Gamla kort/Rätta hustrun

←  En filosof

Gamla kort, bilder ur verkligheten av Claës Lundin Hvilken var den rätta hustrun?

Ett bröllop vid Packartorgsgatan  →

Hvilken var den rätta hustrun?

En fästmö som öfvergifves af sin fästman är, i fall hon verkligen älskar honom, ganska beklagansvärd, och likadant torde förhållandet vara med fästmannen, i händelse han är den öfvergifne. Äro de redan man och hustru, och den ene eller den andra af dem flyr det äktenskapliga hemmet, är olyckan väl i de flesta fall ännu större. Detta senare är också något som väcker stort uppseende, åt minstone om tilldragelsen timat bland »bättre folk». Man talar därom i flera veckor, uttrycker sitt deltagande för den ene parten, sitt ogillande, kanske till och med sin afsky öfver den andres handlingssätt. Ehuru man vanligtvis icke gör sig möda med att taga orsakerna i skärskådande och fastän man egentligen icke har rätt att sysselsätta sig med folks enskilda förhållanden och med hvad som händer inom familjelifvet, anser man sig dock ej blott hafva rätt, utan äfven pligt att föra »moralens» talan, och den för man så skarpt som möjligt ända till dess man finner något »intressantare», hvarmed man kan sysselsätta sig.

Men det finnes öfvergifna kvinnor, om hvilka man alldeles icke, eller åt minstone så litet som möjligt talar, samt då endast under föraktliga och krossande uttryck, och likväl är deras olycka i de flesta fall vida större än någon af de nyss nämdas. Det »passar sig» knapt att tala om dem. De hafva icke varit nog starka att stå emot förförelsen, emot ett ofta öfverlagdt bedrägeri, och därför hafva de icke anspråk på medmänniskors förbarmande, under det förföraren och den om sitt svek ofta fullt medvetne bedragaren åtnjuter icke blott öfverseende, utan också fullkomlig aktning — verldens aktning som anser sig ej böra vara så nogräknad, när frågan är om en man, som när det gäller en kvinna, hvilken dock för öfrigt anses så svag, att hon ej får befatta sig med de sysslor som mannen tagit för sin räkning.

Hon anses svag i alt annat, men mot mannens svek måste hon vara stark, så vidt hon ej skall utstötas ur samhället, och att utstöta förföraren och den som gjort sig skyldig till sveket kommer aldrig i fråga. Han är för stark för att kunna straffas. Det är endast den svaga som måste drabbas af straffet för att hon icke varit tillräckligt stark. Det är ”logik” och ”konsekvens” och ”mänsklig rättvisa”!

Det där är också en gammal historia, så gammal, att hon kanske icke förtjänar någon uppmärksamhet. Visserligen gifves det en och annan människovän som då och då tager upp frågan, håller henne fram i ljuset och talar några vackra och vanligtvis fullt träffande ord om bristen på jämlikhet uti det allmänna omdömet öfver kvinnans och mannens felsteg eller, såsom det kanske oftare borde heta, kvinnans felsteg och mannens brott; men ämnet är så ”motbjudande”, heter det från de anständiga damer och herrar som icke vilja höra talas om annat än det ”sedligt sköna”, det som icke väcker annat än angenäma känslor och som kan afhandlas i hvilket fint sällskap som hälst.

»För guds skull kom inte med några skandalhistorier!» säga de som äro ännu finkänsligare och ännu månare om anständigheten. Damerna hålla näsduken eller solfjädern för ansigtet. Herrarne sky kanske icke hån, åt minstone ej ett »lätt raljeri».

Hvad skall människovännen göra? I de flesta fall umgås han också i ”bättre” sällskap och kan naturligtvis icke stöta sig med sina umgängsvänner. Han låter frågan förfalla, tager upp henne må hända en annan gång, men blott för att åter lägga ned henne, och då vanligtvis för att ej ytterligare draga fram henne. Människovännen är också människa, och det händer nog, att så människa han är, tjuter han likväl med vargarne, med ulfvarne i fårakläder eller i fine rockar och dyrbara sidenklädningar. Det kallas: konsten att umgås med människor.

