Folkungaträdet/Bjälboarfvet/Kapitel V

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Kapitel IV Folkungaträdet — Bjälboarfvet
berättelse af Verner von Heidenstam

av Verner von Heidenstam

Kapitel V

Kapitel VI  →


[ 74 ]

5.

I den kungliga sofstugan hade vaxljusen blifvit tända, och de brända kryddorna spridde en söfvande doft. Den tömda påsen låg ännu kvar i enriset nedanför härden. Hastigt och oöfverlagdt gick Jutta fram till Valdemar. Alltid var hon i hänryckning öfver något, antingen det var kvällssången från ett kloster eller hornsmattret från en ryttarskara. Hon var en sträng, på hvilken hvar vind spelade. Vågglittret kring de danska öarna hade stannat i hennes ljusa ögon, och allt vackert, en sten i en ring eller ett blomsterklädt altare, lockade henne att stanna och beundra. Hennes späda lilla varelse kunde hela timmen gömma sig på knä under nunneslöjan, men nästa timme stod hon lika orörlig med slöjan i handen och lyddes till en lekares kärleksvisa.

[ 75 ]— Här talas om ridderlighet — jublade hon. — Valdemar, det är du, Valdemar, som i dag är den ridderlige.

— Ja, trösta honom du, oskyldiga barn — sade drottningen, som satt på sängkanten. Hon var lik den yngre systern och vacker som hon, men mycket stor och stark med kullriga och utstående ögon. — Gå ut med honom i svalgången och lek, så att jag får lägga mig. Ser du, hur jarlens alla fem fingrar ännu synas på kinden... Hvarifrån få vi kvinnor våra aningar? Själf kan jag inte förklara det, men bara Magnus kommer in i rummet, känner jag, hur hvar liten sena börjar sticka och rycka. Och ändå är han alltid så höfvisk mot mig, så tålmodig och undfallande. Men jag tror inte på honom. Å, jag är dödstrött. Gif mig ett horn öl.

Hon var alltid törstig, och småtärnorna sprungo ned i brygghuset och kommo tillbaka med ett väldigt och droppande horn.

Valdemar hade redan kastat af sig dagens förödmjukelser med några sorglösa axelryckningar och hjälpte henne att hålla om hornet.

— Det var skönt — sade hon och strök sig öfver den feta och hvita halsen. — Jag var så torr på tungan efter allt dammet från [ 76 ]hästarna... Han tog så hårdt i dig, när han skulle hjälpa dig upp. Jag såg det.

— Han är alltid så hårdhändt, käraste. Det var han redan som barn. Skulle han smeka en häst eller hund, genast skrek den och blef rädd. Nå, han är hårdhändt också i tankarna, när han rör vid andra ting. Han slår på människohjärtan med slägga som en smed.

— Kan du inte göra honom mildare, Valdemar?

— Nej, nej, låt honom vara som han är. Hvarför tvinga och mästra? Låt alla människor vara fria och som de vilja. Så tycker jag bäst om dem.

— Du vill alla så väl, Valdemar. Dig själf också.

— Jag vill mig själf mycket väl — svarade han och räckte Jutta skrattande handen. — Jag har så svårt, Jutta, att se din kloka och lugna syster plåga sig med onödiga tankar. Och aldrig har det ännu mellan Magnus och mig fallit ett ovänligt ord. Kom! Månen är uppe.

Han tog henne med sig ut i svalgången.

Den var så full af inblåsta löf, att de gingo lika tyst framåt som på en matta. Ekstolparna föreställde kvinnor och skäggiga män, som höllo [ 77 ]hvarann om lifvet, och deras ansikten voro guldbelagda och glimmade blekt. Men utanför stod dimman i jämnhöjd med räckverket, och först ofvanför dimman satt månen på den klara oktoberhimmeln som öfver en gråaktig vattenyta. Bara några halft aflöfvade träd stucko upp som små holmar, och det enda, som gjorde vattenytan död, var att den icke kunde spegla.

Han tog stöd mot räckverket och ställde henne framför sig och kysste henne på hjässan. Det var en sval och glädtig kyss, och han tänkte icke på den utan på det, som hade händt, men som han ville glömma.

— Du har ett så vackert sätt att säga mitt namn, barn lilla — började han — en så lustig främmande brytning. Du gjorde mig glad igen där inne i sofstugan. Och det gyllene danska håret, hvad jag älskar det! Du är så mjuk som en lindbuske, jungfru Lindelöf. Det gör mig lugn igen att inandas doften af så mycken ungdom och hälsa. Det är som att komma ut i friska skogen.

