Gösta Berlings saga/Kapitel 09

←  Balen på Ekeby

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf De gamla åkdonen

Den stora björnen i Gurlita klätt  →

DE GAMLA ÅKDONEN

VÄNNER, människors barn! Om det skulle hända er, att ni sitter eller ligger och läser detta om natten, liksom jag skriver det under de tysta timmarnas tid, då skall ni inte här dra en suck av lättnad och tänka, att de goda herrar kavaljerer på Ekeby fingo ha en ostörd sömn, sedan de hade kommit hem med Marianne och skaffat henne en god bädd i det bästa gästrummet innanför stora salongen.

Till sängs gingo de, och somnade gjorde de, men inte blev det deras lott att i lugn och ro sova ända till middagen, såsom det möjligen kunde få bli min och er, kära läsare, om vi hade vakat till fyra och våra lemmar värkte av trötthet.

Det må nämligen inte förglömmas, att i den tiden gick den gamla majorskan kring landet med tiggarpåse och kryckkäpp, och att det aldrig var hennes sak, då hon hade något viktigt före, att akta på en uttröttad syndares bekvämlighet. Nu kunde hon så mycket mindre göra det, som hon hade beslutat att i den natten driva kavaljererna från Ekeby.

Gången var den tid, då hon satt i glans och härlighet på Ekeby och sådde glädje över jorden, såsom Gud sår stjärnor över himlen. Och medan hon drog hemlös kring landet, var den stora gårdens makt och ära lämnad i kavaljerernas händer att vårdas av dem, som vinden vårdar askan, som vårsolen vårdar snödrivan.

Stundom hände, att kavaljererna åkte ut sex eller åtta på en lång släde med spann och dombjällror och flätade tömmar. Mötte de då majorskan, där hon gick som en tiggerska, slogo de inte ned sina ögon.

Knutna nävar sträckte den larmande skaran mot henne. Med en häftig släng av släden tvingades hon upp i vägkantens drivor, och major Fuchs, björndödaren, passade alltid på att spotta tre gånger för att förtaga all ond verkan av käringmötet.

De hade ingen miskund med henne. Led var hon dem som en häxa, där hon gick längs vägen. Om en olycka hade träffat henne, skulle de inte sörjt mer än den, som på påskaftonen skjuter av en bössa, laddad med mässingshäktor, sörjer över att han har råkat träffa en förbiflygande trollkäring.

En salighetssak var det dem, de stackars kavaljererna, att förfölja majorskan. Människor ha ofta varit grymma och pinat varann i stor hårdhet, då de ha bävat för sina själar.

Då kavaljererna långt fram på nätterna raglade från dryckesborden fram till fönstren för att se om natten var lugn och stjärnklar, märkte de ofta en mörk skugga, som gled fram över gårdsplanen, och förstodo, att majorskan kom för att se sitt älskade hem, men då skakades kavaljersflygeln av de gamla syndarnas hånskratt, och speglosor flögo genom de öppnade fönstren ned till henne.

I sanning, känslolöshet och övermod började inkräkta de fattiga äventyrarnas hjärtan. Hat hade Sintram inplantat i dem. Inte hade deras själar varit i större fara, om majorskan hade suttit kvar på Ekeby. Flere dö i flykten än under slaget.

Majorskan hyste inte någon alltför stor vrede mot dessa kavaljerer.

Hade makten varit hennes, skulle hon ha tuktat dem med ris liksom okynniga pojkar och därpå skänkt dem sin nåd och huldhet åter.

Men nu fruktade hon för den älskade gården, som var lämnad i kavaljerernas händer att vaktas av dem, såsom vargarna vakta fåren, såsom tranorna vakta vårsäden.

Det finns nog många, som ha lidit av samma sorg. Inte är hon den enda, som har sett förstöringen gå fram över ett älskat hem och känt hur det är, då de väl vårdade gårdarna förfalla. Som ett sårat djur ha de sett barndomshemmet blicka på dem. Många känna sig som missdådare, då de se träden där förtvina under lavar och sandgångarna täckas av grästorvor. De ville kasta sig ned på knä på dessa fält, som fordom yvdes av rika skördar, och bedja dem att inte anklaga dem för den skam, som övergår dem. Och de vända sig bort från de stackars gamla hästarna; må en djärvare möta deras blickar! Och de våga inte stå vid grinden och se boskapen komma hem från betet. Ingen fläck på jorden är så förhatlig att beträda som ett förfallet hem.

