Från Aftonbladet till Röda Rummet/VI. Sofia von Knorring

←  V. Fredrika Bremer. Fortsättning

Från Aftonbladet till Röda Rummet (Strömningar i Svensk Litteratur, 1830–1879) av Johan Martin Mortensen (1864–1940) VI. Sofia von Knorring

VII. Emilie Flygare-Carlén  →

VI.

Fredrika Bremers exempel manade till efterföljd. Både manliga och kvinnliga författare skrefvo snart romaner, »betalda per ark», hvilket, såsom någon samtida spetsigt anmärker, förklarar deras omfång. Närmast Fredrika stodo hennes båda medsystrar friherrinnan Sofia Margareta von Knorring och Emilie Flygare-Carlén. När den förra 1834 debuterade anonymt med romanen Cousinerna, trodde man allmänt, att den var skrifven af mamsell Bremer.

Likheten mellan de båda författarinnorna är dock mera tillfällig. Friherrinnan Knorring är ett helt annat världens barn än Fredrika. Fredrika Bremers idékrets är afgjordt liberal och socialt oppositionell, äfven om hon långt ifrån kan räknas till Aftonbladskretsen. Friherrinnan Knorring däremot är strängt konservativ. Hon håller på ståndsprinciperna, särskildt i den rent kvinnliga formen att finna en förening mellan frälse och ofrälse oerhörd. Och liksom Geijer anser hon det något tvifvelaktigt, om folkskolan och bildningen kunna göra något för folket, »hvilket säkert lefver lyckligare i sin okunnighet och naivitet». Med andra ord, hennes idéer äro en något äldre generations, Uppsalaskolans eller det härskande adelsståndets, hvars mest realistiska skildrare hon äfven är.

Sofia von Knorring var född 1797 på herregården Gräfsnäs i Västergötland. Fadern var öfverstelöjtnanten och hofmarskalken Christian Göran Zelow, modern Helena Sofia Gripenstedt. Själf var hon ett ystert barn af nästan feberartad liflighet och som därute på landet slukade en otrolig massa romaner af både den tyska och franska skolan. Tretton år gammal fördes hon till Stockholm för att fullborda sin uppfostran och hade därvid tillfälle att se M:me de Staël, hvilken just då besökte Stockholm. Den stora författarinnan gjorde ett outplånligt intryck på henne och i Illusionerna, hvarest hon, om ock i något romantiserad form, återgifvit dessa sina första intryck från den stora världen, figurerar äfven M:me de Staël på en oförgätlig Amaranterbal. Sofia von Zelows stockholmsvistelse blef emellertid icke långvarig; trots sin ovanliga skönhet, sina sexton anor och tjugofem talanger flydde hon snart tillbaka till landtlifvets lugn. Man berättar, att i hennes ungdomslif funnits en stor kärlek, och ingen som läst hennes romaner kan tvifla på, att hon känt den stora lidelsen icke endast ur romanerna utan äfven ur lifvet. Liksom för hennes hjältinnor slutade emellertid denna kärlek olyckligt. Ungdomsvännen drunknade, och Sofia von Zelow ingick 1820 ett konvenansäktenskap med en aflägsen släkting, friherre Knorring, hvilket emellertid efter hvad hennes biografer säga blef synnerligen lyckligt.

Läst och skrifvit hade hon från det hon var ett litet barn; men den första af hennes produkter, hvilken kom till allmänhetens kännedom, var Cousinerna, med hvars uppläsning hon vintern 1829 gladde den närmaste familjekretsen. Hon vägrade emellertid bestämdt, trots mannens uppmaning, att utgifva densamma, och det var endast en tillfällighet — begäret att öfverraska honom med en julklapp — som förmådde henne att 1834 låta trycka densamma. Därmed var emellertid isen bruten, och under de närmaste åren utgaf »Författarinnan till Cousinerna» en hel följd af arbeten: Vännerna 1835; Qvinnorna 1836; Axel och Illusionerna s. å.; Ståndsparalleler och Tante Lisbeths 19:de testamente 1838; Torparen 1843 samt fyra samlingar skisser 1841 och 1846. Hennes hälsa hade redan 1827 brutits af en bröstinflammation och sedan ständigt varit vacklande, hvilket väl ej minst förklarar hennes växande religiositet. Hon dog 1848.

Friherrinnan Knorring är aristokraten bland tidens romanförfattare. Hon dväljes helst i de högadliga kretsarna, stiger redan ogärna ned till lågadeln, och borgerskapet, och folket har ingen plats i hennes värld utan som tillfällig motsättning. Helst dväljes hon på en gammal medeltidsborg — hennes eget kära Gräfsnäs, väl något romantiseradt i tidens stil, med många torn, mörka salar, betäckta med trasiga och nedrökta gobeliner, blodfläckar någonstädes som minne af en romantisk och heroisk familjetilldragelse, och en af de sexton anorna, som går igen på ett fullt konvenabelt sätt, när en olycka hotar en eller annan af släkten. Hela detta slott med dess inredning och möblering, med dess invånare och deras seder lefver upp för läsarens ögon i hennes romaner.

