste ju fortsättas.»

»Gå och säg till att Turpin är så illa hes av förkylning att han inte kan säga någonting men att han spelar i alla fall utan att tala.»

Direktören skakade på huvudet.

»Ja, det må gå med spelet hur som helst, jag öppnar inte munnen,» sade Troy med bestämdhet.

»Nå vänta, låt mig se. Jag skall säga er hur vi skall sköta den saken, sade direktören, som törhända tyckte det var farligt att stöta sig med sin förnämste aktör just i detta ögonblick. »Vi säger ingenting alls åt publiken, utan ni spelar på bara, utan att säga någonting, och gör vad ni förmår genom en förnuftig åtbörd då och då, och några okuvliga armsvängningar på de hjältemodigaste ställena, ni förstår. Inte märker de att replikerna blir borta.»

Detta förslag föreföll rimligt nog, ty Turpins repliker voro varken många eller långa; styckets tjusning låg helt och hållet i dess handling; följaktligen fick pjäsen börja, och i rätta ögonblicket galopperade Svarta Bess in på den gräsbevuxna rännarbanan, hälsad av åskådarnes applåder. Under den scen, då Bess och Turpin, som vid midnatt ha satt över den stängda slagbommen, hetsigt förföljas av kronans officerare, och den halvvakna bomvaktaren i sin tofsade nattmössa förnekar för dessa sistnämnda att någon ryttare har ridit igenom bommen, utbrast Coggan ur djupet av sin själ: »Dä va’ bussigt!» så att det hördes över hela marknadsplatsen utanför, trots fårens bräkande; och Poorgrass smålog med en finsmakares förtjusning över den dramatiska kontrasten mellan hjälten, som kallblodigt spränger över bommen, och den tarvliga rättvisan, i skepnad av hans fiender, som se sig nödda och tvungna att hålla in sina hästar och vänta beskedligt på att få slippa igenom. Vid Tom Kings död kunde han inte avhålla sig från att gripa efter Coggans hand och viska med tårar i ögonen: »Naturligtvis har de inte skjutit honom riktigt, Jan — de låts’ bara!» Och när den sista sorgliga scenen kom, och kroppen av den tappra och trofasta Bess skulle bäras ut på en bår av tolv frivilliga bland åskådarne, då kunde intet hålla Poorgrass tillbaka; han utropade, då han bad Jan följa med: »Det här blir nå’nting att berätta om hos Warrens under kommande år, och nånting att lämna i arv åt våra barn!» Och under många år i Weatherbury berättade Joseph, med uppsynen av en mångbeprövad man, att han med sin egen hand hade vidrört Svarta Bess’ hov, då hon låg på bår invid hans skuldra. Om, såsom vissa filosofer anse, odödligheten består i att leva i andras hågkomst, då blev Svarta Bess förvisso odödlig den dagen, om hon än aldrig hade blivit det förut.

Emellertid hade Troy tillagt några extra penseldrag till sin vanliga maskering för denna roll, för att så mycket säkrare förbliva oigenkännlig för Bathseba och hennes folk, och ehuru han hade erfarit en lindrig svindel vid sin första entré, var hans metamorfos betryggad genom ett omdömesfullt »linjerande» av hans ansikte med en ståltråd. Trots allt drog han en befrielsens suck när det var över.

En aftonföreställning ägde rum samma dag, och belysningen tändes i tältet. Troy hade utfäst sin roll med mycket jämnmod denna gång och vedervågat några repliker då och då; han höll just på att avsluta sitt utförande av rollen då han, i det han stod i den del av banan som gränsade till det första ledet bland åskådarne, iakttog på en meters avstånd från sig själv huru en mans öga slungade en skarp blick mot hans profil. Troy ändrade hastigt ställning, då han i denne granskare igenkände den skurkaktige fogden Pennyways, hans hustrus svurne fiende, som ännu alltjämt höll till i omnejden av Weatherbury.

Först beslöt Troy att inte fästa sig vid hela saken och låta den ha sin gång. Att karlen hade känt igen honom var högst troligt; dock fanns det rum för tvivelsmål. Den stora invändning han hade gjort inom sig emot att låta nyheten om hans närhet gå före honom själv till Weatherbury i det fall att han återvände dit, och som grundade sig på insikten att kännedomen om hans nuvarande sysselsättning skulle nedsätta honom ännu mera i hans hustrus ögon, återvände emellertid snart i sin fulla styrka. Dessutom, ifall han beslöte att alls inte återvända dit, vore det förtretligt ifall det uppstode ett skvaller om att han levde och fanns i grannskapet; och han ville nödvändigt förskaffa sig upplysning om sin hustrus världsliga ställning innan han beslöt sig för vad han skulle göra.