Alt det där kom jag att tänka på nu igen, när jag rotade i mina gamla kort och fick ögonen på ett mycket fint förlofningskort på hvilket står: Fabian Blencker, och på raden under läses ett fruntimmersnamn.

Jag kan icke afhålla mig att draga fram de gamla minnen som detta kort väckt hos mig, men man är ju icke tvungen att läsa hvad jag nu förtäljer, ty det är, uppriktigt sagdt, en ofantligt vanlig historia som upprepas dagligen på vår jord, en framställning som icke bjuder på någon romantik, utan endast på ren verklighet. Där finnes visserligen litet kärlek, men något roligt innehåller berättelsen ej. Nu har jag varnat er. Skyll nu er själf för följderna.

Fabian Blencker var rik. Det var hans enda sysselsättning och det yrke åt hvilket han egnat sig alt från barndomen. Yrket gaf honom icke blott god utkomst — det kunde aldrig uppstå något tvifvel i det afseendet — utan äfven godt anseende, nära på ett berömdt namn. Hans far hade visst varit vaktmästare, ehuru det kunde man ej riktigt erinra sig, och ”kommissionär i penningaffärer” eller till och med själf ”diskontör”. Därifrån kom rikedomen, men om rikedomars uppkomst bekymrar verlden sig icke; det är blott för deras tillvaro man känner deltagande, och det är ett mycket lifligt deltagande. Den som äger rikedom är alltid en betydelsefull människa.

Alla människor tyckte om rike Blencker, och den glans han spred kring sig var så stark, att den räckte till för alla hans vänner. Om någon kunde tala om, att han umginges med rike Blencker, så var det genast en ganska betydande anbefallning till att väl mottagas i de ”bästa kretsar”. Också var vännernas antal ganska stort. Fabian själf hade icke riktig reda på dem alla.

»Hör du», hände det att han sade till någon af de närmare umgängesvännerna, »hvad är Adrian Lundström för en? Han skrifver till mig och vill vigilera ett par hundra riksdaler under åberopande af gammal vänskap, men sannerligen jag kan påminna mig vännen Lundström. Det är väl bäst i alla fall att låta honom få styfrarna, fastän jag kan svära på att aldrig mera få se dem.»

Han var gifmild och bjöd gärna på fine middagar, och efter middagarnes slut stod hans kassa öppen för alle gästerna. Därför var han också en vänsäll man. Hvar och en förde hans lof på tungan.

Bra såg han ut och hade ett utmärkt godt sätt. Han var artig och uppmärksam, nästan fin, oaktadt sin diskontouppkomst, och således mycket omtyckt af fruntimmerna. Alla ville se honom och höra honom tala, erfara hans åsigt i det eller det ämnet, fråga honom till råds och skämma bort honom på alt upptänkligt sätt. Den önskan vardt också fullständigt uppfyld. Fabian Blencker var mycket bortskämd, men han var likväl ganska älskvärd och visst icke påflugen eller med ens den ringaste anstrykning af oförskämdhet.

»Han är riktigt söt», sade fruntimmerna i allmänhet.

»Riktigt förtjusande», tillade andra som trodde sig bättre känna den älskvärde Blencker.

Han viste sig vara oemotståndlig, men var likväl ganska måttlig i att nytja sin öfvermakt. Det var sällan han på fullt alvar gjorde sin ömma uppvaktning hos flera än ett par fruntimmer i sänder, ehuru han naturligtvis kunnat mångdubbla antalet. Han var i egna och andras ögon hederlig karl och tänkte visst icke göra någon skada, då han på det sättet lät sin ömma låga brinna för två på en gång. Det var ju egentligen icke annat än ett litet tidsfördrif utan någon af de där högtidliga känslorna som mannen måste hysa, när en riktig stark böjelse, verklig kärlek får makt med honom.

De kvinnor som Blencker tillbad — tillbedja är ej det samma som att älska, ej under alla förhållanden åt minstone — fordrade vanligtvis icke verklig kärlek, om de också, i fall de voro ogifta, hvilket dock ingalunda var fallet med alla, på det högsta önskade att gifta sig med honom: de nöjde sig mycket ofta med att blott låta sig tillbedjas.