Friherrinnan Knorring aflägsnar sig ytterst ogärna från dessa kretsar, men egendomligt nog idealiserar hon dem föga. Hos Fredrika Bremer gör denna adelsvärld ännu ett synnerligen sympatiskt intryck. Den är begåfvad och bildad, klok och rättskaffens. Hennes adel är verkligen rikets bästa stånd. Hos friherrinnan Knorring äro adelsmännen däremot endast salongsmänniskor, de verka nästan en smula för mycket fransmän, och jag misstänker, att hon mer än en gång fiffat upp våra svenska landtjunkare med tillhjälp af ett eller annat drag, uppfångadt ur franska skildringar. De unga männen framställas såsom lättsinniga och obeständiga, rucklare och spelare; deras enda nobless är ofta en tämligen ytlig hederskänsla. De gamla herrarne, majorer och godsägare, äro beskedliga, tämligen tarfliga och enfaldiga landtjunkaretyper. Excellenserna äga ännu hela den förfining, som utmärkte Gustaf III:s tid (eller kanske riktigare tiden strax efter, ty utan tvifvel nådde förfiningen öfverallt i Europa sin höjdpunkt just efter napoleonskrigen), men de äro ytliga och hjärtlösa och några stora själens egenskaper utvisa de icke. Samma egenskaper hafva äfven de noblaste af hennes äldre damer: amiralskan i Ståndsparalleller är den förbindliga världsklokheten i egen person och tanten i Illusionerna är af den torraste egoism. Endast de unga kvinnorna äro förtjusande med deras fina vett, lifliga temperament, skönhet, lidelsefullhet, alla ypperligt tecknade och likväl knappast idealiserade, fast det synbarligen är hos dem, som författarinnan gömt det mesta och bästa af sin egen person. I korthet, det är just hos friherrinnan Knorring, som man bör söka en realistisk skildring af tidens adelsherrskaper.

Denna friherrinnan Knorrings realism är förtjusande, spirituell, behagfull, elak, lätt lekande, men den är äkta kvinnlig i sin begränsning. Hon har endast öga för lifvets småsaker, och hennes hjärta klappar endast eldigt för kärleken. Hon ser endast det, som ligger henne nära — det som är synbart. Männens planer, då de lämna salongen eller då de gå öfver sina åkerfält, intressera henne icke, och därför kan det nog hända, att hennes excellenser i grund och botten voro djupare naturer och hennes landtjunkare mera mänskliga än hon låter oss ana. Men med hvilken satirisk hvasshet utan all bitterhet har hon icke tecknat alla dessa gestalter.

Samma skarpa verklighetssinne utmärker äfven hennes förhållande till tidens idéer. Det är icke hon som låter sitt hjärta svalla öfver för en eller annan filantropisk idé. Hon hör icke till dem som tro, att man kan förändra människan från den ena dagen till den andra. Det är icke utan, att hon nästan blir paradox i sin motvilja mot tidens reformer, och hon skyr icke de skarpa motsatserna. Det som är, bör vara, det är hennes liksom alla verkligt konservativa människors grundprincip. Först och främst skarp skillnad mellan folket och de bildade! Den kan icke upphäfvas och hvartill skulle det tjäna? Folkskolebildningen är säkert af föga nytta. — En liknande klyfta existerar och bör existera mellan borgerskapet och adeln. I Ståndsparalleler skildrar hon en bondson, en ung magister från Uppsala, som en verklig Frithiof, utrustad med alla hjältedygder och långt mera verklig adelsman än den osympatiskt tecknade grefven. Men äktenskapet mellan honom och Blenda förhindrar hon, ty det är bäst, att hvar och en stannar inom sitt stånd. Trots sin egen bildning och intresse för all kultur är hon icke heller någon försvarare af kvinnoemancipationen: hon blir på denna punkt motståndare till Fredrika Bremer. Öfverallt har hon vördnad för, huru en sak tager sig ut och för traditionen. Äktenskapet bör vara oupplösligt, och hennes religiositet gör under hennes tidigare lif intryck af ett rent yttre ceremoniell, tills den slutligen slår öfver i en djupt känd och brinnande (men likväl aldrig fanatisk) religiositet.

Det hufvudproblem, som sysselsätter friherrinnan Knorring i alla hennes romaner, till och med i folklifsskildringen Torparen, är kärleken och dess förhållande till äktenskapet. Hon är väl i dåtidens litteratur vår enda kvinnliga erotiker, och ingen samtida har med samma ifver som hon utmålat och analyserat kärleken som passion; ingen med undantag af Almqvist.

Hennes förebilder äro härvid de stora europeiska författare, som behandlat samma problem. Det vill säga Rousseau, som i La nouvelle Héloïse just uppställer problemet, Goethe som med Valförvantskaperna förde det ännu ett steg vidare, i det han skärper konflikten, och M:me de Staël, hvilken just i det ögonblick, då Napoleon återinförde det oupplösliga äktenskapet, med Delphine sökte skapa en offentlig mening för skilsmässan. Den kedja af erotiska motiv, hvilka behandlas i hennes romaner, låta osökt föra sig tillbaka till dessa författares skrifter.

