Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel VII

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel VI Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel VII

Kapitel VIII  →


[ 95 ]

7.

När efter långa förberedelser grafölet ändtligen var drucket, måste Folkungarna ändå stanna en tid i jarlagården för att fortsätta skiftet af det stora arfvet. Fast de gingo i ett sorgehus, firades på Valdemars befallning höstens och julens lekar som vanligt. Det hände, att han gick in i frustugan och frågade efter Jutta, som förr, men alltid var hon försvunnen. Ropade han efter henne i svalgången, blef han utan svar. Drottningen bannade henne för att hon icke längre tänkte på att göra Valdemar glad, men hon visste ingenting att säga, och när det blef kväll, gick hon tidigt till sängs.

Valdemar slutade att kalla på henne, och vid måltiderna mötte han henne med ett kyligt småleende. — Ett världens barn, som vill gå i kloster! — sade han till drottningen. Om [ 96 ]brefvet, som hittades vid arfstämman, talade han aldrig. Drottningen brände upp det med vemodiga tankar på en bleknad ungdomsdröm, men också med sorg öfver att det hade råkat i Valdemars händer. Hon var fäst vid honom med en osjälfvisk, fast tung och stillastående hängifvenhet. Hon var glad, när han var glad. Han visade henne samma vänlighet som förr, men han satt aldrig i frustugan utan kom och gick beständigt med sin båge.

Fulla fat och kannor bjödos honom från alla sidor, och smådrängarna, som buro dem, svällde af välmåga. Nere i stallet tuggade hästarna blomsterhö dag och natt. Det var blanka, breda folkungahästar, som icke kunde vända hufvudet mot honom utan att på samma gång draga upp en mun foder ur krubban. Han begynte längta efter en varelse, som kunde säga: jag är hungrig.

En dag var det springlek på tunet. Herr Svantepolks dotter Ingrid stod midt i ringen, brunögd och glad med korta små mörka lockar. Den galna Karl Algotsson dansade omkring henne med höga språng. Han hade ett rödbrunt ansikte med stora läppar och ljusa, nästan färglösa ögon. Hela tiden dref han spe med [ 97 ]brodern Folke, som var nog veklig att ha skägg och som förlägen stod och fingrade på skägglockarna utan att tordas vara med. Men Ingrids ögon irrade oupphörligt bort till Folke, just därför att han var så olik henne själf och alla de andra. Slutligen sprang hon frimodigt fram och drog honom med sig in i leken.

Den gamle herr Svantepolk, som kom gående med Valdemar, hviskade till honom:

— Jag har länge märkt de båda ungas tycke för hvarann, men Algotssönerna äro för oansenliga och fattiga för min dotter. Om några dagar ämnar jag sätta in henne i Vreta kloster, till dess jag finner en lämpligare brudgum. Jag skref in henne där, då hon var barn. Där kan hon också i tyst lycka få drömma om sin Folke. Hemlighet, hemlighet heter kärlekens fäste, och där slipper ingen stortalare in… Och nu, Valdemar, vill jag följa dig ett stycke på vägen, efter jag ser, att du styr dina steg till skogen.

Den hvithårige riddaren fattade Valdemars hand och bredde ut den öfver sitt hjärta.

— Känn här ett hjärta, som är troget som guld — fortsatte han försiktigt, som rädd att stenarna skulle lyssna. — Du behöfver någon att förtro dig till, Valdemar. Du har länge [ 98 ]varit tungsint. Jag märker sådant. Andnöd, tryck öfver bröstet. Det börjar som en sjukdom.

— Allt börjar ur ingenting — säger broder Magnus — men jag förstår dig inte, kära riddare.

Herr Svantepolk stannade och såg skarpt på honom.

— Det är något, som alltid felats dig, Valdemar, något som skulle förvandla dig från man till riddare och sätta korsfanan i din hand. Jag har alltid i mina böner inskjutit ett ord därom för din räkning. Och nu falla fjällen från mina ögon, nu ser jag att jag är bönhörd. Med bara lugn kommer människan ingen hvart. Hon behöfver ett törne i skon för att gå stolt och strålande. Hon måste kunna gråta, när ingen ser det. Maten måste kvälja henne på tungan, för att hon skall kunna le ett riktigt godt och vackert leende. Så underligt är hon nu en gång skapad. Du kan rycka på axlarna, du kan sluta upp att gå i kyrkorna och tycka, att det är lika litet mening i att födas som att dö. Det hjälper dig inte. Där vattnet ser tommast ut, är det djupast och gåtfullast. Svara mig nu frimodigt, som bara du kan. Är det på den [ 99 ]unga Jutta, du går och tänker? Hur behagar hon dig?

