Gösta Berlings saga/Kapitel 27

←  Lerhelgonen

Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf Guds vandringsman

Kyrkogården  →

GUDS VANDRINGSMAN

GUDS VANDRINGSMAN, kapten Lennart, kom en eftermiddag i augusti vandrande fram till Broby gästgivargård och steg in i köket där. Han var då stadd på väg till sitt hem, Helgesäter, som ligger en kvarts mil nordväst om Broby, tätt invid skogsbrynet.

Kapten Lennart visste då ännu inte, att han skulle bli en av Guds vandringsmän på jorden. Hans hjärta var fullt av spelande glädje över att han skulle få återse sitt hem. Han hade genomgått mörka öden, men nu var han hemma, och nu skulle allt bli bra. Inte visste han, att han skulle bli en av dem, som inte få vila under eget tak, inte värma sig vid egen spis.

Guds vandringsman, kapten Lennart, hade ett muntert sinnelag. Som han inte fann någon människa i köket, rustade han om därinne, som om han hade varit en yr pojke. Med hast slog han in en missrand i väven och bragte

Guds vandringsman.

spinnrockshjulets snodd i olag. Han slängde katten ned på hundens huvud och skrattade så, att det ljöd kring kuset, då de två kamraterna läto stundens hetta bryta gammal vänskap och drabbade samman med spända klor, ilskna ögon och resta hår.

Kom så gästgivarmor in, lockad av larmet. Hon blev stående på tröskeln och såg på mannen, som skrattade åt de stridande djuren. Hon kände honom väl, men då hon sist såg honom, hade han suttit på fångkärran och haft handklovar på sig. Hon mindes det väl. För fem och ett halvt år sedan hade tjuvar under vintermarknaden i Karlstad stulit bort landshövdingskans smycken. Många ringar, armband och spännen, högt skattade av den ädla frun, ty det mesta var arv och gåvor, hade då gått förlorade. Aldrig blevo de återfunna. Men ett rykte löpte snart kring landet, att kapten Lennart på Helgesäter skulle vara tjuven.

Bondkvinnan hade aldrig kunnat förstå hur ett dylikt rykte hade kunnat uppkomma. Var han då inte en god och hederlig man, denna kapten Lennart? Han levde lycklig med sin hustru, som han först för ett par år sedan hade hemfört, ty han hade sent fått råd att gifta sig. Hade han inte numera en god bärgning av sin lön och sitt boställe? Vad kunde locka en sådan man att stjäla gamla armband och ringar? Och än underligare syntes det henne, att ett sådant rykte kunde bli så trott, så fullt bevisat, att kapten Lennart fick avsked, miste sin svärdsorden och blev dömd till fem års straffarbete.

Själv hade han sagt, att han hade varit på marknaden, men rest därifrån, innan han hade hört talas om stölden. På landsvägen hade han funnit ett fult gammalt spänne, som han hade tagit med sig hem och givit barnen. Detta spänne var dock av guld och hörde till de stulna sakerna. Det blev skuld till hans olycka. Men allt hade egentligen varit Sintrams fel. Den elake brukspatronen hade spelat angivare och uttalat det fällande vittnesmålet. Det tycktes, som om han hade behövt skaffa undan kapten Lennart, ty kort därefter öppnades en rättegång mot honom själv, fördenskull att det hade blivit upptäckt, att han hade sålt krut till norrmännen under 1814 års krig. Folket trodde, att han hade varit rädd för det vittnesmål kapten Lennart skulle kunnat avgiva mot honom. Nu blev han frikänd på grund av bristande bevisning.

Gästgivarmor kunde inte se sig mätt på mannen. Han hade fått grått hår och böjd rygg, han hade nog haft det svårt. Men sitt vänliga ansikte och sitt muntra lynne hade han kvar. Han var ännu samma kapten Lennart, som hade lett henne fram till altaret, då hon stod brud, och dansat på hennes bröllop. Han måste helt visst ännu stanna och prata med varje människa han mötte på vägen och kasta en slant åt varje barn. Han skulle ännu säga åt varje rynkig käring, att hon blev yngre och vackrare dag för dag, och han skulle ännu en gång kunna ställa sig på en tunna och spela fiol för dem, som dansade kring majstången. Å Herre Gud, ja!