Redan i Cousinerna, hennes förstlingsarbete, möta vi denna idékrets. Dramat utspelas där mellan Amalia och Axel, hvilka som Frithiof och Ingeborg uppfostrats tillsamman. På grund af missämja med Amalias fader har emellertid Axel, en vildhjärna eller, såsom författarinnan gärna vill låta oss tro, en Byronisk hjälte, passionerad, men god och ädel, lämnat hemmet och för Amalia står han endast som en broder. Han har icke ens varit ett föremål för hennes ungdomssvärmeri, hvilket i stället fallit på åtskilliga andra mer eller mindre ovärdiga föremål. Ingen af dessa blir emellertid den utvalde. Hon följer faderns uppmaning och äktar den prosaiske major Mühlendorff utan att älska honom. Vid bröllopet infinner sig emellertid Axel, som hon då icke sett på många år. Kärleken flammar strax upp i bådas sinnen, men båda lägga också band på sin passion. Axel är emellertid förtviflad och Amalia tynar bort. Slutligen inser fadern, att dotterns äktenskap är olyckligt, och uppmanar henne att skiljas och förmäla sig med Axel. Men då är det för sent. Amalias hälsa är redan undergräfd och tillstötande omständigheter nedlägga henne på dödsbädden. Axel reser långt bort.

Här har man således ungefär samma fråga behandlad som i Den nya Héloïse och Valförvantskaperna: kan äktenskapet upplösas och tvenne älskande förenas?

I Axel (ett slags fortsättning på Cousinerna) har man hufvudmotivet från Delphine. Liksom i den senare romanen Mathilde med djärf elakhet ställer sig mellan Delphine och Leonce, som hon själf älskar, så hindras i Axel hjältens förbindelse med Rosina af en tredje kvinna.

I Ståndsparalleller tangera vi från en annan sida åter motivet i La nouvelle Héloïse. Blenda är gift med en äldre grefve, men gripes af kärlek till den ofrälse informatorn. Länge kämpa båda emot sin kärlek, men när slutligen Blendas dotter dör, är hon benägen för skilsmässa. Då träder emellertid den världskloka modern emellan och betonar för dottern det olämpliga i att gifta sig med en ofrälse, och samtidigt förmår hon informatorn att omedelbart resa bort. Blenda dör af samma feber, som bortryckt hennes dotter.

Det kan göras åtskilliga anmärkningar mot författarinnans sätt att behandla dessa problem. Upplösningen sker aldrig inifrån, och själfva frågan blir därför icke slutbehandlad. Det hela blir en följd af sentimentala händelser utan djupare innebörd. Amalia dör i det ögonblick, då fadern uppmanar henne att skiljas. Blenda bortryckes af en feber, fast hon skulle kunnat uppnå lyckan vid Hermans sida. Så är det tillfället, som öfverallt drifver sitt oroväckande spel med människorna.

Dessutom är friherrinnan Knorring — ett vanligt fel i denna tids romaner — alltför vidlyftig, och saker af högst olika betydelse presenteras alltför ofta i samma plan. Icke sällan förstör hon äfven en fin målning genom att visa den under ett falskt perspektiv.

Det senare är t. ex. fallet i hennes Illusioner. Denna berättelse vore nära på ett mästerverk, om den blott vore hundra sidor mindre, och om författarinnan icke hade förstört den fina själsmålningen af Ottilias första upplefvelser genom att gifva dem en vikt, som de icke kunna äga.

Hjältinnan i Illusionerna är Ottilia och romanen handlar om, huru hon — stackars liten — förlorar sin tro på lifvet. Ända till sitt sextonde år uppfostras hon hos en mormor på landet. Hon är fattig, men grefvinna. En förnäm och rik tant kommer på besök, och då hon finner henne vacker, tager hon henne med till Stockholm; dock icke af intresse för den unga flickan, utan för att i henne hafva en lämplig attraction, som drager herrarne till hennes salong. Med detta ombyte af vistelseort är det slut med Ottilias lycka. Redan på vägen till hufvudstaden börjar tanten att något grälsjukt formera hennes seder. Hon förälskar sig därpå i sonen i huset, grefve Otto, en godmodig men lättsinnig ung man, som stått eller står i förbindelse till nästan alla bokens kvinnliga personer: han har bedragit guvernanten, mamsell Melanide, såväl som den kyliga öfverstinnan Pauline, och han har möten i parken med Ottilias kammarjungfru, Maria, som han förför. Samtidigt med att han förlofvar sig och gifter sig med Malvina, gör han nu sin hemliga kur för Ottilia, som helt går upp i en lidelsefull kärlek till honom, fast hon samtidigt förstår att hålla honom på ett visst afstånd, trots hans djärfva närgångenhet. Men hon anar intet svek, förrän Maria med ett bref kallar henne till sig. Hon finner sin kammarjungfru med ett barn vid sin sida, till hvilket Otto är fader. Ottilia förkyler sig på hemfärden från henne, faller i feber, och förkrossad af Ottos beteende såväl som af tantens likgiltighet, af hela den kyla, som utströmmar från den mondäna krets, i hvilken hon rört sig, återvänder hon till landet och mormodern med krossadt hjärta.

Det sista partiet af denna roman är alltför löst behandladt och alltför uttänjdt. Dessutom uppfattar författarinnan hela denna händelse alltför tragiskt. De sår, som den första kärleken till en vacker löjtnant tillfogat ett sjuttonårigt hjärta, läkas fort, och den bästa upplösningen hade varit att Ottilia, sedan hon gråtit ut öfver kusin Ottos lättsinne, gifvit sin hand åt den allvarlige och trofaste baron Edward (en typ af samma stil, som de unga engelsmännen i M:me de Staëls och George Sands romaner).

Men bortsedt från dessa tekniska fel, innehåller denna roman alldeles förtjusande skildringar, analyser, gjorda med en esprit och en klarhet som kunnat hedra en fransman, bilder ur samtidens högre sällskapslif, som man icke lätt glömmer.

