Georgica/Andra sången
| ← Första sången |
|
Tredje sången → |
Andra sången
Hittills åkrarnes bruk beskrev jag och himmelens stjärnor.
Nu jag går att Backus besjunga och skogarnes parker,
Jämte olivens sent uppväxande träd och dess alster.
Hit leneiska gud, vars gåvor fylla vår lantbygd!
Jorden blomstrar för dig, av rankans höstliga skatter
Ymnigt betungad, och skummiga kar fullbräddas av vinmust.
Hit leneiska gud! Koturnen jämte mig avlägg,
Och låt blottade ben av de saftiga druvorna färgas!
Träd, man märke det först, fortplantas ej alla på ett sätt.
10Somliga, skilda från människors vård, självmanade växa,
Fyllande fältens vidd och de buktiga flodernas stränder:
Så, det böjliga videt och så, den veka genistan,
Poppeln och den, med sitt blågrå löv, ljusglänsande pilen.
Andra av sådda frön gro opp: kastanjernes stammar,
Resta mot skyn, och det träd som högst i parken är ägnat
Jupiter själv,[1] och eken, av grekerna spord om orakel.
Andra skjuta en skog av telningar nedifrån roten:
Så, Cerasunti träd, och almen. Den pindiska lagern
Stiger ock späd i skydd av den vittomfamnande modern.
20Sådan förökelse böd naturen. Heliga lunder,
Skogar och buskar följa dess lag och frodas av grönska.
Erfarenheten har lärt att andra medel begagna.
Nu, från en moderlig stam den späda telningen lossad,
Flyttas i fårans grav, nu bäddar man stocken i mullen,
Eller en kluven gren, och käppar, med vässade ändar.
Andra skogar, av levande skott, nedböjda i bågar,
Vänta i egen jord att skåda sitt släkte förökat,
Andra behöva ej rot: den yrkeskunnige tvekar
Ej att beröva trädet dess topp och betro den åt jorden.
30Ja, fast olivens stam i stycken sågas, (vad under!)
Tränger en livskraftig rot dock fram ur den stympade veden.
Grenar av ett slags träd antaga ock lynnet av andra.
Päronträdet med ympning förmås att bära dig äpplen;
Plommonen rodna jämväl på stenfruktbärande hagtorn.
Därföre, bygdens män, er lären vården av träden,
Vart och ett efter sin art, och att vilda frukter förädla.
Lämnen i gagnlös sömn ej jorden! Må Backi plantering
Grönska på Ismari fjäll och oljans träd på Taburnus.
Komme ock du att med mig fullända den bana jag anträtt,
40Du, mitt beskydd, som främst förvärvt mig det rykte jag njuter,
O Mecenas, och flygande spänn ditt segel åt havet!
Hade jag röst av järn och hundra munnar och tungor,
Ej i sin vidd begärde jag dock omfatta med sången
Hela mitt ämne. Kom och följ blott närmaste stranden;
Landet är då i vår makt. Jag vill dig med dikter ej fåfängt
Eller med svassande ord och förberedelser trötta.
När av sin egen kraft sig träden höja i luften,
Ge de väl ringare frukt, men frodas av liv och av styrka;
Ty av naturen själv de drivas. Men ympar du dessa,
50Eller med välredd jord ombäddade flyttar i gropar,
Lägga de av sin vildare art och, skötta med omsorg,
Villiga taga det skick, vartill de av odlingen kallas.
Så de ofruktbärande skott jämväl på stammen
Nederst slå ut, i fall på friare fält de planteras.
Eljest av modersgrenarnes löv och skugga betäckte,
Sakna de växande kraft och utan bördighet tråna.
Långsamt växer ett träd, uppdraget av kastade kärnor:
Över ett kommande släkte det sent skall sprida sin skugga.
Frukten försämrar sin art och den förra saften förglömmer;
60Rankorna, fåglar till rov, av kärva druvor belastas.
Träden gemensamt äga behov att av arbetet hjälpas,
Ordnas i fårans rad och tämjas med kostnad och möda.
Bäst av en nedgrävd stock drivs oljans träd; av de lagda
Skotten, vinets; och du, av stadiga grenar, o myrten!
Åter av telningar bäst den hårda hasseln, den höga
Asken, det skuggiga träd som bekransat Herkules hjässa
Och den kaoniska faderns stam och den resliga palmen
Och den till böljornas prov och faror ämnade tallen.