»Nå, mor Karin,» började han, »törs hon inte titta på mig?»

Han var egentligen ditkommen för att höra hur de hade det i hans hem och om de väntade honom. De kunde ju veta, att han hade avtjänat straffet vid det här laget.

Gästgivarmor gav honom idel goda nyheter. Hans hustru hade varit duktig som en karl. Hon hade arrenderat bostället av den nya innehavaren, och allt hade lyckats väl för henne. Barnen voro friska, och det var en glädje att se dem. Och visst väntade de honom. Kaptenskan var en sträng fru, som aldrig talade om vad hon tänkte, men det visste gästgivarmor, att ingen hade fått äta med kapten Lennarts sked eller sitta i hans stol, medan han var borta. Nu på våren hade ingen dag gått, utan att hon hade kommit gående fram till stenen på toppen av Broby backar och sett nedåt vägen om han inte skulle komma. Och nya kläder hade hon lagat i ordning åt honom, hemmavävda kläder, på vilka hon själv hade gjort mesta arbetet. Se, på sådant kunde man veta, att han var väntad, om hon än ingenting sade.

»De tro det då inte?» sade kapten Lennart.

»Nej, kapten,» svarade bondkvinnan. »Ingen tror det.»

Då stannade kapten Lennart inte längre inne i stugan, då ville han gå hem.

Det hände sig, att han därutanför träffade kära gamla vänner. Kavaljererna på Ekeby voro just komna till gästgivargården. Sintram hade bjudit dem dit för att fira hans födelsedag. Och kavaljererna tvekade inte ett ögonblick att trycka straffångens hand och hälsa honom välkommen hem. Också Sintram gjorde det.

»Kära Lennart,» sade han, »var du viss, att Gud hade någon mening med det!»

»Hut, lymmel!» ropade kapten Lennart. »Tror du inte jag vet, att det inte var vår Herre, som räddade dig från stupstocken?»

De andra skrattade. Men Sintram blev inte det minsta ond. Han hade alls inte något emot, att man anspelade på hans förbund med den onde.

Ja, så togo de då kapten Lennart med sig in igen för att tömma ett välkomstglas med honom. Sedan kunde han strax gå vidare. Men då gick det honom illa. Han hade inte druckit sådana där förrädiska saker på fem år. Han hade kanske inte ätit på hela dagen, och han var utmattad av sin långa vandring. Följaktligen blev han yr i huvudet av ett par glas.

Då kavaljererna hade fått honom så långt, att han inte mer rätt visste vad han gjorde, tvingade de i honom glas på glas, och de menade intet ont därmed, det var idel välmening mot honom, som ingenting gott hade smakat på fem år.

Eljest var han en den nyktraste man. Nu kan man också tänka, att han inte hade haft för avsikt att berusa sig, han skulle ju gå hem till hustru och barn. Men i stället blev han liggande på bänken i krogrummet och somnade där.

Som han nu låg där, frestande medvetslös, tog Gösta ett kol och litet lingonsaft och målade honom. Han gav honom en riktig förbrytarfysionomi, det tyckte han passade bra för den, som kom rakt från fängelset. Han gav honom ett svart öga, drog ett rött ärr över näsan, strök håret ned i pannan i orediga tovor och sotade ned hela ansiktet.

De skrattade åt detta en stund, och sedan ville Gösta tvätta bort det.

»Låt det vara,» sade Sintram, »så att han får se det, när han vaknar! Det skall roa honom.»

Så fick det vara, som det var, och kavaljererna tänkte inte mer på kaptenen. Gillet varade hela natten. De bröto upp i dagningen. Då fanns det nog mer vin än förstånd i deras hjärnor.

Fråga blev nu vad de skulle göra med kapten Lennart. »Vi ska fara hem med honom,» sade Sintram. »Tänk vad hustrun hans skall bli glad! Det skall bli en fröjd att få se hennes glädje. Jag blir rörd, när jag tänker på det. Låt oss fara hem med honom!»