Först och främst tjusas man omedelbart af Ottilias person. Hela hennes väsende är återgifvet med en friskhet och ett lif, som är beundransvärdt, och man förnimmer huru författarinnans eget hjärta klappat vid skildringen af dessa — minnen.

Ottilia är sexton år, då vi först göra hennes bekantskap, där hon sitter i bersåen och tillsammans med mormodern förtär smultron med grädde i landtlig fridfullhet. Plötsligen hör man en vagn rulla ute på vägen. Hon lyssnar. Hjärtat slår. Hon väntar. Kan det vara en riddare från forntiden med sköld, harnesk och hjälm, som är i antågande? Nej, en sådan borde ridit. Säkerligen är det en af Napoleons unga generaler, som vill bese slottet! — Skratta icke åt dessa fantasier. Kom ihåg att vid samma tid begaf sig Fredrika Bremer en vacker dag från Årsta ut på landsvägen för att taga värfning till finska kriget. Här har man just en inblick i en ung flickas själ, som uppfostrats i klosterlig ensamhet, och hvars fantasi är fylld af Tegnérs hjältesånger, napoleonskrigens glänsande bragder och tidens romaner.

Det är emellertid icke alls en ädel riddare, som kommer för att bortföra henne, utan tanten, och snart är Ottilia vid sidan om mopsen inpackad i vagnen och på väg till Stockholm. Hennes första erfarenheter af världen äro redan särdeles bittra. Tanten börjar strax att piqua den i landtlig oskuld uppfostrade ungmön. Hon vill plocka blommor i gästgifvarens trädgård. — »Det passar sig icke — skicka hellre Jean!» Man skall på vägen taga in hos excellensen W., som är släkting till Ottilia. »Säg nu icke oncle; en excellens tituleras aldrig annorlunda, huru nära lierad man än är med honom.» — Naturligen hälsar honom Ottilia oncle, då han älskvärdt titulerar henne lilla cousine och — höjden af malheur — samtidigt rifver hon sönder sin klädning, i det han hjälper henne ned från vagnen.

Nu är hon redan icke längre den glada och frimodiga, landtligt uppfostrade flickan, utan rädd som en hare. Också blir hon bortglömd bak pianot, när, vid framkomsten till tantens gods, hela det öfriga sällskapet tågar in i den ståtliga matsalen. Hon hör betjänterna gå ikring bordet, skålarna blifva allt tätare, sorlet allt högre — tills plötsligen en tystnad inträder. Man har märkt att hon är försvunnen. Löjtnant Otto rusar ut på en expedition genom hela filen af rum för att finna henne och upptäcker henne verkligen, för henne gråtande upp på hennes kammare och bär till henne supéen, som de äta som två turturdufvor med samma gaffel. Det är uppslaget till deras bekantskap. — Snart är Ottilia en hel liten världsdam. Hon sjöng för Crælius, pladdrade franska för M. Gaspard Charles och målade landskap för konduktör Heydieken. Hon gör allmänt uppseende, då hon intages i Amaranten och får sin första vals med Otto:

»Jag steg upp. Jag tog hans hand. Jag följde honom. Men, om han i en hast släppt mig, så hade jag säkert fallit, ty jag hvarken hörde eller såg några ögonblick. Jag var i en himmel, kära mormor! Och le nu, hur mycket du vill; men för mig fanns i detta ögonblick ingen himmels fröjd, som kunde förliknas med att af Otto föras till den svindlande valsen. Vi började dock icke genast, vi stodo tysta och stilla; men hans hjärta talade i hans hand, hans blickar, hans korta andetag, och själfva hjärtat tyckte jag mig se och höra, hur det klappade. O, hvad jag var salig!

Men nu till själfva valsen!

Kära mormor! Valsade du någonsin med morfar eller med någon annan, som du älskade öfver allting på jorden och i himmelen, annars vet jag icke, om du kan fatta alla de himmelsljufva känslor, som nu växlade inom mitt lyckliga bröst. Jag var på en gång glad, nöjd och lycklig samt dessutom smickrad och förnöjd öfver den framgång och det lilla uppseende, som föllo på min lott. Je ne suis pas femme pour rien! härmade man Fru Staël, att hon en gång hade sagt; men det kunde jag här äfvenledes applicera på mig, ty den är något annat, ganska bra och förträffligt, men ingen kvinna, som är liknöjd för beundran och männernas hyllning.»

I denna stil fortgår skildringen med så mycken naturlighet, med så litet konst och så älskvärd pratsamhet, att man tycker sig genombläddra brefven från något gammalt schatull, växlade mellan tvenne kvinnor, ännu med en svag doft af eau de chypre förnimbar mellan de gulnade, litet skrofliga bladen. Så äkta feminint är här allt!

Knappast någon annan än en kvinna skulle heller kunnat göra denna scen, då Ottilia besöker sin för detta kammarjungfru och finner henne i ett litet kyffe inne i staden i den djupaste nöd med ett litet barn vid sin sida. Sedan Ottilia öfvervunnit sin första harm, aftager hon sina underkjolar och gör däraf bindlar åt den lilla, som är i stort behof däraf — åt hans barn.

