Grefvinnan de Monsoreau/Del 1/Kapitel 15
| ← Hvem Diana de Méridor var |
|
Giftermålet → |
15.
Underhandlingen.
Knappt hade vi stigit i land, förrän sju eller åtta karlar skyndade emot oss. Det var grefvens följeslagare, och bland dem tyckte jag mig igenkänna de båda, som åtföljt vår bår, då vi blefvo anfallna af de ryttare, hvilka sedan förde oss till slottet Beaugé. En stalldräng höll tvenne hästar, af hvilka den ena var grefvens svarta springare och den andra en hvit gångare, som var ämnad åt mig. Grefven hjälpte mig upp i sadeln. Gertrud skulle rida på samma häst som en af grefvens tjänare.
Vi aflägsnade oss i galopp. Jag märkte, att grefven hade tagit min gångares tygel, ehuru jag sade honom att jag var ganska van att sitta till häst; men han svarade mig då, att min gångare var litet skygg af sig.
Vi hade ridit ungefär i tio minuter, då jag hörde Gertrud ropa mig. Jag vände mig om och varseblef, att några af karlarne tagit en motsatt väg och förde henne med sig inåt skogen, medan grefven och de öfriga följde med mig.
— Gertrud! ropade jag. Min herre, hvarför följer icke Gertrud med oss?
Det är ett oundvikligt försiktighetsmått, svarade grefven; om vi bli förföljda, måste vi lämna tvenne spår efter oss; det skall nu åt bägge hållen heta, att man sett ett fruntimmer, åtföljdt af några karlar, rida förbi. På detta sätt kunna vi hoppas, att hertigen af Anjou tar oriktig väg och förföljer er tjänarinna i stället för er själf.
Ehuru detta svar syntes ganska naturligt, tillfredsställde det mig ingalunda; men hvad var att göra? Jag suckade och afbidade hvad komma skulle.
För öfrigt följde grefven verkligen den väg, som förde till Méridor. Med den hastighet, hvarmed vi redo, borde vi inom en fjärdedels timme ankomma till slottet; men då vi hunnit till en korsväg i skogen, som var mig väl bekant, tog grefven plötsligt af åt vänster och följde en väg, som aflägsnade oss från slottet. Jag började genast att skrika, och oaktadt min gångares hastiga lopp, stödde jag redan handen mot sadelknappen för att hoppa af, då grefven slingrade sin arm omkring mig, lyfte mig ur sadeln och satte mig framför sig på sin häst. Min hvita gångare, som kände sig fri, flydde gnäggande inåt skogen.
Detta skedde så hastigt, att jag knappt hann skrika till, innan grefven lade sin hand på min mun för att tysta mig.
— Min fröken, sade han, jag svär, att jag endast handlar i enlighet med er fars vilja, hvarpå jag skall gifva er ett bevis vid första halt vi göra; om detta bevis ej är nog för er, så bedyrar jag vid min heder, att ni skall bli fri.
— Men ni sade ju, min herre, att ni skulle föra mig till min far!
— Ja, jag sade så, ty ni tvekade att följa mig, och ett ögonblicks längre tvekan hade påskyndat både hans, er och min undergång, hvilket ni sedan bort inse. Hör på, fortfor grefven, i det han höll inne sin häst, vill ni bereda er fars död? Vill ni störta er själf i fördärfvet? Säg blott ett ord, och jag skall genast föra er till slottet Méridor.
— Ni nämnde, att ni skulle förete bevis på att ni handlar i enlighet med min fars vilja?
— Ja, se här beviset, sade grefven; tag detta bref och läs det på första ställe, där vi taga in. Om ni, då ni läst det, ännu önskar återvända till slottet, så upprepar jag vid min heder, att ni skall vara fri. Men om ni vördar er fars befallningar, så är jag viss på, att ni ej skall återvända dit.
— Välan, min herre, låt oss då skynda till det ställe, där vi skola göra halt; ty jag längtar att få öfvertyga mig om, huruvida ni sagt mig sanningen.
— Men kom ihåg, min fröken, att ni följer mig frivilligt.
— Ja, frivilligt, såvida en ung flicka kan sägas handla frivilligt, då hon å ena sidan ser för ögonen sin fars död och sin egen vanära, å den andra nödvändigheten att förtro sig till en man, den hon knappt känner; men, lika godt, jag följer er frivilligt, min herre; därom kan ni öfvertyga er, såvida ni vill låta gifva mig en häst.