Men en gång kom kärleken själf och tog hand om Fabian Blencker. Han var ”dödligt kär”, såsom det heter, i en ung kvinna hvilken han lärt känna i en familj som tillhörde hans vänner, och kärleken fick svar, ett varmt, uppriktigt svar.

»Inte kan det där vara något parti för den rike, Blencker», sade de som märkte huru det stode till. »Han skulle ju kunna gifta sig med hvilken förtjusande arftagerska som hälst eller åtminstone med en bättre flicka ur societeten.»

Emma Karlsson var icke någon »bättre» flicka, och en »förtjusande arftagerska» kunde hon ännu mindre kallas. Hon var en vacker flicka, en god flicka, en tämligen bildad flicka och en mycket arbetsam flicka, men hennes far hade varit en fattig skomakare som haft den svagheten att vilja gifva sin dotter, sitt enda barn, en »bättre uppfostran», det vill säga, att han kostat på henne en dyr skolundervisning. Det var skomakargubbens fåfänga, att dottern skulle lysa med sina kunskaper. Så sade grannarne, men mäster Karlsson hade nog drifvits af något högre och ädlare begär, trodde de som kände honom närmare.

Emellertid dog skomakaren innan dottern hunnit fullända sin skolbildning, men detta hindrade henne icke att söka och äfven få plats som lärarinna i ett enskildt hus. Hon hade att välja mellan att föda sig med nålen eller med boken. Hon valde boken, kanske ej så mycket därför, att hon mer älskade boken, men af den orsak, att lärarinnekallet syntes henne mindre mödosamt och mer aktadt. Så sväfvade det för henne i hennes ungdomliga, af all erfarenhet oberoende föreställning. Om någon inre kallelse eller särskild förmåga var ej fråga. Hon måste förtjäna sitt lifsuppehälle. Det var hela orsaken. Mäster Karlsson hade lemnat henne på bar backe, och det i själfve Besvärsbacken. Det är ej alla unga flickor som kunna raskt besluta sig för ett lefnadsyrke.

Emma Karlsson var mycket ung, knapt sjutton år, då hon antogs till lärarinna i fabrikör Spoles familj för att undervisa, tvätta, snyta, mata, kläda af och på, väcka, söfva, valla, roa tre små flickor mellan fem och tio år.

Fru Spole hade tänkt skaffa sig en »bonne», en liten mjölkpiga från Schweiz för att förena lärarinnans och barnpigans uppgifter.

»Det är mest för språket, förstår du», sade frun till sin man.

Språket! Den vackra schweizer-franskan!

»Och så är det både gentilt och billigt», tillade hon.

Men då fick hon höra, att hon kunde få en ännu billigare barnpige-guvernant, Emma Karlsson, dotter till deras gamle skomakare och som gått genom en god del af en bland hufvudstadens förnämsta flickskolor.

»Vet du, Spole, att henne ta vi», sade frun. »Det blir mycket billigare, och henne känna vi ju och behöfva inte krusa för. Hon må vara glad att komma i ett ordentligt hus.»

Emma var också glad. Hon skulle få hela sjuttiofem riksdaler i årlig lön och alt fritt, bo i barnkammaren, äta i barnkammaren, sofva i barnkammaren samt tillträde till fruns förmak, när hon kallades dit. Hon behöfde icke läsa med barnen mer än fyra timmar på förmiddagen och lika många på eftermiddagen. Hela den öfrige delen af dagen var hon ledig och behöfde bara se efter barnen och passa upp dem dag och natt.

»Den som hade en så bekväm plats som Emma Karlsson», sade Hanna Larsson som stod i cigarrbod från morgon till kväll och ett godt stycke in på natten, och hade endast hvar fjärde dag ledig; »då kunde det vara roligt att lefva. Men så har hon också fått gå i en fin skola. Där ser man fördelen af att få lära något.»

Emma Karlsson, ”guvernanten”, arbetade som en trälinna med de tre mamsellerna Spole och behandlades som en trälinna både af dem och deras mor. Men den hårda behandlingen utvecklade hennes själsförmögenheter mer än hvad fallet brukar vara med de flesta trälinnor, och hennes sinnesstyrka vann också större fasthet.