Men det är icke endast Ottilia, som är utmärkt tecknad och som författarinnan helt känner. Äfven de öfriga figurerna äro lifligt skisserade och hafva hvar sin fysionomi. Man tycker sig höra den kvicka Paulines litet hårda och kalla stämma genom hennes repliker, bak hvars bitterhet döljer sig en lidelsefullhet, som nästan närmar sig hatet. Den undergifna Melanide, ett annat af Ottos offer, bär sin smärta på helt annat sätt. Ypperlig är t. ex. tanten; se här hennes ankomst till Ottilias mormor:

»En kammarjungfru, gamle Anette, med en påse och ett resapotek, ett rödbrusigt anlete och ett jämntjockt smalben, är det första jag upptäcker, och när denna förfärliga syn ändtligen gifver rum för den på högra sidan sittande tanten, upptäcka mina ögon ett torrt, magert benrangel, med insjunkna, färglösa kinder, med ögon skarpa och runda, med en mun utan tänder, händerna hvita som grissylta, och hela denna figur insvept i siden och broderier, band och flor.»

Särskildt dessa händer äro ypperligt sedda och målade: händer hvita som grissylta. Och man ser, huru de sysselsatt henne, då hon litet längre fram återkommer och fullständigar bilden: »hon såg därvid på sina egna, magra, sliskigt fina, döda händer.» Hela tanten är redan tecknad i dessa händer, men hon har ändå tillägg att göra. Ni ser henne i hennes sängkammare:

»Måhända det mest rechercherade (sängkammaren) jag någonsin sett. Nu var min tant i sitt rätta element. Hon hade en otrolig kärlek för den hvita färgen. Hvit var hennes säng, hvitt hennes täcke, och i spetsar och fina broderier låg hon inrullad och såg i all denna elegans ut som ett otroligt grannt lik. För mig var hennes anblick något verkligt motbjudande och hemskt.»

Och dessa tantens yttre drag stå i full öfverensstämmelse med hennes hjärtas torrhet, som uppenbarar sig så öppet i hennes samtal med Pauline: hon har endast tagit den lilla Ottilia till sig för att göra en salongspiece af henne. »Akta dig endast, att ingen far af med henne,» säger Pauline. — »Å nej!» svarar tanten, »det skall blifva min sak! Hon är dessutom fattig som en skåpråtta. Det var konkurs efter fadern, och det lilla, gumman har, ärfva vi, ty det är fidekommiss och går på manliga sidan.»

När man läser dylika skildringar, förvånar man sig öfver, att friherrinnan Knorrings romaner i våra dagar äro så bortglömda. Midt ibland mycken långtrådighet och en viss osäkerhet att tillspetsa situationerna (hon använder ibland för många motiv för att bestämma en viss handling) finner man så mycken esprit, så liflig verklighetsskildring, så pikanta målningar och träffande analyser, att man i svensk litteratur måste söka efter deras make. Icke förgäfves har hon studerat sina franska förebilder. Med undantag af hennes andra berättelse, Vännerna, har man alltid någon behållning af att genombläddra hennes romaner. Äfven hennes smärre skisser äro ofta ytterst liffullt affattade. Det finnes t. ex. en liten mästerlig bit (Taglionifärden), i hvilken hon skildrar, huru en gammal adelsfamilj, som ej på trettio år varit i Stockholm, ånyo i stångpiskor, hattar från napoleonstiden o. s. v., omedvetna om alla tidens förändringar, håller sitt intåg genom Norrtull i en sjuglasvagn. Särskildt påträffar man en mångfald förträffligt tecknade kvinnoprofiler. Blenda i Ståndsparalleller, den lilla Rosina och Jülschen i Axel o. s. v. Till och med hennes manliga bifigurer äro icke oäfna. Friherrinnan Knorring är långt mindre naiv än Fredrika Bremer: hon har en smula reda på de unga herrarnes snedsprång; hon tar dem icke utan vidare för kontant; hon vet, att de hafva en sida, som de icke visa i salongerna, och få författarinnor ådagalägga denna kännedom i sina romaner.

Emellertid äro naturligen hjältarne det svagaste. De verka kvinnliga, om jag så får säga, som fruntimmer i karlbyxor. De älska passioneradt, hela deras själ är fylld af lidelse till en gift kvinna. Men i stället för att då antingen brutalt begära den älskade eller tvärt fly faran, nöja de sig alltför länge med en rent platonisk situation, såsom just kvinnorna älska det. Men ingen man skulle länge uthärda i de situationer, i hvilka författarinnan placerar dem, utan att på ett eller annat sätt göra uppror.

Det ena med det andra gör att friherrinnan Knorring snarare går rundt ikring den fråga, som så lifligt sysselsatte henne: kärleken och äktenskapet, än någonsin tränger ned till en djupare behandling af densamma.

Detta problem, som gaf henne anledning till så många sentimentala målningar, var detsamma som sysselsatte Almqvist. Deras litterära utgångspunkt var ju äfven i det närmaste densamma: Rousseau och Goethe m. fl. Icke underligt således, om hon fann sig lifligt berörd af Almqvists skrifter. Redan långt tillbaka i hennes produktion spårar man en påverkan från honom. Särskildt tidigt kan man iakttaga en viss språklig och teknisk anslutning till honom. Hon har tjusats af denna grace, som ligger utbredd öfver Almqvists prosa, och hon har sökt att tillägna sig hans insinuerande berättelsemanér: konsten att icke säga rent ut men låta läsaren själf ana.^[1]

Men å andra sidan fanns det från början en afgjord motsats i det sätt, hvarpå de betraktade kärleken och dess förhållande till äktenskapet. Almqvist gick här i sin motvilja mot allt samhälleligt, allt konventionellt, så långt, att han till och med, då han skildrade en indianskas äktenskap, ännu hvälfde i sina tankar, huru vigseln i detta fall borde anordnas. Friherrinnan Knorring däremot tillät gärna sina hjältinnor en svärmisk månskenskärlek, en otrogenhet i tankarne mot den äkta mannen, blott de icke bröto sitt äktenskap i det yttre. För henne var hufvudsaken att få svärma med sina hjältinnor och lifligt känna deras ljufva lidande; Almqvist ville däremot med manlig beslutsamhet rödja väg för en högre äktenskapsform.