Grefven gaf härvid ett tecken åt en af sitt folk att stiga af. Jag hoppade ned från hans häst, och inom ett ögonblick red jag åter vid hans sida.
— Gångaren kan icke vara långt härifrån, sade grefven till den karl, som stigit af; sök reda på honom i skogen. Du träffar oss åter vid La Châtre.
Jag ryste ovillkorligen. La Châtre låg tio lieues från slottet Méridor, på vägen till Paris.
— Min herre, sade jag, jag följer er; men vid La Châtre skola vi uppgöra våra villkor.
— Det vill med andra ord säga, min fröken, svarade grefven, att ni vid La Châtre skall gifva mig era befallningar.
Denna skenbara undergifvenhet lugnade mig ingalunda; emellertid, som jag icke hade något annat medel att undkomma hertigens af Anjou förföljelser, fortsatte jag färden under djup tystnad. Vid dagbräckningen ankommo vi till La Châtre. Men i stället för att rida in i byn ställde vi vår kosa till en aflägsen stuga.
Jag höll hastigt in min häst.
— Hvart taga vi nu vägen? frågade jag.
— Hör på, min fröken, svarade grefven; jag har redan märkt ert öfverlägsna förstånd, och det är just till detta ert förstånd jag nu vädjar. Kunna vi väl, då vi söka undfly en furste, näst konungen den mäktigaste man i riket, taga in på ett vanligt värdshus midt i en by, där förste bonde, som såge oss, skulle ange oss? En människa kunde man väl muta, men icke en hel by.
Det låg i alla grefvens svar så mycket skarpsinne, att jag ej kunde invända något.
Då vi anlände till stugan, syntes det, att vi voro väntade. Utan att jag gifvit akt därpå hade en af vårt följe ridit förut dit, och en god brasa flammade i en liten, ganska snygg kammare, där en säng redan stod bäddad.
— Se här ert rum, min fröken, sade grefven; jag skall nu afvakta edra befallningar.
Därefter bugade han sig och lämnade mig allena.
Jag tog genast fram min fars bref …
— Se här är det, grefve Bussy; jag tar er till domare; läs själf.
Bussy tog brefvet och läste:
“Min älskade Diana!
Om du, såsom jag ej betviflar, enligt min bön följt med grefve de Monsoreau, så har han helt visst sagt dig, att du haft den olyckan att allt för mycket behaga hertigen af Anjou, och att det är denne furste, som låtit enlevera dig och föra dig till slottet Beaugé; döm häraf, hvad du har att frukta af denne furste, och hvilket öde som hotar dig. Välan, det gifs ett medel att undgå denna vanära, den jag ej skulle öfverlefva, och det är att räcka din hand åt vår ädle vän. Är du väl en gång grefvinna de Monsoreau, skall grefven försvara sin hustru, och han har svurit att på allt upptänkligt sätt göra det. Min önskan är således, älskade barn, att detta giftermål försiggår så fort ske kan, och om du uppfyller mina önskningar, så ger jag dig min faderliga välsignelse och ber till Gud, att han värdes skänka dig all den sällhet, hans kärlek förvarar åt sådana hjärtan som ditt.
Din egen far.”
— Om detta bref verkligen är från er far, min fru, sade Bussy, så är det, tyvärr, allt för tydligt.
— Det är från honom, därom är intet tvifvel; men icke dess mindre genomläste jag det tre gånger innan jag fattade något beslut. Om en stund ropade jag på grefven.
Han inträdde genast, hvilket bevisade, att han väntat utanför min dörr.
— Nå, frågade han, har ni läst brefvet?
— Ja, svarade jag.
— Tviflar ni ännu på min hängifvenhet och min vördnad?
— Om jag tviflat därpå, så har detta bref kommit mig att ändra mening. Nå, låt höra, min herre; om jag vore böjd att följa min fars råd, hvad ämnar ni göra?
— Jag ämnar föra er till Paris, min fröken, emedan där är lättast att dölja er.
— Och min far?
— Så snart ej mer någon fara hotar, skall jag föra baronen till er.
— Välan, jag är färdig att mottaga ert beskydd på de villkor ni föreskrifver.
