Gamla kort/Tre förlofningskort

←  Ett bröllop vid Packartorgsgatan

Gamla kort, bilder ur verkligheten av Claës Lundin Tre förlofningskort

Ungdomsideal  →

Tre förlofningskort.

»Gud bevare oss för blåstrumpor,» brukade Sven Björk, ung nordisk skald, utropa hvar gång det vardt fråga om ett literärt arbete af ett fruntimmer. »Sådant där läser jag aldrig, och aldrig kan jag förstå, huru någon annan står ut att läsa det.»

»Nu är du orättvis, min käre Sven,» invände jag mer än en gång.

»Nej, Sven har rätt,» förklarade vanligtvis någre af de andre vännerne, och så klingade de med honom, ty våra samtal fördes nästan alltid vid glasens klang. Det underhjälpte tankeutbytet.

»Jag blir rasande bara jag ser en tafla af ett fruntimmer,» tillade en ung målare. Kvinnan har väl annat att göra än att klottra ned dukar. Hon hinner likväl aldrig något mästerskap. Nämn mig en enda så kallad konstnärinna som kan ställas i jämbredd med de store mästarne inom de bildande konsterna. Kom inte och tala om en Angelika Kaufmann eller en Rosa Bonheur, en Amalia Lindegren eller sådana där. Det är bara humbug. Det är männens smicker som skämt bort dem och inbillat verlden, att de duga till något.»

Invändningarne öfverröstades. Ännu en butelj punsch togs fram, och man drack för männens öfverlägsenhet i alt annat än de husmoderliga pligternas uppfyllande, d. v. s. köket och skafferiet.

»Men i öfriga konster?» hördes en svag erinran.

»Å ja, skådespelerskor finnas visserligen,» medgaf skalden. »Men det är en lägre konst, och att kvinnan lyckas i den har sin enda orsak i hennes förmåga att förställa sig, att vara behagsjuk, att lysa med lånta fjädrar. Är hon sångerska, verkar hon möjligtvis något genom sin röst, och det visar väl inte själens öfverlägsenhet, men ännu mer genom sin skönhet och sin någon gång smakfulla, oftare granna drägt. Det har funnits fula sångerskor som gjort lycka, det nekar jag inte, men det är undantag och sådana bevisa ingenting. På musikaliska instrument har också en och annan kvinna utmärkt sig eller åt minstone fått ett namn, kanske tämligen oförtjänt. Men hvad är det för instrument? Jo, piano, som icke borde räknas till något medel för att uttrycka skön konst. Skall piano duga till något, måste det behandlas af starka, manliga händer. Huru många kvinnor spela väl fiol? Om någon enda gör det, utropas hon genast för ett underverk, och hon är det, ett underdjur till och med i obehaglighet. Vågar någon påstå, att fiol är ett instrument som lämpar sig för kvinligt behag? Å, det är otäckt i högsta grad att se ett fruntimmer stå med hufvudet på sned och hvila hakan mot fiolen, svänga armen och vrida kroppen. Bara det där gör, att hon aldrig hinner någon riktigt konstnärlig utveckling . . . Nej, konsten tillhör mannen, i den som i alt annat skapelsens herre, och fram för alt är han ensam inom skaldekonsten. Det vet också en klok kvinna, en som känner sin kallelse och förstår sin upgift. Hvem var Sappho? En varelse ur sagoverlden. Fru Nordenflycht? En tokig människa. Och fru Lenngren som fått ett så berömdt namn! Hon skref rätt näpen prosa i bunden form, det är sant, men skaldekonst kände hon inte till. Ej kan hon jämföras med Tegnér, inte ens med Böttiger . . . Hvad sa’? Jag skulle tro, att jag har rätt. Hade Georg Sand gjort sig namnkunnig, om hon inte lupit från man sin och gått i karlkläder? Vilja kvinnorna uträtta något som höjer dem öfver det hvardagliga, så taga de manliga kläder på sig, men då visa de också sin rätta otymplighet i det stora, det fria och upphöjda.»

»En kvinna kan väl få kläda sig huru hon vill,» hördes en rädd påminnelse.

»Hon kan så fan häller,» förklarade skalden med mycken hetta. »I kjortlar måste hon uppträda, de må nu vara vida eller snäfva, långa eller korta, hälst långa, om hon inte har vackra fötter.»

»Sven har rätt, tio tusen gånger rätt,» förklarade Rapin, den unge målaren. »Men nu vill jag föreslå en skål för kvinnan. Det är en gammal, ridderlig sed att dricka kvinnans skål. Hon är lifvets blomma, naturens fagraste ros, mänsklighetens strålande sol, den dyrkansvärda varelse som aldrig skall sakna vår hyllning, så länge hon stannar inom det område som gud själf anvisat henne, en prydnad för hemmet och för mannen. Kvinnans, den sanna kvinnans skål, mine herrar!»

Skålen dracks med gamman, och skalden förklarade, att målaren hade omisskänliga skaldeanlag.

»Så skulle en kvinna aldrig kunnat tala,» tillade han och lät Rapin fylla på glasen.