Icke underligt att Det går an skulle slå ned som en bomb i hennes svärmerier. Här fanns samma fråga behandlad, som hon sysslat med, men huru helt annorlunda löst.

Det går an gjorde icke hennes uppfattning af frågan djupare: hon genomskådade aldrig problemet som Almqvist, men hon såg det därefter klarare och — klarare än någonsin valde hon sin ståndpunkt mot densamma.

Det första utslaget af Almqvists beryktade novell i hennes eget skriftställeri är skissen Så går det. Det är ett af de många svar, som Almqvists bok framkallade, ett skröpligt svar, som träffar intet. Det är också först i Torparen och hans omgifning, hennes mognaste arbete och i sitt slag ett mästerverk, som hon blir riktigt färdig med honom och hans upprörande åsikter.

Torparen är å ena sidan en folklifsskildring icke utan en tendentiös bakgrund; å andra sidan finnes i densamma inväfdt ett erotiskt motiv af samma art, som vi redan flera gånger träffat i hennes romaner.

Gunnar heter en dräng på en större herrgård. Det är en gladlynt och duktig pojke. Vid något tillfälle har han, fast eljest nykter, råkat få för mycket brännvin i hufvudet, och en äldre piga, Lena, som han annars afskyr, har då lyckats locka honom till sig. Någon tid därefter uppgifver hon sig vara hafvande. Gunnar, som i allo är en präktig karaktär och djupt religiös, anser det för sin plikt att äkta henne, så mycket mera som både prästen och patronen ligga åt honom.^[2] Bröllopet står således och Gunnar får ett stort torp och många andra gåfvor af patronen. Öfverraskande hastigt nedkommer emellertid Lena med ett barn, och han vet nu, att han icke är fadern; snart nog förstår han, att det är patronen, som är den verkligt skyldige, och han gripes af ett djupt hat till honom.

Lena är emellertid en duktig husmoder. Gunnar har föresatt sig att vara tålig. Hans forna munterhet är visserligen borta, men äktenskapet fortgår drägligt nog. Någon tid därefter kommer emellertid Lenas syster i huset, hvilken Gunnar sett redan på sitt eget bröllop och strax älskat. Hon är näpen och nätt nästan som en liten herrgårdsfröken. Kärleken växer nu emellan dem båda, dock i tukt och ära, och utan att de själfva knappast märka huru betagna de äro i hvarandra. Gunnar är som förvandlad; han är åter den forne hurtige Gunnar och hans största glädje är att kunna göra Elin någon liten tjänst.

Under dessa förhållanden är det som en stöld försiggår uppe på herrgården. Det utsprides ett rykte, att Gunnar är gärningsmannen. Gunnar gripes af förbittring, och då han en dag i skogen träffar patronen, slår han i sin vrede men halft af våda ihjäl honom.

Emellertid får Olle, den som utspridt ryktet om stölden (hvilken man redan vet, att han själf begått), skuld för mordet. Gunnar tiger, då han hoppas, att Olle skall undslippa med fängelse, men då han dömes till döden, angifver han sig själf och dör på stupstocken. Nåd vill han icke begära. Året därpå jordas Elin vid hans sida på kyrkogården.

Att Torparen är skrifven mot Det går an, framgår af många ställen i boken och icke minst af ett tillägg i slutet. Så t. ex. söker magistern på herrgården afråda Gunnar från att gifta sig med Lena, då han ju icke älskar henne. Författarinnan har i anledning häraf följande reflektioner:

»Den unge magistern, något litet smittad af Det-går-an-epidemien, hvilken ännu icke hunnit blifva så modifierad, att den ej betydligt omtöcknade begreppen om rätt och orätt, talade vidt och bredt om huruledes, när man tog en maka, som man icke kunde älska, för hvilken man icke kände några sympatier, hvars inre icke stod i harmoni med vårt inre, och till hvilken endast pliktkänslan drog oss, m. m. dylikt, man då band en kvarnsten vid sin hals för hela lifvet; men den unge bonddrängen frågade lugnt, om det icke vore sämre ändå, att medelst mened och orättrådighet binda en kvarnsten vid sitt samvete, hvilken säkerligen drog en till botten i längda, tillade han och förblef fast i sitt beslut.»