Hon såg ganska bra ut, och husets grannar och vänner brukade kalla henne »Spoles vackra gurvernant». Det tyckte fru Spole icke illa om, ty hon hade alltid älskat vackra möbler och små vackra hundar. Unga Emma tycktes i fruns ögon kunna räknas till en af dessa husliga prydnader. Men fabrikören själf, gammal kännare, uppskattade Emmas utseende ur mycket högre synpunkt och ansåg henne icke för ringa såsom föremål för en liten kurtis.

»Jag har nog märkt, att min man, den gamle token, gör sig till för Emma, den slinkan», sade fru Spole till en af sina förtrogna vid ett litet trefligt elfvakaffe, »och det riktigt gläder mig, för nu behöfver han inte fjäska för några fruntimmer utom hus. Nu håller han sig hemma, och det faller sig mycket billigare . . . Ja, kära du, du vet hur karlarne äro.»

Men så kom rike Blencker oftare än förr i Spoles hus. Emma hade då i fem år där fortsatt sitt slafarbete hvilket förvärrades för hvarje år, ju äldre Majken, Fiken och Lisen, de tre spolingarna, såsom husets pigor kallade dem, vordo. Hon kände sig många gånger upptröttad, men tänkte aldrig på att lemna tjänsten, emedan tacksamheten för makarne Spoles välgörenhet mot henne höll henne kvar.

Fru Spole hade inpräglat hos henne, att det varit endast af kristlig barmhertighet som hon upptagits i en aktningsvärd familj. Visst var fabrikörens välvilja något närgången på den senare tiden, men Emma vågade icke visa sig otacksam. Hon hade ju fått sin lön höjd ända till hundrafemtio riksdaler och dess utom erhållit några små gåfvor vid hvarje jul. Hon höll sig blott på så stort afstånd som möjligt från välgöraren, ehuru hon visst icke ville göra honom ledsen. Hon tog sin tillflykt till Majken, Fiken och Lisen och ville hällre, att de skulle tråka ut henne än att fabrikören utförde det värfvet. Att hon skulle tråkas ut, det ansåg hon vara sin uppgift. Men det kunde finnas olika sätt.

»Har du gifvit akt på, att rike Blencker gör tätare besök här än någonsin förr?» sade fru Spole till sin man.

»Hm! det har jag nog märkt,» sade fabrikören.

»Men du tycks inte begripa orsaken till de flitiga besöken,» fortfor frun.

»Hm! Hvad menar du?»

»De där karlarne begripa då aldrig något! Jag ser nog, att han hälst slår sig ned i flickornas rum, i fall han möjligtvis kommer åt.»

»Å fan!» utropade fabrikören som började tro sig se klarare än nyss förut. Han hade verkligen hyst några misstankar på, att Blencker, känd tillbedjare af fruar, kommit dit för fru Spoles skull, hvilket visserligen förargat fabrikören ganska mycket, utan att likväl göra honom djupt olycklig. Men när han fann, att den misstanken vore ogrundad och ganska tydligt erinrade sig, att Blencker verkligen, såsom frun sagt, hälst sloge sig ned i flickornas rum, vardt han het om öronen.

»Det får inte fortfara!» utropade han mycket ifrigt och såg ond ut.

»Kors, hvad du tar illa vid dig!» anmärkte frun och betraktade honom med ett par ögon, som fabrikören fann riktigt närgångna. »Du skulle väl inte inbilla dig, att Blencker, den unge gentile karlen, söker flickornas rum för någon annan än Majken?»

»Majken! . . . Å, du är tokig! En barnunge som ännu ej fylt sexton år!»

»Se så, min lille gubbe, lugna dig nu. Jag vet att han har ett godt öga till Majken. Hvarför skulle inte vår dotter kunna liksom så många andra gifta sig vid sexton år? Hon har ju redan gått och läst, och det för en af Stockholms förnämste själasörjare. Dess utom kan bröllopet ju uppskjutas ett år, blott förlofningen nu går för sig. Vi måste laga så, att Blencker friar ju förr dess hällre. Ett sådant parti står inte Majken till buds hvarje dag.»