O, jag ber er, ni alla, som vårda fält och ängar och parker och de älskade, fröjdbringande blomstergårdarna, vårda dem väl! Vårda dem i kärlek, i arbete! Det är inte gott, att naturen sörjer över människorna.

När jag tänker på vad detta stolta Ekeby måste lida under kavaljerernas styrelse, då önskar jag, att majorskans anslag hade nått sitt mål, och att Ekeby hade blivit taget från kavaljererna.

Det var inte hennes tanke att själv komma åter till väldet.

Blott ett mål hade hon: att befria sitt hem från dessa galningar, dessa gräshoppor, dessa vilda rövare, efter vilkas framfart intet gräs växte.

Medan hon gick tiggande kring landet och levde av allmosor, måste hon ständigt tänka på sin mor, och den tanken bet sig fast i hennes hjärta, att ingen bättring kunde finnas för henne, förrän hennes mor hade lyftat förbannelsen från hennes skuldror.

Ingen hade ännu omförmält den gamlas död, så månde hon då leva kvar däruppe på bruket i Älvdalsskogarna. Nittioårig levde hon ännu i oavlåtligt arbete, vakande över mjölkbunkar om sommaren, över kolmilor om vintern, arbetande in i döden, längtande efter den dag, då hon hade fyllt sitt levnadskall.

Och majorskan tänkte, att den gamla hade måst leva så länge för att vara i stånd att lyfta förbannelsen från hennes tillvaro. Inte kunde den mor få dö, som hade nedkallat slikt elände över sitt barn.

Så ville majorskan gå till den gamla, på det att de båda måtte få ro. Hon ville draga upp genom de mörka skogarna längs den långa älven till sitt barndomshem. Förr kunde hon inte finna någon vila. Många voro de, som i de dagarna bjödo henne varma hem och en trogen vänskaps gåvor, men hon stannade ingenstädes. Bister och vred gick hon från gård till gård, ty hon trycktes av förbannelsen.

Hon skulle dra upp till sin mor, men först ville hon sörja för den älskade gården. Hon ville inte gå och lämna den i händerna på lättsinniga slösare, på odugliga dryckeskämpar, på vårdslösa förskingrare av Guds gåvor.

Skulle hon gå för att återkomma och finna sitt arv förhärjat, sina hammare tysta, sina hästar utmärglade, sina tjänare förskingrade?

Ånej, ännu en gång skall hon resa sig i sin kraft och köra bort kavaljererna.

Väl förstod hon, att hennes man med glädje såg, att hennes arv förskingrades. Men hon kände honom nog för att veta, att om hon bara dreve bort hans gräshoppor, skulle han vara för trög att skaffa nya. Vore kavaljererna avlägsnade, då skulle

De gamla åkdonen.

hennes gamla rättare och inspektor sköta Ekeby gärning i de invanda spåren.

Och så hade hennes mörka skugga i många nätter glidit fram på de svarta bruksvägarna. Hon hade smugit ut och in i torparnas stugor, hon hade viskat med mjölnaren och kvarndrängarna i den stora kvarnens undre våning, hon hade överlagt med smederna i det mörka kolhuset.

Och de hade alla svurit att hjälpa henne. Det stora brukets ära och makt skulle inte längre lämnas i händerna på vårdslösa kavaljerer att vårdas av dem, såsom vinden vaktar askan, såsom vargen vaktar fårhjorden.

Och i denna natt, då de muntra herrarna hade dansat, lekt och druckit, till dess de i dödstrött sömn hade sjunkit ned på sina bäddar, i denna natt måste de bort. Hon har låtit dem yvas, de sorglösa. Hon har i bister väntan suttit i smedjan och förbidat slutet på balen. Hon har väntat ännu längre, till dess kavaljererna skulle komma tillbaka från sin nattliga färd, hon har suttit i tyst förbidan, ända tills det har bådats henne, att den sista ljuslågan var släckt i kavaljersflygelns fönster, och att den stora gården sov. Då steg hon upp och gick ut.

