Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 01
|
Saint-Luc's bröllop (fortsättning) → |
1.
Saint-Luc's bröllop.
Palmsöndagen år 1578 firades en lysande fest i det
praktfulla palats, som nyligen blifvit uppbyggdt af den frejdade
familjen Montmorency, hvilken, befryndad med
konungahuset, i allo täflade med de furstliga ätterna. Konung
Henrik III:s gunstling, François d'Epinay de Saint-Luc, hade
denna dag blifvit förmäld med Jeanne de Cossé-Brissac, och
denna fest var tillställd med anledning däraf.
Måltiden hade ägt rum i Louvren, och konungen, som högst ogärna samtyckt till detta äktenskap, bevistade festen med en sträng uppsyn, som föga öfverensstämde med det glada tillfället, och hans mörka dräkt stod desslikes i full harmoni med hans bistra uppsyn. Detta allvarsamma kungliga spöke väckte hos alla de närvarande hemska känslor, synnerligast hos den unga bruden, hvilken han gaf ganska ovänliga ögonkast.
Emellertid förundrade sig ingen öfver konungens dystra utseende vid denna glada fest; orsaken därtill var en af dessa hofhemligheter, dem alla kringgå med största försiktighet, liksom man undviker de i vattenbrynet dolda klipporna, hvilka krossa den farkost, som stöter emot dem.
Knappt var måltiden slutad, förrän konungen hastigt stog upp, och alla måste följa hans exempel, till och med de, som önskade att längre få njuta af bordets nöjen. Saint-Luc kastade nu en lång blick på sin unga maka, liksom för att därigenom hämta mod; därefter nalkades han konungen och sade:
— Täckes ers majestät visa mig den nåden att i afton bevista den bal, som jag tänker gifva till er ära i palatset Montmorency?
Med en blandning af svårmod och harm vände sig Henrik III om, men emedan den djupt bugande Saint-Luc hade framställt sin begäran med den mest bönfallande röst och min, svarade konungen:
— Ja, min herre, vi skola komma, ehuru ni visserligen ej förtjänar detta vänskapsbevis af oss.
Fru de Saint-Luc tackade konungen ödmjukt; men Henrik vände henne ryggen utan att bevärdiga henne med ett svar.
— Hvad har då konungen emot dig? frågade den unga damen sin make.
— Kära vän, svarade Saint-Luc, längre fram, då denna svåra vrede upphört, skall jag säga dig det.
— Men är det då säkert, att den upphör? invände Jeanne.
— Den måste det, svarade brudgummen.
Fröken de Brissac hade ännu icke tillräckligt länge varit fru de Saint-Luc för att vilja envisas; hon kufvade därför sin nyfikenhet och föresatte sig att uppskjuta sina frågor till ett tillfälle, då Saint-Luc nog skulle nödgas besvara dem.
I palatset Montmorency väntade man som bäst på Henrik III, just i det ögonblick, då denna historia börjar. Klockan var redan elfva, och konungen hade ej ännu anländt.
Saint-Luc, som till denna bal inbjudit såväl konungens som sina egna vänner, hade äfven i denna bjudning inbegripit prinsarne och dessas vänner, i första rummet hertigen af Alençon, numera, efter Henrik III:s uppstigande på tronen, hertig af Anjou. Men denne hertig, som ej infunnit sig vid festen i Louvren, tycktes ej heller ämna visa sig på festen i palatset Montmorency.
Konungen och drottningen af Navarra vistades i Béarn och stodo i öppen opposition emot konungen, i det de satt sig i spetsen för hugenotterna.
Som vanligt, tillhörde äfven hertigen af Anjou oppositionen, men detta skedde ej öppet utan i smyg, på det sätt, att han ständigt gömde sig bakom sina vänner.
Det förstås af sig själft, att de ädlingar, som omgåfvo hertigen, lefde i ständig oenighet med dem, som omgåfvo konungen, hvaraf följde, att åtminstone ett par gånger i månaden dueller föreföllo, hvarvid oftast någon dödades eller svårt sårades.