— Jag önskar, att hon redan vore i kloster och finge slita ris i långa röda strimmor!

Herr Svantepolk ryggade åt sidan och fortsatte att en stund gå tyst bredvid konungen.

— Har hon då redan hunnit att bli så mycket för dig? — utbrast han slutligen. — Plågar hon dig redan så häftigt? Jag fattar inte, att jag den här gången har kunnat vara så blind. Det är väl för dig, att du fick en förtrogen och att du bekänt utan omsvep.

— Bekänt. Hvad har jag bekänt?

— Allt, allt, Valdemar. Det är en stor lycka, som nu begynner för dig. Du kommer snart att inte längre känna igen dig själf.

— Du glömmer visst den kanoniska lagen, min hederliga Svantepolk. Hon är min frussyster.

— Det är just det, som blir din lycka.

— Broder Magnus skulle kalla det ett ohyggligt brott.

— Han ser för hårdt på allt. Han kan inte knäfalla för ett altarljus utan att först öfvertyga sig om, att vaxet inte är stulet. Valdemar, man kan inte älska en kvinna, som man är [ 100 ]köttsligt förenad med, utan för henne hyser man vänskap. Bolstrarna i frustugan äro hvarken bäddade af änglarna eller ruskade af djäflarna. Valdemar, kärleken behöfver inga bolstrar, den behöfver en mur, som når ända upp i himlarna och som ingen förmår att lefvande komma öfver. Kärleken är oköttslig och kysk, och öfver hvar längtan hos en sådan allt uppfyllande kärlek darrar en liten ljusring som öfver de heliga. Är du den enda, som aldrig har hört talas om reliken på min hatt?

Han tog af hatten och såg med rörelse på det mögelfläckiga och sönderfrätta minnet.

— Jag var ung då, ung som du… Jag hade varit en svår syndare och fast jag befann mig på vallfart, kände jag, att jag ännu var lika fast i synden. Då skulle jag rida öfver en bäck och strax bredvid en tvättbrygga fick jag se ett linne, som hängde utbredt öfver en buske och torkade i solen. Det var så hvitt, så litet och smalt, att jag genast måste trycka det till läpparna. I samma ögonblick skedde det stora undret med mig. Jag blef pånyttfödd, jag blef räddad. Det var min kärlek till den okända ägarinnan, som reste mig ur dyn.

[ 101 ]— När talade du sist med den fagra ägarinnan?

— Jag har aldrig talat med henne, aldrig sett henne, Valdemar. Men hon har sedan hört mycket om mig, och hon är ett helgon.

— Jag visste inte att späkerskor bära linne.

— Hon är ingen späkerska, ingen nunna, Valdemar. En frejdad riddare har henne, och hon har födt honom döttrar, som redan äro gifta. Nu skall jag berätta dig, hur det gick till. Hör på, Valdemar! Jag stack svärdet midt genom linnet och och skar ut den lapp, som du här kan röra vid. Sedan red jag till Frankland och fick riddarslaget vid ett tornej… Gud gifve att vi snart också litet oftare få hålla tornej i ditt vilda land… Och hvar jag kom, betygade jag, att jag bara stred för Den heliga jungfrun och för den fru, som kunde visa mig att hennes linne hade ett lika stort hål som lappen. Fåfängt, fåfängt! Alla slogo ned ögonen och tego.

— Och du blef henne trogen?

— Obrottsligt. I hjärtat. Min usla kropp fick gå sina egna vägar. Och när jag så på hemvägen kom i samma buskskog och till samma bäck, satt där på sin häst en bredaxlad [ 102 ]riddare och höll upp ett sönderskuret linne, i hvilket lappen alldeles passade. Först skymfade han mig och kallade mig en åsna, som lupit omkring hundratals mil och ropat efter ägarinnan i stället att söka henne i närmsta borg, ty där bodde hon som hans ärliga husfru. Men sedan vi brutit ett par lansar och det började bli farligt, förklarade vi hvarann jämngoda och tryckte hvarandras händer. Han medgaf, att jag just genom min långa färd också hundrafaldt ökat hennes rykte och ära. Hon hade därför gripits af den största beundran för mig och lät nu hälsa, att jag skulle få behålla min af blod genomdränkta relik som gåfva. Hon fäste bara ett villkor vid gåfvan. Jag måste heligt försäkra, att hon aldrig i detta lifvet någonsin skulle behöfva träffa mig.