Att arbetet är skrifvet mot äktenskapsskilsmässan, hvilket man egentligen icke kan läsa sig till ur berättelsen, framgår af efterskriften, ett bref, skrifvet af den vördnadsvärde kyrkoherde, hvilken ingripit i de uppträdande personernas öden. I detta bref heter det:

»Du vet, äfven jag har sörjt öfver allt det onda, som exempelvis det oåterkalleliga äktenskapslöftet så ofta åstadkommit, men tiden har sannerligen visat mig, att det onda aldrig kan gå upp emot det goda, som i alla tider ändå måste blifva en följd af ett heligt löfte, aflagdt inför Gud, och hvilket, om icke alla dock de flesta anse alldeles stridande mot sitt samvete att bryta. Äktenskapslöftet är nästan den enda ed vi svärja, och tag bort den och man skall se, hvarken lyckliga eller olyckliga, utan ett ljumt och liknöjdt släkte, framkrälande alldeles som djuren, hvar för sig och icke mer hyllande något annat än den allra förfärligaste själfviskhet. Jag har nyligen haft talande bevis för denna min åsikt af saken och dessa talande bevis ligga dagligen under formen af trenne stumma grafvar framför mina åt kyrkogården riktade blickar. Jag har nämligen sett en ung man anse sig så fast bunden af ett äktenskapslöfte, att äfven makans brott icke därifrån lösgjorde honom; jag har sett, huruledes denna ed var hans enda sköld mot en annan kärlek, som hos den unge mannen var så stark, som kärlek det kan vara… Jag har sett, huru han, icke därtill manad af lagen eller någon människas inflytande, utan blott drifven af sitt samvete, gått fram och lagt sitt hufvud under bilan, frikännande den, som väl var oskyldig till mordet, men belastad af stor annan syndaskuld… Jag har sett en moder, som på jorden icke ägde något af värde mer än sonens lif, ej kunnat förmås att tigga om nåd för detta lif… Jag har sett en ung tjugoårig älskarinna hysa alldeles samma storartade åsikter… Jag har sett en usel, lögnaktig, fallen kvinna (Lena) nästan blifva god och renhjärtad af den luft som omgaf henne… i min tanke äro stora och heliga eder just de kraftiga hjul som frambringa stora, öfvermänskliga dygder. Och äktenskapseden, skulle den ej vara god!?

Därefter tillägger den gamle kyrkoherden i ett postskriptum:

»Så när hade jag glömt att äfven med en ljus bild gifva styrka åt mitt eviga förfäktande af äktenskapseden och dess obrottsliga helgd: jag såg mig nämligen för ett par år sedan tvungen till den förfärligt motbjudande plikten, att först afkunna ett äkta förbund mellan tvenne de mest omaka varelser i världen, och att sedan, strax därefter, lägga en ung, blomstrande, nittonårig flickas hand uti en gammal, utlefvad, till själ och kropp förtorkad kammarjunkares. Jag våndades och ville tillsluta mina ögon för denna styggelse. Men du skulle sett den unga makan, huru hon med all den undergifvenhet för sitt hårda öde, som en kvinna kan samla ihopa, uppfyllde sina plikter och sitt kall som sjuksköterska och vårdarinna åt den knarrige mannen, som jag ändteligen till min fröjd, fått kasta tre skoflar mull öfver, och hvars änka endast har några månader kvar af sin sorg och pröfvotid, för att sedan, klädd i rosenrödt både till sinne och lekamen, räcka handen till sin ungdomsvän och frände och lofva honom all den trohet, som hon troget höll, äfven då äktenskapseden förmådde henne att kedjas vid en annan. O salighet att blott se en sådan lycka på denna jorden! Och äktenskapslöftet, äktenskapseden skulle ej vara god!?!?

Sådan är den moral, friherrinnan Knorring själf utdrog ur sin roman. Möjligen väntade hon sig väl mycket äfven af en så välsignad sak som äktenskaps-eden. Hon verkar i detta sitt försvar för äktenskapets oupplöslighet fanatisk och paradoxal som en af den franska restaurationens reaktionärer, en Joseph de Maistre t. ex. Det torde icke kunna förnekas, att hennes bevisföring är något egendomlig: i alla hennes romaner ser man, huru ädla och älskvärda kvinnor gå under, på grund af fasthållandet vid ett rent konventionellt äktenskap, och det är med dessa exempel i handen, som friherrinnan Knorring drager den slutsatsen, att äktenskapet ej bör upplösas. Kanske det är kvinnologiken som här varit framme. Hon har aldrig skildrat ett enda lyckligt äktenskap, och ingen i svensk litteratur har så ifrigt som hon förfäktat institutionens gudomliga och mänskliga okränkbarhet.

Men det är icke endast ett erotiskt motiv, som är behandladt i Torparen. Den är äfven en folklifsskildring, och såsom sådan den betydligaste efter Almqvists, hvilken är hennes närmaste mönster. Ytterst går emellertid kanske hennes intresse för folkberättelsen tillbaka till Runebergs Elgskyttarne, såsom hon själf berättat, och man finner också mer än ett drag som påminner om den tyska idyllen, hvilken ligger bakom Runebergs dikt (så t. ex. skildringen af slåttern eller af kyrkoherden).

Visserligen finna vi icke i Torparen de djupa brösttoner, som klinga i Almqvists folklifsberättelser. Hvarken i skildringens idealitet eller trohet når hon upp emot honom, men likväl är Torparen icke blott friherrinnan Knorrings bästa arbete, utan äfven ett af de bästa i den samtida litteraturen.

Äfven här ligger en samhällsbetraktelse bakom skildringen.

Det svenska folket stod i början af förra seklet i alla afseenden lägre än i våra dagar. Religionen hade en nästan rent yttre vidskeplig karaktär ute i bygderna. Ordnad folkundervisning fanns icke; fattigdomen var skärande hård, men bars utan knot af ett folk, som ej var bättre vant. Råhet och vildhet kännetecknade sederna. Grofva brott och illgärningar förskräckte dagligen de välsinnade.