Katarina hade nått sina önskningars mål. Hennes mest älskade son hade bestigit den tron hon eftersträfvat för hans räkning eller rättare för sin egen, och hon regerade i hans namn, under det hon låtsade vända sig från denna världen och endast sysselsätta sig med sin själs välfärd.
Saint-Luc, i hög grad orolig öfver att ej se någon af de kungliga personerna anlända, sökte emellertid att lugna sin svärfader, som var högligen bedröfvad öfver detta hotande uteblifvande. Öfvertygad, liksom alla andra, om konung Henriks vänskap för Saint-Luc, hade han trott sig bortgifta sin dotter åt en gunstling, och dock började det nu se ut, som om han gifvit henne åt en i onåd fallen ädling. Saint-Luc sökte på allt sätt ingifva honom ett lugn, som han själf ej ägde, och hans vänner, Maugiron, Schomberg och Quélus, ökade denna ångest genom en gäckande medömkan.
— Ack, min stackars vän, sade Quélus, sannerligen tror jag icke, att du denna gång är förlorad. Konungen bär agg till dig, för det du skrattat åt hans råd, och hertigen, för det du skrattat åt hans näsa.
— Nej, visst icke, svarade Saint-Luc; konungen kommer ej, emedan han gjort en vallfart till ett kloster i Vincennesskogen, och hertigen af Anjou uteblifver, för det han är kär i en dam, som jag glömt att bjuda.
— Men, inföll Maugiron, märkte du konungens min under middagen? Var den förenlig med en vallfart? Hvad hertigen af Anjou beträffar, så är det ju möjligt, att du har rätt, men hvarför skulle icke hans vänner kunna komma? Ser du en enda här? Nej, ej ens storskrytaren Bussy.
— Ack, ja, mina herrar, anmärkte hertig de Brissac, i det han bekymrad skakade på hufvudet, det här förefaller mig som en fullständig onåd. Ack, min Gud, på hvad sätt har väl min familj, ständigt så tillgifven monarkien, kunnat misshaga konungen? - Härvid lyfte den gamle hofmannen förtviflad händerna mot himmeln.
De unga herrarne sågo på Saint-Luc och gapskrattade, hvilket ännu mer upprörde marskalken. Fördjupad i tankar, frågade bruden sig själf, på hvad sätt Saint-Luc kunnat misshaga konungen.
Saint-Luc visste det, han, och var just därför den oroligaste af allesammans.
Plötsligt hördes vid en af salens dörrar ropet: Konungen kommer.
— Ack! utbrast marskalken, betagen af glädje, nu fruktar jag ingenting; kommer nu hertigen äfven, så är jag nöjd.
— Men jag, mumlade Saint-Luc, jag fruktar mer konungens närvaro än hans frånvaro; ty säkert kommer han hit endast för att spela mig ett spratt, liksom det är af samma orsak hertigen af Anjou icke kommer.
Oaktadt denna nedslående tanke skyndade han likväl att möta konungen, som nu ändtligen aflagt den mörka dräkten och var utstyrd på det präktigaste.
Men i samma ögonblick Henrik III syntes i den ena dörren, syntes i dörren midt emot en annan Henrik III, prydd och utstyrd på samma sätt, så att hofmännen, som ilat emot den förstnämnde, plötsligt stannade och stodo där helt villrådiga.
Henrik III märkte detta och frågade:
— Nå, mina herrar, hvad är på färde?
Ett uthållande gapskratt blef svaret.
Af naturen ganska retlig, och i synnerhet vid detta tillfälle föga böjd för tålamod, rynkade konungen redan ögonbrynen, då Saint-Luc skyndade fram till honom och sade:
— Sire, det är Chicot, er hofnarr, som klädt sig alldeles lika med ers majestät och nu låter damerna kyssa honom på handen.
Henrik III började härvid att skratta, ty Chicot åtnjöt en utomordentlig frihet vid den siste Valois' hof.
Men också var Chicot ej någon vanlig narr. Innan han hette Chicot, hade han hetat de Chicot. Han var adelsman, hade blifvit illa behandlad af hertigen af Mayenne och hade tagit sin tillflykt till Henrik III. Med stundom rätt bittra sanningar gäldade han det beskydd konungen skänkte honom.