Han strök det hvita håret vid tinningarna, och det smala och rynkiga ansiktet färgades af en lätt rodnad.

— Valdemar, du må le åt mig. Men den kärleksreliken har sedan varit min lykta, när jag tvekade mellan ondt och godt, min kraft i tornejet, mitt hopp, när jag besinnade min dödlighet. Förstår du nu, hvad kärleken kan [ 103 ]gifva en svag människa? Och en sådan låga skulle kallas syndig!

— Vi äro hvarandra mycket olika, Svantepolk.

— Och ändå skall du en dag gifva mig rätt. Kanske är jag en stor narr, Valdemar, men då har jag för dig blottat det djupaste i kärlekens väsen på samma sätt som en enfaldig predikare kan råka att med sin förlägna och stammande tunga uttala djupa sanningar. Allt skall jag nu ställa till rätta för dig, som är oerfaren, jag menar, oerfaren i sådant, som är allvar och inte bara köttsligt, ty sådant frågar jag inte efter. Låt bara mig styra. Jag går nu hem och talar med drottningen, min hulda härskarinna.

Valdemar grep fatt i hans arm, men släppte den lika hastigt.

— Alltsammans är ingenting — sade han och gick ensam inåt skogen.

Några getter beskådade honom klokt och nyfiket från ett stenrös, men de tuggade och tuggade liksom hästarna i stallet, och harmsen ämnade han jaga bort dem. Då fick han höra porlet af en bäck. Han hade aldrig hört en bäck ljuda på det sättet, ty en mänsklig röst [ 104 ]blandade sig sorgset bedjande med vattnets sång och härmade den med stigande och fallande klagan. Han böjde sig in öfver en mossig algren, men den var murken och föll brakande i vattnet. Därigenom blef det en öpppning mellan kvistarna, och han urskilde en sliten getskinnströja. Den var alldeles för stor åt den, som bar den, brusten i sömmarna och fläckvis utan ragg. Småningom letade han också rätt på ett ansikte med kort rakt hår. Det var Yrsa-lill, vallkullan med de små fötterna, som voro röda om hälarna men hvita ofvanpå och på sidorna bruna som gammalt elfenben.

Hon vände på hufvudet men utan att afbryta sången, ty hon höll på att offra till bäcken för att få ymnigt med dricksvatten åt getterna. Då och då beströk hon ett brödstycke med honung och kastade det i vattnet. Öfver knäna hade hon ett spjut för att kunna försvara sig. Han trodde också på den goda vattenanden och vågade icke störa henne med någon hälsning. Då hon hade sjungit slut, kastade han en liten silfverring i hvirflarna. Sedan gick han fram och lade armen om hennes axel och satte sig ned bredvid henne lika oöfverlagdt som ett barn bredvid ett blomsterstånd.

[ 105 ]Hon böjde sig litet åt sidan, men icke af blyghet, utan därför att hon var rädd att fläcka ned hans dyrbara kläder.

— Vänta litet — sade hon sömngångaraktigt och stilla. — Jag är klibbig på fingrarna.

När hon hade tvått händerna, satte hon sig till rätta igen lika allvarsam som förut och följde med sina yrväckta ögon bläddrorna, som seglade förbi och lindade sina pärlband om stenarna.

Hon tänkte hvarken godt eller ondt om honom, ty hon hade ingen kunskap om något annat än det, som hon dagligen såg med sina ögon. Och det omgaf henne töcknigt och tyst och obegripligt som en dröm. Hon hade hört, att det var han, som hade tagit henne ur den mörka grafven och gifvit henne åt vallkullorna, och hos dem hade hon lefvat. Under tröjan bar hon ingenting annat än en trasig skjorta. Hon hade aldrig fått en hel dräkt, aldrig ätit vid ett bord, aldrig sofvit annat än i hö eller halm. Hon visste ingenting om världen, hvarken om den var två dagsresor lång eller tusen. Hon visste bara, hur man vallar getter. Hon brukade sitta på tufvan som en brun stubbe [ 106 ]utan att hitta något särskildt att grubbla på, vemodig snarare än glad, men aldrig heller verkligt bedröfvad. Ödemarken skrämde henne lika litet som de tassande eller flygande skogsväsen, i hvilkas sällskap hon lefde sitt ordlösa drömlif. Valdemar talade icke, men han satt ändå kvar.

— Kom, jag är hungrig — sade hon långsamt och reste sig som en sömngångerska från mossan.