De blevo rörda allesamman av den tanken. Herre Gud, vad hon skulle bli glad, den stränga frun uppe på Helgesäter!

De ruskade liv i kapten Lennart och lyfte upp honom i ett av åkdonen, som de sömniga stalldrängarna längesedan hade kört fram. Och så for hela skaran upp till Helgesäter. Somliga halvsovo och höllo på att ramla ur åkdonet, andra sjöngo för att hålla sig vakna. De sågo inte mycket bättre ut än ett skojarfölje allesamman, slöa och med uppsvällda ansikten.

De kommo fram emellertid, lämnade hästarna på bakgården och tågade med en viss högtidlighet upp till trappan. Beerencreutz och Julius ledde kapten Lennart mellan sig.

»Ruska upp dig, Lennart,» sade de till honom, »du är ju hemma. Ser du inte, att du är hemma?»

Han fick upp ögonen och blev nästan nykter. Han blev rörd över att de hade följt honom hem.

»Vänner,» sade han och stannade för att tala till dem allihop, »jag har frågat Gud, vänner, varför så mycket ont har fått gå ut över mig.»

»Å tyst, Lennart, predika inte!» ryter Beerencreutz.

»Låt honom hålla på!» säger Sintram. »Han talar väl.»

»Har frågat honom och inte förstått, förstår nu. Han ville visa mig vilka vänner jag hade. Vänner, som följa mig hem för att se min och min hustrus glädje. Ty hustru min väntar mig. Vad äro fem år av elände mot detta!»

Nu trummade hårda nävar mot dörren. Kavaljererna hade inte tid att höra mer.

Därinne blev rörelse. Pigorna vaknade och sågo ut. De kastade kläderna på sig, men vågade inte öppna för denna skara män. Äntligen drogs regeln från. Kaptenskan själv trädde ut.

»Vad vill ni?» frågade hon.

Det var Beerencreutz, som svarade:

»Vi äro här med din man.»

De skuffade fram kapten Lennart, och hon såg honom ragla mot henne, drucken, med ett förbrytaransikte. Och bakom honom såg hon hela denna skara av rusiga, raglande män.

Hon tog ett steg tillbaka, han gick efter med utbredd famn. »Du gick som en tjuv,» utbrast hon, »och kommer hem som en skojare!» Därmed ämnade hon gå in.

Han förstod inte. Han ville följa henne, men då gav hon honom en stöt för bröstet.

»Tror du, att jag tänker ta emot en sådan som dig till herre över mitt hus och mina barn?»

Dörren flög igen, och regeln sjönk i låset.

Kapten Lennart störtade mot dörren och började skaka den.

Då kunde kavaljererna inte hjälpa, att de började skratta. Han hade varit så säker på hustru sin, och nu ville hon inte veta av honom. Det var löjligt, tyckte de.

Då kapten Lennart hörde, att de skrattade, rusade han efter dem och ville slå dem. De sprungo undan och kastade sig upp i åkdonen. Han efter, men i sin iver snavade han över en sten och föll omkull. Han kom upp igen, men förföljde inte vidare. En tanke slog honom i hans förvirring. I denna värld sker intet utan Guds vilja, intet.

»Vart vill du föra mig?» sade han. »Jag är en fjäder, driven för fläkten av din anda. Jag är din kastboll. Vart vill du föra mig? Varför stänger du för mig mitt hems portar?»

Han vandrade bort från sitt hem, troende, att detta var Guds vilja.

Då solen gick upp, stod han på höjden av Broby backar och såg ut över dalen. Ack, inte visste då dalens arma folk, att deras räddare nalkades! Inte hade någon fattig eller bedrövad bundit samman kransar av sent vissnat lingonris och hängt över sin kojas dörr. Inte lades på de trösklar han snart skulle beträda blad av doftande lavendel och blommor från åkerrenen. Inte lyfte mödrar sina barn på armen, för att de skulle få se honom, där han kom. Inte stod kojornas inre putsat och fint med den svarta härden dold av doftande en. Inte arbetade männen då med ivrig flit på fälten, så att hans blickar måtte fröjdas åt ansad åker och väl grävda diken.