Ympad bär däremot den sträva Arbutus nötter;
70Lönnen, ehuru av sig själv ofruktsam, smakliga äpplen;
Boken kastanjer ger; av päronblomman försilvras
Ornerna; ollonet bräcks av galten i skuggan av almen.
Kvisten på samma sätt ej ympas som ögonen fogas!
Ty, när ur grenens bark de svällande knopparne tränga
Genom de tunna hinnornas väv, man ristar i knoppen
Fint en öppning och fäster där in det främmande trädets
Öga, som växer snart med den saftiga barken tillsamman.
Däremot sågar man av den släta stammen, med kilen
Klyver man trädet djupt. Den friska lånade kvisten
80Fästes därefter ned i skåran. Ej dröjer det länge
Förrän mot himlen trädet är rest med bördiga grenar,
Själv beundrande löv och frukt som ej äro dess egna.
Flera förändrade slag man finner av härdiga almar,
Även av pilar, av lotus, av er, cypresser från Ida!
Likså av olik skapnad man ser de feta olivren,
Nu äggrunda, nu längre till form, nu kärva och beska.
Så, med Alcinoi frukt jämväl. Crustumiska päron
Runda sig ej på den gren, som syriska eller volemer.
Samma druvor hos oss ej heller hänga på träden,
90Som man på Lesbos skördar av metymneiska rankan.
Tasiska druvor man har, man har mareotiska vita;
(Dessa en fetare grund, de förra en lättare fordra)
Psythia, tjänligast torr till vin, och den fina Lageos,
Frestande fötternas kraft en dag och bindande tungan;
Druvor av purpurfärg, av tidig mognad; och huru
Skall jag den retiska prisa? Likväl för Falerni hon viker.
Mot Amineas vin, i ädel kraft och i fasthet,
Tmolus ej själv går opp; ej vinens konung, Fanéus.
Så jämväl har den mindre Argitis ej funnit sin like
100Varken i ymnig must eller oföränderlig godhet.
Rodus, varken ditt vin, för gudarne själva en vällust,
Går jag förbi, ej heller den svällda bumastiska druvan.
Men på förändrade slag och de skilda namn som de bära
Finnes ej tal; och vad båtar i tal att fatta dem alla?
Den som begär dem veta, han räkne i Libyens öknar
Sandens yrande korn, som Zefyrus sprider i rymden,
Eller, när Eurus riktar sitt våld mot seglande kölar,
Vågornas mängd på Ioniens hav som brytas mot stranden.
Vart slags jord förmår dock vart slags frukter ej bära.
110Pilar trivas på flodernas brädd, och alar i träsken,
Ofruktbärande orner på berg och steniga åsar.
Stränderna älskas förnämst av myrten; av Backus de öppna
Kullarne; ideträn av kölden och nordan förnöjas.
Kasta din blick till de land som ytterst odlas i världen,
Arabers östliga tjäll och brokigt prydda geloner.
Vart slags träd har sitt fädernesland. Blott Indien alstrar
Ebenholts; hos sabeerna blott gror rökelsebusken.
Vad om de välluktspridande träd skall sägas som svettas
Balsam; vad om akantens bär och dess eviga grönska;
120Ethiopernas skog, som snövit glänser av bomull;
Serernas silkesfjun som händigt kammas av löven;
Eller om jordens yttersta bukt, där närmst oceanen,
Indien lunder har, vars toppar den kastade pilen
Aldrig med någon kraft har överhunnit i loppet?
Folket för styrka likväl är känt att nyttja sitt koger.
Medien skänker den frukt, vars sunda och syrliga safter
Häfta på tungan sin smak och tryggast kallas till bistånd,
När av en hätsk styvmoderlig hand giftbägaren blandas,
[Under besvärjande ord, av örter som hota med döden]
130Giftet förlorar sin kraft och jagas ur darrande lemmar.
Trädet mot skyarne rest, till gestalt bär likhet med lagern.
Fyllde det luften ock ej med en olikdoftande ånga,
Vore det lager själv. Dess löv ej falla för vädren;
Blomman ej avrycks lätt; och mederna därmed förbättra
Osund andedräkt och de gamlas flämtande brösttvång[2].
