Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel VI

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel V Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel VI

Kapitel VII  →


[ 87 ]

6.

Hästar sadlades, lyktor ilade i dimman, och de kloka gummornas taktfasta besvärjelser och slag i händerna blandades med husprästernas läsande. I dagningen dog jarlen. Han blef uppbårad i sin sofstuga, och nedanför fötterna satte kvinnorna, som det var gammal sed, en lerkruka med rökelse och bröstbenet af en tupp, soluppgångens och lifvets fågel.

Det blef långa dagar, medan grafölet förbereddes. Valdemar satt helst i frustugan och lekte schacktafvel med Sofia. Långsamt och eftertänksamt flyttade hon dockorna, och för hvar gång rundade sig tre gropar vid de feta hvita knogarna. Hennes makliga huslighet omgaf honom med stilla värme och de hade det trifsamt som spinnande gårdskattor på härdkanten. Hon skulle snart bli mor igen som [ 88 ]alla folkungahustrur, och hennes godmodiga lugn spred en trygg säflighet ända till barn och tjänare. I skymningen smittade hennes gäspningar småtärnorna, så att de uttänjda klagoljuden hördes genom väggen ända ut i borgarestugan. Men det betydde icke leda utan att de hade det varmt och godt. När han icke hade hennes nystan och syaskar omkring sig på bänkar och bord, grep honom en känsla af ensamhet. Ibland gick han till vindögat och såg en liten vallkulla, som hette Yrsa-lill springa förbi med bara fötter. De voro röda på hälarna och hvita ofvanpå.

När bouppteckningen skulle hållas, samlades alla i likrummet, och det stod mycket folk utanför den öppna dörren. Lagman Algot och Magnus sutto vid bordet med räkenskaperna. Magnus vände sig till drottningen.

— Här felas ett gammalt dryckeshorn, som hette Månegarm och stod på ulftassar.

Sofias lugn var genast borta.

— Tror min frände, att jag har gömt undan det? — frågade hon. Jutta stod bakom stolen och höll på att fläta band i hennes hår.

Valdemar gick emellan, och den första segeryran var redan släckt på hans drag.

[ 89 ]— Tänk på rummets helgd, mina vänner. Är det för ett lumpet dryckeshorns skull, för en örtugs värde, som osämjan skall brista lös öfver vår faders lik? Min store mäktige fader, jag var otacksam mot dig i lifvet. Hvem skall nu hålla sämja mellan oss?

— Har du inte fått nog, hertig? — fortsatte Sofia. — Nyköpingshus med förläningar, jarlamakt och hertigtitel. Sörjer du också för ett gammalt dryckeshorns skull?

Magnus satt mörk och kämpalik, som hade han ännu burit sin rustning.

— Hädanefter skall allt skrifvas upp — sade han och lät fingret löpa utefter raderna, som hade han framåt i tankarna sett tusenvis fullskrifna rullar lastas på hyllor och i hvalf. Pålägger jag mig ett ämbete, blir jag också sträng i mina plikter.

Drottningen trummade på bordshörnet.

— Vår frände förgår sig.

— För Guds barmhärtighets skull! — afbröt Valdemar. — Skrif bara, skrif: tillfälligtvis förkommet. Är det skrifvet, lagman Algot?

— Tillfälligtvis är ett långt ord, konung, och rullar inte öfver pergamentet — svarade lagmannen. — Men nu är det skrifvet. Hornet [ 90 ]Månegarm. Tillfälligtvis förkommet. Värde en örtug eller fyra alnar vadmal.

En ung dominikanermunk från Skenninge, som knäböjde vid båren, reste sig och gick sakta fram öfver golfvet. Det var hertigens biktfader Martinus. Han tog upp ett bref, som låg nedfallet bredvid drottningens stol, och räckte det åt Valdemar.

Konungen vecklade upp det och ögnade först likgiltigt på underskriften, men sedan blef han hvit som lärft.

— Ett hemligt bref från en dansk riddare till Sofia! — stammade han. — Och han kallar henne käraste vän!

Munken försökte att uppfånga en blick från Magnus, men hertigen såg envist på bordsskifvan. Då drog Martinus ned hufvan öfver sitt bleka ansikte och återvände till sin plats framför den döde.

Drottningen kände förskräckt i sin rocksäck, ur hvilken brefvet nyss hade halkat ut vid hennes vreda rörelser. Då hon märkte, att den var tom, gömde hon ansiktet hos systern.

