Georgica/Första sången

Georgica av Vergilius Översättare: Gudmund Jöran Adlerbeth Första sången

Andra sången  →

Första sången

Vad som en önskad skörd befrämjar och under vad stjärnor
Jorden helst må plöjas och druvornas ranka vid almen
Bindas; vad vård bör ges åt fåren och nötkreaturen,
Och på vad sätt de sparsamma bina sin idoghet öva,
Ämnet, Mecenas, är för min sång. Men ni, o naturens
Eviga ljus, som på fästet regeren det välvande året,
Liber och blida Ceres! Om jorden Kaoniens ollon
Genom er gunst bytt ut mot de näringsgivande axen,
Och akeloiska bägaren mängt med saften av druvan;
10Ni, jämväl som bygdernas folk närvarande skydden,
Fauner och ni, dryadiska mör, församlens omkring mig!
Edra föräringar sjunger jag. Nalkas mig även Neptunus,
Som med ett mäktigt slag av din treudd kallat ur jorden
Hästen i modigt språng! Och lundernas älskare, du som
Bette på Ceas vall trehundra glänsande stutar!
Lämna jämväl, o du, Lycei skogar din hembygd,
Fårens väktare Pan! Om Menali höjder du älskar,
Kom tegeeiska gud, med gunst! Och Minerva, som uppfann
Oljans träd; och yngling, som skapte den billade plogen!
20Och med din späda cypress, uppryckt från roten, Sylvanus!
Kommen, gudar och alla gudinnor som tegarne hägnen,
Ni som bevaren vid liv de växter som alstra sig själva,
Och ni som ymniga regn till de sådda skicken ur molnen!

Komme och du, som det ej är känt, i vad gille av gudar,
Cesar, dig ägnas ett rum: om vården av staden och landet
Fäster ditt val; om du, grödans och väderskiftenas herre,
Önskar av jorden att hyllas, bekrönt av moderlig myrten;
Eller om hellre du går, att det obegränsade havets
Spira föra och dyrkas som gud av seglande sjömän,
30Köpt av Tetis till måg med offer av alla dess böljor,
Sträckande även din makt till Tules yttersta stränder;

Eller du fordrar din plats ibland de stjärnor som styra
Sent framskridande månaders gång, där Erigone lämnat
Rum åt sin följares klor, och den brännande Skorpionen
Armarne åt sig drar, att vidgad rymd dig förunna.
Var du ock helst maktägande blir, (ty Tartari rike
Måtte ej smickras av hopp att du önskar bliva dess konung,
Fastän Elysii fält med beundran av grekerna prisas,
Och Proserpina ej vill lyss till ropen från modern)
40Främja det dristiga verk jag begynt, och giv mig ditt bistånd;
Kom och behjärta med mig villfarande odlares blindhet,
Och vänj örat från nu vid löften och dyrkares anrop!

Strax när våren är tänd, när drivan på snöiga fjällar
Löses i floder och myllan igenomträngs av Zefyren,
Då är det tid, att dragaren spänd för plogen må sucka,
Och att i fårorna nött billjärnet må blänka mot dagen.
Bäst uppfyller den åker sin giriga brukares önskan,
Som två somrars sol och tvenne vintrar fördragit.
Fulle av överflödande skörd då rämna hans lador.

50Innan ett okänt fält likväl blir skuret av järnet,
Fordras att föra till råds så vädren som himmelens skiften,
Var och en orts uråldriga bruk och naturliga daning,
Och vad din jord är böjd att bära och vad hon förnekar.
Här är hon bördig av säd, där gynnar hon växten av druvan,
Annorstäds trädfrukter och gräs som fostra sig självmant.
Tmolus dig sänder till gärd den välluktspridande saffran,
Indien elfenben och rökelse veka sabeer,
Nakna kalyber stål, och Pontus gällen av bävern,
Och epiroterna ston att Elidens palmer förvärva.
60Sådant med fast förbund och med evigt gällande lagar
För vart ställe naturen bestämt, alltsedan i världens
Öken Deukalion först utströdde de stenar, av vilka
Människans hårda ätt stod opp. Är därföre åkern
Rik på fetma, välan! I de första månar av året
Välv med härdiga dragares kraft dess kokor i dagen,
Att av den dammande sommarens sol dra torka och värma.