Majorskan befallde, att allt brukets folk skulle samlas uppe vid kavaljersflygeln; själv gick hon förut upp till gården. Där gick hon upp till stora byggningen, knackade på och blev insläppt. Brobyprästens unga dotter, som hon hade uppfostrat till en duglig tjänarinna, var henne till mötes.

»Min fru skall vara så hjärtligt välkommen,» sade tjänarinnan och kysste hennes hand.

»Släck ljuset!» sade majorskan. »Tror du inte jag kan gå här utan ljus?»

Och så började hon en vandring genom det tysta huset. Hon gick från källaren till vinden och sade farväl. Med smygande steg gingo de ur rum i rum.

Majorskan talade med sina minnen. Tjänarinnan varken suckade eller snyftade, men tår på tår flöt ohejdad ur hennes ögon, medan hon följde sin matmor. Majorskan lät öppna för sig linneskåpet och silverskåpet och strök med handen över de fina damastdukarna och de präktiga silverkannorna. Hon kände smekande på den väldiga högen med dunbolstrar uppe på handkammaren. All redskap, vävstolar, spinnrockar och härvstolar, måste hon känna på. Hon stack handen prövande ned i kryddlådan och kände på de rader av talgljus, som hängde på spett i taket.

»Ljusen äro nu torra,» sade hon. »De kunna tas ner och läggas in.»

Nere i källaren var hon, lyfte varligt på drickstunnorna och famlade över raderna av vinbuteljer.

Hon var inne i skafferi och kök, hon kände på allt, undersökte allt. Hon räckte ut sin hand och sade farväl till allt i sitt hus.

Sist gick hon in i rummen. I matsalen famlade hon över det stora fällbordets skivor.

»Många ha ätit sig mätta vid detta bordet,» sade hon.

Och hon gick genom alla rummen. Hon fann de långa, breda sofforna på sin plats, hon lade sin hand på marmorbordens svala skivor, som, uppburna av förgyllda gripar, understödde speglar, som hade en fris av dansande gudinnor.

»Detta är ett rikt hus,» sade hon. »En härlig man var han, som gav mig allt detta att råda över.»

I salongen, där dansen nyss hade yrat, stodo redan de stelryggade länstolarna i styv ordning utmed väggarna.

Där gick hon fram till klaveret och slog helt sakta en ton.

»Inte heller i min tid saknades här glädje och munterhet,» sade hon.

Majorskan gick också in i gästrummet innanför salongen.

Därinne var kolmörkt. Majorskan trevade med handen och kom just upp i tjänarinnans ansikte.

»Gråter du?» sade hon, ty hon kände handen vätas av tårar.

Då brast den unga flickan ut i snyftningar.

»Min fru,» ropade hon, »min fru, de skola ödelägga allt. Varför går min fru ifrån oss och låter kavaljererna förhärja hennes hus?»

Då drog majorskan i gardinsnöret och pekade ut på gården.

»Är det jag, som har lärt dig gråta och jämra dig ?» utbrast hon. »Se ut! Gården är full av folk, i morgon finns inte mer en kavaljer på Ekeby.»

»Kommer då min fru igen?» frågade tjänarinnan.

»Min tid är ännu inte kommen,» sade majorskan. »Landsvägen är mitt hem och halmstacken min säng. Men du skall vårda Ekeby åt mig, flicka, medan jag är borta.»

Och de gingo vidare. Ingen av dem visste eller tänkte på att Marianne sov just i detta rum.

Sov gjorde hon inte heller. Hon var fullt vaken, hörde allt och förstod allt.

Hon hade legat där på bädden och diktat en hymn till kärleken.