Dock ej medernas land med fruktbelastade skogar,
Ganges med all sin prakt, och Hermus grumlad av guldsand,
Priset Italiens jord må bestrida; ej Baktra, ej Indus,
Eller det rökelserika Pankaias kryddade stränder.
140Här var en odlad bygd, av oxar som frustade lågor
Aldrig vänd och besådd med tänder av hiskliga drakar,
Som uppgrodde i grödor av spjut och av krigares vapen,
Utan av kärna och korn och av Backi massiska safter
Rik är dess gärd, olivträd där stå och dess boskap är frodig.
Högrest fröjdar sig här på slätten den krigiska hästen,
Där, i din heliga våg, Clitumnus! badad, den vita
Hjorden, och oxen, främst bland offren som gudarne ägnas,
Beledsaga triumfernas tåg till de romerska templen.
Evig är våren; sommarn till främmande månader sträckes,
150Dubbel är trädens frukt vart år och de dräktiga fårens.
Tigern vaktar dock ej på rov; ej lejonet rasar;
Växternas gift bedrar olyckliga samlare aldrig.
Ormen ej här omäteligt lång framflyter på fälten,
Eller sin fjälliga rygg hopsnärjer i gräsliga ringar.
Prunkande städer och mönster av konst i tävlan sig resa;
Fästen med dristig hand grundlagda på klippornas branter;
Åldriga murar med foten besköljd av ymniga floder.
Skall jag de dubbla hav väl nämna som kusterna bada,
Nämna de flödande sjöarnes vidd, dig Larius, dig ock,
160Som lik havet i svall och böljor häves, Benacus?
Skall jag väl hamnarne nämna och dig, omstängda Lucrinus,
Och hur din mäktiga damm kringdundras av bränningens vrede,
När i den juliska vågen med gny havsvågen sig blandar,
Och i Averni sund instörta tyrrheniska böljor?
Denna så gynnade jord bär ock i förborgade ådror
Silver och kopparns metall, och flyter av gyllene rikdom.
Tappra folk stått opp ur dess sköt, sabeller och marser,
Volsker med svängande spjut och ligurer som härdats av mödor,
Deciers hjältestam, och marier, stora camiller,
170Scipioner, till fienders skräck, du även, o Cesar,
Du, som av segern följd till Asiens yttersta gränser
Fjärran ifrån Roms torn förjagar bävande inder.
Hell dig, saturniska jord! du ädla moder av frukter,
Ädla moder av män! Om en konst så prisad som åldrig,
Ägnar jag dig min sång, upplåtande heliga källor;
Och en askreisk dikt skall ljuda i romerska städer.
Nu jordmånernas art är tid att förklara, vad dygder,
Hurudan färg och vad kraft till bördighet varje är given.
Först, på en ringa lovande mark, oländiga kullar,
180Klappergrus, med törne beväxt, och magrare lera,
Trives Minervas skog, olivträd fyllda av livskraft.
Tecken därtill oleastrerna ge, som ymnigt i trakten
Skjuta sin växt och beströ med de vilda frukterna jorden.
Däremot fetare grund, som mättas av närande safter,
Övervuxen av gräs och höljd av frodiga växter,
Sådan emellan berg du ser ej sällan i dälden,
Till vars djup från klippornas brant av floderna föres
Gödande gyttja; likaså den, som ligger för sunnan,
Bärande ormbunksgräs, för den krökta plogen förhatligt;
190Sådan grund skall en dag beskuggas av kraftiga vinträd,
Rika på Backi must. Den lovar dig svällande druvor,
Lovar den ädla saft, som offras ur guldskålar, medan
Feta tyrrhenern sin elfenbensflöjt vid altaret anblåst,
Och vi på buktiga fat de rykande levrarne bära.
Men om du ägnar din vård förnämst åt hjordar och kalvar,
Eller åt aveln av får och av plantförödande getter,
Skogar välj, och en fjärmare bygd kring det rika Tarentum,
Eller den nejd, som Mantua blev av ödet berövad,
Och där en gräsrik älv de glänsande svanarne livnär.
200Vatten och grönskande spis där aldrig för hjordarne felas.
Allt vad den långa sommarens dag de hämtat av marken,
Natten, hur kort den är, ersätter med svalkan av daggen.