Ack, där han stod, sågo hans ängsliga blickar hur torkan hade härjat, hur skördarna voro förbrända, och hur folket knappt syntes bry sig om att bereda jorden för det nya årets skörd. Han såg upp mot de blå bergen, och morgonens skarpa sol visade honom de brunbrända trakter, över vilka skogseldarna hade gått fram. Han såg vägkantens björkar nästan förstörda av torka. Han förstod av många små tecken, av mäsklukten, som han kände, då han gick förbi en gård, av de nedfallna gärdesgårdarna, av den ringa mängden hemförd och huggen ved, att folket inte skötte sig, att nöden var kommen, och att människorna sökte sin tröst i liknöjdhet och brännvin.

Men kanske var det väl för honom, att han såg vad han såg. Ty honom var inte givet att se grönskande skördar spira upp på egen åker, inte att vid egen härd vakta de glödande kolens slocknande, inte att känna sina barns mjuka händer lägga sig i hans, inte att äga en from hustru till sitt stöd. Kanske var det väl för honom, vars sinne tyngdes av djup sorg, att andra funnos, åt vilka han kunde skänka tröst i deras fattigdom. Kanske var det väl för honom, att detta var en så bitter tid, då naturens karghet hade hemsökt det fattigare folket med brist, och då många, som voro lyckligare lottade, gjort sitt till att fördärva det,

Kapten Lennart stod där på Broby backar och började tänka, att Gud måhända behövde honom.

Det är att märka, att kavaljererna sedermera inte alls kunde förstå vad skuld de hade i kaptenskans hårdhet. Sintram teg. Över nejden gick mycket tadlande tal om hustrun, som hade varit för stolt att ta emot en så god man. Man sade, att envar, som försökte tala vid henne om mannen, blev tvärt avbruten. Hon tålde inte att höra hans namn nämnas. Kapten Lennart gjorde intet för att komma henne på andra tankar.

Det var en dag senare.

En gammal bonde ligger på dödsbädden i Högbergsbyn. Han har tagit sakramentet, och hans livs krafter äro utnötta, han måste dö.

Rastlös såsom en, den där skall börja en lång resa, låter han flytta sin bädd från köket till stugan och från stugan till köket. Härav förstår man, mer än av tunga rosslingar och bristande blick, att hans stund har kommit.

Runtom honom stå hans hustru, hans barn och tjänare. Han har varit lyckosam, rik, ansedd. Hans dödsbädd är inte övergiven. Otåliga främlingar omgiva honom inte i hans sista stund. Den gamle mannen talar om sig själv, som stode han inför Guds ansikte, och med täta suckar och bekräftande ord bära de omkringstående honom vittne, att hans tal är sanning.

»Jag har varit en flitig arbetare och en god husbonde,» säger han. »Jag har hållit min hustru kär som min högra hand. Jag har inte låtit mina barn växa upp utan tukt och vård. Jag har inte supit. Jag har inte flyttat råmärken. Jag har inte drivit på hästen i uppförsbackarna. Jag har inte låtit korna svälta om vintern. Jag har inte låtit fåren plågas i sin ull om sommaren.»

Och runtom honom upprepa de gråtande tjänarna som ett eko: »Han har varit en god husbonde. O, Herre Gud! Han har inte drivit på hästen i backarna, inte låtit fåren svettas i sin ull om sommaren.»

Men genom dörren har helt oförmärkt en fattig man kommit in för att begära ett mål mat. Även han hör den döendes ord, där han står tyst nere vid dörren.

Och den sjuke fortsätter: »Jag har röjt skog, jag har torrlagt äng. Jag körde plogen i räta fåror. Jag byggde ladan tredubbelt större för tredubbelt större skörd än i mina fäders tid. Jag lät av blanka speciedalrar göra tre silverbägare. Min far gjorde endast en.»