— Jag föreskrifver ingenting, min fröken, svarade grefen, jag erbjuder er endast ett medel att rädda er.
— Nåväl, jag är färdig att antaga det medel till räddning ni erbjuder mig, men på trenne villkor.
— Tala, min fröken.
— Det första är, att Gertrud blir mig återgifven.
— Hon är därute, svarade grefven.
— Det andra är, att vi färdas hvar för sig till Paris.
— Jag ämnade just föreslå er detta för att lugna er.
— Och det tredje är, att, så framt ej någon å min sida erkänd nödvändighet det fordrar, vårt giftermål ej måtte äga rum annat än i min fars närvaro.
— Detta är min lifligaste önskan, och jag räknar på hans välsignelse för att öfver oss nedkalla himlens.
Jag stod stum. Jag hade trott, att grefven skulle sätta sig emot dessa trenne villkor, men tvärtom tycktes de öfverstämma med hans egen plan.
— Och nu, min fröken, sade herr de Monsoreau, tillåter ni mig i min ordning att gifva er några råd?
— Tala, min herre.
— Först och främst, att ni endast måtte resa nattetid.
— Jag går in därpå.
— Vidare, att ni åt mig öfverlämnar omsorgen att bestämma hviloställena under vägen; alla mina försiktighetsmått skola endast afse samma mål, nämligen att hjälpa er undkomma hertigen af Anjou.
— Om ni, min herre, som ni påstår, verkligen älskar mig, så äro våra intressen gemensamma; jag har således ingen invändning att göra.
— Slutligen anhåller jag, att ni måtte godkänna den boning, jag skall utse åt er i Paris, hur enkel och aflägsen den än må vara.
— Jag begär ingenting högre än att få föra ett obemärkt lif; och ju enklare, ju aflägsnare bostaden blir, desto bättre anstår den en flykting.
— Då äro vi ense i alla punkter, min fröken, och för att handla i enlighet med den af er utstakade planen, återstår mig således ingenting annat än att betyga er min ödmjuka vördnad, att skicka er en tjänarinna och utstaka den väg, ni bör följa.
— Och jag å min sida vill handla lika ädelmodigt som ni, svarade jag; håll ni era löften, och jag skall hålla mina.
— Jag önskar ingenting högre, sade grefven, och detta löfte försäkrar mig om, att jag snart skall bli den lyckligaste bland dödlige.
Härvid bugade sig grefven och lämnade rummet.
Fem minuter därefter inträdde Gertrud.
Den goda flickans glädje var stor, ty hon hade trott, att man för alltid ville skilja henne från mig. Jag berättade henne nu allt; jag behöfde någon, åt hvilken jag kunde meddela mina planer, någon, som kunde bispringa mig vid deras utförande och som, i fall så behöfdes, kunde lyda vid första vink. Grefve de Monsoreaus eftergifvenhet förvånade mig; jag fruktade något svek i afseende på den öfverenskommelse, som nyss blifvit ingången oss emellan.
Just som jag sagt Gertrud allt detta, hörde vi hofslagen af en häst. Jag skyndade till fönstret och såg grefven i galopp återvända samma väg vi kommit. Men hvarför han sålunda återvände i stället för att färdas vidare, detta kunde jag ej förstå. Han hade dock uppfyllt första villkoret, i det han återgifvit mig Gertrud; han uppfyllde nu det andra, i det han aflägsnade sig; jag hade således ingenting att beklaga mig öfver. Dessutom, åt hvilket håll grefven än styrde sin kosa, lugnade mig alltid hans afresa.
Vi tillbragte hela dagen i stugan. Om aftonen inträdde den, som tycktes vara anförare för eskorten, för att, som han sade, mottaga mina befallningar. Alldenstund faran syntes mig minskas, i samma mån jag aflägsnade mig från slottet Beaugé, svarade jag honom, att jag var färdig att när som helst bege mig på väg; fem minuter därefter inträdde han åter och underrättade mig, att allt var i ordning. Utanför porten fann jag den hvita gångaren; han hade sålunda blifvit återfunnen.