Folkets värsta fiende var brännvinet, hvilket i en ständigt rinnande flod från husbehofsbrännerierna strömmade ut öfver landet. Det var en af källorna till nationalrikedomen, men ännu mer till nationens fördärf. Öfverallt i denna tids skildringar påträffar man detsamma. Lider det af någon sjukdom, så undersökes det af den store Berzelius. Det drickes i »silfverbollar» vid de rikes bord och af den fattige ur den medhafda flaskan. Det är folkets glädje, sol, föda, hus och hem, dess allt.

Emellertid hade man börjat få ögonen upp för det gränslösa eländet. Wieselgren hade under allmänt hån och föga uppmuntran påbörjat sitt ädla reformverk — säkerligen det största som under det gångna seklet utförts i Sverige. Folket började redan ingå i »nykterheta».

Torparen är visserligen icke i egentlig mening någon tendensskildring — men det är dock mot denna mörka bakgrund, som händelser och personer uthäfva sig. Klart påpekar författarinnan att, om folkskolebildningen någonsin skulle kunna uträtta något, så vore det att minska brotten. Hon har således i Torparen en något mindre pessimistisk uppfattning om densamma än i sina öfriga romaner. Men framförallt lägger hon skulden för eländet på brännvinet — föröfrigt utan all fanatism. Olle går ikring i hennes bok, som en ständig »illustration af brännvinslastens förbannelse»Gunnars fader har supit ihjäl sig, och själf griper han, som redan afsvurit drycken, under intrycket af sina sorger, till flaskan, och det är under brännvinets inflytande, som han dödar patronen.

Må man emellertid icke föreställa sig Torparen som en dyster samfundsmålning. Snarare är det, trots ämnets hårda och allvarliga karaktär, det leende och ljusa som öfverväger. De rent idylliska taflorna upptaga förgrunden. Författarinnan har lagt an på trohet i sedeskildringen: Gunnars bröllop beskrifves med mycken talang och herrskapsfolket, som åser och deltager i folkets dans vid en slåtterfest, är en äkta tafla ur tidens landtlif. Och genom alla dessa scener röra sig Gunnar och Elin med sin djupa och vackra kärlek till hvarandra.

Med fullt skäl säger författarinnan någonstädes, att Gunnar kunnat stå modell åt Södermark. Det är samma manér som i denne målares taflor öfver hennes egen framställning. Det hela är idealiseradt. Gunnar och Elin klädda till höslåttern äro såsom skurna ut ur en af hans taflor. Det är icke bondfolk utan två öfverklasspersoner i allmogedräkt.

Denna idealisering hindrar dock icke, att Torparen i psykologiskt afseende är ett ganska märkligt arbete och på mer än en punkt tränger synnerligen djupt ned i folkets föreställningssätt. Utmärkt är t. ex. skildringen af det omslag, som försiggår med Gunnar efter mordet: »en isköld, en art af förstockning och känslolöshet hade bemäktigat sig den unge torparen. Han älskade icke mera Elin med denna brinnande, allt förtärande låga, han hatade icke mera Lena med denna förfärliga afsky, han föraktade icke mera den fånige Abraham. Det var så mycket inom honom som hade jämnat sig, sämjat sig…» Och det finns många dylika analyser.

Friherrinnan Knorring visar sig i besittning af den kunskap om folket, som en kvick och vaken herrgårdsfröken kan hafva. Hon ser på detsamma med både intresse och humor.

Friherrinnan Knorring var aldrig rätt populär under sin lifstid såsom författarinna. Detta grämde henne i tysthet, ehuru hon alltid låtsade sig fästa föga vikt vid sitt författareskap. Men jämte hennes sjuklighet var det säkert denna brist på erkännande, som under årens lopp gjorde henne allt mera bitter och allt mera satirisk mot sin omgifning. Sedan ha hennes romaner helt bortglömts — långt mera än de förtjäna. Säkerligen beror detta på själfva andan i hennes dikt. Hon gick mot strömmen och var för aristokratisk för tiden. Den för utvidgade rättigheter kämpande medelklassen hade redan förkunnat dödsdomen öfver adelskapet, och stånd och klasser betraktades och behandlades som högst antikverade saker. Midt under det att dessa folkliga idéer bröto sig väg, var det som friherrinnan Knorring roade sig med att visa, huru olämpligt det var att en ofrälse gifte sig med en frälse. Den stora publiken fann dylika åsikter helt enkelt löjliga och lät författarinnan sitta där med sina föråldrade principer och sina alltför aristokratiska romaner.

Biografi: Erdmann, N., Sophia von Knorring. Finsk tidskrift 1902. — Biograf. lex. n. f. 6.

---

1. »Se t. ex. för denna likhet med Almqvist Ståndsparalleller II sid. 80—82: scenen mellan Alarik och Blenda; Torparen I sid. 243: scenen mellan Gunnar och Elin, som slutar på följande Almqvistska sätt:
   »Elin bara såg på honom till tack. Gunnar bara såg på henne, och — — de kunde aldrig nog se på hvarandra och … de trodde sig ej därmed göra något ondt.»
2. Man kan göra denna anmärkning mot uppslaget, att Gunnar allför lätt går i fällan. Ingen svensk bonddräng, äfven om han är både plikttrogen och religiös, åtager sig dylika förbindelser utan att vara säker på att felet också är hans.