Till lyssnaren vid dörren tränga den döendes ord. Han hör honom vittna om sig själv, som om han stode inför Guds tron. Han hör tjänstefolk och barn bekräftande upprepa: »Han körde plogen i räta fåror, det gjorde han.»

»Gud skall ge mig ett gott rum i sin himmel,» säger den gamle.

»Vår Herre skall ta väl emot husbonden,» säga tjänarna.

Mannen vid dörren hör orden, och förfäran fyller honom, som i fem långa år har varit Guds kastboll, en fjäder, driven för fläkten av hans anda.

Han går fram till den sjuke och tar hans hand.

»Vän, vän!» säger han, och hans röst darrar av bävan. »Har du betänkt vem den Herren är, inför vars ansikte du snart skall träda? Han är en stor Gud, en förskräcklig Gud. Jordar äro hans åkerland. Stormen hans häst. Vida himlar bäva under tyngden av hans fot. Och du ställer dig inför honom och säger: ’Jag har kört räta fåror, jag har sått råg, jag har huggit skog.’ Vill du berömma dig inför honom och mäta dig med honom? Du vet inte hur mäktig den Herren är, till vars rike du skall fara.»

Den gamles ögon vidga sig, hans mun rycker av förfäran, hans rosslingar bli tyngre.

»Stig inte fram för din Gud med stora ord!» fortsätter vandringsmannen. »De mäktiga på jorden äro som tröskad halm i hans lada. Hans dagsverke är att bygga solar. Han har grävt haven och rest bergen. Han har klätt jorden med örter. Han är en arbetare utan like, du skall inte mäta dig med honom. Böj dig inför honom, du flyende människosjäl! Ligg djupt i stoftet inför din Herre, din Gud! Guds storm rasar över dig. Guds vrede är över dig som en härjande blixt. Böj dig! Fatta som ett barn i fållen av hans mantel och bed om skydd! Ligg djupt i stoftet och bed om nåd! Ödmjuka dig, människosjäl, för din skapare!»

Den sjukes ögon stå vidöppna, hans händer knäppas, men hans ansikte strålar upp och rosslingarna upphöra.

»Människosjäl, flyktande människosjäl!» utropar mannen. »Så visst som du nu i din sista stund har lagt dig ned i ödmjukhet inför Gud, så visst må han sätta dig som ett barn på sin arm och föra dig in i sin himmels härlighet!»

Den gamle uppger en sista suck, och allt är slut. Kapten Lennart lutar ned huvudet och ber. Alla i rummet bedja under tunga suckar.

Då de se upp, ligger den gamla bonden i stilla frid. Hans ögon tyckas ännu glänsa av härliga syners återsken, hans mun ler, hans ansikte är skönt. Han har sett Gud.

»O, du stora, sköna människosjäl,» tänka de, som se honom, »så har du då slitit stoftets bojor! I din sista stund höjde du dig till din skapare. Du ödmjukade dig inför honom, och han lyfte dig som ett barn på sin arm.»

»Han har sett Gud,» säger sonen och tilltrycker den dödes ögon.

»Han såg himmelen öppen,» snyfta barn och tjänare.

Den gamla husmodern lägger sin darrande hand i kapten Lennarts.

»Ni hjälpte honom över det värsta, kapten.»

Han står förstummad. De starka ordens och de stora handlingarnas gåva är given honom. Han vet inte hur. Han skälver som en fjäril på puppans kant, medan hans vingar breda ut sig i solskenet, glittrande som solsken även de.

Det var den stunden, som drev kapten Lennart ut bland folket. Annars hade han väl gått hem och låtit sin hustru se sitt rätta ansikte, men alltifrån detta ögonblick trodde han, att Gud behövde honom. Han blev då Guds vandringsman, som kom med hjälp till de fattiga. Tidens nöd var stor, och mycket elände fanns, som klokhet och godhet kunde hjälpa bättre, än guld och makt skulle ha förmått.

Kapten Lennart kom en dag upp till de fattiga bönderna, som bodde i trakten av Gurlita klätt. Bland dem var nöden stor, potatisen var slut, och rågsådden, som skulle ske i de avbrända bråtarna, kunde inte verkställas, ty man hade intet utsäde.