»Skulle du verkligen gissat rätt, så har jag visst inte något mot saken,» försäkrade fabrikören betydligt lugnad.

»Jag gissar inte; jag har tillräcklig skarpsinnighet, skulle jag tro, för att veta hur det står till i mitt eget hus,» sade frun.

Men ej långt därefter infann sig Emma i fru Spoles eget förmak utan att hafva fått någon tillsägelse att där inställa sig. Frun såg helt förvånad på henne.

»Är någon af flickorna sjuk?» sporde fru Spole.

Nej, ingen vore sjuk, men Emma kom för att under mycken förlägenhet meddela, att herr Blencker friat till henne och att hon nu önskade lemna sin tjänst.

Fru Spole fick först ett mycket häftigt och uthållande skrattanfall. Emma hade naturligtvis tagit miste på sig och Majken. Men då Emma med en värdighet som hos henne föreföll öfverraskande fortfor i sin framställning om Blenckers frieri och med den varmaste hänförelse talade om hans kärlek, då höll fru Spole på att få ett nytt anfall, men icke af skratt, utan af gallfeber. Hon jagade den »otacksamma slynan» genast ur sitt hus. Innan aftonen måste Emma befria den djupt förorättade fru Spole från sin förhatliga åsyn.

»Ett sådant intrikat stycke!» det var fru Spoles afskedshelsning. »Att så löna oss för alla välgerningar! Att ställa till kärleksintriger i mitt hus, inför mina små, oskyldiga barns ögon!»

Fabrikören instämde i sin hustrus vrede. Äfven han ansåg sig djupt förnärmad.

»Så lönas vår gästfrihet!» utropade han. »Den der snobben Blencker får aldrig sätta sin fot öfver min tröskel.»

Det försökte icke häller Blencker, åt minstone icke under de närmaste månaderna. Han brydde sig föga om familjen Spole. Hans kärlek till Emma upptog hela hans tid, och detta räckte nära på ett halft år. Efter den tiden började han åter visa sig i sällskapslifvet. Om något giftermål talade han icke, och då var man naturligtvis så grannlaga, att man ej frågade honom. Det var endast några få bland hans närmaste ungkarlsvänner som togo sig den friheten att bry honom för den vackra guvernanten. Då log han blott, plirade med ögonen och sade i förtrolig ton: »hon är, fan i mig, ganska söt», eller också började han något nytt samtalsämne.

Han var fortfarande kär i Emma, enligt hvad han själf trodde, men sällskapslifvet kunde väl icke helt och hållet försummas. Fabian Blencker vore ju verldsman, och en sådan har många pligter att uppfylla, i synnerhet under »säsonen».

Emma älskade sin Fabian, och det med ett varmt och uppriktigt kvinnohjärtas hela styrka. För henne var han icke verldsmannen och ännu mindre »rikskurtisören» och »snobben», såsom en och annan kallade honom, ehuru det var högst få som icke lofordade honom: han var den älskvärde och älskade man som befriat henne från slafveriet i Spoles hus. Hon hade slutligen kommit till den insigt, att det varit ett ovärdigt slafveri som man där pålagt henne samt att hon ingalunda varit skyldig någon tacksamhet mot herr och fru Spole.

Fabian hade öppnat hennes ögon i det afseendet. Det var för öfrigt han som lärt henne glädja sig åt lifvet. Han var så hjärtlig, så lefnadsfrisk och såg alt från den glada sidan. I hans sällskap kände Emma sig riktigt uppmuntrad. Han var mycket förledande. Icke talade han med sin älskade om lifvets högre sträfvanden, men om dem hade hon själf blott en otydlig föreställning. Undervisningen i den för öfrigt så utmärkta och vidt berömda skolan hade icke förberedt henne för sådana tankar. Det »högre» i den skolan bestod i utanläsning af katekesen, bibliska historien och en hel mängd psalmverser. För öfrigt hade hon fått lära sig åtskilligt af två eller tre främmande språk och inhemtat några kunskaper som kunna bilda en grund för en djupare lifsåskådning, men leda till ungefär ingenting, i fall ej med dem förenas tanken på ett säkert lefnadsmål, ett säkrare än det som säges ligga i kvinnans uppgift att vara ett blott bihang till mannen.