»Ja, herrarne ha uppehållit sig blott vid kvinnans olämplighet för idkande af skön konst, men det gifves så många andra områden i lifvet, där hon börjar tro sig vara lämplig,» sade en ung köpman i sällskapet, arftagare till en stor, gammal och väl känd grosshandlarfirma.

»Det har Mäcklin rätt uti,» anmärkte den lilla, af flertalet undertryckta motståndsflocken som trodde sig hafva fått en bundsförvandt i grosshandlaren.

»Å, kvinnan börjar tro sig i stånd att uträtta hvad som hälst,» fortfor Mäcklin. »Björk och Rapin må ursäkta, om jag tilltror henne att möjligtvis kunna skrifva vers eller måla en tafla eller något sådant där som inte hör till det praktiska, till lifvets allvar . . .»

»Hm, hm!» hördes från skalden och målaren.

»Ursäkta, mine herrar, men jag sade lifvets allvar och jag upprepar det. Jag är en praktisk man och bryr mig inte om något annat än det reela, det som man kan köpa och sälja, sälja med vinst förstås. Detta är väl mannens uppgift, så snart det gäller att göra affärer i stort. En kvinna kan hålla mjölkmagasin eller modehandel, stå i cigarrbod, sälja fisk eller parfymer, med ett ord vara krämerska; det hinner hon möjligtvis till, men är fråga om verkliga affärer, då är det slut med hennes förmåga. Där har mannen, uteslutande han, sitt område. Han ser sakerna i stort, fattar handeln i dennes verldshistoriska betydelse, i hans höga civilisatoriska . . . det var fan hvad jag blir torr i halsen; låt oss få in en butelj till . . . i hans höga civilisatoriska uppgift, något som qvinnan med sitt småaktiga räknande aldrig begriper. Det är därför som jag finner det både ömkligt och löjligt, när jag ser att unga damer nu börja söka platser på handelskontor och äfven få sådana. Hvad tusan skola de göra där? Herre gud, äfven kvinnan kan behöfva förtjäna pengar, det medger jag, men då kan hon ju nu lika väl som förr bli guvernant, brodera eller sy linnesöm. Det är något som hon förstår, ehuru det nu mer göres lika bra eller mycket bättre med maskin . . . ja, guvernantskapet också. Det går sannerligen inte för sig, att kvinnan blandar sig i mannens yrken, så vidt vi inte slutligen skola komma dit, att kvinnan också väljes till riksdagsman, eller kanske det skall kallas riksdagskvinna. Ha, ha, ha!»

Sådana där samtal höllos ganska ofta, när vi träffades i enskildt lag eller efter någon glad festmiddag och satte oss ned för att röka, dricka och prata.

Åren gingo. Den glada kretsen glesnade, ty den ene medlemmen efter den andre gifte sig.

»Nu är Sven Björk förlofvad,» hette det en dag.

Det var han också. Jag fick ett vackert, ett såsom han själf sade »poetiskt tänkt» förlofningskort, på hvilket lästes hans och hans fästmös namn, och det kortet har jag ännu. Han skulle gifta sig med en ung, vacker och älskvärd flicka, för hvars strålande ögon, älskliga leende, rika, blonda lockar, fint bildade näsa, smärta lif och fylliga barm han svärmade i säll förtjusning och till hvars ära han skref sonnetter både dag och natt.

»Hon är en ängel!» utropade han hvar gång jag träffade honom.

Hon var verkligen en i flera afseenden utmärkt flicka med mycken bildning och känsla för alt godt och skönt.

»Den där Björk är riktigt en lyckans guldgosse,» brukade hans vänner säga, men en dag hörde man plötsligt förkunnas, att hans förlofning vore uppslagen.

Det förundrade oss alla. Hvad kunde orsaken vara?

Jo, skalden hade kommit under fund med, att hans fästmö skrefve vers.

»Du ämnar väl åtminstone inte gifva ut dem?» sporde han mörk i hågen.

»Visst ämnar jag det, i fall någon förläggare vill köpa hvad jag skrifver,» svarade fästmön.

Då slog Björk genast upp förlofningen. Det var med krossadt hjärta, såsom han själf försäkrade, och han viste att han gjorde inte blott sig själf, utan äfven den förra fästmön olycklig, men det kunde icke hjälpas. Han afskydde blåstrumpor, såsom han kallade alla författarinnor. Vers skref han själf, och det behöfde icke hans hustru göra. Hon skulle se till, att skaldens strumpor och skjortor vore i godt skick samt att han kunde egna sig åt andens verksamhet och ej plågas af det lekamliga lifvets omsorger. Det vore hennes uppgift.

»Sådana kunna skalderna vara,» tillade den som förtäljde tilldragelsen.

»Men jag tviflar, på att han riktigt älskade henne,» anmärkte en annan.

Tviflet torde dock hafva varit obefogadt. Sven Björk var nog mäktig af en sann och djup känsla, och med en sådan var det omöjligt att icke hysa verklig kärlek till den förträffliga flicka som han valt till sin brud. Men fördomens makt är starkare än till och med kärlekens.