Felas den fruktbar must tvärtom, är nog, när Arkturus
Fästet beträtt,^[1], att öppna med grunda fåror dess yta,
Där, att i frodig växt ogräset ej säden må kväva,
70Här, att din magra grund en torftig saft må förvara.

Träd din jord! Förunna i jämn omväxling av åren
Vila åt skördade fält och mattade åkrar att hårdna,
Eller med guldgul säd, när solen förnyar sitt omlopp,
Gå att beså den teg, där frukter skallrat i skidan,
Och där du bärgat förut de spensliga vickerna, eller
Kärva lupiners dånande skog och bräckliga stänglar.
Åkern däremot bränns av linet, brännes av havran;
Brännes i lika mått av den slummergivande vallmon.
Jorden i skifte likväl fördrar dem, blott du ej glömmer
80Att dess försvagade kraft ersätta med närande spillning,
Och att med stoftig aska beströ utmärglade åkrar.
Så blir frukternas växling allena en vila för fälten,
Utan att årlig skatt av en oplöjd linda förloras.

Ofta det båtat att sätta i brand den magrade tegen,
Och att dess vissnade stubb förtära med sprakande lågor.
Antingen jorden därav förborgade krafter och näring
Hämtar, eller den, skärad av eldens luttrande flammor,
Från all vanart skild, utdunstar fördärvliga vätskor;
Eller måhända fler förr otillgängliga vägar
90Öppnas av värman, som saft i de nya stånden föröka;
Eller hon fasthet ger tvärtom, och gapande ådror
Täpper, att regnet ej suger sig in, och roten bevaras
Både mot solens brand och Boreas frostiga ilar.

Säker om vinst är den, jämväl, som den klimpiga jorden
Löser med harven och jämnar dess bryn med det gallrade videt;
Den ljuslockiga Ceres förgäves ej skådar hans möda,
Dens ej heller, som åkrarnes rygg, re'n skuren i fåror,
Genombryter på nytt med den tvärsföre riktade plogen,
Flitigt välver dess mull och tegarne tvingar till lydnad.

100Odlare, önsken er vintern klar och sommaren regnig!
Ryker jorden av damm om vintern, då fröjdar sig kornet,
Fröjda sig sådda fält; och Mysien själv skall ej högre
Yvas av skördar och Gargari bygd beundra sin äring.

Hur skall jag prisa den, som sedan han sädet åt åkern
Anförtrott, det gömmer strax under krossade kokor,
Leder därefter in från kanalerna vatten till åkern,
Och då med trånande stånd hans brända gärde försmäktar,
Lockar ur klippans bryn, som kröner den sluttande åsen,
Källan: brusande störtar hon ner bland glättade stenar
110Över de törstiga fält dess svala åder förfriskar;
Eller ock den, som just avbetar den grönskande brodden,
När den i växt nått fårornas höjd, att den yppiga säden
Icke må axtung läggas omkull; den även, som leder
Vätans samlade sump ifrån den sugande myllan,
Helst i de månaders skiftande luft, då floden ur bädden
Stiger och överdrar med gyttja de gränsande fälten,
Vadan en ljummad fukt från åkergroparne dunstar?

Dock, med vad outtröttelig flit av mänskan och dragarn
Jorden bereds, rovgiriga gäss och strymoniska tranor,
120Bittra sikorers trådiga växt och skuggornas kyla,
Grödan hota med nya fördärv. Allfader ej ville
Odlingen göra för lätt. Han tvang först mänskan att vända
Jorden med konst. Han genom behoven idoghet väckte,
Lidande ej, att hans rike var verklöst fängslat i slummer.
Ingen åker var plöjd, när Jupiter fattade spiran,
Ingen sitt eget fält än avskilt, ingen med rå-sten
Märkte dess gräns, man frukterna njöt gemensamt, och jorden
själv dem med större villighet bar, då ingen dem krävde.
Jupiter ormarne först försåg med det dödande giftet,
130Skickande vargar till rov, och stormar att vågorna härja.
Elden ryckte han bort, och honungens flöde av löven
Höll han tillbaka, och vinet som rann i sorlande bäckar,
Att efterhand med hjälp av snillet, konsterna skulle
Tvingas av övningen fram; nu axen ur fåran förvärvas,