Vi färdades oafbrutet hela natten och gjorde halt först i dagbräckningen. Jag beräknade, att vi borde ha tillryggalagt nära femton lieues; för öfrigt hade grefven vidtagit alla möjliga försiktighetsmått, på det jag hvarken skulle lida af trötthet eller köld. Det sto, jag red, var en utmärkt passgångare, och då jag lämnade stugan, hängde man öfver mina axlar en skinnfodrad kappa.
Under hela färden visades mig ständigt samma uppmärksamhet och vördnad. Det var påtagligt, att någon for före oss och hade bestyr att på förhand tinga kvarter, men om det var grefven själf, det har jag aldrig fått veta, ty enligt vår öfverenskommelse återsåg jag honom ej en enda gång under hela vägen.
Sjunde dagen om aftonen varseblef jag från höjden af en kulle en stor massa hus. Det var Paris.
Vi gjorde nu halt för att invänta natten. Då mörkret inbrutit, begåfvo vi oss åter på väg. När vi kommit in i staden, redo vi raka vägen till Bastiljplatsen. Hör möttes vi af en man, som tycktes vänta oss och som sade:
— Här är det.
Porten stod öppen, och en lampa, som var ställd på nedersta trappsteget, upplyste hela förstugan.
— Min fröken, sade anföraren för eskorten, ni har nu kommit fram. Här slutar det uppdrag vi fått att följa er.
Våra ledsagare hälsade nu vördnadsfullt och redo sin väg.
Gertruds först göromål var att stänga till porten, och vi gingo uppför trappan. Vi inträdde i samma våning, där ni, gefve Bussy, och jag nu befinna oss. När jag kommit in i min sängkammare, fick jag till min stora förvåning se mitt eget porträtt.
Jag igenkände detta porträtt, det hade hängt i min fars rum på slottet Méridor; grefven hade utan tvifvel begärt det af min far och erhållit det.
Jag ryste, ty af detta nya prof fann jag, att min far redan ansåg mig som grefve de Monsoreaus maka.
Vi gingo genom hela våningen; den var ödslig, men ingenting fattades där; i alla rum var eld uppgjord, och matsalen väntade oss ett väl serveradt bord. Jag blickade flyktigt därpå och såg, att det fanns blott ett enda kuvert; detta lugnade mig något.
— Fröken, sade Gertrud, ni ser, att grefven ända till slut håller sitt löfte.
— Ja, tyvärr, svarade jag med en suck; jag skulle hellre sett, att han brutit några af sina löften; han hade därigenom löst mig från mina.
Följande dag gick Gertrud ut och såg sig omkring; vid hennes återkomst fick jag veta, att vi bodde vid gatan Saint-Antoine, midt emot hôtel des Tournelles, och att den fästning, som reste sig till höger om oss, var Bastiljen.
Dessa underrättelser tjänade mig för öfrigt till ingenting. Jag kände ej Paris, emedan jag aldrig varit där förr.
Dagen förflöt utan någon ny tilldragelse, men om aftonen, då jag skulle sätta mig till bords, klappade någon på porten.
Gertrud och jag sågo häpna på hvarandra; det klappade ånyo och hårdare än förut.
— Gå och se efter, hvem det är, sade jag.
— Och om det är grefven? frågade hon, då hon såg mig blekna.
— Om det är grefven, svarade jag med ansträngning, så öppna för honom; han har redligt hållit sina löften, och han skall få se, att äfven jag håller mina.
Ett ögonblick därefter kom Gertrud tillbaka.
— Det är grefven, sade hon.
— Må han komma in, svarade jag.
Gertrud lämnade plats för grefven, som redan visade sig på tröskeln.
— Välan, min fröken, frågade han, har jag troget uppfyllt öfverenskommelsen?
— Ja, min herre, jag tackar er, svarade jag.
— Ni tillåter då, att jag gör er min uppvaktning? tillade han med ett smålöje, hvars gäckande uttryck han ej förmådde dölja.
— Stig in, min herre.
Grefven nalkades men förblef stående, till dess jag gaf honom tecken att sätta sig.
— Medför ni några underrättelser? frågade jag.
— Hvarifrån och från hvem, min fröken?
— Från min far, från Méridor.
— Jag kommer ej från slottet Méridor och har ej återsett baronen.
— Nå, från Beaugé och hertigen af Anjou?
— Ja, jag har varit på Beaugé och talat vid hertigen.
— Nå?
— Han fruktade, att ni var död.