Visst är, att Sven Björk efter den dag då han slog upp sin förlofning aldrig var glad mera. Han diktade blott sorgsna stycken. Hans författarskap, liksom hans personlighet, andades djupt svårmod. Efter ett par år friade han åter till samma flicka. Om detta skedde, emedan han funnit sig hafva orätt i sin fördom, eller i hopp att kunna rycka sin hustru från författarskapet, därom kommo hans vänner aldrig till någon visshet.

Hans förnyade frieri lyckades icke. Den öfvergifna fästmön hade under de två åren haft flere friare, men afvisat dem alle. Hon led af sin skilsmässa från Björk som hon så innerligt älskat och sannnolikt ännu älskade, men hennes kvinnovärde var såradt och hon visade sig stolt. Med ingen annan ville hon förenas, men med den man som en gång af en i högt mått orättvis och förolämpande fördom öfvergifvit henne kunde hon icke binda sig för lifvet. Därtill hade han för djupt kränkt henne, och i henne hela hennes kön, hela det mänskliga som måste gälla kvinnan lika mycket som mannen.

Med blödande hjärta svarade hon nej, för alltid nej.

Björk vardt ännu människofiendtligare. Två varelsers lycka var förspild.

Ej långt efter Björks förlofning mottog jag ett annat kort som gaf till känna Rapins snara inträdande i det äkta ståndet. Jag bjöds också på bröllopet och hade nöjet att där göra bekantskap med bruden, en ung vacker kvinna, kanske till och med vackrare än Björks fästmö, men långt ifrån så behaglig.

Jag talade med henne om konst och i synnerhet målarkonst, men det tycktes icke det ringaste röra henne. Hon svarade undvikande eller rakt ingenting. Hon såg till och med dum ut, tyckte jag. Brudgummen skrattade och syntes på det högsta förtjust.

»Du ser,» sade han, »att jag skaffat mig en hustru efter egen smak och en sådan som alla borde söka, en som är fullt kvinlig och ej lägger sig i det som inte passar kvinnokönet. Du kan vara viss på, att jag först och främst sökt en som inte är konstnärinna, och för att vara riktigt säker har jag tagit en som ej känner ringaste deltagande för de bildande konsterna.»

Månne hon känner deltagande för något annat, tänkte jag, och ledde samtalet hit och dit i ämnen med hvilka bildade människor bruka sysselsätta sig.

Bruden var lika kall, att inte säga lika dum. Men så talade jag om baler samt till och med om fruntimmersklädsel, och då lifvades hon i märkbar grad. Hon kände till en hel mängd personer och deras förhållanden, talade om huru de klädde sig, huru de bodde och hvarmed de roade sig. Hon hade redan varit mycket med i sällskapsverlden, aldrig suttit ouppbjuden på balerne, aldrig uteslutits från slädpartierna och ständigt anlitats vid sällskapsspektaklerna. Om hon förstört en eller annan scen, så talade hon ej därom, viste kanske själf ej häller något om den saken. Hennes far var förmögen, nästan rik, och det var i synnerhet rikt folk för hvilket hon hyste deltagande.

Att Rapin, som visserligen var en begåfvad konstnär, men dock ännu ej vunnit något stort namn, kunnat få den vackra arftagerskan till hustru, ansågs som en stor lycka. Själf ansåg han mest lyckligt, att hon vore en »sann» kvinna, d. v. s. en som icke brydde sig det ringaste om det som »endast anginge männen». Hon hade gift sig med honom endast emedan han vore en vacker karl, och det smickrade honom och gjorde honom ännu mer förälskad i den sköna kvinnan.

Det unga paret flög i början af sitt äktenskap från nöje till nöje.

»Hvilket lif, hvilket härligt, njutningsrikt, glädjefullt lif!» sade han hvar gång jag träffade honom.

»Men hvad har du målat på senare tider?» sporde jag.

»Å, jag har en hel mängd ämnen som jag tänker behandla,» svarade han.

Men de där ämnena syntes aldrig till på duken. För sine närmare vänner förtäljde han, att hvarje gång han satte sig ned vid sitt staffli, kom hans hustru och bad honom uppskjuta den där tråkiga målningen. De voro ju rika, och därför behöfde han icke måla.

»Jag tycker inte om, att du sitter i den här skräpiga ateliern,» sade hon. »Och så luktar det färg och terpentin och sådant där otyg, när du kommer in till mig och när vi fara bort.»

Han fann detta aldeles tjusande roligt, skrattade så godt och njöt af den glada, behagliga sysslolösheten i sin vackra hustrus sällskap.

»I nästa vecka skall jag börja måla på fullt allvar,» brukade han säga till vännerne, »men sannerligen jag vet, huru jag skall kunna vänja min hustru att veta mig sitta i atelieren.»

Han lyckades aldrig. Konstnärshågen tog dock ut sin rätt hos honom. Han ville visst icke göra sin vackra hustru ledsen, men måla måste han och därför stängde han sig inne ej blott för sin hustru, utan äfven för sina vänner. Han hade ingen som kände deltagande för hans arbete, ingen med hvilken han kunde samtala om detta arbete.

