Gamla kort/Ett bröllop

←  Hvilken var den rätta hustrun?

Gamla kort, bilder ur verkligheten av Claës Lundin Ett bröllop vid Packartorgsgatan

Tre förlofningskort  →

Ett bröllop vid Packartorgsgatan.

»Se, där har jag min man!»

Det var ett utrop som träffade mig en morgon för några och tjugo år sedan på Myntgatan, och Erik Modén, en af mine gamle vänner på den tiden, kom med ursinnig fart mot mig.

»Hvad står på?» sporde jag.

»Du skall bli marskalk i afton!» förklarade Modén.

»Marskalk! Hvad menar du?»

»Hvad jag menar! Förstår du inte hvad marskalk vill säga? Marskalk på ett bröllop, ett mycket trefligt bröllop . . . det vill säga, om du vill hjälpa till att göra det trefligt . . . Se så, stå inte och stirra på mig så där. Du må väl inte inbilla dig, att det är jag som gifter mig? Nej, gud vare lof! Och likväl har jag varit i det grufligaste bryderi.»

Han såg onekligen angripen ut. Hvad jag minnes honom väl från den där morgonen på Myntgatan! När jag nu sitter och ser på hans gamla, mycket gulnade kort med namnet i baklutande skrifstil och i K. M:s kansli i små sirliga bokstäfver på en rad under namnet, framträder den morgonen i klar dager, och med den följer en hel rad äldre minnen om många glada stunder och uppsluppna äfventyr i vännens sällskap, men också åtskilligt bryderi, borgensförbindelser, lagsökningar och sådant där trassel.

»Det är mina skulder som hålla mig uppe,» brukade Erik Modén säga, hvarpå han gnolade en glad stump och frågade, om det ej vore skäl att äta middag på Skomakarekällaren, en af den tidens finare matställen i Stockholm.

»Där har jag krita,» tillade han skrattande.

Och så skrattade vi alle samman och gingo till Skomakarekällaren, där skrattet fortsattes. Vi logo åt verlden, om verlden också icke alltid log mot oss.

»Nu skickar jag efter en vagn,» förklarade Modén vanligtvis efter slutad middag. »Jag tar mina vagnar alltid hos Berggrens, för se där har jag krita. Jag tycker vi kunna rulla af till Hagalund.»

Och så rullade vi.

Men den där morgonen på Myntgatan var det ej fråga om Hagalund, utan om ett bröllop som skulle firas samma dag.

»Ser du», förklarade Modén . . . »men låt oss först gå in till Ida i cigarrboden och få oss en regalia.»

Vi gingo in till Ida, i hörnet af Myntgatan och Riddarhustorget, en verkligt aktningsvärd lägenhet med rökbara cigarrer och färska nyheter samt ett mycket godt bemötande.

»Nå, kunglig sektern skall på bröllop i kväll», sade Ida, nickade åt oss och fortfor att sy bak om disken.

»Hur tusan vet Ida det?» frågade Modén.

Det var en fråga på hvilken »Cigarr-Ida» ansåg sig icke behöfva svara. Hon viste i själfva verket alt som tilldrog sig i Stockholm och kanske äfven ett godt stycke ned åt landsbygden, ty hennes bod besöktes äfven af många resande.

»Jo, ser du», sade Modén, vänd till mig, »jag har lofvat att bli marskalk på min skomakares bröllop. Som du vet, är jag inte aldeles oberoende af skräddare och skomakare. Mannen har fått i hufvudet, att det skulle gifva glans åt vigselceremonien, om han hade en kunglig sekter till marskalk.»

»Lycka till! Men hvad har jag med den saken att göra?»

»Vänta litet! Jag måste ju lofva att skaffa ännu ett marskalkexemplar, och det är det löftet som gjort mig förtviflad. Jag har sprungit hos alla mina bekanta, tigt, lockat, hotat, bjudit på punsch, till och med på sexa, men det har varit mycket värre än om jag sökt namnteckningar för reverser. Man intresserar sig icke mera för en hederlig skomakares bröllop. Nu är du mitt sista räddningsankar . . . Tst! Du får inte göra invändningar. Du måste bli marskalk! Lofva mig det!»

Jag skrattade och lofvade. Det stötte på äfventyr att låta värfva sig till marskalk på ett bröllop, där man kände hvarken bruden eller brudgummen.

Modén var förtjust. Han ville midt på Riddarhustorget försöka en ny, af honom sjelf uppfunnen kotiljongstur, men erinrade sig, att han ännu icke öfvertänkt alla de tal han ämnade »improvisera» på bröllopet.