I detta dilemma begav sig Troy genast ut på rekognoscering. Det föll honom in att ifall han kunde få tag i Pennyways och om möjligt göra honom till sin vän, skulle detta vara ett mycket klokt drag. Han hade satt på sig ett tjockt skägg, lånat från etablissementets garderob, och vandrade sålunda utstyrd omkring på marknadsplatsen. Det var nu nästan mörkt, och aktningsvärt folk började uppsöka sina giggar och kärror samt rusta sig till hemfärden.

Det största serveringsstället på marknaden ägdes av en värdshusvärd i en av grannstäderna. Det ansågs för ett hyggligt ställe, där det fullkomligt väl gick an att skaffa sig nödvändig föda och vila: Hotellägaren Trencher (som han aktningsfullt kallades av lokaltidningen) var nämligen en ordentlig karl, med gott rykte för sin servering i hela omnejden. Tältet var indelat i en första klassens och en andra klassens avdelning, och i änden av första klassens matsal fanns ännu en avskild inhägnad för den allra exklusivaste publiken, som avskildes från den övriga delen av tältet genom en luncheon-bar, bakom vilken värden själv stod, stökande omkring i vitt förkläde och skjortärmar, samt med utseende av att ha levat under tältduken i hela sitt liv. I detta allraheligaste funnos stolar och ett bord, vilka, då ljusen tänts, erbjödo en verkligen inbjudande och trevlig anblick, med ett tekök, te- och kaffekannor av silver, tekoppar av porslin och kakor.

Troy stod vid ingången till tältet, där en zigenerska gräddade plättar över en liten eld av stickor och sålde dem till en penny stycket, samt titfade över gästernas huvud därinne. Han kunde inte se till Pennyways, men varsnade snart Bathseba genom en öppning som vette inåt den reserverade inhägnaden längst borta. Då drog Troy sig undan, gick runt omkring tältet i mörkret, och lyssnade. Han kunde höra Bathsebas röst omedelbart innanför tältduken; hon samtalade med en man. Han kände värmen stiga i sitt ansikte: inte kunde hon väl vara så principlös att flirta på en marknad! Han undrade om hon då räknade med hans död såsom en fullkomligt avgjord sak. För att gå till botten med saken tog Troy fram en pennkniv ur sin ficka och skar sakta två små snitt korsvis i tältduken; då han vek dem tillbaka lämnade hörnen rum för ett titthål stort som ett munlack. Han närmade sitt ansikte, men drog det åter tillbaka med en ryckning av överraskning; ty hans öga hade befunnit sig inom ett avstånd av tolv tum från Bathsebas hjässa. Det var alltför nära för att vara bekvämt. Han skar ännu ett titthål litet längre åt sidan och lägre nere, på ett ställe i skuggan invid hennes stol; därifrån kunde man tryggt och bekvämt övervaka henne genom att titta in i horisontal riktning.

Troy behärskade nu fullkomligt hela scenen. Hon lutade sig tillbaka, smuttade på en kopp te som hon höll i sin hand, och ägaren till den manliga stämman var Boldwood, som tydligen just nyligen hade hämtat henne koppen. Bathseba, som var wid tankspritt humör, lutade sig så lättjefullt mot tältduken att den pressades ut och tog form av hennes skuldra; hon var faktiskt så gott som i Troys armar, och han måste försiktigt hålla sitt bröst tillbaka för att hon inte skulle känna dess värme genom duken då han tittade in.

Troy märkte att oväntade känslosträngar åter anslogos hos honom liksom de hade anslagits tidigare på dagen. Hon var vacker som alltid, och hon var hans. Det behövdes några minuter att övervinna hans plötsliga begär att gå in och kräva henne såsom sin. Sedan betänkte han huru den stolta flickan, som alltid hade sett ned på honom, till och med när det var för att älska honom, skulle hata honom när hon upptäckte att han hade blivit en kringresande skådespelare. Om han skulle röja sig för henne, måste det kapitlet i hans liv i varje fall förbli fördolt för henne och för allt Weatherbury-folket, annars skulle han bli en visa i hela socknen. Han skulle få heta »Turpin» så länge han levde. Så mycket var säkert: innan han kunde fordra att hon skulle bli hans, måste dessa månader av hans liv helt och hållet utplånas ur tillvaron.

»Skall jag hämta er en kopp till, innan ni reser hem, fru Troy,» sade farmare Boldwood.

»Nej, jag tackar,» sade Bathseba. »Jag måste bege mig av genast. Det var mycket slarvigt av den där karlen att hålla mig här och låta mig vänta så länge. Jag skulle ha rest i väg för två timmar se'n, om inte han hade varit. Jag ämnade inte alls komma in här; men det är bra uppfriskande att få en kopp te, fast jag nog aldrig hade fått den om inte ni hade varit.»

Troy skärskådade hennes kind som upplystes av ljusen, och iakttog varje växlande skiftning uppå den, och den vita mussellika rundningen av hennes lilla öra. Hon framtog sin börs och envisades att själv få betala för sitt te, då Pennyways i samma ögonblick inträdde i tältet. Troy bävade: här var en omedelbar fara för hans plan att bli aktningsvärd igen. Han ämnade lämna sitt titthål, försöka få tag i Pennyways och ta reda på om f. d. fogden hade känt igen honom, då han hejdades av samtalet och märkte att det var för sent.