Han ville gå i konstnärsklubben, men afstod därifrån, då han fann huru detta gjorde hans hustru ledsen. Den »sanna» kvinnan kunde icke lida de där konstnärerne, bland hvilka personer »comme il faut» voro sällsynta undantag. På »Sällskapet» kunde han gå, men ej i konstnärsklubben, förklarade hans hustru under en öm och oemotståndlig smekning. Och dess utom skulle han väl följa henne på balerna, någon gång på operan eller till den teater, där man gaf Offenbach, ty den konstnären tycktes kunna roa henne.

Rapin suckade, kanske till och med muckade, ty han var en fri konstnärsnatur som icke tålde något tvång, men han älskade sin hustru och drog sig helt och hållet från kamraterne. Den frimodige blicken och det glada utseendet i allmänhet hade lemnat honom. Han började se nästan lika svårmodig ut som Sven Björk.

»Hur är det med dig?» sporde jag honom en dag.

»Jo, tack, mycket bra!» svarade han med ett hastigt utrop, men drog därpå ett par starka och ganska ömkliga suckar.

»Du har säkert ledsamt,» invände jag.

»Å, hur kan du tro det. Jag har alt fullt upp, en präktig våning, en vacker hustru och kan göra hvad mig lyster . . . ja, det försäkrar jag dig.»

»Men din konst?»

Han suckade ännu djupare än förut, men klagade icke öfver sin hustru. Jag ville ej vara ogranlaga och började därför tala om annat, men han var tankspridd och såg olycklig ut. Att det var kärleken till hustrun och kärleken till konsten som sletos om honom, kunde man nog märka. Ingen ville gifva vika. Han kunde hafva visat mera kraft, men han älskade sin hustru alt för mycket för att vilja på något sätt bedröfva henne.

Hvarje gång han stängde sig inne i ateliern, gret hans hustru och förklarade sig aldrig hafva gift sig med honom, om hon kunnat ana att han, sedan han fått rikedom, skulle vilja på fullt allvar egna sig åt en så tråkig sysselsättning.

De rödgråtna ögonen skadade hennes vackra utseende. Rapin kunde ej lida att se det. Han fruktade, att han skulle förlora hennes kärlek, hvilket vore det förskräckligaste af alt. Han stötte omkull staffliet, bröt sönder penslarne och kastade paletten i kakelugnen.

Men då kände han sig ännu olyckligare.

En dag lästes i tidningarne, att Ernst Rapin, agrée vid de fria konsternas akademi, för en vecka sedan försvunnit från sitt hem och sedermera ej låtit höra af sig. Han kom aldrig till baka. Hade han begått själfmord eller hade han rymt till främmande land? Det har icke uppdagats, ehuru den förra förmodan är den sannolikaste.

Fru Rapin grät mycket, lät på vanlig väg lysa efter sin man för att han skulle inom natt och år infinna sig och fortsätta äktenskapet, och sedan året var förlidet, utan att den mannen hörts af, tog hon sig en ny som icke var konstnär och ingenting annat häller och som såg nästan lika bra ut som salig Rapin.

»Kommer du ännu ihåg den stackars Rapin?» sade grosshandlar Mäcklin, då jag en vacker sommardag för icke så lång tid sedan satt på hans veranda i den vackra skogsbacken ute i skärgården! »Jag undrar hvart han tog vägen. Men det hade väl gått med mig på samma sätt, om jag inte haft min präktiga hustru.»

Saken var den, att Rapin knapt hunnit gifta sig, förr än vännerne mottogo ett nytt förlofningskort, på hvilket lästes »Walter M’Lean, Anna Ström».

Grosshandlaren Mäcklin härstammade från Skotland — från Småland, sade andra — och han tyckte om att skrifva sig på skotska Mac Lean eller blott M’Lean, ehuru firman alt från far eller farfar varit Anders Mäcklin & C:o.

Walter Mäcklin gifte sig. Äfven hans hustru var vacker. Det är i allmänhet kännetecknande för Stockholmsflickorna, påstås det. Han var lika kär i henne som Rapin i sin maka. Men det såg något olika ut i de två hemmen.

»Kan ni tänka er, att hustru min börjar tala med mig om affärer,» sade grosshandlaren en afton, då han satt tillsamman med någre af de gamle vännerne.

Det var i början af hans äktenskap. Vännerne skrattade och påminde honom, hvad han själf yttrat om fruntimmer och affärer.

»Jag är fortfarande af samma åsigt,» förklarade han, »och därför förargar det mig inte så litet. Min hustru är ett bildadt, ett riktigt bildadt fruntimmer, och jag nödgas erkänna, att hon i det afseendet verkligen står öfver mig. Ja, sannerligen gör hon inte det, så påkostande det än är att erkänna det. Men hvar och en bör njuta sin rätt, det är min grundsats. Bildningen är emellertid en sak för sig och här ingenting att göra med affärerne.»

»Nå, hur bär du dig åt, när fru Mäcklin kommer och vill tala om affärer?»

»Jag skrattar och slår bort det med skämt. Inte lönar det mödan att visa, hur förargad jag i själfva verket är. Och dess utom tycker jag om min hustru och hyser aktning för henne, blott hon vill hålla sig på sitt kvinliga område.»