Då tog kapten Lennart en liten eka och rodde snett över sjön till Fors och bad Sintram skänka folket råg och potatis. Sintram tog väl emot honom: han förde honom med sig upp på stora, välförsedda spannmålsbodar och ned i källare, där potatis av fjolårets skörd ännu fanns kvar, och lät honom fylla alla de säckar och påsar han hade med sig.

Men då Sintram fick se den lilla ekan, fann han, att den var för liten för så stort lass. Den elake lät bära ned säckarna i en av sina stora båtar och lät sin dräng, starke Måns, ro den över sjön. Kapten Lennart hade endast den tomma ekan att sköta.

Han blev dock efter starke Måns, ty denne var en mästare i att ro och väldigt stark. Kapten Lennart sitter också och drömmer, medan han far fram över den vackra sjön, och han tänker på de små sädeskornens underliga öden. Nu skola de kastas ut på den svarta askjorden mittibland stenar och stubbar, men de skola nog gro och slå rot i vildmarken. Han tänker på de mjuka, klargröna strån, som skola kläda jorden, och i tankarna böjer han sig ned och smeker de mjuka topparna. Och så besinnar han hur höst och vinter skola gå fram över dessa svaga små stackare och hur de ändå skola vara friska och modiga, när våren kommer och de få börja växa på allvar. Så glädes hans gamla soldathjärta vid tanken på de styva stråen, som skola stå raka och flera alnar höga med spetsiga ax i topparna. Pistillernas små fjäderbuskar skola darra, ståndarnas krut skall ryka ända upp mot skogstopparna, och så skola under synbar strid och ängslan axen mättas med mjuk, söt kärna. Och sedan, då lien går fram och stråen falla och slagan börjar dåna över dem, då kvarnen får mala kärnorna till mjöl och mjölet bakas till bröd, ack, hur mycken hunger skall inte då varda mättad av sädeskornen i båten framför honom!

Sintrams dräng lade till vid Gurlitafolkets båtplats, och många hungriga människor kommo ned till båten. Då sade karlen, såsom hans husbonde hade befallt honom:

»Brukspatron skickar er här malt och säd, bönder. Han har hört, att ni är utan brännvin.»

Då blevo människorna som galna. De rusade ned till båten och sprungo ut i vattnet för att rycka till sig påsar och säckar, men sådant hade visst inte varit kapten Lennarts mening. Han var nu framme, också han, och han blev vred, då han såg folkets tilltag. Han ville ha potatisen till mat och rågen till sådd. Malt hade han aldrig tänkt på att begära.

Han skrek åt folket att låta säckarna vara, men de lydde inte.

»Må rågen bli till sand i er mun och potatisen till sten i er strupe!» ropade han då, ty han var högst förbittrad över att de ryckte till sig säden.

I samma ögonblick såg det ut, som om kapten Lennart skulle ha gjort ett under. Två kvinnor, som sletos om en påse, ryckte ett hål i den och funno bara sand. Karlarna, som hade lyft upp potatissäckarna, kände hur de tyngde, som om de vore fyllda med sten.

Det var sand och sten alltsammans, endast sand och sten. Människorna stodo i tyst förfäran över den Guds undersman, som hade kommit till dem. Kapten Lennart själv stod för ett ögonblick slagen av häpnad. Endast starke Måns skrattade.

»Far hem du, karl,» sade kapten Lennart, »innan bönderna begripa, att det aldrig har varit annat än sand i de här säckarna! Annars är jag rädd de sänka båten för dig.»

»Rädd är jag väl inte,» sade karlen.

»Far ändå!» sade kapten Lennart med så myndig stämma, att han for.

Sedan lät kapten Lennart folket veta, att Sintram hade narrat dem, men hur det var, så ville de inte tro annat, än att ett under hade skett. Ryktet om detta spreds snart, och som folkets kärlek till det underbara är stor, troddes allmänt, att kapten Lennart kunde göra underverk. Han fick därav stor makt bland bönderna, och de kallade honom Guds vandringsman.