Emmas bildning var kanske större än Fabians, men det ville icke säga synnerligt mycket. Hon såg i alla fall upp till honom såsom till den hvilken frigjort henne och lärt henne lefva, och han var, som sagdt, mycket förledande.

Ville han gifta sig med henne? Därom var Emma fullt öfvertygad, men då han icke talade därom, ansåg hon ej häller det löna mödan eller vara ens passande att ännu säga något om saken. Hon tänkte kanske ej häller mycket på framtiden. Hon var ung, mycket oerfaren och framför alt mycket förälskad. Det är det gamla vanliga, det som händt millioner unga flickor före Emma, och hvad som slutligen hände Emma var också helt och hållet det samma som händt millionerna.

Hon hade icke sedan sin allra spädaste barndom fått njuta en moders smekningar och vaktas af ett ömt modersöga. Sedan många år hade hon ej häller en faders skuldra, mot hvilken hon kunde luta sig. Hon hade sin älskare, sin eldige, förledande, oemotståndlige älskare — men ingen mor, ingen far, inga fasta grundsatser, ingen högre lifsåskådning. Följden anar hvar och en som något känner till verlden. Älskaren ville njuta sin lycka blott såsom älskare, icke såsom verklig, af lagen erkänd, men också af lagen bunden make. Han hade visst icke några elaka afsigter, men hans förhållande till Emma utvecklade sig helt och hållet af sig själft och kunde ej varda annorlunda.

»Inte behöfver man väl gifta sig med alla fruntimmer i hvilka man möjligtvis förälskar sig,» hette det i Blenckers ungkarlskrets.

Det är, såsom man finner, icke annat än den gamla, vanliga historien.

Efter ett par år umgicks Blencker åter i fabrikör Spoles hus. Han hade gjort besök där. Man kunde icke afvisa honom, utan bjöd honom snart på en fin bal som gafs för att fira Majkens födelsedag.

»Blencker tycker jag skall bjudas,» hade fru Spole sagt. »Att han inte gifter sig med Emma visar ju, att hela den där saken inte var så fasligt allvarsam som vi trodde. Han är ju fortfarande ungkarl, och jag skall tillhålla Majken att vara språksam med honom . . . Majken eller Fiken, det kan för öfrigt vara det samma.»

Fabian Blencker var ungkarl, det vill säga att han visserligen hade en liten familj vid Pilgatan, men som han aldrig tagit ut lysning och ännu mindre låtit viga sig, så var han naturligtvis à prendre, såsom mödrarne sade, och de gjorde sig all möda att få honom till måg. Fru Spole hoppades vinna priset i den stora kapplöpningen.

Alla människor inom den verld, där denne »ungkarl» hade sitt umgänge, kände till den lilla familjen vid Pilgatan. »Ungkarlen» själf tyckte sig knapt behöfva dölja förhållandet. Men detta hindrade icke mödrar och fäder att täfla om lyckan att få honom till måg.

En »liten familj» vid Pilgatan eller Timmermansgatan eller Skeppargatan är något mycket vanligt och skadar icke familjefadern, då han såsom eftersökt ungkarl uppträder i sällskapslifvet vid Drottninggatan, Stora Trädgårdsgatan eller Norrmalmsgatan.

»Affären kan ju rangeras,» heter det på sällskapslifvets rotvälska.

Det är blott en »affär», något som kan »göras upp», med pengar förstås. Om känslor är det icke fråga, om samvete och heder lika litet.

Känslor kunna väl icke finnas, då den ene parten, den med hvilken det skall göras upp, är en fallen kvinna, en som trädt i äktenskap utan lysning och vigsel. Samvetet må väl ställas till freds, då mannen sörjer för den fallna kvinnans och barnens framtid eller åt minstone skänker den förra en summa pengar. Det är en hederlig uppgörelse, och då äro hederns egna fordringar på samma gång uppfylda.

Majken Spole hade utvecklat sig till en riktig verldsdam. Hon såg ej häller illa ut.