»Du härlige, som har lyftat mig över mig själv!» sade hon. »I bottenlöst elände låg jag, och du har förvandlat det till ett paradis. På den stängda portens järnhandtag fastnade mina händer och sargades, på mitt hems tröskel ligga mina tårar frusna till pärlor av is. Vredens köld genomisade mitt hjärta, då jag hörde slagen på min mors rygg. I den kalla drivan har jag velat sova bort min vrede, men du har kommit. O, kärlek, du barn av eld, till den av mycken köld förfrusna har du kommit. Om jag jämför mitt elände med den härlighet, som jag därmed har vunnit, synes det mig intet. Löst är jag från alla band, inte har jag fader, inte moder, inte hem. Människorna skola tro allt ont om mig och vända sig ifrån mig. Väl, så har det behagat dig, o kärlek, ty varför skulle jag stå högre än min älskade? Hand i hand skola vi vandra ut i världen. Fattig är Gösta Berlings brud. I snödrivan hittade han henne. Så låt oss sätta bo samman, inte i de höga salarna, men i torparstugan i skogsbrynet! Jag skall hjälpa honom att vakta milan, jag skall hjälpa honom att sätta snaror för tjäder och hare, jag skall koka hans mat och laga hans kläder. O, min älskade, jag skall sakna och sörja, medan jag sitter ensam i skogsbrynet och väntar dig, tror du det? Det skall jag, det skall jag, men inte efter rikedomens dagar, blott efter dig, blott efter dig skall jag spana och längta, efter dina fotsteg på skogsstigen, efter din glada sång, då du kommer med yxan på ryggen. O, min älskade, min älskade! Så länge mitt liv varar, kunde jag sitta och vänta på dig.»

Så hade hon legat och diktat hymner till hjärtats allhärskande gud och inte alls slutit sina ögon till sömn, då majorskan kom in.

När hon hade avlägsnat sig, steg Marianne upp och satte på sig kläderna. Ännu en gång måste hon ikläda sig den svarta sammetsdräkten och de tunna balskorna. Hon svepte täcket omkring sig som schal och skyndade ännu en gång ut i den förfärliga natten.

Lugn, stjärnklar och bitande kall vilade februarinatten ännu över jorden; det var, som om den aldrig ville ta ett slut. Och det mörker och den köld den spred denna långa natt varade på jorden länge, länge efter sedan solen hade gått upp, länge efter sedan de drivor, som den sköna Marianne genomvandrade, hade gått upp i vatten.

Marianne skyndade bort från Ekeby för att skaffa hjälp. Hon kunde inte låta det ske, att de män förjagades, som hade lyft henne ur drivan och öppnat hjärtan och hem för henne. Hon ville gå ned till Sjö, till major Samzelius. Bråttom hade hon. Först om en timme kunde hon vara tillbaka.

Då majorskan hade sagt farväl till sitt hem, gick hon ut på gården, där folket väntade henne, och striden om kavaljersflygeln begynte.

Majorskan ställer upp folket runtom det höga, smala huset, vars övre våning är kavaljerernas beryktade hem. I det stora rummet däruppe med de kalkrappade väggarna, de rödmålade kistorna och det stora slagbordet, där killekorten simma i utspillt brännvin, där de breda sängarna skylas av gulrutiga sparlakan, där sova kavaljererna. Ah, de sorglösa!

Och i stallet framför fylld spilta sova kavaljershästarna och drömma om sin ungdoms färder. Ljuvt är det i vilans dagar att drömma om ungdomens vilda bragder, om marknadsresor, då de nätter och dagar måste stå ute under bar himmel, om kappkörning från julottan, om provkörning före ett hästbyte, då fulla herrar med tömlyckan i högsta hugg hade sträckt sig ur åkdonet fram över deras ryggar och skrålat svordomar i deras öron. Ljuvt är det dem att drömma, då de veta, att de aldrig mer skola lämna de fyllda krubborna, de varma spiltorna på Ekeby. Ah, de sorglösa!

I ett ruskigt gammalt vagnsskjul, dit sönderkörda karosser och avdankade slädar bruka föras, finns en underbar samling gamla åkdon. Där stå skrindor, målade i grönt, och pinnåkor i rött och gult. Där står den första karriolen, som sågs i Värmland, vunnen av Beerencreutz som krigsbyte år 1814. Där stå alla tänkbara slag av enspännare, schäser med gungande fjädrar och skjutskärror, underliga pinoredskap, med stolen vilande på träfjädrar. Där finnas alla de mördande kaffebrännarna och halvanningarna och rapphönorna, som ha besjungits i landsvägarnas tider. Och där finns den långa släden, som rymmer tolv kavaljerer, och den frusne kusin Kristoffers kursläde och Örneclous gamla familjesläde med maläten björnhud och ett avnött vapen på skärmen samt kappslädar, en oändlighet med kappslädar.