Han strök genom hennes hår och tvinnade det mellan fingrarna. Ibland vände han sig litet åt sidan och såg på den stora skinande månen. Världen låg afsomnad och utdöd, och [ 78 ]det fanns ingenting annat än han och hon och månen.

— Talar du lika lättfärdigt till alla kvinnor? — frågade hon. — Det sägs så.

— Jag lyfter af stålhufvan, när jag talar med kvinnor, så att de skola se, att de ha en man framför sig. Förställning, det kan ingen beskylla kung Valdemar för.

Hon drog sig litet baklänges, men såg lugnt på hans ansikte. Hon tyckte, att hon nu först riktigt märkte, hur friskt och frimodigt det var, när det nästan med sin naturliga färg lyste fram genom det tunna ljuset.

— Och din broder? Lyfter han också af stålhufvan?

— Finns det då i afton ingenting annat att tala om? Jag börjar bli afundsjuk. Hvarför fråga alla så envist om honom?

— Förmodligen därför att han är så svår att bli klok på. Det är ändå en ståtlig man.

— Broder Måns? Nå, måhända. — Valdemar bröt loss en flisa från det skäggiga belätet och kastade den ut i dimhafvet som i väntan att få se den flyta. — Han bugar alltid, när han talar med kvinnor, men han bryr sig inte om dem.

[ 79 ]— Då är han olik dig i det också.

— Hvad skulle jag taga mig till en sådan här dyster afton, om jag inte hade ditt muntra joller omkring mig!

— Jag vet något ljufligare än att alltid låtsas glad — sade hon med stegrad röst, och det smala lilla ansiktet återfick samma förskräckta uttryck som förut på folkungabänken. Jag har alltid drömt om den heliga friden, alltid drömt om att få gå i kloster.

— En sådan misshushållning skulle jag aldrig tillåta.

— Jag visste inte, att du var så girig.

— Om sådant är jag snål, inte om penningar.

Hon tvekade litet.

— Hur skall det då bli, om du måste gifva mig åt någon? Men du behöfver ingenting frukta. Aldrig låter jag mig skänkas åt någon man, hvarken som ung eller gammal, aldrig med godo, aldrig med våld.

— Det har ingen hast, barn lilla. Lät jag inte nyss hämta dig nära nog som en drottning, när du skref, att du hade fått längtan till din syster?

— Och när jag kom i det hemska Småland, [ 80 ]sade jag: ljusare skogar hade min fader på Själland.

— Och då klampade de långhåriga getherdarna med sina träskor och kallade dig en Guds ängel.

— Och när jag skulle äta östgötaböndernas hårda kaka, gjorde det ondt i tänderna, och då sade jag: bättre mjöl hade abboten i Sorö.

— Och då myste de snälla östgötarna, som aldrig kunna bli onda, och svarade: Nu blir det en fröjd i jarlaborgen.

— Men när jag fick se det mörka tornet i Stockholm, då ropade jag, så att det hördes öfver hela bron: lycklig är jag, att jag inte har den grymma Birger Jarl till svärfader som min stackars syster. Se, så trött och modstulen hon står på muren! Hvart ha ni fört mig? Aldrig, aldrig kan jag trifvas hos Folkungarna!

— Och då sprang kung Valdemar den unge ned ur tornet och lyfte dig ur sadeln... högt öfver alla småtärnorna, som strödde rosenblad... Så här... högt, högt!

Han lyfte upp henne och höll henne en stund på sträckta armar, men guldtaggarna på hennes gördel stucko honom i händerna, så att han försiktigt måste släppa henne igen.

[ 81 ]— Nåväl, detta är nu lek, bara lek — sade han slutligen. — Hvem måste inte leka i ett sådant månljus! Men det blir sent. Vi få tänka på att gå in.

— Valdemar — hviskade hon — stå stilla!

— Man kan stå sämre. Jag har inte brådtom.

— Flera gånger har jag hört, att det prasslat nere i dimman.

— Förmodligen någon af bergsmännens hundar.

— Nu sist lät det som steg, och det var en människas steg.

Han stötte tämligen otåligt foten i tiljorna och böjde sig öfver räckverket.

— Hvem är det, som smyger omkring och lyss? — frågade han med höjd röst — Hvem är det, som missunnar mig att jag en månskensstund förlustår mig med min unga fränka?

Först fick han icke något svar. Därefter knastrade en torr gren, och nu hördes det klart och bestämdt, att någon steg fram alldeles under svalgången.

— Jag litar på, att du inte längre är gramse på mig, broder — svarade en djup röst nere ur dimman.