Nu en förborgad eld med trugande händer ur flintan.
Floderna då som först förnummo den holkade alen,
Och sjöfararen stjärnornas bloss indelte och namngav,
Här Plejader, Hyader, och där Lykaons björninna.
Då begynte man djuret med garn och fågeln med limmet
140Fånga, och skogarnes vidd omringa med stövande hundar.
En, med skvalpande gny kastnätet i djupet av strömmen.
Sänkte; en annan sin drypande not utlade i havet.
Järnet sin härdning fick, och sågen det skrällande bladet,
Ty med kilen förut var man van att stammarne klyva.
Konster av mångfalt slag uppstodo. Vad har ej omsider
Outtröttelig flit och behovets fordran besegrat?

Ceres lärde de dödliga först att jorden med järnet
Vända, när vilda bär i den heliga skogen och ollon
Redan man sparsamt fann, och Dodona förnekade näring.
150För motgångarne strax blev grödan utsatt. Av rosten
Frättes dess halm. Högt rest på tegen med sårande taggar
Yvdes tisteln, säden förgicks, kardborren och klettet
Bredde sig ut till en skog, och med omsorg hävdade åkrar
Återburo i skörd vildhavra och skadliga ogräs.
Om du med flitigt bruk av hackan ej dessa förföljer,
Fåglarne skrämmer med gny, med yxan skuggande grenar
Undanröjer, och kallar med bön ur skyarne regnet,
Ack! du en annans rika förråd visst skådar förgäves,
Och av en skakad ek, må i skogen släcka din hunger!

160Glömmom de redskap ej, som den härdiga odlaren väpna,
Vilka förutan hans skörd kan varken sås eller frodas:
Billen först och, av kärnträ diger, den buktade plogen,
Och den eleusiska modrens trögt framrullande vagnar;
Släpan därnäst, tröskstampen och harvens tyngande börda,
Celeus' av böjliga spröt ej dyrbart skattade redskap,
Flätat av videts skott, och Backi mystiska vanna;
Allt med försiktig vård i beredskap nödigt att hållas,
Om de gudomliga åkrarnes bruk skall göra dig heder.

Tidigt med styrka böjd, i skogen den smidiga almen
170Danas att taga den krokiga form som fordras åt plogen.
Åttafotig i längd vid dess styre stången är fästad,
Och två öron, och främst den tvefalt ryggade billen.
Oket hugges förut av den lätta linden och bokens
Resliga stam, till fäste för handen att hjulen regera,
Och allt virket av torkande rök må prövas vid härden.

Flera de gamlas råd jag har att dig föra till minnes,
Om ej ditt tålamod som föga värda dem jävar.
Först, med en tryckande vält din tröskningslave må jämnas,
Glattas med handen och nå av det sega leret sin fasthet,
180Att ej dess bädd må grönska, ej heller av torkningen rämna.
Vet ock, att flera fienders svek där hota dig. Ofta
Råttan i jorden bereder sitt bo och bygger förrådshus.
Här, i sin blinda natt mullvadarne gräva sig nästen;
Där, i sin grop är paddan på lur, och vad skaror av odjur
Gömmas i jordens famn. Kornmasken och likaså myran,
Omtänksam mot stundande brist, sädsdråsen förhärja.

Giv ock med omsorg akt när mandelträdet i skogen
Står av sin blomning höljt med sänkta doftande grenar!
Segrar då frukten i mängd, du rika grödor må hoppas,
190Och att med ymnig svett en ymnig tröskning skall följa.
Sprides av frodiga löv tvärtom en tätare skugga,
Må av din bråkade halm mer agnar väntas än kärna.