»Men låter frun afspisa sig med skämt?»

»Nej, det är just det harmligaste, att då skämtar hon också, men hur vi skämta och skratta och ha, uppriktigt sagdt, förbannadt trefligt, så, innan jag vet hur det bär till, äro vi åter midt uppe i affärerne, och jag öfverraskar mig själf med att sitta och prata med henne liksom med en gammal affärsvän. Det är för rasande, men det skall nog bli slut på de där dumheterna, det lofvar jag. Hvar och en skall sköta sin sak, och det är jag som är ensam innehafvare af den gamla firman Anders Mäcklin & C:o.»

Det vardt dock inte så snart slut på de »där dumheterna». Unga fru Mäcklin började alt mera komma under fund med, att hennes käre man, som var en mycket hederlig, men i affärsväg kanske något lättsinnig köpman, lade sig i alt för vågsamma företag och ofta satte hela förmögenheten på spel. Det gick likväl tämligen godt i några år, och den gamla firmans anseende var sedan äldre tider så stort, att ingen vågade tvifla på hennes säkra ställning, ingen, icke ens hufvudmannen själf som blindt trodde på sin lycka och sin förmåga att genom några djärfva »kupp» ersätta de redan lidna förlusterna och vinna nya fördelar — ingen utom fru Mäcklin.

Hon hade sina alt för grundade tvifvel och sökte därför inverka på sin man. Han kunde icke neka till, att hon hade rätt i ett och annat, förvånande rätt till och med, men icke kunde hon som fruntimmer omfatta det stora hela med en mans öfverlägsna affärsblick. Det visste nog han, innehafvaren af den gamla, aktade firman, född och uppfödd till köpman och därför begåfvad med vidsträckta »vyer».

Fru Mäcklin bad många gånger sin man om tillåtelse att få arbeta på kontoret. Då gapskrattade han.

»Du skall väl inte upphöra att sköta barnen,» sade han därefter och vädjade till hennes moderskärlek, kvinnans skönaste uppgift.

»Barnen skall jag nog vårda hädan efter som förr,» invände frun, »men några få timmars arbete på kontoret hindrar mig inte från den pligtens uppfyllande.»

Hon vågade till och med erinra om, att barnens framtid kanske bäst tryggades genom de bägge makarnes förenade bemödanden för husets bestånd.

Då vardt Mäcklin ond och gick upp i »Sällskapet» eller for till Hasselbacken.

»Det går för långt,» sade han, och han förebrådde sig att någonsin hafva tillåtit sin hustru att börja tala om affärerne.

En natt, när han kom från en glad tillställning på Hasselbacken och såg de mörkaste utsigter i rosenrödt, gick han först in på kontoret för att titta efter om några lokalbref anländt. Han öfverraskades af att se gas tänd i det yttre kontorsrummet, trädde ut och fann sin hustru så fördjupad i en tjock kontorsbok, att hon ej hört hans steg.

»Hvad i herrans namn vill det här säga?» utbrast grosshandlaren.

»Å, jag tittade bara litet i reskontran,» sade frun rodnande.

»Reskontran! Den hör således till de böcker som du läser? Jag viste inte, att sådant där vore din lektyr.»

Han var vid godt lynne. Det hade varit en fin middag. Han skrattade af full hals. Frun sökte le, men det tycktes ej gå riktigt ledigt.

»Ligger reskontran framme? Det är då ett fördömdt slarf af Bergholm.»

»Det tycks ej vara det värsta slarfvet af honom,» förklarade frun saktmodigt, och med sorgset uttryck.

Hennes man gaf ej akt på hvad hon yttrat.

»Kanske att du kommit öfver hufvudboken också?» sporde Mäcklin.

»Nej, ty värr, den har gamle Tullbom läst in,» menade frun. »Men nog ville jag bra gärna se också i den boken.»

»Du är tokig, min lilla vän,» förklarade Mäcklin. »Men nu tror jag, att vi släcka gasen. Hur är det med barnen?»

»Mycket bra! De sofva redan i flere timmar.»

»Och under tiden har du roat dig med att läsa mina kontorsböcker! Å, det är alt för kostligt!»

Han skrattade ett riktigt grundligt skratt, med uttryck af manlig öfverlägsenhet, men också med rätt hjertligt medlidande för sin hustrus husliga nycker.

En middag kom grosshandlaren hem med ett förstördt utseende.

»Hur är det med dig, Walter?» frågade hans hustru. »Är du sjuk? Du riktigt skrämmer mig.»

Han var icke sjuk, men han var förtviflad. Han var färdig att bära hand på sig själf, och hade kanske gjort det, om hans hustru ett enda ögonblick vikit från hans sida.

Under en lång stund svarade han ej på hennes frågor. Han tycktes vara tillintetgjord.

»Har den förskräcklige timmen ändtligen kommit?» frågade hustrun med oro, men också med kärleksfull ömhet, fattade mannens hand och såg mildt in i hans stirrande ögon.

»Ändtligen!» utropade han och rusade upp. »Hvad menar du med det ordet? Har du då länge väntat på hvad jag fullt och fast trodde aldrig skulle inträffa?»