— Hör på, mäster Chicot, tvenne konungar här äro för mycket! ropade Henrik III.
— I så fall, svarade Chicot, kan du ju låta mig spela konung på mitt sätt. Spela du själf hertigen af Anjou; kanske kan man då säga dig saker, som skola lära dig, icke hvad han tänker, utan hvad han gör.
— Jag märker verkligen, sade konungen, i det han vresigt såg sig omkring, att min broder af Anjou icke är här.
— Ytterligare ett skäl för att intaga hans plats, anmärkte Chicot. Jag är nu Henrik, och du är Frans. Jag skall bestiga tronen, och du kan dansa; jag skall i ditt ställe åtaga mig konungagycklet, och du, stackars monark, kan emellertid få roa dig litet.
Konungens blick föll vid dessa ord på Saint-Luc.
— Du har rätt, Chicot, sade han, jag skall dansa.
— Säkert, tänkte Brissac, har jag misstagit mig, då jag trodde konungen vara ond på oss; han är ju tvärtom vid ett ypperligt lynne.
Och han struttade hit och dit och lyckönskade sig själf att hafva gifvit sin dotter åt en man, som stod så högt i konungens ynnest.
Emellertid hade Saint-Luc nalkats sin unga maka. Denna var just icke skön, men hon hade vackra ögon, hvita tänder och en bländande hy.
— Min vän, sade hon till sin man, hur kommer det till, att man påstått, det konungen är ond på mig? Han har ju, alltsedan han kom hit, oupphörligt smålett mot mig.
— Så sade du ej, då vi stego upp från bordet; hans blick hade ju då skrämt dig.
— Men säkert var hans majestät då vid dåligt lynne; nu däremot …
— Nu är det långt värre, afbröt Saint-Luc; konungen ler med hoppressade läppar: det är ett dåligt tecken. Min stackars vän, konungen tillämnar oss helt säkert någon oangenäm öfverraskning. Ack, se ej så ömt på mig, jag ber; vänd mig hellre ryggen. Se, här kommer just Maugiron; var älskvärd emot honom.
— Min vän, anmärkte Jeanne småleende, du ger mig ett ganska besynnerligt uppdrag; om jag bokstafligen följde det, skulle man kunna tro …
— Ack! suckade Saint-Luc, det vore önskligt, om man kunde tro något sådant.
Han vände ryggen åt sin allt mer förvånade hustru och gick att uppvakta Chicot, som spelade sin roll med det löjliguste allvar.
Henrik, som emellertid begagnade sig af sin ledighet från konungavärdigheten, dansade oupphörligt men förlorade icke Saint-Luc ett ögonblick ur sikte.
Ibland ropade han honom till sig för att berätta honom någon historia, som, rolig eller ej, dock hade den verkan, att Saint-Luc gapskrattade däråt. Ibland bjöd han honom ur sin konfektdosa brända mandlar eller glacerad frukt, som Saint-Luc naturligtvis fann förträfflig. Om Saint-Luc ett ögonblick försvann för att göra les honneurs i de andra salarna, skickade konungen genast en af sina officerare efter honom, och småleende återkom då Saint-Luc till sin herre, som ej tycktes tillfreds, om han ej hade honom hos sig.
Midt under sorlet hördes plötsligt en vredgad stämma, som till och med nådde konungens öra.
— Jag tycker mig höra Chicots röst! utropade Henrik. Hör du, Saint-Luc, konungen blir ond.
— Ja, sire, svarade Saint-Luc utan att låtsa märka konungens hänsyftning, jag tror, att han är i gräl med någon.
— Gå och se efter, hvad det är, återtog konungen, och kom genast tillbaka och säg mig det.
Med den näston, som konungen ibland brukade antaga, hördes Chicot verkligen utropa:
— Och ändå har jag utgifvit öfverflödsförbud! Men om dessa ej äro tillräckliga, skall jag utfärda flera, ja, så många, att de väl en gång skola förslå; om mina förordningar ej äro goda, skola de åtminstone bli många. Vid Belzebub, sex pager, herr de Bussy, det är alldeles för mycket!
Härvid blåste Chicot upp kinderna, vrickade på höfterna och satte armarna i sidorna, alldeles som konungen plägade.