Jord, som är nästan svart, och fet, då den välves av plogen,
Mullig och lös, (vi sträva därhän med plöjningens mödor,)
Ymnigast skänker dig säd. Så talrikt dragas till ladan
Lassen från ingen slätt av trögt framskridande oxar.
Även den jord, vars skog blev rov för plöjarens vrede,
När han dess lunder fällde omkull, gagnlösa i sekler,
Och med de stubbar han bröt, förstörde de åldriga nästen,
210Ur vars gömmen åt skyn husflyktiga fåglarne foro,
Denna, tillförne rå, blir fruktrik, skuren av billen.
Åter i backig mark förses av den steniga alven
Knappast med rosmarin och med lågväxt kasia bina.
Likaså skrovlig tuffsten och krita, frätt av den svarta
Snoken, påstå sig tjäna förmer än andra domäner
Ormar till ljuvlig spis och vittkringbuktade gömslen.
Jord, som en flyktig rök utdunstar och glesnade dimmor,
Fuktighet lika så lätt insuger som driver ifrån sig,
Ständigt finnes beklädd med yppigt växande grönska,
220Och från det salt är fri som fräter järnet med rosten,
Denna för almen är bäst, behängd med frodiga rankor;
Bördig jämväl för olivträd. Den lånar sig villig
Både till boskapens gagn och att billens mödor belöna.
Sådan plöjes omkring Vesevus, i Capuas rika
Bygd, och vid Clanii våg, vars flöden Acerra förödde.
Nu, hur var och en jord skall prövas, går jag att lära.
Om den är alltför fast eller lös, bör forskas med omsorg.
Gagnelig mest är den ena för säd, den andra för Backus.
Fastare, njuter den gunst av Ceres; lös, av Lyeus.
230Utse först ett passande rum, och befall att på djupet
Gräves i jorden en brunn; lägg all den mull som är uppvälvd
Åter i gropen, och låt den av foten trampas till jämnhet!
Fylles ej brunnen: din jord är lös; och för hjordar och druvor
Tjänar den bäst; men ryms däremot den icke i hålan,
Utan, när denna är full, står hopad över dess bräddar,
Vet att din jord är fast. Förvänta då hårdnade kokor,
Och bryt genom dess torviga rygg med härdiga oxar!
Jorden, i fall den av salt är smittad och bitter för smaken,
Gynnar ej frukternas växt, den tämjes aldrig av plogen.
240Druvan och äpplena där urarta och gå till försämring.
Provet är detta: hämta ifrån det rökiga taket
Tätare korgar av spröt, eller silar som nyttjas till vinets
Pressning; fyll dem med misstänkt jord; ur den rinnande källan
Vatten därutöver gjut: det snart skall öppna sig utlopp,
Flytande droppvis ned emellan det flätade videt.
Smaken röjer då jordens natur, och med dragen förvridna,
Märker den prövande snart att skärpan sårar hans tunga.
Önskar du veta om jorden är fet, se här hur det rönes!
Tag och bolla med den i handen: den smulas ej sönder,
250Utan så seg som beck den fastnar vid fingrarna klibbad.
Gräset på fuktig grund för yppigt frodas i växten.
Måtte den alltför långt ej sträcka sin drivande styrka
Eller förtära sin kraft i den först uppskjutande brodden!
Jorden, tung eller lätt, sig själv i tysthet förråder
Genom sin vikt, och ögat förmår lätt skilja den svarta
Eller vad färg den har. Men att känna den skadliga kylan
Läres ej lätt, av tall och fördärvliga idegransläktet
Röjas dess spår likväl och av murgrönans mörkare färger.
Detta taget i akt, låt vidare länge av luften
260Genomträngas din jord! Gräv opp dess mäktiga bäddar!
Först må din vända torv i dagen ligga mot nordan,
Innan du vinets träd planterar. Lösare mylla
Gynnar det mest, den gagnas av frost, den gagnas av vinden,
Och av sin grävares flit, som delar den sönder med armkraft.
Den som i vaksam vård och allt vill fylla som fordras,
Söker en likadan grund med den, där stockarnes plantor
Njuta gemensam växt, förrän han dem flyttar på fältet,
Att ej de späda rötterna må misskänna sin moder.
Väderstrecken han även är van att teckna på barken,
270Att vart träd som det stod, mot den sydliga värmen må vända
Samma sida som förr, och samma sida mot polen.