»Och verserne sedan!» utropade han. »Sannerligen jag vet, om det bestås brudtärnor, men det är väl rådligast att ha verser till dem i beredskap. Adjö med dig! Det var hederligt att du blir marskalk! Tänk nu, du också, på de tal du väl skall hålla i kväll!»

Han ville rusa af, men jag höll tag i den lille kragen på hans fina slängkappa, en sådan där som hvarje kunglig sekter måste hafva på den tiden. Jag fäste hans uppmärksamhet på, att det kanske icke vore öfverflödigt, om jag finge veta brudgummens namn samt hvar bröllloppet skulle stå.

»Nå ja, det kan du ha rätt uti,» sade Modén och omtalade i största hast hvad brudgummen hette samt att bröllopet skulle stå hos brudens mor, en hederlig enkefru som bodde vid Packartorgsgatan, men husnummern hade han glömt.

»Man kan inte komma i håg alt häller,» sade han, men försäkrade, att han nog kände igen huset, en liten gulbrun träbyggnad på höger hand från Packartorget.

»Bäst vore dock,» tillade han, »att du tittade opp till mig, så följas vi åt till bröllopsgården.»

»Kom inte senare än klockan fem», ropade han och ilade ned åt Riddarhusgränden för att låta ro sig öfver till Röda bodarne.

»Min käre Erik är sig lik,» sade jag för mig sjelf och vandrade till Riddarholmen för att tjäna staten i Kammarkollegii första provinskontor, d. v. s. för att den dagen på tjänsterummet fundera öfver de tal jag möjligtvis kunde komma att hålla på bröllopet.

Klockan fem på eftermiddagen stretade jag upp för Trumpetarebacken, där Modén bodde. Han var icke hemma. Jag väntade en god stund, gick åter ned, tittade in på källaren Norrmalm vid Malmskillnadsgatan, försökte ännu en gång min lycka i förste marskalkens bostad, men med lika liten framgång.

Hvad skulle detta betyda? Månne Modén redan gått till bröllopsgården? Hade han glömt öfverenskommelsen? Skulle jag gifva hela bröllopet på båten?

Sådana där frågor gjorde jag mig själf under det jag vandrade Trumpetarebacken ut för och ned åt Smålandsgränd. När jag kom till slutet af gränden, tyckte jag mig se Modén vika om hörnet vid gästgifvaregården, men innan jag hunnit fram till Packartorget, var synen försvunnen.

Det var väl icke han, tänkte jag.

Ehuru jag var van vid vännens opålitlighet, tyckte jag dock, att denna nu ginge alt för långt. Att öfvertala en god vän att åtaga sig marskalkskap på ett bröllop, där den öfvertalade kände hvarken brud eller brudgum, och sedan låta honom leta sig fram på egen hand!

Jag hade god lust att gå hem och taga af mig högtidsdrägten, men också god lust att se, huru äfventyret skulle sluta. Den senare lusten segrade.

Kanske skulle jag först få göra en lång upptäcktsresa som nog kunde hafva sina lustiga sidor. Det var onekligen lockande. Jag skulle gå i hus och ur hus och fråga, om man hade behof af en bröllopsmarskalk.

Sämre äfventyr hade jag varit med om, tänkte jag.

Men något sådant kom dock icke i fråga. Jag hade icke gått långt in på Packartorgsgatan, förr än jag fann en bullersam folkhop utanför en gulbrun träbyggnad.

Där har jag bröllopsgården, tänkte jag. Folket på gatan ville se bruden, men en polisbetjänt stod i porten och förklarade, att bruden icke ännu visades.

Polisbetjänten vek ganska höfligt till sidan för min hvite halsduk. Jag gick in i förstugan i husets enda våning.

Kanske att Modén väntar på mig, tänkte jag, då jag hörde högljudda röster från ett rum. Jag öppnade dörren och ville träda in, men möttes af förskräckta rop från halfklädda kvinnor. Bruden och brudtärnorna klädde sig i det rummet.

Jag måste draga mig tillbaka, men sökte min lycka genom en annan dörr och kom den gången in i ett rum, där åtskilliga bröllopsgäster voro samlade.

Jag sporde efter kunglig sekter Modén, men ingen hade sett någon sådan och ingen kunde gifva några underrättelser om honom.

»Och brudens fru mor?»

Hon var sysselsatt i köket och släpte ingen in till sig.