— Hvad är det han säger om Bussy? frågade konungen, i det han rynkade ögonbrynen.
Saint-Luc ämnade just svara konungen, då hopen hastigt delade sig och lämnade plats för sex pager, klädda i guldtyg och bärande på bröstet sin herres vapen, strålande af ädelstenar. Efter dem följde en ung, vacker ädling med förnäm hållning och spotsk min; hans enkla, svarta sammetsdräkt gjorde ett starkt afbrott mot hans pagers granna dräkter.
— Bussy! ropades från alla håll; Bussy af Amboise!
Många skyndade den unge mannen till mötes eller makade sig åt sidan för att låta honom pasera.
Maugiron, Schomberg och Quélus hade tagit plats bredvid konungen, liksom för att försvara honom.
— Se, sade den förstnämnde med hänsyftning på Bussys oförmodade ankomst och hertigens af Anjou uteblifvande, där kommer drängen, men hvar är herrn?
— Tålamod! svarade Quélus; framför drängen gingo drängens drängar. Drängens herre kommer kanske efter.
— Hör på, Saint-Luc, sade Schomberg, den yngste af konungens favoriter, men tillika en af de tappraste, Bussy visar dig föga heder; se bara på hans svarta dräkt. För tusan! passar den på ett bröllop?
— Nej, inföll Quélus, den passar snarare på en begrafning.
— Ack! mumlade Henrik, om det ändå vore hans egen begrafning, och om det vore efter sig själf han bure sorgdräkt.
— Hertigen af Anjou, sade Maugiron, kommer emellertid ej. Månne du också är i onåd på det hållet, Saint-Luc?
Ordet också ljöd obehagligt i Saint-Luc's öron.
— Hvarför skulle han följa Bussy? invände Quélus. Kommen I ej ihåg, att då hans majestät gjorde Bussy den äran att låta fråga honom, om han ville tjäna hans majestät, svarade han, att, som han var af ätten Clermont, behöfde han icke tjäna någon utan nöjde sig med att tjäna sig själf, viss på, att han vore lika så god furste som trots någon i världen.
Konungen rynkade ögonbrynen och bet sig i läppen.
— Det oaktadt, återtog Maugiron, tycker jag ändock, att han tjänar hertigen af Anjou.
— I så fall, genmälde Quélus kallt, är hertigen af Anjou för mer än vår konung.
Denna anmärkning var för Henrik III den mest sårande man kunnat göra; ty han hade alltid innerligt hatat sin broder, hertigen af Anjou. Också bleknade han synbart, ehuru han ej svarade ett ord.
— Håll, håll, mina herrar, afbröt Saint-Luc bäfvande; hafven då litet öfversende med mina gäster och stören ej glädjen på min bröllopsdag.
Dessa Saint-Luc's ord förde sannolikt Henrik på en annan tankegång, och han upprepade:
— Ja, låt oss ej störa glädjen på Saint-Luc's bröllopsdag. Men dessa ord uttalade han med en gäckande ton, som ingalunda undföll Saint-Luc.
— Jaså, utropade Schomberg, Bussy är då nu en familjen Brissacs bundsförvant, emedan Saint-Luc vill försvara honom! Sannerligen tycker jag ej, att man i denna eländiga värld, där man knappt kan försvara sig själf, åtminstone ej behöfver försvara andra än sina släktingar, bundsförvanter och vänner.
Konungen slungade en vredgad blick på Saint-Luc.
Förkrossad häraf, skyndade denne att säga:
— Jag försvarar honom ej det ringaste.
Emellertid hade Bussy nalkats och ämnade just hälsa på konungen, då Chicot, förtörnad öfver att se en annan erhålla den hyllning, som nu tillkom honom, utropade:
— Hör på, Bussy! Bussy af Amboise, Ludvig af Clermont, grefve af Bussy … efter man nödvändigt måste nämmn dig vid alla dina namn för att få dig att höra. Ser du inte den rätte Henrik, tokarnes konung? Den du går till är Chicot, min hofnarr, han, som gör så många galenskaper, att jag ibland kan kikna af skratt.