Många äro de kavaljerer, som ha levat och dött på Ekeby. Deras namn är glömt på jorden, och de äga ingen plats mer i människors hjärtan, men majorskan har gömt de åkdon, i vilka de ha kommit till gården. Hon har samlat dem alla i den gamla vagnboden.

Och därinne stå de och sova och låta dammet falla tätt, tätt över sig.

Naglar och spikar släppa sitt tag i det murknande trävirket, målningen faller av i långa flingor, stoppningen i kuddar och dynor tränger fram ur hål, som malen har upparbetat.

»Låt oss vila, låt oss falla sönder!» säga de gamla åkdonen. »Vi ha skakat nog länge på vägarna, vi ha sugit i oss nog mycken väta under regnskurarna. Låt oss vila! Längesedan var det vi körde åstad med de unga herrarna till deras första bal, längesedan var det vi foro nymålade och skinande ut på slädpartiets ljuva äventyr, längesedan vi bragte de muntra hjältarna på dyiga vårvägar ned till Trossnäs fält. De sova, de flesta av dem, de sista och de bästa ämna aldrig mer lämna Ekeby, aldrig mer.»

Och så spricker lädret i fotsacken, så lossna hjulringar, så murkna ekrar och nav. De gamla åkdonen bry sig inte om att leva, de vilja dö.

Dammet ligger redan över dem som ett bårtäcke, och under dess skydd låta de ålderdomen få makt med sig. I okuvlig lättja stå de där och förfalla. Ingen rör dem, och dock falla de i spillror. En gång om året öppnas vagnboden, ifall en ny kamrat är kommen, som på allvar vill slå sig ned på Ekeby, och så fort dörrarna äro stängda, lägga sig tröttheten, sömnen, förfallet, ålderdomssvagheten över också denna. Råttor och trägnagare och mal och dödsur och allt vad de heta, de rovlystna, kasta sig över den, och den rostar och förmultnar i drömlös, ljuvlig oro.

Men nu i februarinatten låter majorskan öppna dörren till vagnsskjulet.

Och vid lyktor och bloss låter hon söka ut åkdon, som tillhöra Ekeby nuvarande kavaljerer: Beerencreutz’ gamla karriol och Örneclous vapenprydda åka och den smala kuren, som har skyddat kusin Kristoffer.

Hon bryr sig inte om huruvida det är åkdon för sommar eller vinter, hon ser bara till, att en var skall få sitt.

Och i stallet väckas de nu, alla de gamla kavaljershästarna, som nyss drömde framför fyllda krubbor.

Drömmen skall bli sanning, ni sorglösa.

De branta backarna skall ni åter pröva och det unkna höet i gästgivargårdarnas skjul och rusiga hästbytares taggpiska och ursinniga kappkörningar på glanskis så hal, att ni skälver för att beträda den.

Nu få de sitt rätta skick, de gamla åkdonen, när de små grå norrbaggarna sättas framför en hög spöklik schäs, eller när de högbenta, knotiga ryttarhästarna spännas för låga kappslädar. De gamla djuren grina och frusta, då betslen läggas i deras tandlösa munnar, de gamla åkdonen gnissla och knarra. Ömklig bräcklighet, som hade bort få sova i ro till världens sista tid, drages nu fram till beskådande; stela hasleder, haltande framben, spatt och kvarka komma i dagen.

Stalldrängarna mäkta dock få dragarna spända för åkdonen, sedan gå de fram och fråga majorskan i vilket fordon Gösta Berling skall åka, ty som veterligt är för var man, kom han till Ekeby åkande i majorskans kolryss.

»Spänn Don Juan för vår bästa kappsläde,» säger majorskan, »och bred björnskinnet med silverklorna över den!» Och då stalldrängen knotar, fortfar hon: »Det finns inte en häst på mitt stall, som jag inte kunde ge för att bli av med den karlen, minns det!»

Så, nu äro åkdonen väckta och hästarna likaså, men kavaljererna sova alltjämt.

Nu är det deras tid att föras ut i vinternatten, men det är en vådligare gärning att angripa dem i deras bäddar än att föra ut stelbenta hästar och rangliga gamla åkdon. De äro djärva, starka, förfärliga män, härdade i hundra äventyr. Färdiga äro de att försvara sig intill döden, det är ingen lätt sak att mot deras vilja föra dem ur deras bäddar och ned i åkdonen, som skola föra bort dem.