Prestmannen som skulle förrätta vigseln, också en gammal studentkamrat och vid den tiden biträdande predikant i enkhuset, kom mot mig och bad mig på fru Anderssons, brudens mors, vägnar vara välkommen.

»Det är så likt Modén, det där», sade han helt lugnt, sedan jag omtalat, huru det stode till med marskalkskapet.

»Här ha vi en af marskalkarne,» yttrade han till gästerne som bugade och skrapade med fötterna mot det granrisade golfvet.

»Tror du inte, att Modén snart kommer?» frågade jag.

»Jo, nog kommer han, men kanske först efter vigseln. Du känner väl, huru han brukar göra. Men rolig är han säkert, när han en gång infinner sig.»

Presten återvände till ett äldre fruntimmer, med hvilket han tycktes föra ett mycket lifligt samtal. Jag var lemnad åt mig själf och åt min pligt att upprätthålla marskalkskapet, något som jag också sökte göra på bästa sätt.

Men bland för mig fullkomligt främmande människor! Min förre kamrat, presten, tycktes icke mera bekymra sig om mig. De öfriga närvarande sågo mera ut som begrafningsgäster än bröllopsvitnen.

Jag vände mig då till en ung, till utseende ganska hygglig karl, hvilken tycktes känna sig olycklig i sin höge, hvite halsduk och den nye, tätt åtsittande fracken. Det märktes, att han icke vore van vid en sådan drägt och icke älskade desse, af den nyare odlingen det manliga slägtet pålagde fjättrar.

Af medömkan med offret började jag ett samtal.

»Tycker herrn, att det är roligt på bröllop?» sporde jag bland annat och kastade en medlidsam blick på de ögonhotande »fadermördarne» som stego så djärft upp ur halsdukens sköldborg.

»Hm! hm!» fnyste mannen. »I dag borde jag väl tycka det vara roligt, men nog har jag haft fan så tråkigt hittils.»

»Ja, det här bröllopet ser min sann bra ledsamt ut», förklarade jag, »och för öfrigt är hela äktenskapet . . .»

»Hvad är det?» frågade mannen ängsligt, då jag icke genast fullföljde meningen, emedan jag fått ögonen på den gamla frun som samtalade med presten, men nu satt och gjorde underliga tecken åt mig.

Hvad kunde människan vilja? Jag kände henne icke. Det måste vara något misstag. Jag vände mig åter till den beskedlige karlen, hvilken såg ännu oroligare ut än förut. En mycket ung och föga eftertänksam ungkarl, började jag på själfva bröllopet hålla en liten predikan mot äktenskapet, hvilket jag med lättsinnigt öfverdåd utmålade i de minst fördelaktiga färger.

»Du sköter ditt uppdrag som marskalk på ett högst underligt sätt,» sade presten sakta till mig, sedan den gamla frun tycktes hafva gjort honom uppmärksam på mitt vågade tal.

»Låt du mig hållas,» sade jag och skrattade. »Sedan kommer din tur, och då kan du ju måla ut äktenskapet med helt andra färger.»

»Herre gud, huru skall det gå med mig!» utbrast mannen i den styfve halsduken. Han såg gråtfärdig ut.

»Hvarför skall herrn skrämma upp den stackarn?» hviskade den gamla frun. »Vet herrn då inte hvem han är?»

»Nej! hvem är han?»

»Granberg, vet jag!»

»Granberg? Ursäkta, men hvem är då Granberg?»

»Nå, du min skapare! Det är ju brudgummen!»

Jo, det var vackert. Icke kunde jag föreställa mig, att brudgummen skulle så där utan uppsigt larfva omkring bland gästerne. Namnet hade jag glömt.

För att något lugna den arme mannen som jag skrämt upp sökte jag öfvertyga honom, att alt hvad jag sagt vore blott ett litet skämt för att pröfva brudgummens fasthet.

»Kvick karl!» sade ålderman Bredman som själf förestälde sig för mig och förklarade sig vara Granbergs gamle lärmästare och för tillfället hans brudgumsfar. Men jag kom icke riktigt under fund med hvem som vore kvick enligt åldermannens uppfattning.

Brudgummen torkade ångestsvetten ur pannan, uttryckte sin tacksamhet för att jag velat såsom marskalk hedra hans bröllop samt sin ledsnad öfver att icke kunglig sekter Modén ännu syntes till.

Jag lät honom veta, att det ingalunda kunde gå för sig, att brudgummen före vigseln ginge omkring bland gästerne.