Ofta jag såningsmän sett kraften av säden föröka,
Nu i salpeter stöpt och nu i dräggen av oljan,
Att mer fyllighet ge åt de svikande baljornas frukter,
Och dem vid sparsam eld dess fortare lösa till mjukhet.
Dock, hur strida de synts, ja även valda med omsorg,
Har jag dem sett urartas, i fall ej människohanden
Årligen letar de bästa till sådd. Så genom ett allmänt
200Öde försämras allt och återfaller i vanmakt.
Likså en man, som i trots av älven med strävande åror

Kämpar sig opp med båten; så snart han armarne fäller,
Förs han av strömmens våld tillbaka och följer dess störtning.

Lantmän! lämnen er akt åt Arkturi stjärna och Killings-
Parets ställning på himmelens valv och den lysande ormens,
Likasom skeppande män i vågorna under sin hemfärd,
Trötte av Ponti svall och den ostronrika Abydi.

När dagsmödornas tid och sömnens jämnas av Vågen,
På den emellan mörker och ljus likdelade jorden,
210Låten då prövas oxarnes kraft! Strön kornet på fältet
Ända tills himlen skyms av starbrakskurarnes mörker!
Gån ock att linets frö och den Ceres behagliga vallmon
Gömma i myllans bädd, och luten er träget på plogen,
Medan er åker är torr och molnet ej brustit i floder!
Bönor om våren sås. Det mediska gräsfröt
Vill åt en välredd jord förtros och likaså herset,
Strax när med gyllene horn den glänsande Oxen till vårbruk
Början förkunnar och Hunden fördöljs med vikande stjärnor^[2].

Men om de vetets skörd och ett starkare säde av tegen
220Fordrar; om helst vid givande ax du fäster din åtrå;
Låt då i dagningens stund först Atlantiderna bärgas,
Och Ariadnes krona sin glans upphäva i öster^[3],
Innan du fåran betalar den skatt hon kräver och innan
Årets hopp du förtror åt den oberedvilliga jorden!
Många begynt förrän Sterope^[4] flytt från valvet, men hoppet
blivit av axtom halm i stället för kärna bedraget.
Önskar du vicker däremot så, eller ringa faseler,

Eller pelusiskt lins du finner förtjäna din odling,
Lämnar Bootes dig råd som aldrig bedra, i sin nedgång^[5].
230Börja och fortfölj sådden till dess den höljes av rimfrost!
Genomvandrande tolv stjärnbilder, den gyllene solen
Världens med säkra mått avdelade rundel regerar.
Av fem zoner himmelens valv omfattas. Den ena,
Röd av en brännande sol, är glödgad av eviga lågor.
Tvenne svänga sig längst från denna till höger och vänster,
Stele av dunkel is och av skurars mörker betäckte.
Skiljande dem från den mellersta, två av gudarnes mildhet
Skänktes de dödliga svaga till lott. Snedvinklig emellan
Dessa, den bana är sträckt, där tecknen skrida i ordning.
240Likasom fästet mot Scythiens bygd och ripeiska fjällen
Höjer sig, sänkes det ock i söder mot Libyens öknar.
Nordens pol står över vår hjässa beständigt, den andra
Under vår fot är skådad av Styx och Erebi skuggor.
Kringom den förra en orm i vitt utbuktande slingor
Svävar, och lik en flod emellanflyter de bägge
Björnarnes par, som sky att badas i svallet av vågen.
Runt om den andra sägs, att antingen härskar ett evigt
Midnattsdunkel, ett tyst ogenomträngeligt mörker,
Eller, att lämnande oss, ditvänder Aurora med ljuset,
250Och att, när österns gud med det flåsande spannet oss nalkas,
Tändas i aftonens rodnande sky där Hesperi lågor.

Härav kunna vi sluta förut vid tvekande himmel,
Både till luftens skick och såningens dagar och skördens,
När det är tid att klyva det falska havet med åran,
Stöta från strandlägret ut i sjön den rustade flottan,
Och kullvälta från skogarnes fjäll den mognade furan.
Således akta vi ej förgäves på himmelens tecken
Och det med jämndrygt mått fyrfaldigt fördelade året.