Så låter majorskan sätta eld på en halmstack, som står gården så nära, att lågan måste lysa in till kavaljererna, där de sova.

»Halmstacken är min, hela Ekeby är mitt,» säger hon.

Och då stacken står i ljus låga, ropar hon:

»Väck dem nu!»

Men kavaljererna sova inom väl stängda dörrar. Hela folkhopen därutanför tar till att ropa detta förfärliga, fruktansvärda: »Elden är lös, elden är lös!» Men kavaljererna sova.

Mästersmedens tunga slägga dånar mot ingångsporten, men kavaljererna sova.

En hårt kramad snöboll krossar rutan och flyger in i rummet, studsande mot sängarnas sparlakan, men kavaljererna sova.

De drömma, att en vacker flicka kastar en näsduk mot dem, de drömma om applåder bakom fälld ridå, de drömma om muntra skratt och midnattsfesters dövande larm.

Ett kanonskott vid deras öra, ett hav av iskallt vatten skulle ha behövts för att väcka dem.

De ha bugat, dansat, musicerat, agerat och sjungit. De äro tyngda av vin, uttömda på krafter och sova en sömn, djup som dödens.

Denna välsignade sömn håller på att rädda dem.

Folket börjar tro, att detta lugn döljer en fara. Vad, om det betyder, att kavaljererna redan äro ute att skaffa hjälp? Vad, om det betyder, att de stå vakna med fingret på trycket, på vakt bakom fönstret eller dörren, färdiga att fälla den förste, som inträder?

Dessa män äro sluga, stridbara, något måste de mena med sin tystnad. Vem kan tro det om dem, att de skulle låta överraska sig i sitt ide som en björn?

Folket vrålar fram sitt »elden är lös» gång på gång, men intet hjälper.

Då, när alla bäva, tar majorskan själv en yxa och spränger den yttre dörren.

Så rusar hon ensam uppför trappan, rycker upp dörren till kavaljersflygeln och ryter inåt rummet: »Elden är lös!»

Det är en röst, som finner bättre genklang i kavaljerernas öron än folkets skrål. Vana att lystra till den stämman, störta på en gång tolv män upp ur bädden, se eldskenet, rycka till sig kläderna och störta utför trappan ut på gården.

Men i porten står den stora mästersmeden och två handfasta mjölnardrängar, och stor nesa övergår då kavaljererna. Allteftersom de komma ned, gripas de, kastas omkull på marken och få fötterna bundna, därpå bäras de utan vidare bort i det åkdon, som för var och en av dem är bestämt.

Ingen undkom, de fångades alla: Beerencreutz, den bistre översten, blev bunden och bortförd, likaså Kristian Bergh, den starke kaptenen, och farbror Eberhard, filosofen.

Även den oövervinnelige, den fruktansvärde Gösta Berling var fångad. Majorskan hade lyckats. Hon är dock större än alla kavaljerer.

Ömkliga att se äro de, där de sitta med bundna lemmar i de ruskiga gamla åkdonen. Hängande huvud och vreda ögonkast finnas där, och gården skälver av svordomar och vilda utbrott av vanmäktig vrede.

Men majorskan går från den ene till den andre.

»Du skall svära» säger hon, »att aldrig komma tillbaka till Ekeby.»

»Å hut, trollkäring!»

»Du skall svära,» säger hon, »eljest är det jag, som kastar dig in i kavaljersflygeln igen, så bunden som du är, och så skall du få brinna upp därinne, ty i natt bränner jag ner kavaljersflygeln, så mycket du vet det.»

»Det törs inte majorskan.»

»Törs inte! Är inte Ekeby mitt? Å, din skälm! Tror du inte jag minns hur du har spottat efter mig på landsvägen? Hade jag inte lust, tror du, att tända eld här nyss och låta er brinna inne allihop? Lyfte du din hand för att försvara mig, när jag drevs från mitt hem? Nej, svär du!»

Och majorskan står där så fruktansvärd, fast hon kanske låtsar sig vara vredare, än hon är, och så många män, beväpnade med yxor, stå omkring henne, att de måste svära, för att inte någon stor olycka måtte ske.