»Hon skulle passa förbannadt bra i min salong i mitt nya hus vid Regeringsgatan,» sade Fabian Blencker till en af sine vänner. »Tror du, att jag får ja, om jag friar?»

»Det lär väl vara säkert,» förklarade vännen. »Jag undrar bara öfver, att du ej friat för länge sedan. Det där påhänget du har vid Tjärhofsgatan eller Pilgatan eller hvar det nu är kan du väl göra dig af med. Inte är Emma en kvinna som får stå i vägen för din lycka.»

»Nej, det är häller inte fråga om,» instämde Blencker. »Jag har nog medel att gifva henne en årlig pension, så att det räcker både till henne och barnen, och därmed har jag väl gjort alt hvad man kan fordra af en hederlig karl.»

»Fullt upp, min hedersbror! Laga du bara bröllopet i ordning, men innan dess skola vi ha en dundrande svenmiddag för dig, det kan du lita på.»

Blencker friade och erhöll genast ja både af Majken och hennes föräldrar.

»Hon fick inte något för sina otacksamma intriger mot oss, den lättfärdiga slinkan,» sade fru Spole till sin man.

»Du menar Emma Karlsson,» sade fabrikören. »Det ger mig anledning att tänka på, huru Blencker gör upp med henne. Det är ju två eller tre barn.»

»Hvad bryr du dig om den saken?» anmärkte frun. »Ger han henne något, är det ju hans ensak, men skulle hon få ingenting, vore det inte mer än rätt åt ett så lättfärdigt fruntimmer.»

Fabrikören ansåg sig likväl böra tala med sin tillkommande måg om saken.

»Hör nu,» sade han till Blencker, »den där affären med Emma Karlsson blir väl rangerad före bröllopet.»

»Naturligtvis!» svarade Blencker och bjöd svärfar på en cigarr. »Hvad tycker pappa om den där cigarren. Det är en äkta havanna, skall jag säga, och står mig i fem hundra riksdaler tusendet . . . Emma Karlsson skall nog bli nöjd.»

Men Emma Karlsson var icke nöjd. Hon var tvärt om förtviflad. Hon skref ett bref till sin forna lärjunge Majken och framstälde saken i rätt dager samt vädjade till den unga flickans goda hjärta.

Det var ingalunda första gången som Majken erfor något om Blenckers mångåriga förbindelse med hennes forna lärarinna. Om den saken hade hon och hennes unga väninnor flera gånger samtalat, fastän naturligtvis i största hemlighet. Det passar sig icke att öppet afhandla sådana där skandalhistorier. Allra minst passar det sig för unga, oskyldiga flickor som omöjligt kunna veta något om verldens dåliga sidor, i synnerhet då det gäller kärleksförhållanden.

»Hvad skulle Majken nu göra?»

»Usch, hvad det är tråkigt,» sade hon. »Hur skall man bli af med den välsignade guvernanten.»

Hon talade icke om för sin mor, att hon fått bref från Emma Karlsson. Hennes blygsamhet förbjöd henne det. Men modern upptäckte det »tråkiga brefvet,» läste det och råkade i sedligt raseri.

»Man skall vara bra förhärdad för att kunna skrifva om sådana saker till en oskyldig flicka,» sade hon. »Majken, mitt barn, jag förbjuder dig att någonsin tänka på en så simpel varelse som mamsell Karlsson.»

Majken tänkte häller icke på henne. Hvad skulle det tjäna till? Saken anginge ju icke henne, utan hennes fästman, och nog viste den unga, oskyldiga flickan, att Fabian kunde vara lika hederlig karl och lika god äkte man, fastän han haft bekantskap med ett fruntimmer som icke hade rätt att räknas bland bättre folk.

Emma Karlsson kunde icke hindra Blenckers giftermål med Majken Spole. Hennes förtviflan uträttade ej något. Hon föll i ett djupt svårmod, men detta fick ej draga henne från hennes pligter som mor.

Blencker infann sig själf hos henne och talade »förstånd», såsom han kallade det. Han var ganska frikostig och skänkte henne det lilla huset vid Pilgatan. Men det var icke det hon begärde, utan rättigheten att inför verlden kallas hvad hon så länge i verkligheten varit: hans hustru, ej så mycket för sin skull kanske, som ej mer för barnens, de oskyldiga barnens, hvilka väl ej borde lida för föräldrarnes fel.