»Men var skall jag då göra af mig?» frågade han ängsligt.

»Kom du med mig, min gosse,» sade åldermannen, »så gå vi ut och hemta litet frisk luft. Det är fan så kvaft här inne.»

Åldermannen tog brudgummen under armen och drog af med honom. Bägge tycktes ganska nöjda med att få lufta på sig.

Ännu syntes Modén icke till. Jag lofvade, att han skulle få erfara min vrede, när han ändtligen en gång infunne sig. Han borde väl ej helt och hållet ostraffadt narra en god vän på det här sättet. Saken vore dock på det hela löjlig, tyckte jag och sökte sätta lif i gästerne, men det var ingen lätt uppgift. Begrafningsutseendet låg ännu öfver sällskapet.

Ändtligen var bruden klädd och kunde visas för den otåliga folkskaran som ständigt växte i antal. Hon såg verkligen ganska bra ut, och ett par af brudtärnorna voro ej häller att förakta. Jag kände mig ännu mer lifvad att visa mig älskvärd som marskalk, ehuru jag ensam måste upplysa brudens förevisning och fick på min lott de värsta glåporden från den näsvisa folkmängden som trängdes och knuffades för att så länge som möjligt få vara med om skådespelet och enligt gammal sed göra högljudda anmärkningar öfver bruden, tärnorna och marskalken.

Jag hade god lust att kasta ljusstaken midt i högen, men nöjde mig med att bedja herskapet så fort som möjligt aflägsna sig. Att jag icke så snart bönhördes, kan nog hvar och en förstå som själf sett eller åt minstone hört talas om, huru det gick till vid brudvisningar den tiden.

Bröllopsgården utrymdes slutligen, men först efter polisens mellankomst, och endast de bjudne gästerne återstodo. Men brudgummen och hans »far» hördes ej af.

Brudens mor, hvilken sent om sider lemnat köket för att bland gästerne fylla sina pligter som värdinna, började se orolig ut. Hon vände sig oupphörligt till mig som nyss förut förestälts för henne och ville, att jag skulle göra reda för hvart Granberg och åldermannen tagit vägen. Jag var om den saken lika okunnig som om vännen Modéns vistelseort.

På det gästernes tålamod icke skulle duka under, bjöd svärmor omkring förfriskningar i täta omgångar, och den starka punschen, svärmors egen brygd, gjorde snart sin verkan. Den högtidliga stelheten mjuknade redan vid första glaset. Begrafningsuttrycket försvann. Efter några glas tycktes man hafva mycket roligt. Sällskapets manlige medlemmar tände de dem erbjudna kritpiporna och voro snart betydligt högljudda i rökmolnen.

Bruden hade efter förevisningen stannat bland gästerne. Då jag sökte göra några föreställningar däremot, utropade värdinnan:

»Se så, sjäpa sig inte nu, kunglig sekter! Hvarför skall tösen sitta för sig själf och ha tråkigt?»

Jag lät saken hafva sin gång, hjälpte värdinnan att uppmana gästerne till flitigt anlitande af glasen och log inom mig åt hela bröllopet.

En ung bodkvist, en riktigt »gentil» herre, slösade artigheter på bruden, men hon kastade längtande och oroliga blickar till dörren.

Hvart hade brudgummen tagit vägen?

Gästerne tycktes föga bekymra sig om festens anledning. De hade roligt för tillfället och tänkte ej vidare på brudgummens frånvaro. Frun i huset började dock frukta, att den af henne med mycken möda och omsorg samt kanske äfven stor konstfärdighet tillagade aftonmåltiden skulle taga skada af ett längre dröjsmål. Hon förtrodde mig sina bekymmer i det afseendet. Ett par gånger hade hon skickat ut för att se efter brudgummen, men han hade icke kunnat upptäckas på hela Packartorgsgatan.

»Hvar i herrans namn är då Granberg?»

»Ja, och Bredman se’n?» tillade den gamla frun, som fortfarit att underhålla sig med presten. Det var åldermanskan själf.

»Skulle karlen kanske hafva rymt?» hviskade jag till fru Bredman icke utan en släng af samvetsoro. Jag började verkligen frukta, att jag med mina oförsigtiga yttranden om äktenskapet skrämt brudgummen på flykten.

»Rymt?» skrek åldermanskan så högt, att sorlet från de pratande och skrattande gästerne hastigt tystnade. »Herre! Bredman rymmer inte! Han har varit borgare i tretiofem år och ålderman i tio.»

»Nej, det är klart, men brudgummen?»