Bussy gick emellertid fram till Henrik, men denne sade:
— Hör ni ej, herr de Bussy, att man ropar på er?
Och under sina gunstlingars gapskratt vände konungen den unge krigaren ryggen.
Bussy rodnade af harm men låtsades taga konungens tillsägelse för allvar, och utan att synas märka hofmännens gäckande löje, vände han sig till Chicot och sade:
— Ack, förlåt, sire! Det finnes konungar, som till den grad likna narrar, att ni måste ursäkta mig, då jag tagit er hofnarr för konung.
— Hm! mumlade Henrik, hvad är det han säger?
— Ingenting, sire, sade Saint-Luc, som hela denna afton tycktes spela rollen af fredsstiftare.
— Hör på, herr Bussy, det är verkligen oförlåtligt, sade Chicot och höjde sig på tåspetsarna, alldeles som Henrik brukade göra, då han ville se majestätisk ut.
— Ursäkta, sire; jag var tankspridd.
— Det var väl era pager skulden till, sade Chicot i missnöjd ton. Ni ruinerar er för era pagers skull: det är att göra ingrepp i våra rättigheter.
— Hur så? frågade Bussy, som insåg, att, då han svarade narren i samma ton, det löjliga skulle återfalla på konungen. Vågar jag bedja ers majestät förklara sig?
— Gyllenduk åt sådana där lymlar! återtog Chicot och pekade på pagerna, medan ni, en ädling, en Clermont, nästan en furste, kommer klädd i blott svart sammet.
— Sire, återtog Bussy och vände sig till favoriterna, saken är, att, när man lefver på en tid, då lymlarne äro klädda som furstar, tror jag det röja god smak hos furstarne att kläda sig som lymlar för att skilja sig från dessa.
Detta fick de praktfullt klädda gunstlingarne för deras hånlöje en stund förut.
Henrik såg på sina af harm bleknande vänner, hvilka endast tycktes vänta på ett ord af sin herre för att störta på Bussy. Quélus, som var mest uppbragt på denne, med hvilken han, så framt ej konungen uttryckligen förbjudit det, säkert långt före detta kommit i handgemäng, förde redan handen till värjfästet.
— Är det åt mig och mina vänner det där är ämnadt? sporde nu Chicot.
I det narren sade dessa ord, antog han ett så löjligt utseende af förolämpad värdighet, att hälften af sällskapet brast i skratt. Den andra hälften skrattade ej, hvilket var helt naturligt, emedan den just var föremål för åtlöjet.
Emellertid hade trenne af Bussys vänner, hvilka anade oråd, närmat sig honom. Dessa voro d'Entragues, Livarot och Ribeirac.
Saint-Luc gissade, att Bussy kommit på prinsens vägnar för att tillställa en skandal. Han blef allt mer och mer orolig, skyndade fram till Quélus och, i det han lade handen på hans värjfäste, ropade han:
— I Guds namn, min vän, sansa dig!
— Sansa dig själf, svarade denne. Den där lurken måttar såväl åt dig som åt mig; den, som säger något om en af oss, säger det om oss alla, och den, som säger något om oss alla, förolämpar konungen.
— Quélus! Quélus! återtog Saint-Luc, kom då ihåg hertigen af Anjou, som gömmer sig bakom Bussy och är så mycket vaksammare, emedan han är frånvarande, så mycket mer att frukta, eftersom han är osynlig. Du vill väl ej förolämpa mig med att tro mig vara rädd för drängen; det är endast hans herre jag fruktar.
— För tusan! ropade Quélus, hvad har man att frukta, då man tillhör konungen af Frankrike? Om vi våga oss i faran för honom, så skall han försvara oss.
— Ja dig, ja; men mig … återtog Saint-Luc nedslagen.
— För katten! sade Quélus, hvarför gifte du dig, då du vet, hur afundsjuk konungen är om sina vänner?
— Hvar och en är sig själf närmast, tänte Saint-Luc, och som jag vill lefva i ro, åtminstone de första fjorton dagarna af mitt äktenskap, så skall jag bjuda till att göra hertigen af Anjou till min vän.
Med denna föresats lämnade han Quélus och gick bort till Bussy.