Hon gick framför honom till en liten skogslada, som låg på en glänta, just där solen sken in mellan grantopparna. Taket var hopsjunket i midten, den bräckliga dörren hängde halföppen, och öfver askhögen inne på golfvet surrade en sista sömnig hästfluga.

Yrsa-lill gjorde upp eld. Han steg in till henne med hufvudet tillbakakastadt, som om han nu först beträdt sitt rätta rike, där han endast behöfde befalla för att bli lydd. Hon kokade något i en kittel, och när allt var tillredt blåste hon i en pipa af ben. Rop svarade från olika håll, och skogsgångarna, som Valdemar hade tagit till lifvakt, men som alltid lågo ute på jakt, böjde grenarna åt sidan och stego fram med sina bågar och kastspjut. Gistre [ 107 ]Härjanson kom efterst med en liten harpa hängande på höfterna och hornet Månegarm i ett snöre öfver andra axeln. Alla satte sig med Valdemar omkring kitteln.

— Den natten, då jarlen dog — begynte Gistre — stod hornet kvarglömdt på trappsteget till hans sofstuga. Då tog jag det åt Yrsa-lill. Hon skall räcka oss det, när vi spisa hos henne på jaktdagarna. Men ännu har hon ingenting att fylla det med, herre.

— Jag skall skicka ned mjöd till er — svarade Valdemar — och skålar och fat och de präktigaste kläder åt Yrsa-lill.

Gistre tog i hans hår.

— Yrsa-lill ser på ditt mjuka gullhår, herre — sade han med en lång suck. — Mina tunga, svarta flätor skrämma henne bara. Skogen är hennes mor och skogen är din. Tag henne du. Vi skola nog viga er samman, när det blir mjöd i Månegarm. Jag har tiggt och bedt henne att följa mig bort på stigarna för alltid, men hon är rädd för mig, hon som de andra. När jag kommer i stugdörren, skrika barnen och kvinnorna ropa att min svarta kåpa är ett stulet bårtäcke… och det är min fröjd, kung Valdemar! Så skall en folkungagycklare hälsas. [ 108 ]Jag ville vara en lokatt hellre än en människa, bara för att få lefva i skogarna och skrämma. Sitter jag ibland och gråter, när jag ensam rör strängarna, då är det för att jag hör Yrsa-lill vid bäcken.

— Ni vallhjon, ni fria människor — sade Valdemar med armen räckt åt Yrsa-lill, som låg på knä och blåste i glöden. — Jag skulle ha varit lyckligare, om jag blifvit en af er. Hvar jag ser en trashank, som knyter handen, tror jag, att jag möter en hjälte. Jag tycker om din solbränna, Yrsa-lill, och alla de tusen många små hvassa barr i din tröja som sticka mig. Hvarför lefver jag inte med er om somrarna och ligger om vintrarna och sofver på ugnskanten!

Gistre sprang upp. Han kastade tillbaka sina bandvirade flätor, och spelande på harpan ropade han:

— Till oss hör du, Valdemar. De utstötta och förtappade behöfva en konung. De behöfva honom hos sig i de långa nätterna, då barnföderskorna skrika från skullarna och benknotorna klappra i galgarna. De behöfva en konung, som går framför dem på vägen till [ 109 ]helvetet. Si, nu är den konungen oss född af folkungasäd, hosianna!

Harpan fortsatte att ljuda till lekarens dystra stämma, och det blef ingen jakt den dagen.

Sedan lät Valdemar hämta från jarlagården allt, hvad han hade lofvat, och småningom blef han själf förtrogen med hvar stig. Om dagarna var Yrsa-lill fortfarande getpiga som förr, men när det led mot stjärntändningen, tvådde hon sig och prydde sig med hans gåfvor för att vänta honom. Om hon nyss stigit ut ur berget, skulle hon icke kunnat glimma af fler smycken. Men det var icke med den dräkten, hon hade tagit honom fången, och han satt tankspridd och såg på hennes drömlek med sina söljor och glaskulor.

Under tiden stod herr Svantepolk ofta och väntade uppe i jarlagårdens svalgång. Ju senare det led, dess blidare klarnade hans smala ansikte.

— Valdemar har då stannat i skogsensamheten — tänkte han — för att begrunda mina ord och under betraktelser vårda en ren och himmelsk kärlek. Säll och stor blir nu hans väg. Varsamt vill jag tala med drottningen, [ 110 ]så att hon får en rätt syn och vi alla kunna glädja oss. Låt gärna bli att förtro dig till mig, min unga konung. En viss beslöjad glans brukar vara rätta tecknet på pärlans äkthet.