Så en vana från spädare år har viktiga följder.
Avgör först om du helst må förtro din ranka åt höjden
Eller åt slätten! Väljer du plats på det bördiga fältet,
Plantorna tätare sätt! Ej trängseln Backus förtryter.
Åter på backarnes rygg och kullarnes brantare sluttning
Raderna giv mer rum! Låt mellan de träd du planterar,
Gång och korsgång skära varann i ordentelig fyrkant!
Som till en blodig strid, legionen sina kohorter
280Vitt utbreder, och slätten utåt fortsträcker sin linje;
Lederna rättade stå, och fjärran svävar kring fälten
Kopparns blixtrande glans; ännu ej drabbningen rasar;
Mars i tvekan irrar emellan de hotande vapnen:
Vare emellan gångarnes tal jämnt delade avstånd!
Ej att en skönare blick må ett fåfängt sinne förnöja,
Utan att lika kraft må delas av jorden åt alla,
Och att en friare växt må grenarne sprida i rymden.
Kanske frågar du ock vad djup må groparne givas.
Vinträdet fruktar jag ej förtro åt en grundare fåra.
290Större träd begära dock djupt sitt fäste i jorden,
Jupiters framför allt. Så högt det lyfter sin hjässa
Opp mot etern, så djupt till Tartarus tränga dess rötter.
Därföre varken vintrar förmå eller stormar och slagregn
Rycka det opp. Orörligt det står; och mot åldrarne härdigt
Överlever det kommande folk från släkte till släkte.
Sträckande fjärran omkring de starka grenarnes armar,
Höljer det själv sin stam med en djup omätelig skugga.
Låt mot aftonens sol din vinplantering ej slutta;
Hasslar ej heller bland stockarne sätt! Välj varken till plantor
300Revornas yttersta skott eller skotten av översta stammen!
Så högt älska de jorden. Må ej en kniv som är ovass
Sarga dem, ej en skog av olivträdets stammar dem tränga.
Ofta en gnista fälld av mindre försiktiga herdar,
Under den feta barken fördold, utbrustit i lågor,
Stammarne gripit omkring; bland löven fladdrat i kronan,
Väldiga dånat mot himmelens sky, och till grenarne fortsatt
Snart sin förödande fart, och högst i topparne rasat.
Hela lunden den svept i rysliga lågor och kastat
Dystert ett moln mot skyn av den tjocka beckiga röken;
310Dubbelt förfärligt, när ovanifrån den våldsamma stormen
Vingården genomfar och vidgar den blossande branden.
Då är ej hopp för stocken om liv. Avstympad ej heller
Rankan till lika växt förmår uppgrönska från jorden,
Blott med sitt bittra löv står oskadd kvar oleastern.
Låt dig ej skadliga råd av den överkloka bedraga,
Och rör icke din jord, förstelnad av Boreas' ilar!
Vintertjälen som slutit dess famn, fördrar ej att fröna
Fästa sin sammanväxande rot i den hårdnade mullen.
Vinet planterar man helst, när våren i fägring den vita
320Fågeln tillbakaför, som de långa ormarne frukta,
Eller i höstens svalare luft, när den skyndande solen
Sommarens bana fyllt med sitt spann, men ej hunnit till vinterns.
Så är våren för lundernas löv och för skogarne nyttig.
Jorden sväller om våren, begär den alstrande säden.
Etern, fadern som allt behärskar, med ymniga skurar
Sänker sin kraft till sin älskade brud. Av deras förenta
Mäktiga väsen allt som har liv framfödes och näres.
Lunden, dit ingen har väg, genljuder av sjungande fåglar;
Hjorden vid avmätt tid åt Venus ägnar sin dyrkan.
330Marken sin alstring ger, för luften av Zefyrus ljummad,
Fälten öppna sin famn, allt lenas av ljuvliga ångor;
Gräsen våga förtro sig tryggt åt den stigande solen;
Vinplanteringen räds nu varken den härjande sunnan,
Eller de flöden av regn, som störtas av nordliga stormar,
Skjuter sin svällda knopp, utbreder de prunkande löven.
Sådana voro, jag vågar det tro, de dagar som blänkte
Över en nyfödd värld och ostört följde varandra.