När i sitt hem lantbrukaren stängs av de kyliga regnen,
260Vet han bereda i tid vad han knappt med skyndande händer

Hunne vid molnfri luft. Nu under hans hammare vässas
Billens trubbade tand; nu holkar han båten ur stocken;
Hjorden med märken förser, och tecknar på bingen sitt spannmått.
Stundom han spetsar sin stör och sin dubbeltandade gaffel,
Eller bereder han rankorna band av böjelig korgpil,
Flätar med händig flit av buskarnes telningar korgar,
Torkar vid elden sin säd och emellan stenarne krossar.

Lagar och religion förunna på festliga dagar
Frihet till flera värv: de vägra dig ej att befrämja
270Dikets hämmade lopp, att säden hägna med stängsel,
Ställa för fåglarna nät, förbränna det risiga törnet,
Eller i flodens bad förfriska de bräkande fåren.
Ofta med sämre frukt eller olja drivaren lastar
Sin trögt skridande åsna, och för från staden tillbaka
Digra klumpar av beck, eller huggna hällar till kvarnen.

Månan för arbetet även bestämt till lyckelig fortgång
Vissa dagar. Du ej må välja den femte! Han frambar
Orkus och Eumenidernas ätt; och jorden, till missdåd,
alstrade Ceus och dig Iapetus, resen Tyfeus,
280Och den förbrödrade flock som svor att himmelen störta.
Trenne gånger de gjorde försök att på Pelion Ossa
Stapla och uppå dess rygg den skogbevuxna Olympen.
Trenne gånger för Jupiters vigg kullramlade bergen.
Sjunde dagen man näst den tionde helst må plantera
Vinet, solva sin väv och dragaren vänja till oket.
Gynnande tros för flykten den nionde, vådlig för stölder.

Många förrättningars tid väljs helst i den nattliga kylan,
Eller när jorden med dagg av morgonstjärnan bestänkes.
Bättre av lien skärs det torra gräset om natten,
290Bättre bräckelig halm, då brister ej lenande vätska.
Mången vakar ock sent, av vinterelden bestrålad,
Nyttjande nattens stund, att facklan spetsa med järnet,
Medan hans hustru förkortar med sång den tid som dess arbet
Fordrar, och mellanslår med den skrällande skeden sin ränning,

Eller de söta druvornas must inkokar på glöden,
Och upphämtar dess skum med löv ur den sjudande kitteln.

Men mitt under den hetaste sol avmejar man säden,
Under den hetaste sol avtröskas den torkade skörden.
Oklädd plöj och så! Om vintern vilar sig lantbon.
300Det är i köldens dar han njuter den skatt han förvärvat,
Och av förtroliga lag inbördes med grannar förlustas.
Vintern beskär åt nöjena liv och skingrar bekymren,
Som, när de trötta kölarne nå den önskade hamnen,
Sjömansskaran av fröjd med kransar stammarne kröner.
Men då är även tid att av eken ollonen hämta,
Lagrens, olivens bär och myrtens blödande frukter;
Då, att lägga för hjortarne garn, för tranorna snaror,
Och långöriga harar på språng och hindar förfölja
Med baleariska slungan, av hampans snöre omkringsvängd,
310Medan av snö all marken betäcks och floden av drivis.

Skall jag väl ägna min sång åt höstens härjande stormar,
Och åt den vård lantbruket begär, när sommaren svalkas
Under förkortade da'r, eller våren bland ymniga regnsvall
Med högborstade ax de sådda fälten bekläder,
Och när av mjölkiga korn de gröna hölsorna svälla?
Ofta, när skördemannen beredd att meja de gula
Fälten, sin lie vänt mot den skörnade halmen av grödan,
Har jag i sammanlopp sett rasa vilda orkaner,
Säden, tung av kärna och korn, upprycka med roten
320Och högt svänga mot skyn; så lätt som den vintriga stormen
Bär lättsvävande halm på vingen och flyktiga agnar.
Ofta kring himmelens valv omätliga massor av vatten
Rysligt skockas ihop, och moln, uppdragna ur havet,
Lösas i skurars flod. Till jorden störtar sig etern,
Dränkande oxarnes verk och åkerns frodiga gröda.
Gravarne fyllas med hast, den sjunkna älven med vuxna
Vågor brusar, och fräsande svall uppsjuder i sunden.
Fadern själv ur natten av töcknet svänger med väldig
Arm sin ljungande vigg; och jorden i hela sitt omfång

330Skälver vid dönet, och djuren fly, och människan dignar
Förödmjukad av skräck. Behärskarn krossar med blixten
Nu Ceraunernas rygg, nu Atos och Rodopes hjässa.
Vädren fördubbla sitt gny och det störtande regnet sitt flöde,
Lunden brakar av stormarnes våld, och stränderna tjuta.