»Du vet ju, att jag länge förutsett, huru det skulle gå.»

Detta sade hon dock icke med det där vanliga uttrycket i »hvad var det jag sade?» Och hon tillade icke något om, att han kunnat lyda hennes råd och så vidare. Hon tryckte kärleksfullt hans hand och talade tröstens ord.

Men han kunde ej tröstas. Alt vore förloradt, menade han. Det gamla, hederliga huset Anders Mäcklin & C:ni skulle gå öfver ända och draga en mängd oskyldiga med sig i sitt fall. Hvilken outplånlig skam!

»Alt är inte förloradt,» förklarade fru Mäcklin. »Ställningen är mycket svår, det har jag nog länge insett, men jag tror att den kan hjälpas.»

I hennes lugna ord låg en så fast tillförsigt, att hennes man förvånad blickade upp, och när han såg hennes vackra ansigte uttrycka blott mod och förtröstan, kände han en gnista af hopp vakna till lif.

Men nej! Han såg åter ned. Han visste ju, att alt vore förloradt.

»Vill du riktigt förtro dig till mig?» frågade hon. »Vill du uppriktigt säga, huru affärerna nu stå?»

Ja, det ville han, och det gjorde han. Nu hade han ju ingen annan, för hvilken han kunde yppa sin svåra, sin, såsom han trodde, ohjälpliga ställning.

De vänner till hvilka han förut på dagen vändt sig kunde icke eller ville kanske icke hjälpa honom. Nu var hustrun, »den svaga kvinnan,» den enda tillflykten.

Han erkände för henne, huru obetänksamt han gått till väga, huru han, i förhoppning att kunna lyckas med den väntade stora »kuppen,» innästlat sig i de vildaste företag samt huru slutligen alt misslyckats och huru nu ingen räddning mera kunde upptänkas. Han ville vara fullt uppriktig i sina meddelanden, men erkände, att det funnes åtskilligt som han ej riktigt kunde erinra sig.

Hon frågade ytterligare om de närmaste förfallotiderna. Han uppgaf dem, ty på dem hade han åt minstone reda, om också mycket för öfrigt dansade rundt omkring i hans hjärna.

»Då hafva vi lyckligtvis ännu något andrum,» sade fru Mäcklin eftersinnande.

»Ack, hvad hjälper det?» utbrast hennes man. »Det är ju bara en eländig Galgenfrist.»

»Det är mer än så, efter hvad jag tror mig finna,» menade hustrun. »Vill du tillåta mig att genast sätta mig på kontoret eller att hemta upp alla böckerna hit och få tala med gamle Tunbom? Jag har under det jag tittat i reskontran funnit, att Bergholm varit mycket slarfvig. Det tar nog tid att göra litet ordning i det där, en vecka åt minstone, kanske två eller tre eller ännu längre, men ett fullt tillförlitligt, om ock mycket knaphändigt öfverslag bör man väl kunna få i hop snart nog.»

Grosshandlaren gaf sitt samtycke till alt hvad hustrun föreslog. Hon såg så tvärsäker ut, att han icke kunde motsäga henne, icke hysa tvifvel om hennes förmåga, ehuru han visst icke var öfvertygad om, att den förmågan skulle uträtta något fullt verksamt.

Han började till och med lugna sig något. Han tog sin lilla, två års gamla flicka på sitt knä och jollrade med barnet, under det han äfven smekte sin, ett par år äldre gosse.

Fru Mäcklins ögon tårades, men det såg ej ut som sorgens, utan snarare som hoppets tårar. Hon betraktade mannen och barnen med makans och moderns kärleksfulla blickar.

»Men, kära Anna,» utropade Mäcklin plötsligt, och oron syntes åter få makt med honom. »Huru skall du kunna taga reda på böckerna och därmed hitta på några utvägar? Jag har visserligen aldrig talat med Tunbom och Bergholm om de där sakerna, men sannerligen jag tilltror mig att i hast skaffa tillräckligt ljus. Aldrig har du sysselsatt dig med köpmansböcker.”

»Så tror du, emedan du ansett det inte tillhöra en kvinna, men jag kan i det afseendet mer än du anar.»

Hon log åter så vackert och förtröstansfullt.

Anna Ström hade bland sina öfriga, ganska värdefulla kunskaper äfven den att fullständigt känna bokföring och hvad som i allmänhet kan förekomma på ett handelskontor, hvilket hennes omtänksamme fader låtit henne inhemta på ett verkligt godt handelsinstitut.

»Du måste lära ett yrke, min flicka,» hade fadern sagt, då dottern genomgått skolan och tagit ett stort antal enskilda undervisningstimmar. »Hvilket yrke skulle du hälst välja?»

»Köpmansyrket», sade Anna. »Jag vill egna mig åt grosshandel. Det skulle roa mig.»

»Ser man på,» skrattade fadern. »Men det faller sig dock något svårt för en flicka att drifva köpenskap i stort, och det är ett farligt yrke.»

»Det kan nog hända,» medgaf dottern, »men det må väl inte vara farligare för det ena könet än för det andra.»