Våren regerade då, all jorden firade våren;
Östanvinden sin vintriga fläkt höll skonsam tillbaka,
340När först hjordarnes syn blev slagen av ljuset och mänskans
Släkte av järn hov opp ur den hårda vallen sitt huvud,
Stjärnorna togo sin plats på fästet, och djuren i skogen.
Knappast en späd natur fördroge så brytande skiften,
Om ej emellan värme och köld en hälsosam vila
Blivit förlänt, och himlen ej vårdat jorden med mildhet.
Vilken planta som helst du i övrigt sätter i jorden,
Ymnigt med gödsel beströ rotbädden och hölj den med mylla!
Gräv där antingen snäckskal ned eller sugande pimpsten!
Vattnet som mellan dem letar sig väg, och ångan av luften
350Ge då planteringen liv. De finnas, som även betäcka
Jorden ovanomkring med sten och skärvor av lerkärl.
Sådant tjänar till skydd mot den översvämmande skuren;
Sådant mot Sirii brand, när marken rämnar av hetta.
Sedan du plantorna satt, dig återstår att till stammen
Mullen samla och nyttja med kraft tvetandade grepar,
Eller att jorden med djupsänkt plog uppkasta, och länka
Oxarnes stretande par emellan den rankiga skogen.
Släta rörstavar blir din omsorg därnäst att bereda,
Skalade käppar, störar av ask, tvespetsade gafflar,
360Genom vars lånta stöd din reva må läras förakta
Blåsten och stiga till almarnas topp på grenarnes trappa.
Skona den späda i ungdomens dar, när den livliga styrkan
Röjs av de första skott, och hon frisk i den luftiga höjden
Skjuter sin virvelbuktande växt med lediga tyglar!
Må ej ett eggskarpt järn ännu försökas; men avbryt
Skotten med böjda fingrar var helst du finner det nödigt.
Dock, så snart hon med starkare arm, omfattande almen,
Svingar sig opp, skär av dess hår och rensa dess grenar!
Järnet hon fruktat förut, du nu ett strängare välde
370Fritt må öva och tukta med våld utsvävande rankor.
Stäng med flätade spröt din vingård! håll boskapen borta,
Helst då plantan är späd och aldrig är prövad av motgång!
Utom en brännande sol och en genomträngande vinter,
Hotas den ock med fördärv av trägna getter och bufflar,
Betesgiriga kor jämväl, och de gnagande fåren.
Vinterns frostiga rim, och solens strålar som glödga
Själva de nakna klippornas häll, du mindre må frukta,
Än de förstörande hjordarnes våld och den dödande tandens
Härjning, lämnande kvar förhatliga märken på stammen.
380Icke för annat brott blir bocken slaktad på Backi
Altar, och åldriga spel framförda på lantlig teater.
I korsvägen och byn blev bocken av Tesei söner
Skalden förärad till lön. De själva vid tömda pokaler
Trädde i glättig dans på oljade hudar på ängen.
Så, från Simois' strand utgångne, Ausoniens åbor
Fira med konstlös sång och skratt högtidliga lekar.
Ansiktet höljt med masker av bark, och i bistra gestalter,
Kalla de, Backus, dig med glada kväden, och hänga
Dig till ära på tallens gren lättsvävande bilder.
390Därav den yppiga skörd som vinets gårdar betäcker.
Fyllda skådar du dalarnes djup och skogarnes ryggar,
Fylld var fläck, dit guden sitt leende anlete vänder.
Ägnom då, efter vår sed, med sånger av fäderna ärvda,
Backus vårt lov, och faten och offerkakorna bärom.
Stånde ock bocken fram, vid hornen förd till hans altar;
Stekom på hasselspett inälvorna, höljde av fetma.
Annan möda fordras ännu till druvornas odling,
Trotsande allt vad fliten förmår. Du årligen måste
Genomrista din jord fler gånger med järnet, och rastlös
400Krossa med greparnes kraft dess kokor. Du måste från löven
Lätta din park. Så, liksom i krets av det välvande året,
Rullat i egna spår, lantbrukarens mödor förnyas.
Allt från den tid då rankorna fällt de höstliga löven
Och åt den skarpa Boreas' il måst offra sin prydnad,
Sträcker till nästa år sig vingårdsodlarens omsorg.
Mot vinstocken han redan Saturni krokiga klinga
Vänder med agande hand och formar den genom beskärning.