Så låter majorskan hämta ned deras kläder och skrin ur kavaljersflygeln och låter lossa deras handbojor. Därpå läggas tömmarna i deras händer.

Men under allt detta har mycken tid gått, och Marianne har hunnit ned till Sjö.

Majoren var ingen morgonsömnig herre, han var klädd, då hon kom. Hon råkade honom på gården, han hade varit ute med frukost till sina björnar.

Han svarade inte stort på hennes tal. Han gick bara in till björnarna, lade nosgrimma på dem, ledde dem ut och skyndade bort till Ekeby.

Marianne följde honom på avstånd. Hon höll på att stupa av trötthet, men så såg hon ett klart eldsken på himmelen och var nära att skrämmas till döds.

Vad var då detta för en natt? En man slår sin hustru och låter sitt barn frysa ihjäl utanför sin dörr. Ämnade nu en kvinna bränna sina fiender inne, ämnade den gamle majoren släppa björnarna lösa över sitt eget folk?

Hon övervann sin trötthet, skyndade förbi majoren och ilade i vild fart upp mot Ekeby.

Hon vann stort försprång. Väl inkommen på gården, banade hon sig väg genom folkskaran. Då hon stod mitt i ringen, ansikte mot ansikte med majorskan, ropade hon, så högt hon kunde:

»Majoren, majoren kommer med björnarna!»

Det blev bestörtning bland folket, allas blickar sökte majorskans.

»Du har hämtat honom,» sade hon till Marianne.

»Fly!» ropade denna allt ivrigare. »Bort för Guds skull! Jag vet inte vad majoren tänker på, men han har björnarna med sig.»

Alla stodo stilla med ögonen riktade på majorskan.

»Jag tackar er för hjälpen, barn,» sade denna lugnt till folket. »Allt, som har skett i natt, har varit så anordnat, att ingen av er skulle kunna dragas inför rätta eller komma i olycka för det. Gå nu hem! Jag vill inte se någon av mitt folk mörda eller mördas. Gå nu!»

Folket stod ändå stilla.

Majorskan vände sig till Marianne.

»Jag vet, att du älskar,» sade hon. »Du handlar i kärlekens vansinne. Må aldrig den dag komma, då du vanmäktig måste åse ditt hems skövling! Må du alltid vara herre över din tunga och din hand, då vrede fyller själen!»

»Kära barn, kom nu, kom nu!» fortfor hon, vänd till folket. »Må nu Gud skydda Ekeby, jag måste gå till min mor. Å, Marianne, när du åter har blivit klok, när Ekeby är härjat och landet suckar i nöd, tänk då på vad du har gjort i natt, och ta vård om folket!»

Därmed gick hon, följd av allt folket.

Då majoren kom upp på gården, fann han där intet levande utom Marianne och en lång rad av hästar med fordon och åkande, en lång, bedrövlig rad, där hästarna inte voro sämre däran än åkdonet, inte åkdonet sämre än ägaren. Illa medfarna i livets strid voro de alla.

Marianne gick fram och löste de bundna.

Hon märkte hur de beto ihop läpparna och sågo bort. De blygdes såsom aldrig förr. Större nesa hade aldrig gått över dem.

»Jag hade det inte bättre, när jag låg på knä på trappan vid Björne för ett par timmar sedan,» sade Marianne.

Och så, kära läsare, vad som vidare hände den natten, hur de gamla åkdonen kommo in i skjulet, hästarna i stallet och kavaljererna i kavaljersflygeln, det skall jag inte söka förtälja. Morgongryningen började visa sig över de östra bergen, och dagen kom med klarhet och lugn. Hur mycket lugnare äro inte de ljusa, solbelysta dagarna än de mörka nätterna, under vilkas skyddande vinge rovdjuren jaga och uvarna tjuta!

Endast detta vill jag säga, att då kavaljererna voro åter inkomna och de i den sista bålen hade funnit några droppar att fylla i sina glas, kom en plötslig hänförelse över dem.

»Skål för majorskan!» utropade de.

Hon är en makalös kvinna! Vad begärde de bättre än att få tjäna henne, dyrka henne?

Är det inte bittert, att djävulen har fått makt med henne, och att all hennes strävan går ut på att sända kavaljerernas själar till helvetet?