— Ni sökte väl att öfvertyga honom därom?
— Jag gjorde allt hvad jag kunde i den vägen.
— Hvar är hertigen nu?
— I Paris, dit han återkom i går afton.
— Hvarför har han återkommit så hastigt?
Emedan man ej gärna stannar på ett ställe, där man tror sig ha en kvinnas död att förebrå sig.
— Har ni träffat honom sedan hans återkomst till Paris?
— Ja, jag kommer just nu från honom.
— Har han talt med er om mig?
— Jag lämnade honom ej tid därtill. Jag anhöll, att han måtte uppfylla ett löfte, som han gifvit mig. Han har nämligen lofvat att för de tjänster, jag gjort honom, låta utnämna mig till öfverhofjägmästare.
— Ack ja, sade jag med ett sorgset leende, ty jag kom ihåg min arma Dafnes död, ni är en fruktansvärd jägare, jag minns det alltför väl; ni är säkert fullt berättigad till denna befattning.
— Det är ej för min skicklighet som jägare jag erhåller den, min fröken, det är för de tjänster, jag gjort prinsen. Jag har ingalunda någon rättighet till denna plats, men hertigen af Anjou vågar ej vara otacksam mot mig.
Det låg i dessa svar. oaktadt den vördnadsfulla ton, hvarmed de uttalades, någonting som förfärade mig, ty de förrådde en okuflig vilja.
Jag stod ett ögonblick stum.
— Är det mig tillåtet att skrifva till min far? frågade jag.
— Utan tvifvel; men betänk, att era bref kunna bli uppsnappade.
— Är det mig förbjudet att gå ut?
— Ingenting är er förbjudet, min fröken, men jag vill endast göra er uppmärksam på, att man kan spionera på er.
— Åtminstone kan jag väl om söndagarna få höra mässan?
— Det vore för er säkerhets skull bättre, om ni läte bli det, men om ni nödvändigt önskar det, så lyd åtminstone det enkla råd jag ger er, nämligen att endast besöka kyrkan Sainte-Catherine.
— Hvar ligger denna kyrka?
— Midt emot detta hus på andra sidan om gatan.
— Jag tackar er, min herre, för denna tillåtelse.
Åter uppstod en paus.
— När får jag återse er, min herre?
— Jag afvaktar er tillåtelse för att återkomma.
— Behöfver ni väl den?
— Visserligen. Ända hittills har jag för er varit en främling.
— Ni har således ingen nyckel till detta hus?
— Det är endast er man, som kan ha rättighet att ha en sådan.
— Min herre, svarade jag, mera förskräckt öfver dessa så ytterst undergifna svar, än jag skulle varit, om de uttalats i en trotsig ton, ni återkommer när ni behagar eller när ni tror er ha något af vikt att säga mig.
— Jag tackar er, min fröken, jag skall begagna mig af tillåtelsen utan att missbruka den … första beviset därpå är, att jag ber er vara förvissad om min vördnad och säger er farväl.
Vid dessa ord steg grefven upp för att gå.
— Ni lämnar mig redan? utbrast jag, allt mer och mer förvirrad af detta handlingssätt, hvilket jag var långt ifrån att vänta.
— Min fröken, svarade grefven, jag vet att ni ej älskar mig och jag vill ej missbruka er belägenhet, hvilken tvingar er att mottaga mina omsorger. Om jag ej för ofta begagnar tillåtelsen att se er, hoppas jag, att ni så småningom skall vänja er vid min närvaro; och på det sättet skall er uppoffring bli mindre påkostande, då ögonblicket är inne för er att bli min hustru.
— Min herre, sade jag och steg också upp, jag erkänner fullkomligt ert grannlaga uppförande och oaktadt den sträfhet, som ligger i era ord, uppskattar jag deras värde. Ni har rätt, och jag skall visa er samma uppriktighet, som ni visat mig. Jag hade några fördomar mot er, som jag dock hoppas att tiden skall häfva.
— Tillåt mig, min fröken, sade grefven, att dela detta hopp, i afvaktan på det lyckliga ögonblicket.
Därefter bugade han sig med all den vördnad, jag kunnat vänta af min ringaste tjänare, gaf Gertrud, som åhört hela detta samtal, ett tecken att lysa honom ut, och lämnade rummet.