Skynda, den förste att gräva din jord, den förste att bränna
Bortröjt ris, den förste att stöden gömma i skjulet,
410Men var den siste att hämta din skörd! Två gånger om året
Skadas träden av skuggande löv, två gånger av ogräs.
Stort är besväret med bägge. Beröm omätliga vinfält,
Välj för din vård de små! — Vildmyrten med taggar beväpnad
Skäres i skogen till band, och vassen skäres vid stranden.
Lika är ock ditt behov av det oplanterade videt.
Redan är rankan fäst, och redan kniven är nedlagd,
Tröttad har vingårdsmannen med sång nått yttersta raden;
Jorden han måste dock vända ännu, och träla i mullen,
Och är ej trygg ändå mot haglet vid druvornas mognad.
420Mödosam odling begär däremot olivträdet icke.
Sedan det fattat sin rot i mullen och vant sig vid luften,
Fordrar det varken hackornas tagg eller eggen av järnet.
Jorden, öppnad av billen och vänd av plogen, tillfyllest
Plantan förser med must till överflödande frukter.
Därför vårda det feta olivträd, helgat åt freden!
Apeln även, så snart den känner att stammen är stadgad,
Med självständiga krafter i hast mot stjärnorna stiger
Blott av sin egen förmåga, och ej behöver vår åtgärd.
Ingen lund mellertid det givs som icke står frukttyngd.
430Av blodfärgade bär stå fåglarnes boningar höljda.
Cytisus skördad blir; av töret som högskogen skänker
Hålles den nattliga elden vid liv och sprider sitt ljussken.
Mänskan tvekar ändock, att planteringar ägna sin omsorg?
Dröjom ej blott vid större exempel. Pil och den låga
Ginsten ger hjordarne löv och skugga åt herden,
Stängsel omkring planteringens fält, och bina sin näring.
Härligt att skåda det är Narycias kådiga lunder
Och Cytorus i vågor av buxbom, härligt att skåda
Marker som står i sitt flor förutan människans omsorg.
440Själva den ödeskog som Kaukasi hjässa bekröner,
Ofta skakad och störtad omkull av östliga stormar,
Gagnande alster bär: nu furan att skeppet bemasta,
Nu till boningens byggnad och prakt cypressen och cedern.
Bonden rundar ur stammen massiva hjul till sin lastvagn,
Slöjdar sig ekrar till hjul och kröker kölen till båten.
Videt skänker dig hållbara band, och almen sin lövskörd.
Myrtens och hagtorns spiriga skott till de krigiska spjuten
Bjuder dig skaft. Itureern av idegran bågen bereder.
Linden, för järnet len, och den lätt arbetade buxbom
450Vägra ej taga den form som danas av svarvarens händer.
Alen på Padi strömmiga våg lättflytande simmar.
Bina i svärmande flykt sitt läger söka i barkens
Höljande valv, och i ekarnes sköt, som frätas av åldern.
När var så prisvärt gagn av Backi föräringar skördat?
Backus ej sällan har eggat till brott. Centaurernas yra
Tämjde han genom dråp, uppoffrande Retus och Folus
Och dig Hyleus, som vild mot Lapiterna slungade kruset.
Bygdernas folk, o mer än lyckliga, blott de förstodo
Skatta sin sällhet rätt! Ty fjärran från stridande vapen
460Räcker en rättvis jord dem en lättsökt föda ur famnen.
Om ej i höga palats uppvaktande skaror var morgon
Trängas i salarnes vidd och strömma ur präktiga portar,
Om ej beundran väcks av dörrpost, inlagd med sköldpadd,
Av efyreisk brons och av guldinvävda tapeter,
Om ej snövit ull av assyriska purpuren färgas,
Eller den rena oljan med kasia brukar att blandas,
Äga de ostört lugn, en levnad som aldrig bedrager,
Håvor i ymnigt mått, den fria naturen och rymden;
Levande vatten, grottor och svalka i tempiska dalar,
470Nötkreaturens böl, ljuv sömn i skuggan av trädet;
Villebråd saknas ej heller och jakt i de skogiga bergen.
Ungdomen, van vid få behov, är härdig i mödor,
Gudarne hållas i helgd, och fädren vördas, och längst var
Rättvisan kvar hos dem, då hon nödgades vika från jorden.