Fruktar du detta, bese då stjärnors och månaders omlopp!
Vart på himmelens valv den kalla Saturnus sig vänder,
Eller vad krets Cyllenii eld nått opp i sin irrfärd.
Främst giv gudarne ära, och bär åt den mäktiga Ceres.
Årliga offers gärd i det gröna förfriskande gräset,
340Först när vintern har flytt och himlen renas av våren.
Sötast är då ditt vin, och feta lammen i hjorden;
Sömnen är ljuv; och täta på bergen skuggorna falla.
All den ungdom som pryder din bygd förena till andakt!
Gå, i mjölk och i vin låt lösas honungens kaka;
För tre varv kring grödornas fält det blidkande offret!
Hela kören må följa dess tåg och med glättiga röster
Kalla gudinnan ned till landets boningar. Ingen
Driste sig heller att föra sin skära mot mognade säden,
Förr'n han, om tinningen krönt med ekens kvistar, för Ceres
350Okonstlat utfört dansens steg och sångerna sjungit.

Men, att du säkrare måtte förut av bådande märken
Känna så nederbörd, som den kyliga blåsten och torkan,
Uppdrog Jupiter själv åt den skiftande månan att giva
Tecken, både när stormarnes våld skall saktas, och herden
Varnas att hålla sin hjord i närmare bete till stallet.
Liksom med anad skräck för de stigande vindarne, sunden
Antingen hävas av svall, och högt från de skogiga bergen
Höres ett dystert brak; eller vitt genskallande stränder
Höljas av skum, och ur lunderna sprids en suckande susning.
360När fiskmåsarne fly med hastad färd ur dess sköte,
Vågen skonar ej mer i sin vrede den buktiga kölen,
Fyllande hela stranden med skrän, eller svärtorna lämna
Havet, sitt hem, och leka på sanden, eller när hägern
Träsken försakar och högt mot molnen lyfter sin vinge.

Även mot hotande storm, ej sällan skådar du stjärnor
Falla från himlen och dra i den kluvna nattliga skuggan
Efter sig långa strimmor av ljus, som skimra i spåren,
Ofta hur lätta löv och halmstrån yra i luften,
Eller hur vattnets bryn kringsvärmas av simmande fjädrar.

370Blixten, däremot, sänd från Boreas nejder, och åskan
Hörd ur Euri och Zefyri hus, snart båda dig fyllda
Diken och dränkta fält, och att skepparn drypande segel
Nödgas reva med hast. Regn, aldrig utan att varna,
Faller i skadlig mängd: nu, undan dess dimmor i dälden,
Tranan skyndar sin flykt, nu kon näsborrarna vidgar,
Dragande åt sig luft med uppräckt huvud mot molnen,
Nu tätt svävar vid sjöarnes bryn den kvittrande svalan,
Eller ur sumpens dy förnyar grodan sin klagan.
Ofta sin trånga stig beträder myran och bärgar
380Äggen ur dolda vrår. Högt välvd den färgade bågen
Dricker ock vatten. En här av korpar som lämnat sitt bete
Bildar ett dystert moln i trängseln av dånande vingar.
Fler havsfåglar och dem som vitt kring Asias^[6] ängar
Sväva och leta sig spis på Kaysterns träskiga stränder,
Ser du med ymnig dagg i tävlan kroppen begjuta,
Ömsom doppa sin hals och ömsom rusa i vågen,
Och av ett fåfängt bad med yster glädje förlustas.
Kråkan med strävljudd röst fräckt manar det kommande regnet,
Där, för sig själv, hon hoppar på torra sanden allena.
390Sysselsatt med sländan om natten, ej heller för flickan
Är ovädret fördolt, när oljan gnistrar i lampan
Och svampformiga klimpar av glöd hopväxa kring veken.