»Se så, inga scener, om jag får be,» sade Blencker helt kallt och ganska förnämt. »Jag handlar ju som hederlig karl, och mer kan du väl inte begära.»

Därvid blef det ock. Blencker gifte sig med Majken Spole, sedan man dagen förut med en praktfull svenmiddag på Phoenix firat en afskedsfest för hans utträdande ur ungkarlsståndet. Bröllopet var i alla afseenden lysande. Bruden strålade af lycka. Hennes man hade samme dag skänkt henne de vackraste vagnshästarne i hela Stockholm. Hon hade således skäl att vara strålande glad. Brudgummen var en bild af sann bröllopsfröjd.

»Hvilket älskvärdt par! Hvad de äro lyckliga!» hette det bland bröllopsgästerne.

De flesta viste, att brudgummen redan förut vore familjefader, men på de öfvergifna barnen och deras mor tänkte ingen. Han hade ju köpt sig fri från sina förbindelser till dem. Och dess utom — hade han ens någon förbindelse till den där familjen? Han vore ju icke gift med den där kvinnan.

Presten höll vackra tal om äktenskapliga pligter och makars inbördes trohet, så att både bruden och svärmodren greto och alla de andra gifta och ogifta fruntimmerna också, under det man äfven i brudgummens ögon såg tårar, den sanna lyckans tårar.

»Hvad han är känslig,» sade bröllopsgästerne.

»Och en sådan charmant souper! Det är mycket bättre än på slottet.»

»Det var, tror jag, det präktigaste bröllop jag någonsin varit med på.»

»Nå ja, både bruden och brudgummen förtjäna sin lycka, men nog måste bruden likväl skatta sig mest gynnad som fått en sådan man. Han är mycket rik.»

Man talade om det där bröllopet flere dagar efter åt, och den som varit nog lycklig att hafva varit med skröt däröfver. Det fans dock en röst som yttrade:

»Jag tycker, att den där Blencker borde dömas för tvägifte.»

Men den röstens ägare förklarades vara en stor tok, till och med en dårhuskandidat. Några sade, att han vore en farlig karl som bara ville uppvigla massan mot bättre folk.

Den öfvergifna Emma dolde sin sorg i det ensamma hemmet och sökte uppfostra sina barn efter bästa förmåga, men hvad som kunnat blomstra och bära ädla andliga frukter vid en god makes sida förspildes och nöttes bort i slö likgiltighet. Hennes rätta lifsuppgift var förfelad. Fullt aktningsvärd var hon likväl i sina handlingar, men det var icke hon som åtnjöt verldens aktning. Hon var i hela sin lifstid en förtappad varelse, kanske ej så usel som flera af hennes olyckssystrar, hvilka äro öfverlemnade ej blott åt skammen, utan äfven åt nöden, men med »hederligt» folk fick hon dock icke hafva något umgänge.

»Den där mamsell Karlsson är visst en ganska hyglig människa», hette det bland det hederliga folket, »men . . . herre gud! inte kan man umgås med en mamsell som har barn och därtill uppfostrar dem hemma hos sig.»

Äfven för barnen drog det hederliga folket sig undan. De hade ju ingen far och en mamsell till mor. Icke kan man släppa sådana in till sig. Man rycker på skuldrorna åt dem, till och med då de hunnit mognad ålder.

Det är dessa barn och deras mor som skola bränmärkas. Fadern åtnjuter allmän aktning, väljes till kyrkoråd, stadsfullmäktig och kanske riksdagsman. I de offentliga församlingarne talar han med stor stränghet mot »sedeförderfvet, som alt mer griper omkring sig,» och så får han naturligtvis vasen, kanske äfven nordstjärnan. Så gick det med Fabian Blencker, så går det med tusentals andre af samma skrot och korn.

Ja, det är, som jag sagt, icke annat än en gammal historia som är grufligt hvardaglig, men emedan jag hade en sådan där Fabian bland mina kort, kunde jag icke underlåta att draga fram honom.

——————