»Ursäkta, frun,» sade Pennyways; »jag har nå'nting att säga åt er ensam i hemlighet.»

»Jag har inte tid med det nu,» sade hon kallt. Att Bathseba inte kunde tåla den karlen var tydligt; han brukade också alltjämt infinna sig hos henne med allehanda skvaller, varmed han hoppades komma i gunsten igen, på bekostnad av dem som han baktalade.

»Då skall jag skriva det till er,» sade Pennyways förtröstansfullt. Han lutade sig över bordet, ryckte ett blad ur en tillkramad notesbok, och skrev på detta papper, med en rund handstil:

»Er man är här. Jag har sett honom. Vem är slukad nu?»

Detta vek han ihop och räckte henne det. Bathseba brydde sig inte om att läsa det; hon gitte inte ens sträcka ut handen för att ta emot det. Då kastade Pennyways det i famnen på henne, med ett hånskratt, vände sig och lämnade henne.

På grund av Pennyways’ ord och handlingssätt kunde Troy, ehuru han inte hade varit i stånd att läsa vad f. d. fogden hade skrivit, inte ett ögonblick betvivla att det gällde honom. Intet som han kunde hitta på skulle numera kunna göras för att hindra ett avslöjande. »Förbannad otur!» viskade han, och tillade andra svordomar, som flögo ut i natten såsom en förpestad vind. Emellertid sade Boldwood, i det han tog upp papperet ur hennes famn:

»Önskar ni inte läsa det, fru Troy? Då skall jag göra av med det.»

»Åh jaså,» sade Bathseba vårdslöst, »kanhända det är orätt att inte läsa det ändå; men jag kan nog gissa vad saken gäller. Han vill väl att jag skall rekommendera honom, eller också är det något skvaller om mitt arbetsfolk igen. Så där gör han alltjämt.»

Bathseba höll papperet i sin högra hand. Boldwood räckte fram åt henne brickan med smörgåsar; för att taga för sig av dem, tog hon papperet i vänstra handen, 1 vilken hon ännu höll sin börs, och lät sedan handen sjunka ned längs sin sida jäms med tältduken. Nu var ögonblicket inne för honom att rädda sitt spel, och Troy kände impulsivt att han ville spela ut sitt kort. Ännu en gång betraktade han den vackra handen, såg dess ljusröda fingertoppar och de blå ådrorna kring handleden, vilken omgavs av ett korallarmband som hon brukade bära: hur välbekant allt detta var för honom! Sedan, med den blixtsnabbhet i vilken han var en så stor virtuos, stack han ljudlöst handen ned under tältdukens nedre rand, som var långt ifrån tätt fästad längs marken, lyfte upp den en smula, i det han höll ögat vid sitt titthål, snappade bort papperet mellan hennes fingrar, släppte ner tältduken och sprang bort i mörkret mot vallen och graven, leende åt det skrik av förskräckelse hon uppgav. Troy smög sig sedan längs utsidan av vallen, skyndade runt kring den längs bottnen av graven till ett avstånd av omkring hundra meter, steg upp ur den igen och gick djärvt med långsamma steg fram mot tältets huvudingång. Hans mål var nu att finna Pennyways och förhindra ett upprepande av tillkännagivandet tills den stund kom som han ansåg lämplig.

Troy uppnådde tältdörren, och i det han stod där bland de församlade grupperna, tittade han ängsligt efter Pennyways, ehuru han tydligen inte ville göra sig bemärkt genom att fråga efter honom. En eller ett par karlar talade om ett djärvt försök till rån mot en ung dam, vilket hade utförts genom att upplyfta tältduken invid henne. Man antog att skurken hade inbillat sig att en papperslapp, som hon höll i handen, var en banksedel; ty han hade gripit den och sprungit sin väg med den, men kvarlämnat hennes börs. Hans harm och förargelse då han upptäckte dess värdelöshet måste vara rätt lustiga att skåda nu, sades det. Emellertid tycktes händelsen inte ha blivit bemärkt av många, ty den hade inte avbrutit en fiolspelare, som nyss hade börjat spela vid tältets dörr, eller de fyra krokiga gamla gubbar med barsk uppsyn och vandringsstav i hand, som dansade »Major Malleys Reel» efter musiken. Bakom dem stod Pennyways. Troy gled fram till honom, vinkade och viskade några ord; och med en ömsesidig blick av förståelse gingo de två männen ut i natten tillsammans.

1. Dick Turpin — en beryktad stråtrövare, avrättad år 1739 — är hjälten i många populära ballader och sägner. Hans huvudtillhåll var på Hounslow-heden vid stora landsvägen västerut från London. »Svarta Bess» var hans sto.
   Ö. a.