Under en regntung luft ej mindre bådas med visshet
Solens förnyade sken och himlens stundande klarhet.
Ofördunklad är stjärnornas glans, ej heller när månan
Stiger upp det röjs att hon lånt sitt sken av sin broder.
Ej ullformiga moln i flockar sväva på fästet;
Alcyonerna, högt i gunst hos Tetis, på stranden

Breda ej fjädrarne ut mot skenet av solen; och galten
400Strör ej kärvar omkring som han sönderskakat med trynet.
Dimman till jordens bryn nedstiger och vilar på fältet;
Ugglan på gavelns rygg, där hon solens bärgning förbidat
Häver ej opp sin jämrande röst till nattliga kväden.
I den förtunnade skyn högt svingande visar sig Nisus,^[7]
Och för den rövade locken ur purpur Scylla^[7]bestraffar.
Vart i sin flygt hon skär den rena etern med vingen,
Nisus, eldad av hämnd, i luften med dånande fjädrar
Efterjagar; evart sig Nisus svänger i luften,
Pilsnäll flyr hon och skär den rena luften med vingen.
410Korparne draga nu trefalt gällare ljud eller fyrfalt
Ut ur den hesa strupen, och högt i de luftiga lägren
Mot sin vana av fröjd betagne, vars grund är förborgad,
Löven fylla med stim, och efter det flyktade regnet
Skåda sin späda ätt och det älskade nästet med glädje.
Ej, att jag högre begrepp dem tror av gudarne givet,
Eller förstånd att röja förut vad öden som stunda;
Utan när vätans dunst, som svävat i rymden, och stormen
Ändrat sin väg, och Jupiter, höljd av de sydliga regnen,
Täthet ger åt vad nyss var glest, och förtunnar det täta,
420Tager ock lynnet förändrad gestalt, och känslor i bröstet
Livas av annan art än när vädren skockade molnen.
Därav fåglarnes sång kring parken i tävlande samljud;
Därav hjordarnes fröjd och korparnes glättiga läten.

Vet du taga i akt vad den skyndande solen och månan
Båda om luftens skick, skall morgondagen din väntan
Aldrig bedra, ej heller den klara nattens förställning.
Skådar du månan, när ung den växer med samlade strålar,
Fatta med dunklare horn omkring den mörknade luften,
Vet, att då överhänger så jorden som havet ett störtregn.
430Men om dess anlet höljs av jungfruns blygsamma rodnad,
Bådas dig storm; hon rodnar mot storm, den gyllene Febe.
Är på sitt fjärde dygn (det skänker dig säkraste tecknet)
Månan klar, och vassa dess uddar skrida på fästet,

Skola den dagen och de som ända till månadens fyllnad
Följa, förutan regn och utan stormar förflyta,
Och sjömännen sin lovade gärd på stranden betala
Dig, Panopea! och Glaukus och Inos son Melicertes.

Solen, så väl då den stiger på fästet som döljes i havet,
Skänker ock förebud. Osvikligen följa de solen,
440Både i morgonens stund och när stjärnorna tändas i rymden.
När den i uppgångstimmen är höljd av skiftande fläckar,
Eller med strållös glob halvklar framskymtar ur molnet,
Må du befara regn, ty Notus hotar från havet
Både din säd med fördärv och din hjord och de lummiga träden.
Men när ifrån dess förborgade klot utbrytande strålar
Spridas emellan delade moln, eller när ur Titoni
Saffranfärgade bädd Aurora bleknande stiger,
Ack, av revornas blad då skyddas druvan förgäves
Mot den av hagel dräktiga skur som smattrar på taken.