Må av muserna, önskar jag först, den heliga dyrkan,
Som jag mera än allt dem ägnat med brinnande kärlek,
Gillas, och stjärnornas lopp mig tydas och himmelens under,
Grunden till solens dunklade sken och den skiftande månans,
Till jordskalven, till dessa förvånande krafter som häva
480Havet över sin damm och återsänka dess floder;
Varföre vintrarnes sol brådstörtar sin bana i vågen,
Och däremot, vi natten försenas på sommarens himmel.
Men, är det blod för kallt som flyter kringom mitt hjärta,
Att till så dolda värv i naturen leda min forskning,
Fästes av bygden därnäst mitt val, av den vattnade dälden,
Bäcken och lunden. Jag glömd vill älska dem. O till Sperkei
Fält, till Taygeti rygg, bland yra laceniska danser,
Vem vill flytta mig? Vem i Hemi förfriskande dalar
Och i de lummiga grenarnes skygd mig hölja med skugga?
490Säll är den, som förmått utgrunda naturen av tingen,
Som lagt under sin fot det obevekliga ödet,
Och som den giriga Styx hör utan förskräckelse svalla.
Men den är även säll, som de lantliga gudarne känner,
Pan, den gamla Sylvanus och nymfer i systerlig endräkt.
Aldrig fascernas ståt och aldrig konungars purpur
Intryck gjort på hans själ, ej ränker av söndrade bröder,
Ej från Isters fientliga strand nedtågande dacer,
Ej Roms mäktiga värv, ej fallande troner. Den rikas
Överflöd, den fattigas brist ej såra hans öga,
500Utan den frukt hans träd, hans jord med villighet bära,
Skördar han nöjd. Oskyldig han känner ej lagarnes hårdhet,
Torgets stormande split och hävda-samlingens gömsle[3].
Andra krossa förrädiska sund med åran och rusa
Blinda mot vapnen och tränga sig in i konungars boning,
Plundra sin fosterbygd och kränka penaternas trygghet,
Blott för att dricka ur ädel sten[4] och sova på purpur.
Denne begraver sitt gods och ruvar förborgade skatter,
Denne, med örat spänt, står tjust vid talarestolen;
En från teaterns scen av fädrens och folkets applåder
510Hänförd rycks med. Av broderligt blod bestänkta med vällust
Andra sitt lugna hem försaka och vandra i landsflykt,
Och mot en främmande sol förbyta fädernas himmel.
Åkerbrukaren vänder sin jord med den krokiga plogen,
Genom sin flit han föder sitt land och den husliga skaran,
Föder de oxar som delt hans värv i lönande mödor.
Året förutan rast än riktar hans hjordar med avel,
Än med frukter hans bördiga träd; än Ceres med kärvar
Överlastar hans fält, att ladan vägrar dem rymma.
Nalkas vintern, ur Sicyons bär utpressar han oljan.
520Mätta ur ollonens park hemvända hans galtar, och skogen
Bjuder sin gärd; och hösten beskär mångskiftande alster;
Solen bestrålar hans berg, och kokar sötman i druvan;
Barnen hänga omkring hans hals med växlande kyssar;
Kyskhet och oskuld pryda hans hus, mjölksvällande juver
Tynga hans kor, hans trevna killingar dansa på ängen,
Och i sin tävlingslek de späda hornen försöka.
Firande högtidsdagen med fröjd, han vilar i gräset,
Där, kring altarets eld hans vänner bägarne kröna.
Dig, Leneus, han kallar med offer, och fäster i almen
530Pris för herdar som öva sin konst i tävlan med kastspjut
Eller till lantlig strid de härdade kropparne blotta.
Sådan levnad i flyktade dar sabinerne förde;
Sådan Ilias barn; så växte Etruriens styrka.
Så förvärvade Rom bland städer det yppersta rummet,
Slutande inom sin mur sju berg i mäktig förening.
Sådant gyllene liv Saturnus levde på jorden,
Innan Diktes monark erövrade spiran, och innan
Brottsliga släkten frossat ännu av slaktade oxar.
Aldrig folket förut hört krigstrumpeterna skalla;
540Aldrig på hårda städ de dödande klingorna hamras.
Men omätliga fält till rygga vi lagt, och omsider
Bliver det tid att lösa de löddriga hästarnes halsar.