»Nu har jag det!» ropade åldermanskan å nyo. »Sådant nöt jag är som inte tänkt på det förut . . . Hör Pettersson, herrn som är gammal kamrat med Granberg, kan just skala upp för Sperlingens backe här och titta in på Äplet. Man skall få se, att Bredman och Granberg glömt sig kvar där.»

Den goda fruns, af pröfvad människokännedom ledda förmodan hade icke tagit miste: åldermannen och brudgummen träffades ganska riktigt på Äplet, en på den tiden mycket känd källare i hörnet af Riddaregatan och Nybrogatan,

»Hå, hå, vi träffade så många bekanta där uppe hos Selenius, och alla ville de dricka ett glas med Granberg på hans hedersdag,» ursäktade sig åldermannen, hvilken tycktes något sväfvande på målet. »Jag höll på att ta dem med mig, hela sällskapet, hit till bröllopet, men, gud bevar’s, de skulle krusa för att de inte hade några svarta kläder.»

»Svarta kläder!» upprepade brudgummen och skrattade. Hans ängsliga utseende hade helt och hållit försvunnit. Halsduksrosen satt i nacken, och det tycktes hafva skaffat honom någon lindring. Lynnet var ypperligt. Han talade icke mycket, men skrattade oupphörligt, och då skrattade bruden äfven, och brudens mor också.

»Nu äro vi här,» sade åldermannen och sökte taga på sig en värdig hållning. »Om pastorn nu är snäll och raskar på, så kan det snart vara undanstökadt.»

»Fram med dig, Granberg!» tillade han och gaf brudgummen en väldig puff i ryggen.

Granberg fortfor att skratta och lät skuffa sig fram till kullerstolarna, dit bruden utan någon ledsagare klef fram.

Den högtidliga akten tog sin början.

»Gud ske lof!» suckade brudens mor. »Jag började känna mig orolig för steken.»

Vigseln gick för sig i vanlig ordning. Visserligen skrattade brudgummen bra mycket, men han var mycket påpasslig, när han skulle svara ja, och när han skulle draga fram vigselringen. Bruden uttalade sitt ja mycket tydligt, till och med kraftfullt.

»Det där gjorde du, ta mig tusan, bra,» förklarade åldermannen.

Änden kröner verket, och därför höll presten ett långt tal, i hvilket man fick förnya bekantskapen med Adam, Eva och ormen, som ock med Abraham och Sara, Isaak och Rebecka, Jakob och Rakel samt åtskilliga andra för sina giftermålshistorier kända gammaltestamentliga storheter.

Sedan alt detta var fullbordadt med därpå framburna lyckönskningar i många former, dukades genast aftonbordet, och vid detta gick det ganska grundligt till väga.

Så kommo naturligtvis skålarne, och emedan jag — tack vare vännen Modéns besynnerliga uppförande — var den ende marskalken, måste jag draga tyngsta lasset, dock på ett ganska människovänligt sätt understödd af prestmannen.

Den skål som vann största bifallet och efterföljdes af de mest storartade hurraropen var den som jag föreslog för fru svärmor och i synnerhet för hennes lysande skicklighet i kokkonsten.

Alla kände sig djupt rörda.

Åldermannen ville naturligtvis också vara med. Efter hvarje skåltal som jag höll, framträdde han med ett slags eftertal, liksom för att hjälpa upp hvad jag sagt, och äfven detta vann gästernas högljudda och länge ihållande bifall.

Så skulle man naturligtvis också sjunga. Åldermannen sjöng solo, brudgummen sjöng solo, den »gentile» herrn från kryddboden vid Norrlandsgatan sökte att få i hop en kvartett, och under hans bemödanden sjöng en annan del af sällskapet enstämmigt. Bruden sjöng, tärnorna sjöngo, och jag vill minnas, att äfven åldermanskan stämde upp en stump. Att brudens mor sjöng, kommer jag bestämdt i håg.

En sjöng: »lyckliga de tu, skomakarn och hans fru,» och det väckte omåttligt bifall, ehuru ingen tycktes höra på den andras sång.

Det var onekligen ett mycket gladt bröllop. Jag ångrade ingalunda, att jag låtit Modén öfvertala mig att uppträda som marskalk.

Men Modén själf! Honom återsåg jag aldrig efter den dagen. Det sades, att han samme eftermiddag tagit skjuts till Rotebro och gifvit sig af upp åt bärgslagen, där han skall hafva slutat sine dagar som bokhållare på ett brukskontor.

——————