»Hm! . . . Det torde nog vara sant, ehuru kanske inte alla skulle vilja gå in på den åsigten . . . Du skall emellertid få lära alt hvad som kan inhemtas på ett handelsinstitut. Sedermera måste du dock söka plats på ett kontor och praktiskt lära yrket. Det senare blir kanske kinkigare, ty kvinliga kontorister äro väl ej mycket efterfrågade.»

»Å, har jag vackra betyg från institutet, får jag nog plats,» menade Anna.

»Hon är en snäll och rask flicka, men, herre gud, hvad hon måtte vara prosaisk!» utropade en beskedlig fru som trodde sig vara mycket poetisk därför att hon kände afsmak för all nyttig sysselsättning.

Anna var i själfva verket en mycket poetisk natur och såg lifvet ur en högre synpunkt, men just därför visste hon, att äfven kvinnan måste vara beredd att möta lifvets allvar.

Hon fick dock aldrig plats på något kontor. Kort efter det hon slutat sin kurs, gjorde hon bekantskap med Walter Mäcklin, den unge grosshandlaren. Det var icke på något kontor hon lärde känna honom, ty då hade han sannolikt icke värdigat henne med någon uppmärksamhet och då hade hon kanske ej häller fattat någon synnerlig tillgifvenhet för honom. På kontoret var han icke älskvärd. Han var född till grosshandlare och hade redan från sin tidige barndom hört talas om, att kontoret skulle en dag tillfalla honom med kassaskåp, bankräkningar, affärsvänner och kontorister.

Det var en ärftlig affärsverksamhet, och i hans ögon voro kontoristerne ingenting annat än underhafvande som för en bestämd lön, ej alt för stor, skulle arbeta på firmans förkofran och den mäcklinska rikedomens ökande. De kunde icke i något afseende jämföras med tronarfvingen i dynastien Anders Mäcklin & C:ni. På kontoret uppehöll han sig icke längre än oundvikligt var. Han behöfde ju icke träla, då han hade råd att betala dem som gjorde det, och på sådana vore aldrig brist. Han var den skapande ursprungskraften som i följd af sin födsel gaf lif åt det hela, genom sitt blotta namn skaffade firman verksamhet och genom sitt ärfda köpmanssnille gjorde denna verksamhet fruktbärande. Högmodig var han icke, men han hade aldrig kommit att tänka på, det arbetarne vid pulpeterne voro värde någon särskild uppmärksamhet. De hade ju ingen andel i firman. Pengarne och krediten voro hans.

Älskvärd var han därför icke på sitt kontor, men han var så mycket älskvärdare i sällskapslifvet. Anna Ström hade han lärt känna en sommar på Marstrand. Han hade i flera veckor varit deltagare i den strömska familjens segelfärder, hade bjudit familjen på fine middagar på Alphyddan, dansat med Anna nästan hvar ende afton. Han såg bra ut. Han var glad, god, till och med hjärtlig, en fulländad verldsman och kunde deltaga i hvilket samtal som hälst, när det rörde lättare literatur och konst eller när politik kom i fråga. Om affärer talade han aldrig i sällskap och minst naturligtvis med fruntimmer.

»En mycket hygglig karl,» var det allmänna omdömet. Mot Anna var han kanske hyggligast, och den fina uppmärksamhet som han redan strax vid deras sammanträffande visade henne samt den hjärtliga tillgifvenhet han sedan lade i dagen gjorde intryck på henne.

Hon fattade tycke för honom. Det var hennes första tycke, och det kunde må hända kallas kärlek.

En dag sade hennes far till henne:

»Kära Anna! Mäcklin har hos mig anhållit om din hand. Hvad säger du om det?»

Det tycktes icke öfverraska henne, men hon var glad, mycket glad, och förklarade, att om hennes far ej hade något emot det, så ville hon gärna gifta sig med Walter Mäcklin.

»Besynnerligt är det emellertid,» yttrade gubben Ström, »att du redan länge visat så stor håg för grosshandel. Det må väl inte vara den hågen som nu förmår dig att svara ja? Det må väl inte vara endast för grosshandelns skull som du vill gifta dig med grosshandlaren?»

Anna rodnade och såg eftertänksam ut, men förklarade snart, att nog vore det mannen Mäcklin och icke firman som hon tyckte om.

»Vet pappa, det tror jag mig bestämdt kunna försäkra,» tillade hon och rodnade ännu starkare.

»Nå, då är det bra, min lilla flicka,» sade gamle Ström. »Din lycka ligger mig om hjärtat. Men jag tror, att det är klokast, att vi, åt minstone tills vidare, inte låtsa om, att du har så vackra betyg från handelsinstitutet eller att du ens tagit undervisning där. Vet du hvad Mäcklin sade, då jag började tala om nödvändigheten för kvinnan nu för tiden att kunna ett yrke? Jo, han menade, att de kvinnor som inte kunna bli gifta böra vara betänkta på någon sysselsättning, såsom lärarinnor, modister eller, i fall de tillhöra de ’lägre’ klasserna, tjänstehjon, och så vidare, men att han för sin del afskydde ’bättre’ fruntimmer som lägga sig i mannens handteringar. Det där lofvar just inte godt för en tillämpning af dina grundsatser.»