[ 82 ]— Det är junker Magnus — hviskade Jutta och kröp ihop.

— Du brukar annars skryta om god nattsömn — sade Valdemar med ovanlig köld.

— Jag bedyrar, det var inte min afsikt att bespeja dig.

— Något sådant kan heller aldrig falla mig in. Hvarför jämt bedyra så mycket i onödan?

— Jag har letat efter dig, Valdemar, och så fick jag till sist höra, att du satt här och lekte och jollrade.

— Det var ett joller om ingenting.

— Allt börjar ur ingenting, broder. Hat, missförstånd, kärlek. Ur ingenting växte hela folkungaträdet.

— Är det för att säga mig det, som du har kommit?

— Om du kunde se mig här nere i dimman, skulle du nog märka, att jag inte står här för ro skull.

— Gör då inga omsvep.

— Vår far tog det så hårdt nyss, att när han kom in till sig, föll han omkull på sängtrappan. Det blef ropadt efter mig, och jag skickade genast efter några kloka gummor. Det [ 83 ]är blodslag åt hufvudet, säga de. Nu måste du fort komma ned.

Valdemar lindade armen om belätet på stolpen. Han bleknade så häftigt, att han kände, hur hela ansiktet blef iskallt. Det svindlade till för honom, och hans ögon sågo bara hvar sin hvirflande gnista. Men när han blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren, under själfva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga fram det på golfvet, och han hade mycket brådtom. Det såg ut som Folke Filbyters murkna skattkista, men när han öppnade den, såg han, att det var hela folkungaarfvet, att det var land och folk och himmel och helvete och alla de vackra småtärnorna och rustningarna i vapenstugan och silfversäckarna i källaren. Nu behöfde han icke längre spörja och lyda. Nu var det hans, endast hans. Han kunde behålla eller kasta, bygga eller slå sönder, allt efter lust.

— Ha de läst öfver honom? — frågade han slutligen för att väcka sig själf.

— Ja, husprästerna hålla på att läsa öfver [ 84 ]honom — ljöd broderns långsamma svar — men nu är han redan mållös.

— Förmådde han ingenting säga?

Magnus teg.

— Uppriktighet, uppriktighet, Magnus! Hvarför svarar du mig inte? Du märkte, att han ville säga något, och då böjde du dig ned, inte sant? Så måste det ha gått till.

— Jag försökte att trycka örat till hans mun för att kunna höra, men det lät så svagt som en liten aflägsen hviskning långt borta, långt nere från botten i en grufva.

— Men säg då ut det!

— Han yrade.

— Det är detsamma, men jag vill veta ordet.

— Är det oåterkalleligt din önskan, Valdemar?

— Oåterkalleligt

— Tag riket! — hviskade han.

Valdemar släppte sitt grepp om stolpen och stod andlös. Allt blef med ens töcknigt framför honom, och han knöt handen om manteltyget på den sidan, där svärdet annars brukade sitta.

— Och hvad svarade du då, broder ... älskade broder?

[ 85 ]— Jag svarade: lag och rätt får ingen bryta. Kronan är Valdemars, och jag skall hälla den fast på hans hufvud, Gud frälse min själ. Blifve jag annars redan här på jorden en af de evigt fördömda!

— Och den gamle, hvad gjorde den gamle?

— Han slog upp ögonen och välsignade mig. Håll ord! hviskade han. Sedan miste han målet.

Valdemar skakade sitt hår som en skeppsbruten, när han känner klippan under foten, men ännu kunde han hvarken tänka eller tala klart.

— Barn lilla ... är du ännu här? — frågade han förvirradt. Fast jag står midt i månskenet ... jag kan hvarken hitta dörr eller lås.

Jutta trefvade darrande på de stickiga stockarna utan att se, hur nyckeln blänkte. Slutligen stötte hon emot den med armbågen och sköt upp dörren framför Valdemar.

Drottningen satt ännu kvar på sängkanten, fast nästan afklädd, och småtärnorna höllo på att gnida hennes fötter med ett vått handkläde. Hvem skulle hon också blygas för? För systern, för småtärnorna, för Valdemar? Nej, därpå hade hon ingen tanke. Linnet var uppknäppt, [ 86 ]och halsbandet af bärnstenskulor och de tjocka hårflätorna hängde ned öfver en jättinnas stora runda bröst. Men benen voro smala och långa med små förnäma fötter. Hon sträckte ut de breda hvita armarna.

— Jag är så trött — gäspade hon — låt mig bara få sofva!