450Detta med säkrare följd må fästas i minnet, när solen
Sänks mot Olympens bryn: ty över dess strålande anlet
Skåda vi då ej sällan ett flor som skiftar av färger.
Mörkblått bådar det regn, eldfärgat orkaner från öster.
Blandas de fläckar som solen betäckt med blossande rodnad,
Räds, att i rysligt förbund störtregnet och stormen tillika
Sprida förhärjning och skräck. Den natten råde mig ingen,
Mig åt havet förtro och förtöjningen lossa från landet.
Är däremot solrundeln klar, när den nalkas med dagen,
Eller med dagen flyr, ovädren du fruktar förgäves.
460Nordans renade fläkt skall susa i lundernas kronor.
Äntlig, vad aftonen sent medbringar och vadan de torra
Skyarne sändas och av den våta sunnan beredas,
Solen säger förut. Vem är som vågar beskylla
Solen för svek? Den dolda försåt och stämplade uppror
Ofta även har röjt och de hemligt jäsande krigen.
Delande sorgen med Rom, då Cesar rycktes i graven,
Dystert i sorgens dräkt den svepte sitt lysande huvud,
Och för en evig natt lät det brottsliga släktet förskräckas.

Rysliga tecken likväl av jorden själv och av havet.
470Och av förhatliga fåglar och olycksbådande hundar
Gåvos vid samma tid. Hur ofta sågo vi Etna
Gjuta sin brännande flod omkring Cyklopernas bygder,
Spruta glober av eld och slunga glödgade hällar?
Stridande vapens brak ur skyn av Germanien hördes;
Av ovanliga skalv stod alpiska fjällen i sviktning;
Djupt ur de tysta lundernas famn förfärliga röster
Trängde, och bleka hamnar man såg omsväva i nattens
Dystra sköt; med människospråk nu hjordarne talte;
Nu stod älven stilla; vad skräck! Nu rämnade jorden;
480Elfenbenet grät; i templet svettades kopparn.
Flodernas kung Eridanus drog med brusande virvel
Skogar omkull; i sitt svall han hjorden tillika med stallet
Släpade bort från härjade fält; inälvorna spådde
Endast fördärv, och siarn av hotande fibrer förskräcktes.
Brunnarnes ådror, av blod besmittade, väckte bestörtning,
Och nattstillan i städerne bröts av tjutande vargar.
Aldrig i rikare mängd på den klara himlen vi skådat
Ljungeldssken och hotande bloss av bistra kometer.

Därföre sågo Filippis fält Roms söndrade härar
490Återigen varann med lika vapen föröda.
Gudarne funno ej hårt att Emathiens bygder och Hemi
Av medborgerligt blod två gånger sin bördighet drogo.
Se, en dag skall komma, då här i odlade fåror
Åkerbrukaren under den mullomvälvande plogen
Klingor finner och spjut av rostens frätning förtärda,
Stöter sin tunga harv mot den tomma förvittrade hjälmen,
Och i en rubbad grift beundrar de väldiga benen.

Roms förgudade hjältar och fäder, Qvirinus och Vesta,
Du som Roms palats och den tusciska Tibern bevarar,
500Neken åtminstone ej oss denne ynglingens bistånd
I en förbistrad tid! Det laomedontiska Trojas
Skuld vi till fyllest betalt med blod i ymnighet gjutet.
Redan, Cesar, dig himmelens borg missunnar åt jorden,

Och med förtrytelse ser dig smickrad av mänskors triumfer,
Här, där våldet gäller för rätt, där örligets fasor
Rasa, och brott i hundra gestalter, och plogen sin ära
Saknar, och öde fält bortrövade odlare sörja,
Och man till styva svärd de krökta liarna smälter.
Från Eufratens strand, från Rhenens, bådas oss örlig,
510Städer bryta sin tro mot gränsande städer och bära
Mordiska vapen, Mars all världen härjar med vildhet.
Så, från ett öppnat skrank ut fyrspannet rusar,
Varv fulländar på varv, förgäves i tömmarne sliter
Körsvennen; bort han rycks med vagnen som tyglarne trotsar.

1. I september.
2. Dessa epoker upplysas tillräckeligen av den sfäriska astronomien, och ibland romerska författare egentligen av Columella. Solen i Oxens tecken och Sirii heliaske nedgång utmärka våren.
3. Om hösten.
4. En av Plejaderna eller Atlantiderna, kända hos oss under namn av sjustjärnorna. Vergilius nämner Maja, en annan bland dessa stjärnor. Jag har hellre valt Steropes namn, för att undvika vårt bekanta egennamn.
5. Om hösten.
6. Ett träsk i Lydien.
7. Höken och lärkan. Se Ovid. Met. VIII.