»Det reder sig nog, pappa, bara . . .»

Hon tystnade och såg litet förlägen ut.

»Bara du blir gift, ville du säga. Ja, måtte det gå efter din åsigt! Jag önskar ej något högre.»

Och så vardt den vackra, raska, goda, bildade och förståndiga Anna Ström gift med grosshandlaren Walter Mäcklin, ensam innehafvare af den gamla firman Anders Mäcklin & C.

Huru det sedan gick, veta vi, ända till den stund då fru Mäcklin började taga hand om affärerna. De voro mycket inkrånglade, men ingalunda i så förtvifladt skick som grosshandlaren själf trott. Det dröjde emellertid något, innan den unga frun fick reda på den trassliga härfvan.

Mannen var fortfarande mycket orolig och hade alldeles förlorat modet. Hustrun hade icke stor hjälp af honom vid det ansträngande arbete som hon och ett par af kontoristerna påtagit sig.

»Det går naturligtvis inte,» sade han oupphörligt, och hans förtroende till hustruns förmåga började åter minskas.

»Inte kunna kvinnor uträtta något i saker som öfverstiga kanske de starkaste mäns krafter,» yttrade han. »Jag anser mig böra göra cession, ty att med en administration fördröja saken tjänar till intet. Min gamla firma är förlorad.»

Han såg mycket dyster ut igen.

»Din gamla firma kan räddas,» förklarade slutligen fru Mäcklin. »Nu ha Tunbom och jag den saken klar för oss.»

Grosshandlaren själf fick det också klart för sig. Från förtviflan öfvergick han omedelbart till den häftigaste glädje. Han omfamnade sin hustru, kysste sina barn, skakade hand med gamle Tunbom, något som aldrig förr inträffat, och tycktes ej kunna finna nog kraftiga uttryck för sin belåtenhet.

»Men oss återstår ett högst ansträngande arbete och den största försigtighet,» förklarade fru Mäcklin. »Vi kunna sannolikt inte på ett par år arbeta oss upp igen.»

»Du öfvertar affärerna!» utropade grosshandlaren. »Jag ställer mig helt och hållet under ditt befäl.»

Det var ingalunda hans hustrus åsigt.

»Se så, inga ytterligheter,» sade hon med ett älskvärdt småleende. »Vi skola hjälpas åt. Hvarken den ena eller den andra skall föra befäl. Om ett par karlar som kanske ej alltid äro så synnerligt gode vänner kunna vara kompanjoner, så kunna väl man och hustru som verkligen hålla af hvar andra också vara det.»

Grosshandlaren gick gärna in på den åsigten, ehuru han nu mer erkände sin hustrus öfverlägsenhet.

»Men i firman skola vi, sedan affärerna en gång hunnit fullkomligt reda sig, gifva andelar åt våra kontorister. Tycker inte du som jag, Walter?» sade frun och klappade sin man på kinden.

»Jo-o! . . . Hm! . . . Kanske du har rätt,» svarade Mäcklin, ehuru det förslaget tycktes behaga honom mindre.

Nu är det samla handelshuset Anders Mäcklin & C: åter i full verksamhet, men förrättningarna drifvas med stor försigtighet. En del af den gamla förmögenheten kunde aldrig återvinnas. Äfven i lefnadssättet hafva betydliga inskränkningar gjorts, ehuru fru Mäcklin medgifver, att det i de flesta fall icke är det kostsamma lefnadssättet som störtar ett handelshus.

»Det är vanligtvis en obetydlighet i jämförelse med de förluster som göras på okloka och rent af öfverdådiga handelsföretag eller på slarf och sudd i förvaltningen.»

Om alt det där kom jag under fund, då jag satt med Mäcklin på hans veranda utanför den lilla, ganska anspråkslösa, men mycket angenäma sommarbostaden på Värmdön, och då han börjat tala om den olycklige Rapin samt gjorde jämförelse mellan f. d. fru Rapin och sin egen hustru.

»Låt oss inte kasta skulden på en stackars kvinna med bristfällig uppfostran,» invände jag.

»Du har rätt,» sade Mäcklin. »Min svärfar var nog förståndig att gifva sin dotter en god uppfostran och låta henne få en förträfflig undervisning.»

»Min gode far var klok och ömhjertad,» sade fru Mäcklin som med sina barn vid handen trädde ut på verandan. »Det finnes nog andre lika gode fäder, men som ej hafva medel att fullt sörja för sina barns framtid. Det gäller i synnerhet kvinnan. Samhället gör tämligen mycket för att sätta gossarne i stånd att taga sig fram i verlden, men bra litet för flickorna.»

»Det är sant. Felet ligger hos lagstiftningen.»

»Och i det fallet varder lagstiftningen väl icke annorlunda förr än kvinnan fått del i det arbetet.»

»Hm!» fnyste Mäcklin. »Ja, ja! . . . hvem vet . . . kanske!» tillade han och såg eftertänksamt på cigarren.

——————