— Här i rummet bör talas sakta — sade hertigen med en handrörelse mot den höljda [ 91 ]båren. — Betänk, broder, att min fränka inte kände dig, då hon fördes hit, och att en oskyldig ungdomsvänskap kan lämna sår. Mot det finns intet lagord.

Valdemar grep sig om pannan och gick häftigt fram och åter genom rummet. Ibland stannade han vid båren, ibland framför ett af de brinnande vaxljusen, och rösten blef vild och oigenkännelig.

— Det är då därför hon har spunnit in mig i så mycken fridsam vänskap utan glöd! På allt blir jag bedragen, på lycka, på makt ... och det under smekningar. Det är mitt folkungaarf. Skrif siffror, hertig, och tala inte om människor. Hvad vet du om dem? Du har inte blod i läpparna ... Nu känner jag, hur luften har unknat i frustugan och hela jarlagården. Styr om, att det snart blir graföl. Den kvafva lukten här i rummet! Hur väl jag minns den från kyrkorna och böndernas löfvade likbodar. Lik och svepningar, hvar man kommer. Öppna bättre på dörren! Och tag hit min röda hvardagsmantel. Jag kan inte se alla de svarta kapporna omkring mig. Skrämmer det dig så, du modiga hertig, att jag begär fram min hvardagsdräkt? Omhuldar du så ängsligt [ 92 ]sedvänjorna i ett sorgehus? Hvem är starkast, den, som bär en kedja, eller den, som sliter den!

— Den, som smider den — svarade Magnus med handen på jarlens testamente liksom för att peka på sin makt.

Valdemar rusade fram mot honom med det ljusa håret nedfallet i pannan, händerna knutna och fadrens hetta i sina rörelser.

— Låt bödelsyxorna hvila — ropade han — rif ned galgarna och smid klåfvarna till hjulringar för bondens vagnar. Två brott begås aldrig riktigt lika. Hur kan då ett och samma lagord gälla för båda. Benådning skall heta valdemarsdom. Hvar gång du i mitt namn tar ett hufvud, tar jag af dina förläningar så mycket jord, som en fogde kan gå omkring utan att stanna. Det skall bli som fordom, då männen voro fria och starka. Jag tål inte trälar. Jag vill, att en karl skall kunna se mig i ögat och svara: jag lyder inte. Sådant folk behagar mig. Jag vet bara en brottsling, som jag ger dig lof att straffa till lif och lem: den lömska bakdantaren som listar sig fram och har det bra bland människor.

— Den läran är de svagas — sade hertigen, som också hade rest sig, hälft vänd mot folket [ 93 ]ute på tunet, men det finns också en kraftens och myndighetens. Husmän och tjänare, vårt höga herrskap är upprördt och uttröttadt af sorg, men låt oss aldrig glömma vår pliktskyldiga vördnad.

— Ja, jag är upprörd af sorg — sade Valdemar och stannade i dörren, och hans ögonlock rödkantades af blygsel öfver att alla voro så vana att se honom lyda, att de måste uppmanas till skyldig vördnad. Kom hit, bergsmän, finnar och skogsgångare, alla som följde Hulf Skumble från Stålberget! Jag skall göra er till min lifvakt, och ni skola få hofkläder af björnskinn. Sätt sträng på bågen, så att vi få gå på jakt. Jag börjar tycka om lukten af era våta kläder och sura skodon och trifs inte längre hos dem, som lägga rosenblad under lakanet och luktört i skorna. De bedraga mig, medan de kyssa mig. Kom hit, Gistre Härjanson, häxkarl och tjuf. Du skall bli min hofgycklare och harpare. Jag tycker om dig, därför att du ärligt ljuger och vill vara den sämsta. Kom hit, bodsätar och stubbekarlar! Jag skall alltid bli er en vän. Hvar och en är fri. Jag tvingar ingen. Det är mitt kungalöfte. Jaga och fiska och bruka jorden. Följ [ 94 ]hvarann, om ni ha håg till hvarann, men om ni inte trifvas, så lämna hvarann. Bygg inga gårdar, bo i de gamla. Bygg inga vägar, gå på de gamla. Ingen plundrar en ensittare i hans riskoja. Äg inte mer än han, så plundrar er ingen. Jag var svag nyss, när jag klagade. Ryck ut pilarna ur bröstet och sjung med glad uppsyn, när ni stupa. Och följ mig nu in i stora salen, så skola vi dricka jarlens minne ända till midnatt.

Han hängde sin arm om Gistre Härjansons axel och förde honom med sig öfver tunet, omringad af den brokiga mängden.